Jag har suttit och kikat på bilder på olika hemsidor för afghaner. Jag är verkligen förälskad i rasen och har varit från första början. Kanske grundades det redan när jag föddes, eftersom vi redan på den tiden hade två stycken ståtliga vovvar. Hur som helst är jag helt frälst och jag riskerar väl att bli som en sådan där "kattmamma" fast med en massa afghaner. Dom är dom vackraste, mest kloka varelserna som finns. Bakom deras blick tycks det vila tusenårig vishet som om dom levt för alltid. Samma med arabiska fullblod. Jag dras väl till det där lite speciella, det lite egna. Vishet, busighet, galenhet.



I många år höll jag på med hästar. Väldigt intensivt dessutom. Och jag saknar det. Jag saknar både hästarna men allra mest att ha något speciellt att göra. Att träna inför en tävling. Känslan av att gå upp tidigt på morgonen, att kliva ut i det daggvåta gräset och före alla andra ens har vaknat bege mig i väg en söndagmorgon för att åka på en tävling eller träning. Jag minns doften av klar luft, av kall dimma som fortfarande ligger kvar över ängarna och känslan i magen av att få göra något man sett fram emot och längtat efter. Jag minns att jag ville dela det med mina föräldrar, men dom  var aldrig med. (Kanske är det därför jag har ett så stort behov av det idag.) Så det blev jag och hästen. Hans varma kropp under min hand, hans nyfikna blick som ser på mig. Vad ska vi göra, vart är vi på väg? Mycket att fixa och dona och göra i ordning.

Känslan av glädje. Känslan av tillhörighet. Känslan av att höra hemma. Där, just då och ingen annanstans. Och jag saknar det. Nu ska Cerberus få ta över den rollen. Min vackra fina afghankille. Vi ska åka på äventyr i stora världen och han är min och ingen annans. Han kommer finnas vid min sida hur dålig jag än är i övrigt och hur fel jag än fungerar i relationer till andra. Och vi ska lära oss en massa roliga saker, bara för att det är så himla kul.

Jag önskar bara att det fanns någon som ville dela det med mig. Någon som också älskar den där känslan av tidiga morgonar, kall luft i lungorna, trötta ögon och glädjehopp om dagen. Någon som också vill heja på en hund som rusar fram efter en plastbit, eller som springer runt och visar upp sig eller som hoppar över hinder eller nosar upp djur i skogen. Någon, bara..

Men under tiden har jag den viktigaste. Lilla Cerberus. Min nya stjärna. Min psykolog. Min väckarklocka. Min livsgnista.

Min kärlek.