Jag gråter åt Extreme homemakeover. Jag grinar så det gör ont åt Vem ska trösta Knyttet. Jag snörvlar och snorar åt fina dansnummer i Let´s dance. Jag skrattar och gråter om vartannat åt Stolthet och Fördom. Och så där håller jag på.

Häromdagen föll jag ner i det stora svarta hålet efter att ha sett ansiktet på en man som försökte köra ifrån polisen i en frontkrockad bil. Jag blir alltid ledsen av att se ondheter. Han var antagligen påtänd och försökte fly av en anledning. Han hade kunnat köra över mig där han körde mot trafiken. Men det allra tyngsta var att se desperationen i hans ansikte. Och utan vidare anledning grät jag. Jag gick där med min hund på min morgonpromenad en söndagmorgon och grät utan att förstå varför. För att saker påverkar mig. För att intryck gör ont. För att livet gör int.

Jag gråter och grinar och snorar och så ler jag genom tårarna och gråter lite till.

Varför har jag ingen av-knapp?