Först tänkte jag hålla mig anonym här. Jag tänkte att eftersom jag ses som gränslös så kan jag iallafall hålla en gräns där eftersom jag ofta skriver väldigt personligt. Men nu kastar jag den gränsen i sjön, för vad spelar det egentligen för roll? Så, låt mig presentera Helena. Mig själv. Galathea.

Det här är jag. (På nyårsafton dessutom.)




Vem är jag då? Ja.. Jag vet nog knappt själv. Jag är allt möjligt. Jag är relativ beroende på vem du är.

Jag andas, tänker och känner. Jag är varm men ändå kall. Jag är ömtålig men ändå stark. Jag är komplex men ändå så enkel. Jag är kontraster och ytterligheter. Som natt och dag, måne och sol, eld och vatten. Allt på samma gång. Jag är trasig men ändå hel. Rotlös och sökande efter saker jag inte vet om dom finns och ständigt törstande efter mer. En rastlös själ, känsloberoende, gränslös och intensiv. Jag saknar, väntar, längtar och drömmer. Jag hoppas, snubblar, ramlar, faller. Jag finns men ändå inte. Jag är den du vänder dig efter på gatan men ändå aldrig ser. Jag är skuggan som solen lyser på. Jag är hoppet du inte förstod att se.
Jag är jag och ingen annan.


Jag är:
vänner, carmen, musik, migrant, mys, pingviner, levande ljus, kvällspromenader, skogen, hundpussar, beslutsångest, älvor, drakar, konserter, hästar, filmkvällar, thé, korta kjolar, astrid lindgren, svart och rött, varma bad, kramar, syskon, kroppskomplex, andrum, ordmagi, valpgos, vänskapsskratt, rosa fluff, enhörningar, ordbehållare, glitterpennor, modelltönt, långa naglar, brian froud, mjukisdjur, oro, träning, igelkottar, anita och televinken, smink, höstluft, vänlighetsmänniskor, mamma, frukt, känsloknark, chokladterapi, saknad, emil i lönneberga, fobier, pyssel, snöbollskrig, rastlöshet, längtan, dagdrömmar, närhet, bekräftelse, såpbubblor, ljusslingor, taggtråd, kedjor, framtidshopp.