Det är vinter ute nu. Jag jobbar och jobbar och fixar och har mig. Konstant trötthet och en ännu större portion stress har gjort att bland det mest rogivande jag vet just nu är att komma till stallet. Det är skönt att komma dit och kliva över tröskeln och bara höra hästarnas mumsande. Vissa äter fortfarande på sin eftermiddagsmat medan andra står och vilar med sänkta huvuden och slöa blickar. Min egna lilla Migrant kikar nyfiket ut över boxdörren med spetsade öron och vaken blick. När jag kommer fram till honom lägger han sin mule mot min axel och när jag kliar honom lite fnular han med överläppen mot mitt huvud.

Jag plockar fram hans saker, borstar och kliar och ryktar och putsar samtidigt som han nöjt tuggar på lite hö. Jag stryker honom på halsen. Han håller redan på att sätta vinterpäls, trots att han har täcke både ute och inne.

Sadlar och tränsar och på med benskydd och brösta med martingal, och så hjälmen på mig förstås.

Går ut ur stallet, spänner sadelgjord, sitter upp. Han är ivrig att komma iväg och med en gång jag är uppe känner jag hur pigg han är. Som 4-åring är varje ritt lika spännande. Med spetsade öron och snabba långa steg bär det iväg ut i skogen. Jag passar på att andas in ny energi, att ladda batterierna med hjälp av skogsluft och grönhet och hästhår och höstljus. Det dova ljudet av hovar mot skogsstig. Släpper tankarna fria.

Ett tveksamt steg.
En muskel som spänns.
Tvärnit!

Ve och fasa! En livsfarlig mördarsten är på väg att attackera oss, men sådan tur är har min duktiga springare upptäckt den i tid. Inte ens att den försökt förklä sig med hjälp av mossa hindrar Migrant, han genomskådar monstrets försök att äta oss till middag med en gång. Jag bedömer dock just denna sten (och dom flesta andra också för den delen) som mindre farlig och påbörjar därför en smärre övertalningskampanj och hävdar att vi faktiskt kan passera utan någon större fara för våra liv. Migrant är dock fortfarande aningen skeptisk men ger tillslut med sig. För säkerhets skull går han dock så långt åt andra hållet man bara kommer utan att trilla ner i diket, en väl beprövad försiktigthetsåtgärd som mattes knän inte alltid uppskattar. Iallafall inte när det råkar stå ett träd just där, även om jag är tacksam att han faktiskt inte klättrar upp i trädet. (Vilket han alldeles säkert skulle göra om han kunde.)



Hur som helst. Man ska inte tro att det stannar vid ett livsfarligt stenmonster en dag som denna. Nejdå. Det åtföljs givetvis av diverse andra livshotande saker, som t.ex. spökmuren, zombieforsen, blodtörstiga gråsparvar i diket, stubbarna från helvetet samt ett och annat gult löv med huggtänder. Samtliga givetvis mer eller mindre livsfarliga. Man kan aldrig vara nog försiktig tycker Migrant när jag muttrar något om trams och fånerier, samtidigt som häst tar det största jämfotahopp världen någonsin skådat över en till synes torr och inte alls lerig lerpöl som om det vore kvicksand.

Jag samlar ihop honom och låter honom gå in i trav. Springa fort är kuuuul tycker Migrant och försöker vifta med huvudet för att komma loss. Vi klarar travsträckan utan större incidenter (kors i taket!) och jag låter honom istället fatta galopp. Han försöker givetvis öka takten men jag håller honom i en lugn, taktfast galopp. En liten oskyldig hög med ris ligger på vår vänstra sidan, jag ser den, Migrant ser den. Migrant tvekar. Men istället för att lägga in backen eller åtminstonde stampa på bromsen tar han tillfället i akt för bus. Jag hinner precis känna hur fyrhjulsdriften läggs i och varenda muskel i hela hans kropp tar i när han tar ett jättehopp rakt upp i luften, liksom ålar hela kroppen uppe i luften för att sedan störtdyka, dra ner huvudet och avsluta med en serie bocksprång innan jag hinner återfå balansen tillräckligt för att få upp huvudet på honom så vi kan fortsätta den lugna galopp jag från början ville ha. Denna procedur upprepas givetvis flera gånger så fort vi passerar något som man knappt med sin vildaste fanstasi kan få till ett monster. (Migrant lyckas dock många gånger.)

Sista biten hem skrittar vi. Eller jag försöker snarare få honom att skritta medan Migrant själv tycker att ?tusen nålar? är en mer lämplig gångart. Den är väl beprövad av Migrant och går ut på att skritta så fort man bara kan, helst så man inte riktigt kan uppfatta någon takt överhuvudtaget, med huvudet sänkt a la pingvin i motvind. Han frustar nöjt och bryr sig inte längre om monsterstenarna och spökstubbarna.

Tillbaka i stallet tar jag av honom alla saker, borstar och pysslar en stund, lägger på täcke och gör i ordning allt för morgondagen. Just idag dröjer jag kvar lite extra. Njuter av att vara i stallets all välbekanthet, andas in dofter av hö och ensilage och varma, mjuka hästkroppar. Smeker Migrant över mulen (som för övrigt ligger högt på mulmjukhetsskalan) och kliar honom lite i manen. Han tigger lite godis, nosar mig i ansiktet och blåser varmluft i min nacke. När jag går tittar han efter mig med sina stora mörka ögon, för att sedan återgå till höet som finns kvar.

Det är en dag som denna som gör livet värt att leva.
Det är en dag som denna som gör att det är värt att vakna imorgon igen.