Jag vet inte riktigt vad som händer men det verkar som att vissa saker jag gör, säger, tänker, visar.. ja allt.. helt enkelt förvandlas till något annat i andras ögon. Jag antar att vi inte talar samma språk. Jag och andra. Att det är något som gör att folk inte förstår mig och där med måste ifrågasätta mig.

Och jag är så otroligt trött på det. Jag har under min hela uppväxt tampats med att vilja duga. Att vara god nog. Att göra rätt. Trots att jag aldrig lyckades så är det fortfarande viktigt för mig. Kanske just därför. Hur lite jag än vill så är det viktigt för mig att duga. Och att ständigt bli ifrågasatt inger inte en känsla av att duga. Långt ifrån, faktiskt.

Ledsen blir jag. Och arg. Och ångestig. Det ena leder till det andra och jag pendlar mellan att vilja fly, att visa att jag fan klarar mig själv utan alla jäkla människor som har en åsikt om saker som dom inte vet något om, och mellan att fastna i nedåtspiralen och känna att dom har rätt. Kanske vet jag inte vad jag gör. Kanske är jag inte värd det. Kanske duger jag faktiskt inte.

Många har haft åsikter om valpen. Allt från hundfolk till människor som "bryr sig". Det är synd att folk inte förstår på vilken bekostnad saker sker. Och nu är jag less. Jag tänker inte låtsas som ingenting. Som att det inte sårar. Eller kränker. Eller påverkar mig. För det gör det. Och det förstår nog vem som helst.

Men jag går nu. Jag går min väg och jag kommer visa att den håller.

Och allt dom ska se är min ryggtavla.

För er som kan vara intresserade att följa lite mer vanliga vardagstankar t.ex. så har vi (läs: Emil, men jag lär mig faktiskt) gjort en egen sida. Där kommer både jag, Emil och Cerberus blogga och så finns det lite info, galleri osv. Jag kommer skriva här med emellanåt för den andra sidan ska jag försöka hålla fri från de värsta mörkertankarna. Försöka iallafall. Men den sidan kommer antagligen uppdateras lite oftare.

Om man inte orkar läsa allt vårt babbel så kan man välja vems inlägg man vill läsa. Jay!

Här är adressen iallafall: http://galathea.rahzeal.com

Oftast när jag försöker erinra mig vad som sagts vid mitt senaste terapitillfälle så minns jag inte alls. Det är blankt. Allt är ett virrvarr av tankar och det kvittar om jag just har lämnat rummet eller om det hunnit gå flera dagar. Det är alltid samma sak. Bitarna ramlar på plats när jag minst anar det och jag försöker prata med någon när dom gör det, just för att få någon annan att höra det och inte bara jag. För att göra pusselbitarna mer.. påtagliga.. på något sätt.

Jag vet iallafall att vi kom fram till saker igår med. Precis som alla andra gånger. Något om min oförmåga att känna avund och riktig ilska. Två basala känslor som kan vara väldigt destruktiva men som, använda rätt, kan vara än mer motiverande och en källa till drivkraft. Men jag känner det inte. Jag är proffs på att sura. Jag kan bli svartsjuk. Jag kan bli livrädd. Jag kan bli ledsen. Men så fort jag är på väg att bli arg så vänder jag över det till självhat för att slutligen förvandlas till någon slags gigantisk, diffus sorg.

Går det att laga allt som gått sönder?

När jag mår riktigt dåligt ser jag framför mig hur jag skär halsen av mig själv. Jag ser hur jag skär bort allt det överflödiga från kroppen. Jag hackar och skär och blodet flyter. Sådant hat känner jag - mot mig själv.

Varför är det så farligt att känna ilska gentemot någon annan? frågar psykologen.
Jag vet inte alls, säger jag. Jag har verkligen ingen aning och vad som har skapat det här. Det bara finns där. Det bara är.

Nåja. Vi kan iallafall konstatera att jag för länge, länge sedan lärde mig att stänga av. Att med långa, avancerade tankekedjor förklara saker inför mig själv och på så sätt också lugna mig själv. Det var den enda trygghet som fanns. Min egen.

Därför är jag vilsen nu. Jag är fast i något slags limbo med ena benet kvar i mitt förflutna och ett envist tag om framtiden. Det nya. Det ovissa. Det alldeles otroligt läskigt skrämmande. Den värld där ingenting fungerar så som jag fått lära mig. En värld där man inte behöver vara instinktivt rädd när någon kommer hem. En värld där trygghet inte enbart behöver komma ifrån mig själv och - framför allt - en värld där människor finns kvar trots allt.

Jag önskar att allt gick snabbare, men jag försöker verkligen.

Det är ett helt nytt liv för mig och visst är det skrämmande när man tänker efter; att för mig är det "goda" det som är skrämmande medan det osunda och tärande är välbekant och hemma för mig. Jag vill inte ha det så.

Därför kämpar jag.

Jag bara önskar att jag slapp känna mig så ensam.

Än en gång trillade en polett ned.

Jag bär skuld.

<gnäll>

Det är inte tufft att dricka alkohol. Det håller nog de flesta med om. Det är ingenting man skryter med. Exakt hur otufft det är kan man nog diskutera, med tanke på att det finns dom som känner behov av att göra det varje helg osv. Men lika lite som det är tufft att dricka är det att behöva påpeka att man varit nykter i en vecka eller två eller tre. Jag förstår mig inte på det. Skulle det vara någon slags bragd? Är du en hjälte nu? Är du duktig? Vill du ha beröm? Nej, det enda du är är pinsam och det enda du bevisar är att du är töntig som uppenbarligen i vanliga fall har ett stort behov av alkhol. Alkohol är en jäkla drog och du är svag som behöver ta till den.

Jag kanske ska tillägga att jag inte har något emot alkohol. Det jag har något emot är fåniga mongon som måste gå ut och supa varje helg. Eller töntar som måste dricka för att kunna ha roligt. Sorry guys, ni är bara löjliga.

Jag har många gånger fått höra vad jag gillar och inte gillar ifrån andra. Folk som tror att jag dömer ut alla, att jag inte kan slappna av, att jag inte accepterar att folk dricker alkohol. (Varför är det ett så himla känsligt ämne förresten?) Dessa människor känner inte mig. Dom förstår inte komplexiteten i det hela. Det är inte så enkelt. Det är inte svart eller vitt.

Jag tycker det är trevligt att gå ut (om än inte varje helg). Jag tycker det är roligt om folk "tar en öl" och har trevligt. Har mina vänner trevligt så har jag trevligt. Det jag ställer mig emot är den jäkla helghysterin folk har. "Ojoj nu är det helg nu måste vi supa." Jag ställer mig också emot att folk dricker för mycket och inte kan hantera det. Och folks dumhet som uppstår pga alkohol. Det stör mig att en jäkla drog kostar samhället så mycket pengar, och att folk är sådana idioter att dom inte fattar att dom beter sig illa. Jag tycker det är jättelöjligt när man ser på vissa bekantskapskretsar som inte tycks ha något mer gemensamt än att släppa loss och festa. Jag tycker det är jättelöjligt när det krävs att man dricker för att få inträde i, och för att bli accepterad av, vissa människor/kretsar. Det finns helt enkelt jättemånga saker som är patetiska med hela grejen, men det är få individer som jag dömer ut pga detta. Om ens någon.

Jag har sett spritens baksida. Jag har sett människor jag litat på förvandlas till monster. Jag har sett saker slås sönder. Jag har blivit våldtagen, förnedrad och nedtryckt. Det händer inte alla. Men det KAN hända dig. Alkohol förstör drömmar. Alkohol gör folk dumma i huvudet. Dom gör saker dom ångrar. Dom säger saker dom inte menar. Ändå fortsätter folk som om ingenting har hänt. Är inte det ren idioti - så säg?

Enda gången jag kommer berömma någon som varit nykter si och så länge är om personen varit fast i ett missbruk. Först då kan det ses som en bragd. Även det säger en del.

</slut på gnäll>

 

Jag loopar på musik ibland. Speciellt musik som talar.

Annans ord är mina ord.

Och jag är alltid rädd.

Jag kommer alltid vara rädd.

För jag vet hur det sett ut förut. Jag ser sanningarna.

Jag förstår.

Och framför allt glömmer jag aldrig.

 

 

Ibland undrar jag om jag fortfarande är kvar där jag alltid varit. Om mina framsteg bara är inbillning. För vart är framstegen egentligen? Jag vet mer om mig själv nu än förut. Jag vet mer om varför jag är som jag är. Men kommer jag någon vart? Vart är det där ultimata beviset på att jag går framåt? Jag har alltid varit inåtvänd och funderande, det är inget nytt för mig. Så vart är det synliga tecknet på att vägen leder framåt och inte bakåt? Jag ser det inte.

Jag drömmer fortfarande sjuka mardrömmar och vaknar med ett ljudlöst skrik. Jag trasslar fortfarande in mig i långa, snurriga tankebanor. Jag klankar fortfarande ner på mig själv så fort det gäller. Och jag sårar fortfarande andra människor på kuppen.

På vilket sätt leder det mig framåt?

Jag har fortfarande en massa idéer om projekt jag vill starta. Men jag är handlingssvag. Jag behöver kompletteras av någon driftig som vill samma sak. Eller så behöver jag tuffa till mig, ta mig i kragen och försöka ta reda på hur man kan finansiera något av det. Jag vill så gärna. Jag vill så mycket. Men ingenting blir av.

En sak som är bra med hösten är att den inbringar någon slags ro i mig. Alla fina färger. Den klara luften. Mörkret som ännu inte övertagit dagen men som ändå finns där, som upplagt för värmeljus, thé och mys. Andra blir kära om våren. Jag blir kär om hösten, i hösten själv. Och det ger mig lite energi. Det gör att jag kan finna en liten bit av mig själv vilket gör att jag också kan ge mer till andra. Jag vet att mörkret så småningom kommer livnära sig på min själv och att det kommer sluka mig när vintern är som tyngst. Men just nu gör det inget. Just nu kan jag andas och leva. Just nu blir posten öppnad, de flesta mailen besvarade och ibland orkar jag till och med laga lite mat.

Jag älskar hösten. Jag går ut med hundarna, påbylsad med varma kläder medan kylan biter i kinderna. Jag pulsar fram i färggranna löv, betraktar den blå himlen och om kvällen syns stjärnorna så starkt att det känns som att dom visar vägen.

Och jag möter människor.

Varför har så många människor förlorat gittret i ögonen? Ni vet den där glimten, det som gör att dom ler utan att le. Det som gör att man känner sig välkommen även av en främling.

När slutade dom lyssna på sig själva? När tog vardagen över så pass mycket att dom inte längre kan fatta sina egna beslut utan plikterna gör det åt dom istället.

Det hugger lite i hjärtat och jag får lust att stanna dom och förklara. Dom får inte kasta bort livet. Dom får inte bara vandra runt i invanda fotspår för att jobbet är ett okej jobb och barnen behöver sitt i vardagen. Barnen behöver lyckliga föräldrar och det är var och ens plikt att försöka nå dit. Med min erfarenhet törs jag faktiskt säga att jag vet vad som är viktigt. Jag vet att barn vill ha många saker och att det ibland är "nödvändigt" för att bli fullt ut accepterad i skolan. Men det är inte nödvändigt för att bli en god människa. Det nödvändiga är lugna, trygga föräldrar som visar att man kan vara lycklig och att allt inte bara är plikter och mörker och trötthet.

Det är givetvis inte bara föräldrar som förlorat glittret i ögonen. Det är alla typer av människor. För att dom glömt att följa sitt hjärta. Klyschigt värre, men lik förbannat sant. Människor glömmer bort att saker ordnar sig. Att man ibland är tuvngen att blunda och hoppa. Att bara göra. Och att det kan leda till oanade höjder.

Så min uppmaning till dig är: testa något nytt. Eller gör någon glad. Eller gå din egen väg. Blunda och hoppa. Våga! Gör inte som jag har gjort i så många år. Bär inte någon annans gamla slitna handskar för att det en gång var det enda du visste. Du vet mer nu och det är dags att gå vidare.

Alla kan.

En människa är försvunnen. En person jag inte ens känner. Vi har träffats två-tre gånger bara, men då gjordes det stort intryck på mig. Av någon anledning. Det var vänlighet och ärlighet. Nu är personen borta. Utan ett ord. Och jag oroar mig lika mycket som vännerna. Trots att jag inte känner. Trots att jag inte kan säga att vi känt varandra si och så länge. Det finns så många människor där ute som mår dåligt att det gör ont i mitt hjärta. Om dom bara sade något. Om dom kom till mig så skulle jag försöka hjälpa. Överallt finns människor med ärrade armar och ben och själar. Överallt finns ett påklistrat leende i försök att hålla sig kvar i verkligheten. Det är inte falskt. Det är bara inte hela sanningen. Jag vet, för jag är själv där så ofta. Jag önskar bara att jag kunde hjälpa. Att dom kunde förstå att det alltid finns någon som bryr sig. Och att det finns en annan väg att gå. Att det finns ett ljus på andra sidan. Det är sorg i mitt hjärta.

Av någon anledning känner jag allt större meningslöshet i vardagen. Jag vet inte om det är kontrasten mot mina fullspäckade helger som gör att jag känner så eller om jag helt enkelt är på väg in i en av mina svackor igen. För jag ser fram emot sakerna jag ska göra. Jag har varit i Skåne hos trevliga kamrater och varit på utställningar och LC-prov. I helgen skulle jag ha åkt på ytterligare ett LC-prov men då jag inte lyckats få skjuts så blir det inget med det. Det är tråkigt, för jag såg fram emot det. Jag behöver ha saker framför mig och inom överskådlig framtid för att känna.. ja, jag vet inte. Känna en mening helt enkelt. Och nu har jag ju en del saker. Men ändå känns det inte nog.

Hemma i lägenheten klättrar jag på väggarna. Jag borde plugga inför en tenta men jag kan inte fokusera. Rastlöst och utan mål klickar jag runt på nätet. Runtrunt på samma sidor. Klick klickklick klick. Tråkigt. Ostimulerande. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände. Vad är det som har gjort att jag sitter där och klickar, rastlös och orolig, istället för att göra saker jag tycker om?

Trots all elände jag växte upp i så lyckades min mamma skapa vissa saker för oss barn. Vi hade en egen målarbänk t.ex. Och ett helt skåp fullt med pysselsaker från panduro. Och vi tog cykelturer i de ljumma sommarkvällarna. Och hade kvällspicknick ute vid den gula gungan på vår tomt, till ackompanjemang av grannen Odlarens vattenspridare. På hösten samlade vi fina löv och pressade dom i tunga böcker för att sedan bygga fina teckningar av det. Och på vintern åkte vi pulka, byggde snöbollslyktor och gjorde snöänglar.

Det är liksom sådant som jag saknar. Jag vill sitta tillsammans runt köksbordet och pyssla med något, vare sig det är att rita en halvdan teckning eller plugg och jobb. Jag vill ta en kvällspromenad tillsammans för att sedan komma in från höstblåsten och drika varm choklad. Jag vill göra saker helt enkelt. Kreativt. Gemensamt.

Istället sittar jag ensam. Och ensam gör jag ingenting. Jag sover hellre bort tiden, precis som hundarna gör i väntan på nästa promenad. Enda skillnaden är att dom inte väntar för gäves.

För övrigt längtar jag allt mer efter att få bo i hus och ha en egen tomt. Tanken på det har alltid skrämt mig. För mycket ansvar. För mycket som alltid måste fixas. Å andra sidan gillar jag ju att fixa. Om jag bara har sällskap. Om man hjälps åt och gör saker gemensamt. Tanken på att bo i en liten håla skrämmer mig fortfarande. Jag är uppvuxen så och det passar mig inte. Men en bit från stan. Med stor tomt för hundarna att springa på. Det längtar jag efter så mycket att jag skulle kunna flytta idag. Att bo i stan är bekvämt. Men jag är trött på att alltid synas. Att alltid möta folk. Att bo i lådor staplade på varandra. Att alltid gå samma promenadvändor i Slottskogen. Och framför allt är jag trött på att lyssna på grannarna när jag ska somna och att dessutom vakna av grannens väckarklocka istället för min egen. (Ja, jag är lättväckt.)

Så jag sitter här alldeles handlingsförlamad och hoppas på att något ska hända. Vad vet jag inte riktigt, men något att dela. Något som gör att man gör annat än sitter och klickar runt på en dator. Och för övrigt blir det ju faktiskt mycket trevligare när man väl sitter ned själv vid datorn om man inte alltid gör det.

Varför, varför är hela den där gemensamhetbiten så viktig för mig? Jag har alltid velat dela upplevelser, sysslor och saker. Jag önskar verkligen att det inte var så viktigt för mig, men det är det.

Jätteviktigt, verkligen.

1.       Jag är uppvuxen på en ö i Stockholms skärgård.

2.       Jag fick 5a i musik och bild i högstadiet

3.       Jag är 160 cm lång men uppfattas allt som oftast som liten och kort av någon anledning.

4.       När jag gick i högstadiet skulle man ha FILA-skor, adidas mjukisbyxor med knappar på sidan av benen och peak performance-tröjor. Man skulle också ha Levisjeans eller Filippa K-byxor.

5.       Jag hade inget av ovanstående.

6.       En gång försökte jag följa trenden och önskade mig ett par tighta jeans. Efter mycket tjat så fick jag handla ett par svarta, fina. Tyvärr var det givetvis fel ändå för dom var inte särskilt stretchiga och alldeles för billiga. Ungefär då gav jag upp och slutade försöka passa in.

7.       Jag älskar sagor och fastnar alltid på barnbokavdelningen för att bläddra i alla fina barnböcker.

8.       Min garderob består mestadels av svarta kläder, men jag älskar klara nyanser av bl.a. blått, rött och grönt.

9.       Jag följer fåniga serier som Americas Next Top Model och One Tree Hill.

10.   Jag har gått i terapi i tre år på raken nu utan att hoppa av.

11.   Jag har slutat äta mediciner mer än i akutfall.

12.   Jag vill ha det mörkt och svalt när jag ska sova, och kan inte somna utan duntäcke.

13.   Jag har fyra bröder. Dom är för närvarande 25, 21, 13 och.. 5.. tror jag. (Jag har bara träffat den yngsta en gång då han är min halvbror, men jag tror att han fyllt fem nu.

14.   Jag är en känslomänniska och måste hela tiden kämpa med att tygla mig för att inte sväva iväg allt för mycket åt något håll.

15.   När jag blir äldre vill jag starta ett HVB-hem. Helst med hundar, men djur öht vore roligt.

16.   Jag har oerhört lätt för att lära mig nya saker, är alltid en hejare på nya jobb och klarar tentor utan att plugga.

17.   Jag har väldigt lätt för att läsa av människor och förstå deras tankar, även saker som förblir osagda.

18.   Jag har lätt för att umgås med andra och att bli omtyckt.

19.   Jag har trots detta ett oerhört dåligt självförtroende när det gäller relationer.

20.   Jag blir orolig i själen om det är stökigt runt omkring mig.

21.   Sommaren när jag skulle fylla 10 år fick jag ha en ponny över sommaren.

22.   Totalt har jag hjälpt till med mängder av hästar och ponnys, men Migrant är min första egna häst.

23.   Jag är uppvuxen med afghaner och en katt.

24.   Jag kan fortfarande få panikångest när jag åker bil på småvägar.

25.   Jag stör mig oerhört på människor som bara kritiserar andra, tror att dom är bättre än andra, som bara tramsar runt i livet och inte fattar att dom själva inte kommer någon vart.

26.   I motsats till detta tycker jag att folk får göra vad dom vill. Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig.

27.   Jag kan inte hantera trötthet eller hunger. Då blir jag knäpp och dysfunktionell.

28.   Jag heter Maria i andranamn.

29.   Jag sjöng i kör när jag var yngre, och sjöng en del solo på bröllop och någon julkonsert och vad det var.

30.   Jag är konflikträdd och reder hellre ut saker på ett konstruktivt sätt.

31.   Musik är något som verkligen styr mina känslor.

32.   Jag fick aldrig prenumerera på Kalle Anka och Min Häst när jag var liten för vi hade inte råd.

33.   Jag är medlem i ett antal föreningar idag, som Amnesty, Världsnaturfonden, Kennelklubben, Svenska Afghanhundklubben, Sveriges Vinthundklubb, MUK m.m.

34.   Jag är med i styrelsen i Afghanhundklubben, och jag gör även vår tidning som kommer ut 4 gånger om året.

35.   Jag ledsnar snabbt på saker och påbörjar därför gärna nya. Jag får anstränga mig för att fullfölja saker helt och få dem färdiga.

36.   TV-spel är inte min grej och det enda spelet jag spelat färdigt någonsin är Fable 1.

37.   Om jag läser en bra bok kan jag knappt göra annat förrän den är utläst. Då saknar jag boken istället.

38.   Jag har ett krav på mig själv att alltid prestera och göra mitt bästa. Går något fel klandrar jag mig själv till döds.

39.   Det är ett helvete att vara i ett förhållande med mig eftersom jag har många problem i mig. Men jag jobbar varje dag med att lära om.

40.   Jag har svag skolios och några av mina ryggkotor har ständigt problem med inflammerade diskar och vad det nu är.

41.   Jag har världens sämsta lokalsinne och kan få en känsla av att vara vilse bara jag vänder mig om på ett nytt ställe.

42.   Jag har alltid komplex för att mina största intressen är något så ohäftigt som hästar och hundar.

43.   Jag är inte bra på något särskilt. Tråkigt men sant. Jag är bara en enda stor medelmåtta med bred repertoar.

44.   Jag älskar att titta på sci-fi, hjältefilmer, tramsiga förutsägbara feelgoodfilmer och allt annat som är långt ifrån verkligheten.

45.   Jag får ont i magen av krigsfilmer.

46.   Jag skrev en B-uppsats om vad som får unga tjejer i gymnasieåldern att söka eller inte söka hjälp hos skolans kurator. Tillsammans med en klasskamrat lyckades jag få VG på detta.

47.   Jag ser redan fram emot att få skriva C-uppsatsen.

48.   Jag kramar alltid på en kudde när jag sover.

49.   Jag äter yoghurt med baksidan av en tesked.

50.   Jag älskar att vara vid havet men själva havet i sig skrämmer mig.

51.   Jag bränner mig oerhört lätt i solen och använder solskyddsfaktor 50 hela sommaren och inpå hösten.

52.   Jag drömmer om att bo i hus med stor tomt, men jag har ingen lust att sköta själva huset och tomten så som man måste.

53.   Jag skulle vilja forska när jag pluggat färdigt.

54.   Till nästa sommar vill jag köpa en valp.

55.   Jag vill tatuera ”Eyes betray the soul and bare it´s thinking” på armen.

56.   När jag blir rik vill jag tatuera älvor och väsen i stil med Brian Frouds bilder på ryggen.

57.   Jag fullkomligt älskar klara höstdagar.

58.   Jag gillar egentligen alla årstider, jag tycker bara inte om bieffekterna av dom. Som att bränna sig i solen, frysa trots två ton kläder, mörkret osv.

59.   Jag använder helst Sebastian Evokativ schampo och balsam.

60.   Jag tål inte att ha taklampor tända i onödan.

61.   Jag kan dra ut på småsaker i all evighet, som att ringa ett samtal, öppna ett brev och betala en anmälningsavgift.

62.   Jag har svårt för stereotyper och klyschiga människor.

63.   Min största önskan just nu är att få råd med en golvfön. Min andra önskan är en cykel och ovan nämnda tatuering.

64.   Jag hade en gång för hundra år sedan en piercing i naveln. En dag skulle jag ta ned en sadel från alldeles för högt upp, jag fick ned den men på vägen ned fastnade kåpan i piercingen och slet loss den. Det gjorde ont.

65.   Jag är totalt ointresserad av tekniska prylar.

66.   Jag har inte ägt en klocka på över 10 år.

67.   Jag fyller snart 28 men folk tar mig fortfarande för att vara 20.

68.   Min riktiga hårfärg har ungefär samma färg som halm. Ljus med inslag av guld och rött.

69.   Till detta har jag även tvåmiljoner fräknar.

70.   Jag äter nästan alltid skaldjur när man går ut och äter.

71.   Jag dricker bara läsk när man äter ute, äter pizza, går på bio eller kanske en när man är på klubb.

72.   Jag dricker inte alkohol och även om jag faktiskt tycker att alla får göra som dom vill så kan jag inte hjälpa att jag tycker att det är lite småpatetiskt att ha det som ett måste helg efter helg.

73.   Jag säger ofta emot mig själv i vad jag tycker och tänker, men det är ju för att jag tycker att allt spelar in i en fråga. Allt är relativt och det finns inga enkla svar.

74.   Jag är ingen tävlingsmänniska.

75.   Jag kan inte åka saker på Liseberg eftersom jag antingen mår illa, får ångest eller får ont i ryggen beroende på vad det är för åkattraktion.

76.   Jag är svag för värmeljushållare och sådana detaljer, och helst skulle jag vilja ha ombonat och mysigt där jag bor med massa tyger och färger och ljus.

77.   Jag fungerar inte om jag inte får sova ordentligt. Då blir jag fysiskt sjuk och kan inte fokusera tankarna.

78.   Jag hade körtelfeber och halsfluss i kombination när jag var liten.

79.   Jag är knäpp i huvudet och jag kan säga det utan att skämta.

80.   Jag orkar knappt ha kontakt med mina vänner och har konstant dåligt samvete för det.

81.   Jag älskar färgpennor och att kludda och måla och rita.

82.   Jag kan inte föreställa mig att inte bo i eller utanför en kuststad. Att bo mitt uppe på land känns helkonstigt för mig.

83.   Jag tål inte reklamen på spotify men jag har för lite pengar för att betala och slippa eländet.

84.   Jag har flyttat i snitt en gång om året de senaste 13 åren.

85.   Jag har aldrig varit nagelbitare.

86.   Jag tycker fötter är läskiga och äckliga.

87.   Jag tycker över lag att andras kroppar är lite läskiga.

88.   Samtidigt tycker jag att kroppar på bild kan vara fina. Om dom inte är kraftigt överviktiga.

89.   Jag har storlek 35-36 på skor och har svårt att hitta skor i min storlek. Barnavdelningen kan fungera ibland.

90.   Jag tycker om att klä upp mig och känna mig fin men jag orkar inte göra det till vardags.

91.   Jag har förhållandevis stor självkännedom men det verkar nog inte alltid som det eftersom det i längden är tröttsamt att alltid förklara allt.

92.   Hundnosar är det bästa som finns enligt min bok och jag är snudd på kär i mina egna hundar. <3

93.   Jag har grunderna till två böcker som jag vill skriva men för att göra det skulle jag behöva vara ledig en tid. Jag har svårt att få inspiration när livet är fullt av plugg och måsten.

94.   Jag har bara varit utomlands tre gånger. En vecka i Grekland, två veckor i USA (främst Miami beach) och så på festival i Tyskland så det räknas knappt.

95.   Jag skulle hemskt gärna resa och vill till London, Skottland, Nya Zeeland, Tibet, Indien och tillbaka till usa. Och gärna till nåt mer semesteraktigt med bara bad och slapperi.

96.   Jag vill ta körkort men jag tycker det är så sjukt tråkigt att hålla på med. Jag har nu mitt tredje lämp, helt enkelt för att jag skaffar ett utan att göra något mer. Dessutom fattas det alltid pengar.

97.   Jag är väldigt ömhetstörstande och behöver närhet för att må bra.

98.   Jag älskar klänningar och kjolar och skulle ha hela garderoben full av det om jag kunde.

99.   Jag har aldrig legat på sjukhus, brytit något eller varit rejält sjuk. Däremot har jag fått sprickor i foten några gånger efter att hästar lite olämpligt placerat sig där.

Jag är sjuk. För ovanlighetens skull är jag sjuk "på riktigt". Med feber och halsont och sånt. Igår fick jag ont i bröstet med och svårt att andas, då blev jag lite orolig att jag skulle ha fått grissjukan. Speciellt eftersom penicillinet jag har fått hjälper ganska dåligt. Men jag vaknade ju idag iallfall, så dog gjorde jag ju inte.

Jag som redan tänkt ut en plan. Om jag dör vill jag att Marina tar Cerberus, eller ser till att han får ett bra hem om hon inte orkar med tre. Cerberus är det finaste jag har. Carmis har det bra hos husse Jonas. Jag vet att hon skulle få det bra.

Som vanligt slits jag emellan styrka - jag klarar allt och det ensam, och förtvivlan - jag orkar inte mer och nu försvinner jag. Jag skrämmer mig själv genom att planera detaljer som ovan. Och genom känslan av att faktiskt inte orka.

Det mest frustrerande är allas oförstående. Det spelar ingen roll hur väl jag lär känna mig själv, hur många förklaringar jag kan komma med och hur öppen jag försöker vara. Folk bara nickar och hummar och ler och dom förstår bara inte. Dom förstår inte känslorna. Dom förstår inte allvaret. "Det är jobbigt för mig också, men..." Jobbigt? För mig är det inte jobbigt. För mig står livet dagligen på spel. För mig saknas vetskapen om en morgondag. För mig så drunknar jag i Det Stora Svarta Hål varje, jäkla dag.

Ibland önskar jag nästan att jag saknade en arm istället. Att min skolios var hundra gånger värre så att det syntes. Eller att det var något annat fysiskt fel. Fysiska fel syns. Folk förstår sig på det. Då blir dom allvarliga och försöker hjälpa och underlätta och göra sitt bästa för att leva sig in i situationen. Men om jag säger att jag dör varje gång jag blir lämnad så ler dom bara och konstaterar "Du dör ju inte alls gumman". Eftersom min fysiska kropp finns kvar så ser dom ju lögnen i det hela. Kroppen finns där alltså lever jag. Men för mig är inte min kropp mitt jag. Så jag dör visst. Om och om igen. Av alla möjliga orsaker. Bit för bit. Jag har ont så jag vill skrika. "Och jag blir ju inte ens lämnad".

Många gånger tänker jag tanken att jag borde avsluta min kropps liv också. Bara för att bevisa hur ont jag har. För att bevisa att jag visst dör. För att motbevisa alla andra. Är kroppen det enda ni ser så skall den också dö. För vad är egentligen poängen att gå runt här och slåss med sig själv helt ensam. Inte en enda själ har jag funnit som förstår. Som faktiskt verkligen förstår. Många är förstående - på sitt sätt - men inte en enda förstår. Inte en enda känner likadant. Och jag är bara konstig.

Vad är det för liv att leva egentligen? Att vakna varje morgon och behöva hålla de människor jag uppskattar mest på avstånd. Iskall. För släpper jag in dom ens lite så skadar det mig och bara mig. Släpper jag in dom så dör jag. Och det är det ju ingen som tror på. Vad är det för liv att leva att alltid känna sig ensam. Att ha sin hund som enda glädjeämne. Att själv konstant behöva tampas med förtvivlan och som enda motsats bli kall och avstängd. Är det värt det? Är det värt att fundera ut avslut i hemlighet? Att le och bete sig som vanligt och lura alla samtidigt som jag vet att ikväll lämnar jag hunden hos grannen och tar mig till den stora bron. Jag kan inte känna det. Jag kan inte förstå värdet i att alltid ha ont, både av mitt eget liv och av dagliga intryck från tv och nyheter och forum och allt.

Jag säger att jag inte orkar och jag menar det. Ska det enda sättet att få andra att förstå verkligen vara att ta död på den här fysiska kroppen? Det vore ju egentligen synd - det är med hjälp av den jag kan uträtta stora saker i världen. Men jag orkar inte tampas hela tiden. Jag orkar inte känna mig konstant ensam. Jag orkar inte vara ensam.

Jag orkar inte alltid jobba med mig själv utan att det ger något annat tillbaka än onda minnen och mer frustration över hur fel jag är programmerad.

Jag gör det inte.

Jag.
Orkar.
Inte.

Beslut. Jag är inte kompis av beslut. Eller jo, när jag verkligen känner och där med vet vad som är det bästa eller mest attraktiva vägen att gå. Inte annars. Men nu vet jag inte alls. Jag kanske inte ens har ett val. Det vet jag inte heller. Ännu. Jag har ett erbjudande, men kanske inget val. Eller så har jag jättemånga val.

Vi får väl se.

Jag har iallafall en fin hund. Han är nytrimmad och tjusig och på lördag ska han tävla. Jag vet att han inte kan ställa sig emot de andra tävlande, man har helt klart en fördel när man har flera afghaner och gärna en inhägnad tomt med. Då slipper man jaga andra vinthundar för att hunden ska få pressa konditionen lite. Och där har jag ju ett argument att skaffa en till affe. Fast det har jag ju tänkt, det är bara en tidsfråga.

Nu ska jag snart iväg och träffa en trevlig tjej med två vackra salukidamer. Och njuta av att det är sol och torrt och fint ute. Och äta en glass.

Glass är gott.

Jag gråter åt Extreme homemakeover. Jag grinar så det gör ont åt Vem ska trösta Knyttet. Jag snörvlar och snorar åt fina dansnummer i Let´s dance. Jag skrattar och gråter om vartannat åt Stolthet och Fördom. Och så där håller jag på.

Häromdagen föll jag ner i det stora svarta hålet efter att ha sett ansiktet på en man som försökte köra ifrån polisen i en frontkrockad bil. Jag blir alltid ledsen av att se ondheter. Han var antagligen påtänd och försökte fly av en anledning. Han hade kunnat köra över mig där han körde mot trafiken. Men det allra tyngsta var att se desperationen i hans ansikte. Och utan vidare anledning grät jag. Jag gick där med min hund på min morgonpromenad en söndagmorgon och grät utan att förstå varför. För att saker påverkar mig. För att intryck gör ont. För att livet gör int.

Jag gråter och grinar och snorar och så ler jag genom tårarna och gråter lite till.

Varför har jag ingen av-knapp?

Vid bordet mitt emot satt en man och drack en kopp kaffe. Att jag visste att det var just kaffe var för att den svartklädda servitrisen med håret uppsatt i en stram toffs just hade erbjudit honom en påtår med kaffekannan i högsta hugg. Jag betraktade honom där jag satt i dunklet. Han påminde om någon jag kände som barn. Någon bortglömd. Någon som passerat mitt liv utan att lämna djupare avtryck än så. Hans ögon såg snälla ut. Det som en gång kanske varit en svallande, tjock frisyr prydde nu mera i stort sett bara sidorna och färgen hade för länge sedan tappats ur för att tas över av gråhet.

Han såg lugn ut där han satt med sin kaffekopp. Inte alls som jag som alltid blir stressad och obekväm av att sitta ensam på caféer bland främmande människor. Han bläddrade i en tidning, drack sitt kaffe och såg ut att ha en lång, skön kafferast. Vad jag inte visste var att det var hans lediga dag idag. I vanliga fall brukade han jobba på Fabriken, vilken han gjort i många år nu. Han trivdes där. Bland allt det bekanta. Alla rutiner som alltid, varje dag, alla dagar om året såg likadana ut. Eftersom livet i övrigt tenderar att vara så oerhört nyckfullt så gillade han tryggheten i rutinerna. Det som så många andra fruktade. Speciellt ungdomarna. Ingen vill ha rutiner längre, tänkte han. Idag ska allt vara nytt och omväxlande. Alla har så bråttom framåt att dom glömmer bort vad som är viktigt här i livet, brukade han tänka för sig själv.

Vid en ålder av 61 år hade han uppnått en förhållandevis aktningsvärd status på Fabriken. Hans ödmjuka sätt och hans förmåga att stanna kvar då många ville vidare hade gjort att han befordrats ett par gånger. Nu hade han lagom ansvar tyckte han. Ansvar är kul och utvecklande, och rutinerna trygga. Trygghet är bra, tyckte han. Han gillade att fylla en funktion. Han gillade att få bestämma lite och, om han skulle vara ärlig, så gillade han att få vara lite viktig. Framför allt gillade han att stanna kvar en stund efter att det sista skiftet var slut. När banden stannade, robotorna tystnade och alla arbetarna gick hem till sina familjer, sambos eller katter. Då gick han ett varv för sig själv. Njöt av tystnaden. Drog med händerna över olika delar, kände de olika texturerna under sina fingrar. Och han andades. Han andades tystnad och välbekanthet och lugn och ro. Bara ventilationernas brusande hördes och vaggade hans tankar in i en eftertänksamhetsrytm. Det bästa på dagen.

Han hade ju en fru där hemma förstås. En fru som han verkligen älskade, det skulle ha ha varit noga med att påpeka. Och det var inte så att han inte ville hem till henne, för det ville han verkligen. Men där hemma var han just det. Den äkta mannen. Pappan till utflugna barn. Han var sakfixaren och trädgårdsmästaren och schackspelaren. Och ibland ville han inte vara allt det där. Ibland villa han vara vara sig själv. Helt enkelt bara få vara. Och när han fick där i Fabriken, ackompanjerad av ventilationen och svaga robotsurr, så var han just det. Ingenting. Sig själv. Något. Mansmasken, chefsansiktet, pappaskinnet. Allt bara rann av honom. Och i några minuter kunde han andas. Bara andas. Ingenting mer.

Men ingenting av det där visste jag där jag satt och betraktade honom i smyg. För mig förblev han bara ännu en människa jag inte kände. En människa jag kände av, en människa jag såg, en människa som passerade i mitt liv. För mig var han en vanlig man med en kopp kaffe, en tidning och ett vänligt aniskte. Trots det förstod jag att han var så mycket mer. Och för mig räckte det för att tycka om honom. Och för att hoppas att han har det bra. Vart han än är idag.