Jag måste plugga men all energi har försvunnit. Det går på ett ögonblick. Jag kände förut att jag höll på att bli trött. Att jag nog borde vila lite. Men jag gjorde det inte och nu är det försent. Ångesten är här och den har ett stadigt tag kring hela mig. Jag känner den kalla, äckliga andedräkten som flåsar mig i nacken och jag kan inte värja mig. Allt mitt hat, all min oro, all min ilska vänder jag inåt. Och jag piskar mig. Jag upprepar samma mantran om igen och jag känner hur jag förvrids till något fult och äckligt och svart och mörkt. Jag kan inte längre stå emot. Jag förvandlas till mitt rätta jag.

Och jag hatar vem jag är. Jag hatar att se den fula äckliga kroppen i spegelbilden. Grisögonen, tjockansiktet, det fula idiotiska håret. Jag hatar mitt hår! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår, även om jag aldrig kände mig fin så trivdes jag. Det kändes som jag. Nu är jag intvingad i något som inte är jag. Inte ens det minsta. Och jag avskyr det.

Min första impuls är att skära. Det har blivit så djupt inpräntat i mig. Min drog. Jag vill skära bort allt det där onda inuti. Jag vill skära bort allt det överflödiga på min kropp. Den äckliga jävla kroppen. Jag kan inte säga det nog. Äckliga jävla kropp. Jag vill få mig själv att känna den smärta som bor i mitt inre. Så jag vill skära och sparka och slå. Jag vill skrika och berätta för alla hur mycket jag hatar allt. Jag vill. Så jävla mycket vill jag.

Men jag går på avgifting. Jag får inte skära. Jag får inte skada. Jag får inte.

Istället tar jag en liten, liten vit tablett. Till det tar jag ett glas vatten. Sjunker ner och sätter mig i fosterställning för att andas. Tabletten verkar på en kvart. Femton korta minuter behöver jag bara sansa mig. Femton korta minuter långa som år. Hjärslagen går i slowmotion i mitt bröst och ljudet ekar i hela rummet. Hårt borrar jag in naglarna i benen. Tvingar händerna att stanna kvar där. Att inte leta upp vassa saker. Att inte göra något alls.

Och där sitter jag.

Och andas.

Långsamt försvinner känslorna. Självhatet och föraktet, ångesten och paniken. Långsamt rinner det av mig. Och snart känner jag ingenting.

Mörkt.
Svart.
Tomt.

Borta.