Järnspöken
Jag andas och försöker samla mig. Försöker få ordning på tankarna. Men hur får man det när det är så mycket. Jag pendlar från stund till stund. Balanserar konstant på kanten till Den Mörka Avgrund och faller plötsligt, hårt och platt. Utan att ana det. Utan att hinna värja mig. Och utan att hinna ta emot. Jag mår diffust dåligt. Över ingenting. Över allting. Över mig själv. I brist på andra vetskaper hittar jag på egna sanningar om saker och trycker ned mitt eget ansikte i det om och om igen. Jag måste veta min plats. Måste förstå mitt värde - eller snarare ovärde. Måste känna det onda. Måste känna något.
På nätterna ligger jag vaken. Tänker. Funderar. Piskar mig med hårda ord. Spelar upp bilder för mig själv. Små korta filmsnuttar om alla dom där vackra, smarta, snygga. Alla dom andra. Jag påminner mig själv om allt sånt. Om hur många fina människor det finns och om hur jag inte är en av dom. Jag påminner mig själv om att jag alltid kommer förlora - hur jag än beter mig. Och jag påminner mig själv om alla dom där sakerna som jag aldrig riktigt förstår, och faktiskt aldrig har greppat. Som varför man måste dricka och "släppa loss" och posera full och glad på bilder som sedan helst ska taggas på facebook som det ultimata beviset på att man faktiskt är en kul person egentligen. Eller att man måste följa modebloggar skrivna av söndersolade blondiner, för brunbränt skinn är ju det enda rätta och gör att man ser fräsch och sund ut. Och så måste man längta efter en långresa till Thailand. Förstås. Eller också så måste man envist sätta sig på tvären för allt det där och stolt förkunna att man faktiskt bryter normen. Och jag förstår inte. Jag vet inte hur man gör allt det där. Det enda jag vet är att jag inte är där. Att jag inte passar in. Att jag är fel. Och att jag inte förstår.
Många minnen snurrar i mitt huvud just nu. Vetskapen om att jag på sätt och vis är fast i allt det gamla är betungande. Två års terapi och jag har knappt ens hunnit börja. En beröring och jag hamnar tillbaka 10 år i tiden. Ett ord och jag blir liten igen. Och jag orkar inte. Jag vill inte släpa runt på väskor och stugor och höghus längre. Jag vill vara fri.
Det gör så ont att avsky sig själv.
Så sjukt jäkla ont.
Släpp mig fri. Snälla.
Den beskrivning du ger av "de lyckade" får mig att önska att jag är olyckad... Men visst förstår jag - jag är där och ibland inte och så tillbaka - oönskad, oälskad - av mig själv. Ständigt på jakt efter utmaningar för att bevisa att jag duger. Tills jag inte längre orkade och inte kunde se meningen i att kämpa för andras beröm - eller för att slippa deras dom. Det är då allt rämnar - när det man kämpat för och sett som mål inte längre finns kvar. Det gör ont. Vägen tillbaka - eller snarare framåt, åt ett annat håll - är lång. Men den finns. Tror jag i alla fall för det mesta. Lycka till och försök hitta till dig själv och till insikten att du duger. Och välkommen tillbaka till min sida, roligt att du hittat dit.
det ironiska, eller vad man ska kalla det, är att det garanterat finns massor av människor som ser dig och önskar att dem vore precis som du=)
det ironiska, eller vad man ska kalla det, är att det garanterat finns massor av människor som ser dig och önskar att de vore som du..
biting keeps your words at bay
tending to the sores that stay
happiness is just a gash away
when i open a familiar scar
pain goes shooting like a star
comfort hasn't failed to follow so far...
and you might say it's self-indulgent
you might say its self-destructive
but, you see, it's more productive
than if i were to be healthy
& pens and penknives take the blame
crane my neck & scratch my name
but the ugly marks
are worth the momentary gain...
when i jab a sharpened object in
choirs of angels seem to sing
hymns of hate in memorandum
and you might say it's self-indulgent
and you might say it's self-destructive
but, you see, it's more productive
than if i were to be happy
