Plötsligt stod jag där med ett val jag inte ville göra, ett val jag inte bett att få. Jag var inte beredd på att det skulle bli så. Det var aldrig min mening. Jag kämpade och kämpade, jag vände och vred på mina tankar och känslor. Men det gick inte. Jag tyckte om er båda och så var det bara. Det gick inte att komma ifrån. Jag drog ut på det i hopp om att komma fram till något, till något som gjorde att det ena alternativet skulle kännas mer säkert än det andra. Men det hände aldrig. Och hur jag än gjorde kunde jag inte fokusera på annat än på vad jag skulle förlora. Det gör jag fortfarande. För det är så oerhört mycket. Jag förlorar så fruktansvärt mycket. Och jag vet om det.

Därför har jag ont.

Det absolut värsta man kan göra mot mig är att stöta bort mig. Klippa helt. Vända ryggen åt. Det har jag sagt så många gånger nu. Tyvärr är det så människor behöver göra och eftersom jag står för det sättet som är dess motsats så kan jag inget annat än respektera det. Man kan ju inte tvinga någon att träffa en, men man kan tvinga någon att inte ha kontakt. Det är svårt det där. Jag måste på något sätt alltid stå tillbaka. Jag måste respektera. Jag måste acceptera. Men om jag inte kan det, vad händer då? Jag tror inte på abrupta slut, att plötsligt klippa allt. Jag tror på att träffas och prata och desarmera lite av alla dom där farliga arga och ledsna känslorna som man riskerar att bära med sig alldeles för länge annars. Men jag kan inget göra. Jag kan bara acceptera. Och det gör jag.

Faran med mig är att jag vill göra allt för dom jag tycker om. Då menar jag allt. Och när jag då har två personer som vill ha samma sak och som båda betyder så otroligt mycket för mig så kan jag plötsligt inte få båda glada längre. Istället var jag tvungen att ta ett beslut och jag var tvungen att känna efter. Och det enda jag kom på som gjorde det över huvud taget möjligt att ens fatta ett beslut var att jag inte skulle kunna släppa den ena förrän jag gett det en chans. Det betyder inte att jag hur enkelt som helst släpper den andra. Då hade jag inte legat i fosterställning och gråtit halva dagen och vandrat runt apatisk andra halvan. Jag hade inte suttit här och skrivit det här då. Det betyder bara att jag vet att jag inte kan behålla båda och att jag måste släppa den andra för hans skull. Det vore inte rätt av mig att göra annat.

Det gör så ont. Så oerhört, fruktansvärt ont. Men eftersom jag är boven i dramat, eftersom allt är mitt fel, känner jag att jag inte har någon rätt att vara ledsen och må dåligt. Men det gör jag.

En liten del inom mig undrar varför jag aldrig kan må bra rakt igenom. Nu har jag precis fått hem världens finaste valp men jag är ändå ledsnare än på länge. Skapar jag saker att vara ledsen över? Är jag beroende av min ångest? Men hade det inte varit för valpen så hade jag hoppat från en bro vid det här laget. Så jag antar att det finns en mening med det med. Med att det inte bara kan få vara bra. Det bra behövs för att jag ska överleva över huvud taget. Och jag kan lova att det är omöjligt att skära sig sönder och samman när det sitter en ullig, lurvig fraggelvalp och tittar på en med huvudet på sned. Det går inte. Jag provade.

Jag har så ont.
Och jag saknar.
Jättemycket.