Som vanligt ligger jag i sängen och kan inte somna. Så är det väldigt, väldigt ofta i min värld. Jag har tabletter för att hjälpa mig på traven. Men för första gången på väldigt, väldigt länge är det för att jag är glad. För att jag ser fram emot något. Jag kan inte ens komma ihåg när jag kände så sist. Kanske när jag hade varit och tittat på Migrant och var tvungen att vänta en månad innan jag kunde hämta honom. Det var en lång månad. Varje kväll låg jag och drömde om min vackra, fina lilla häst jag skulle få hämta hem. Hur det skulle kännas att för första gången i mitt liv äga min alldeles egna häst. Att få lasta ur honom och ställa honom i boxen som väntade, att få klappa honom och känna hans mjuka päls under fingrarna. Det var stort för mig.

Nu är jag tillbaka i samma känsla. Men nu behöver jag bara vänta en vecka. Och den här gången gäller det en valp. Min alldeles egna lilla valp. Jag har redan en hund, Carmen. Hon är den finaste, bästaste hunden i hela världen. Men jag har längtat så efter en afghanvalp. Jag är uppvuxen med just afghaner och dom har en särskild plats i mitt hjärta. Nu ska jag få ett barnbarn till vår gamla tik som vi hade. En blå liten kille vid namn Khaos Deewhy. Han kallas Baguss men jag tror att jag kanske kommer byta smeknamn på honom. Någon som har någon bra idé? Jag funderade på hundarna i Nightmare before christmas och Corpse bride, men varken Zero eller Scraps känns som passande namn för en afghan.

Hur som helst så känner jag mig glad för första gången på länge. Väldigt länge. För stunden känns det som att så mycket annat inte spelar någon roll, för på lördag åker jag till Stockholm och på söndag kommer jag gå och lägga mig här hemma med världens finaste dobermann och världens finaste afghanbebis i samma rum.

Det är en känsla jag har saknat. Känslan av att det ordnar sig.

Jag överlever.