Det är inte alltid enkelt att gå i mina skor, faktiskt. Min självkritik säger att jag har storlek 84 och det är svårt att fylla dem när jag egentligen bara har storlek 36. Så jag sätter igång en massa projekt. Jag pluggar och måste vara bland dom bästa. Jag jobbar och måste känna att jag går framåt och gör det bra. Jag är kontaktperson. Jag har hunden. Jag har hästen. Jag tränar kickboxning och vill bli duktig. (Om jag bara kunde få hålla mig frisk någon gång.) Jag vill vara en duktig dotter, en bra vän, någon att lita på och uppskatta. Jag vill vara någon man kan vara stolt över. Jag far kors och tvärs över stan för att hinna allt, gå på föreläsningar, hem till hunden, iväg och jobba, träffa vän, hem till hunden. Jag undrar hur många som skulle orka göra samma sak.

När vi hade introduktion i skolan och skulle presentera oss kände jag mig lite som ett ufo. Eller som någon med någon slags bokstavsdiagnos eller så. För jag vill så mycket. Jag brinner för så mycket. Och jag har gjort så mycket. Jag har varit med om så mycket. Tack vare min bakgrund kan jag känna igen mig i det mesta, jag kan relatera till det mesta, jag har alltid någon infallsvinkel eller tanke om saker och det är sällan jag inte redan har tänkt på något. Det märks tydligt när jag hamnar bland en massa andra personer.

Det är faktiskt ganska jobbigt att springa runt i ett par jätteskor. Jag tar tusen steg medan andra tar hundra. Prova gå i mina fotspår ett tag så får vi se hur lång tid det tar innan du snubblar.