Det finns en restaurang på Emils gata som ger mig ångest varje gång jag passerar den. Dom som har den har gjort om en massa förut, och öppnade en liten mexikansk restaurang. Vad det var innan vet jag inte. Enda kruxet nu är att det aldrig är några gäster där. Verkligen aldrig. Ibland ser man någon stå där inne och plocka med några menyer, flytta om lite eller så. Men aldrig några gäster. Och det smärtar mig så. Det gör mig så ont att någons livsverk går i spillror. Någons dröm som faktiskt kanske tagit tid att förverkliga krossas. För tänk vad med planering det ändå ligger bakom. Någon eller några har suttit och planerat ihop hur det ska se ut, vad väggarna ska ha för färg, hur menyn ska se ut och hur borden ska dukas. Någon har lagt ner en massa energi och hopp och förväntningar. Kanske har dom med spänning sett fram emot öppningsdagen. Att få nöjda gäster till sitt nya, fina ställe. Men så kommer inga gäster. Och det smärtar mig.

Jag har funderat på att testa på att äta där någon gång, bara för att se hur maten smakar. Tyvärr är jag inte så jätteförtjust i mexikansk mat. Alla restauranger runt omkring kan vara fullsatta, medan det där inte finns en endaste liten gäst. Inte. En. Enda. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att det beror på maten. Folk slaskar i sig allt möjligt konstigt för dyrare priser. Och läget? Som sagt så ligger det andra restauranger runt omkring som går bra. Så det borde inte vara det heller. Jag förstår att det antagligen är det där med marknadsföring, och med att ha nöjda gäster som sprider budskapet vidare.

Men ändå.
Det gör mig fortfarande ont. Hur tramsigt det än låter.