Jag förstår inte folk som förskönar ångest och panik och självdestruktivitet. Dessa personer kan omöjligt ha upplevt det. För ingenstans är det vackert. Precis ingenstans. Det finns inget fint i att panikgråta och tappa andan för att man snorar och grinar så. Det finns inget fint med att ha håret fullt med blod, snor, svett och tårar. Bokstavligt talat då. Det finns inget fint i att kräla runt i sitt eget blod. Det finns inget fint i att inte kontrollera sig själv tillräckligt för att hindra sig. Och man gråter och gråter och snorar och gråter. Och man mår illa och krampar och kräks av att man spänner sig så. Och man önskar inget hellre än att man hade någon där, att någon fanns. Och folk vill finnas. Men dom kan inte. För det är inte enkelt. Det är inte bara att finnas. Det är ingen lätt uppgift att ta hand om en gråtande människa full med sår och blod. Ännu värre när det är någon man håller kär. Och det är heller inte lätt att bli sedd i det tillståndet. Man vill bara gömma sig. Det är så oerhört kränkande att vara så svag, att vara i ett sådant underläge. Att bli förpassad till någon slags patient, att bli avduschad och avtorkad och påklädd. För man borde vara bättre än så. Man borde vara starkare. Man vet ju hur fel det är så man borde vara annorlunda.

Man borde så mycket.

Jag borde vara annorlunda.



Jag saknar Migrant så sjukt mycket. Hela jag består av hästar och hundar och fysisk aktivitet. I den ordningen. Som en slags innehållsförteckning. Djur är mitt rätta element och jag blir olycklig annars. Nu har jag hunden men har inte haft hästkontakt på över ett halvår. Trivialt kan många tycka. Men ni förstår inte. Tänk om någon skulle ta ifrån er det enda ni vet att ni kan. Det enda ni haft som en fast punkt i hela ert liv. Det enda som alltid består, alltid fungerar, alltid finns. Det som räddat livet på er gång på gång på gång under större delen av er uppväxt. Så stor del är hästar av mig. Det sitter i märgen. Det sitter i hjärtat. Det sitter i varje centimeter av mig själv.

Jag drömmer mardrömmar när det gått för lång tid. Det gör jag alltid. Jag drömmer om getingar som kryper under huden på min häst, jag drömmer att jag misskött honom, att han svälter ihjäl, att jag glömt bort min plikt. Och jag vaknar kallsvettig och ångestig.

Jag ville ta hem honom i vår. Jag ville få ordning på livet och ha min häst och min hund och lugn och ro och bara få må bra. Men nu kan jag inte det. Nu har jag inte råd eftersom jag ska studera. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag klarar inte fyra år utan häst. Det går inte. Det finns inte.

Det går bara inte.





----------------------------------------------------------

Det otäcka är att tanken på möjligheten att ta livet av sig fortfarande känns som en befrielse. Inte för att jag har dödslängtan. Mer som att det är en säkerhetsåtgärd. En nödutgång. En trygghet.

Vid nödfall; krossa glaset, kliv ut framför lastbilen och finns aldrig mer.