Jag var hos Marita idag. Min psykolog. Jag är alltid splittrad när jag ska dit, jag både vill och inte vill. Oftast så har jag inte orken men tvingar mig dit ändå. Nu har psykiatrin flyttat till något tillfälligt ställe, det är trångt och otäckt och jag gillar det inte alls. I receptionen arbetar en äldre kvinna. Hon påminner om den där sura tanten i monsters.inc, hon ler aldrig och säger aldrig ett ord mer än nödvändigt. Jag får alltid skuldkänslor när jag ska anmäla att jag kommit för det känns som att man stör henne i hennes annars så viktiga arbete. Ibland jobbar en annan kvinna där. Hon är glad och trevlig och småpratar med en. Henne har jag träffat tre gånger på 9 månader.

När jag väl har klarat av prövningen att anmäla att jag har kommit så kommer Marita ner och hämtar mig. Hennes nya rum är också litet, säkert bara en tredjedel av det hon hade förut. Väggarna är för nära och det känns lyhört och konstigt. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när jag är där. Hon frågar hur det är och allt är ju som vanligt. Idag började hon direkt att ta upp hur det ska fortsätta se ut. Marita ska sluta. Jag vill inte att hon ska det. Jag orkar inte byta pskykolog en gång till. Men därför pratar hon om vad hon ska lägga fram för den nya. Vad hon ska rekommendera. Fortsatt traumahantering och bearbetning, en möjlighet att bli ett med mig själv istället för att vara splittrad. Vi har knappt börjat. Det går så långsamt framåt att jag ibland undrar om det går framåt över huvud taget.

Vi har pratat mycket om hur saker ser ut idag. Problem och svårigheter jag har. Identitetsproblem och ångest och svaga gränser både fysiskt och mentalt. En kropps som kan förändras mitt framför ögonen på mig och en längtan efter att ständigt vara till lags. Ett självskadebeteende och en depression. Målet är att jag ska prata om gamla saker. Om uppväxten. Om minnen. Att jag genom att berätta sådana saker bekräftar att det är så det var och på så sätt kan gå vidare.

Det är svårt. När hon frågar saker så vet jag inte. Det är tomt. Som om någon tryckt på avknappen. Hur mycket jag än anstränger mig så minns jag plötsligt ingenting. Verkligen ingenting. Jag blir avstängd, och när hon pratar hör jag att det kommer ord, jag hör ljudet av hennes röst, men det finns ingen betydelse bakom sakerna som sägs. Jag förstår inte vad hon förmedlar. Så jag nickar och håller med. Vad annars kan jag göra. Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna kunna sammankoppla känslor och händelser med varandra. Jag vill kunna säga att det var så och så och så. Men någonting i mig protesterar. Jaget som bestämmer har inte längre något att säga till om. Det är tomt. Tyst. Någon har gått in och raderat saker i mitt eget huvud och känslan är väldigt otäck. För förnuftet vet ju att det finns minnen. Att det finns saker att berätta. Så jag får börja tänka på saker jag skrivit. Jag får tänka i listform på sådana minnen som jag vet har hänt. Och så kan jag nämna ett sådant. Men jag kan inte säga vad som hände sedan. Jag kan inte säga hur det kändes, vad jag tänkte, hur det började. Allt är plockat ur sina sammanhang och i övrigt är det bara blankt. Mörkt. Svart.

Idag bad hon mig beskriva ett rum. Det tog tio sekunder sedan grät jag. Jag försökte verkligen. Och jag kom ihåg. Men jag kunde inte säga något. Det är som om jag blir liten igen. Och jag fryser och är rädd. Och jag minns golvet, en sån där plastmatta. Och jag minns hur fönstrena ser ut och rummets osymetriska form. Men jag kan inte berätta. Så jag gråter och snorar och hon frågar lite till. Men jag kan inte. Det är blankt igen.

Efteråt mår jag ofta illa. Jag snurrar 18 varv silvertejp runt mitt inre för att hålla ihop mig hela vägen hem. Inutiet är rastlöst och oroligt och sliter för att ta sig loss. Det är som tusen fjärilar i varsin litet tråd som alla rycker och drar åt varsitt håll. Men inga vackra, fina fjärilar. Mörkerfjärilar, fastkedjade i mitt inre. På bussen hem höjer jag musiken för att stänga ute världen. Jag blundar för att slippa se hur nära folk är. Jag står lutad mot en stolpe vid dörren när en man kommer fram. Han tar i mig och säger något men musiken överröstar så jag hinner bara uppfatta något om "hålla i sig". Jag flyttar mig raskt och förstår då att han ville hålla i sig i den stolpen för han skulle av nästa hållplats. Men varför tog han i mig? Varför kunde han inte bara hålla i den andra stolpen för? Jag blundar och håller andan och ber att bussen ska vara framme snart. Funderar på att gå dom sista hållplatserna, eller gå av och ta nästa buss. Allt är så smutsigt och äckligt just nu. Äckelmänniskorna är överallt och jag kommer inte undan. Men jag biter ihop. Fokuserar. Och när jag väl kommer av så andas jag. Låter tårarna rinna. Snorar och andas och skyndar mig hem för att inte bryta ihop inför folk. Beordrar benen att ta snabba steg. Kroppen orkar inte men jag tvingar den. Skyndar skyndar. Får upp dörren hemma. Stänger den försiktigt om mig igen. Sjunker ner på golvet. Lägger huvudet i händerna. Och gråter. Jag tillåter mig själv att gråta. Gråta över allt det onda. Gråta över rummet jag hade när jag var barn. Gråta över mörkerminnena och gråzonerna jag inte minns. Bara gråta.



Det är ganska länge sedan jag började hos psykologen nu. Jag var in på psykakuten en vända för snart ett år sedan. Där var dom snälla. Jag fick först träffa en skötare. En medelålders man med finskklingande namn, grått hår och snällögon. Han pratade lugnt och harmoniskt och trots att jag bara grät och snorade och skakade så såg han på mig hela tiden. Han sade att han såg att jag hade ont och då grät jag ännu mer. Det var lång väntetid den gången, men alla var så snälla och trots att paniken kröp som myror i ådrorna så kändes det bra. Det fanns en kaffemaskin med varm choklad i, och kylt vatten att dricka. Det var tråkig fotboll på TVn men det fanns något att titta på iallafall. En psykotisk man skrek "hjääälp" då och då och bad sedan om ursäkt för om han skrämt någon och bad ynkligt att ingen skulle vara arg på honom. Två skötare satt på varje sida och pratade med honom, klappade honom på armen och sade lugnande att ingen var arg. Jag fick gå undan om jag ville. När jag pratat med skötaren fick jag prata med en läkare. Jag fick sämre vibbar av henne. Hon sade att när hon såg mig så tänkte hon direkt på övergrepp, mitt inre reste ragg och spottade och fräste. Hon pratade om en "favoritmedicin" som om det vore gelégrodor eller lakritsfiskar eller grillchips. Jag hade lust att säga att om det nu är hennes favorit kan hon ju ta den själv. Men det gjorde jag såklart inte. Jag vet att hon gör sitt jobb. Och jag vet att om jag samarbetar så skickar dom inte ut mig. Jag kom därifrån en hel knippe timmar senare, helt slut men med fyra olika mediciner och minnet av en vänlig skötare med finskklingande namn och snällögon.

Via akutpsyk fick jag en tillfällig psykolog. Hon hette Josefine och var ganska kort med gulblonderat hår och skor som klapprade mot golvet. Klapp klapp klapp lät det när hon kom gående. Josefine var inte så gammal. Dryga 30 bara. I vanliga fall har jag svårt för yngre människor som ska hjälpa mig på det sättet. Det känns alltid som att jag har varit med om mer än dom. Jag har haft en miljon jobb. Jag har kommit i kontakt med alla möjliga sorters människor. Jag har varit utsatt för allt möjligt. Och vad har dom? En utbildning som säger att dom har tillstånd att prata med mig och säga åt mig varför jag är som jag är. Hur som helst så gillade jag Josefine. Hon var mån om mig och noga med att jag inte skulle försvinna ur systemet som så många andra gör. Jag hade gärna fortsatt gå till henne men efter några månader blev jag placerad där jag går nu. Akuten är ju ändå just akuten, inget annat.

Nu ska Marita som sagt sluta och jag vet inte vem jag kommer få istället. Det känns konstigt att vara det där namnet på pappret. Jag vet ju precis hur papprena ser ut, hur man skriver, vilket språk som används. Nu är jag också en sådan. Mitt liv finns komprimerat på en knippe a4-blad hos några psykologer och överläkare. Det ska diagnostiseras och medicineras och kommas på lösningar. Betyder det att jag är vad dom kommer fram till? Betyder det att jag, Helena, är ångestsyndrom, panikångest, depression och ospecificerad personlighetsstörning eller vad det nu är dom är på väg att få fram?

Nej, faktiskt inte. Jag är jag. Oavsett vad dom kommer fram till så är jag jag. En ung kvinna med tusentals tankar, en knippe intressen och en stor skopa framtidstro.

Aldrig att jag tänker bli mina diagnoser.

Jag sprang vilse lite i livet. Det är så lätt att snubbla och hamna i mörkret.
Men en dag ska jag hitta ljuset igen.

Då ska jag leva.
Och vara fri.