Jag har så många tankar i mitt huvud att dom inte längre ryms. Många är egentligen ingenting jag känner för att dela med mig av heller. Av olika orsaker. Som att jag inte vill kasta sten i glashus. Eller för att det inte känns värt det. Eller för att jag själv inte är värd det. Oavsett vilket så är det jobbigt, för det får snart inte plats mer.

Den här veckan var psykologbesöket inställt. Jag ogillar det. För även om det är jobbigt att gå dit så har det blivit ett ställe där jag får säga saker som jag inte kan säga till någon annan. Där får jag känna som jag känner. Allt är tillåtet. Jag behöver inte kämpa med att hålla ihop mig eller med att få med varenda vinkel av en aspekt. För där räknas bara min egen. Jag behöver inte försvara andra inför min psykolog. Hon förstår att det finns många infallsvinklar och hon förstår varför jag känner som jag gör.

Senast pratade vi om julen. Inte den kommande, utan dom som varit. Ett av mina känsligaste ämnen. Ibland förundras jag över att jag fortfarande tycker om julen, att jag tycker den är mysig och att jag ser fram emot den. Själva julafton är alltid lite svår, men jag kämpar ändå. Jag vill göra om. Göra bättre.

Jag minns många saker. Dom gör ont. Dom får mig att skaka och gråta och nästan kräkas när jag går ifrån psykologen. Men det är ändå skönt att ha berättat. Om än bara lite. Några få meningar. Några få ord.

På senaste tiden har jag uppmärksammat mina humörsvängar lite extra. Jag har länge vetat att jag pendlar väldigt mycket. Men jag blir allt räddare att jag ska förvandlas till min pappa. Det är ju precis så han var. Det är så han är. Han pendlar. Han går från glad till arg. Och jag kan verkligen föreställa mig hur han kände. Det är som om hela kroppen går in i någon slags försvarsställning. Eller högspänning. Kom inte nära. Rör inte vid mig. Säg inga snälla ord. Säg ingenting. Allt blir för mycket och jag blir sur och tvär och enstörig. Jag går undan, för alla intryck utöver mina egna känns för mycket. Att förstrött klicka runt på internet eller att titta på något random på tv är mycket nog, och jag bara väntar på att jag ska börja svära och smälla i saker. Precis som pappa. Och jag märker det men jag kan inte veja. Jag kan inte påverka. Jag kan inte med tankekraft häva tillståndet. Då hade jag gjort det. För jag vill verkligen, verkligen inte vara sådan.

Och jag gråter och skriker och klöser. Jag ser hur jag förvandlas till pappa och jag ser hur jag kommer förstöra andra individer så som han har förstört mig. Och jag blir livrädd! Jag får inte. Kan inte. Vill inte!

I smyg betraktar jag. Jag ser. Jämför mig. Lägger ihop ett och ett. Ser det braiga. Förstår. Ser mina egna brister. Äckel. Äckelmänniska. Jag vill inte längre. Jag vill verkligen inte längre. Och jag önskar att jag var svagare. Att jag bara kunde ge upp. Slippa. Falla ihop. Jag önskar att det låg i mig att bara släppa taget. För jag orkar verkligen inte mer.

Jag känner hur ångesten kommer krypande. Den är välbekant vid det här laget. Allting blir störande, till och med när jag är ensam. Det kryper i min kropp och jag vill bara gråta. Till och med när jag sitter här och skriver slår den till. Att skriva fel, behöva backa, sudda. Allt är för påfrestande. Ångestmonstret inuti mig skriker. Sväljer mig hel. Sätter punkt nu.

Det här blir ingen rolig natt.