Jag är så ledsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag kämpar för att slippa. Jag orkar inte gråta. Jag kan inte begränsa mig då. Jag gråter faktiskt inte alls ofta men när jag väl kommer till den punkten försvinner alla spärrar och jag gråter och gråter och skär och gråter. Jag är så förbannat trött på mig själv. Jag är så trött på tankarna som snurrar i huvudet. Trött på felen som görs. Sakerna som sägs. Sättet jag är på. Och jag är så trött på den äckliga, fula kroppen. Jag vill bara få bort den.

I tankarna hugger jag den.
Om och om och om igen.
Jag förstör den så som den förtjänar.
Jag har ihjäl den.
Vill aldrig mer se den.
Och den dör.

Precis som jag vill.

Jag är inte stark längre. Jag orkar inte stå upp. Jag orkar inte le och skratta och ha roligt. Jag orkar inte gå framåt. Jag orkar inte se bakåt. Jag bara står där jag står och känner hur jag långsamt förtvinar. Varenda muskel i kroppen. Varenda tanke. Varenda glädje. Sakta rinner det ur mig. Hoppet är borta för länge sedan och jag undrar vad som egentligen finns kvar.

Jag är för trasig.



Så många som jag tycker om mår dåligt. Precis som jag. Och jag önskar jag kunde bära deras sorg också. Men jag kan inte. Jag klarar det inte. Och inget jag gör räcker för andra. Man ses ändå alltid som självupptagen och egoistisk i slutändan. Varför? För att man inte kan trolla? För att man inte kan ändra deras liv, skona dem, hela dem? För att man har egna problem? Egna saker som också tar tid och plats och ork. Men jag försöker verkligen.

Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa. Jag vill lyfta allt det stora mörka ifrån dem. Jag vill dra upp dom från avgrunden och ge dom solen och ljuset och hoppet.

Men jag kan inte.

Jag har ont. Så ont att jag vrider mig av smärtorna. Vänlighetshänderna är inte här. Dom är långt borta. Kanske finns dom inte ens. Kanske är mina drömmar ouppnåbara i verkligheten. Jag vet inte längre. Hundnosen är inte här. Jag saknar den. Den är alltid varm och tröstande. Den finns alltid. Den kräver aldrig något tillbaka. Den bara är.

Jag saknar min hundnos.

Jag saknar trygghet.

Jag saknar livet.