Jag är längst, längst nere och kravlar runt. Jag orkar inte öppna böckerna jag ska ha läst inför litteraturseminariet på tisdag. Jag orkar inte öppna försäkringsbrevet som ligger i hallen. Jag orkar inte svara på sms eller samtal. Jag orkar ingenting. Men man kan ju låtsas vara glad iallafall. Jag önskar jag vore lika bekymmersfri som den där stora massan jag betraktar när jag åker buss eller går på stan eller är i skolan. Nu är jag inte det, men jag kan ju låtsas.

Sett lite saker som jag skrattar åt. Ett under för mig just nu.


Du hast den schönsten arsch der welt. (Det är bara tyskar som kommer undan med detta. Varför bor jag inte där? )





Frozen Grand Central (hittade på Nios blogg)