Det sticker i nosen. Tårarna trängs där bakom, hela tårarmén radar upp sig och knuffar lite på varandra i väntan på att få komma fram. Men jag kan inte. Jag kan inte gråta. Jag kan inte känna. Avdomnad. Apatisk. Orkar inte längre. Ser en arm. Är det min? Den känns inte, rör sig inte, finns inte. Jag sluter ögonen men ser ändå. Jag andas minnesröra, ett enda stort skatbo av förflutenhet, drar i trådar men minns allt och ingenting. Oordning. Trassel. Tankar. Känslor. Ett ljud, en smak, en syn. Som en blixt kommer det över mig. Vrider mig av den osynliga smärtan, skriker men ingen hör. För mycket för att orka fly, för mycket för att orka stanna. Snubblar, ramlar, faller.

Vill inte mer.

Fånga mig, bär mig, håll fast mig. Dig, honom, henne, någon, ingen. Jag behöver er trygghet, er fasthet, er styrka. Jag behöver trygghetsarmar, kartpekare och kärleksord. Jag behöver någon att luta mig mot, att krypa ihop hos och att fly verklighetsvärlden med.
Jag behöver dig.
Alltid.

Jag ser grå hus stäcka sig mot himlen. Jag ser människor, träd, fåglar. Jag ser glädje, sorg, kärlek, hat, okänslighet, oro, nyfikenhet, smuts, föroreningar och skräp. Jag ser allt det, och jag känner.

Andas och känner.
Andas och känner.

Blundar och andas.

Vill ta bort min smutsighet. Vill ta bort mörkerminnena. Vill ta bort allt.
Jag blundar. Jag andas. Jag kämpar.

Jag gråter.

- Varför gråter du så lilla flicka?
Vad är det nu du ser?
- Jag ser hur världen ser ut
och nu orkar jag inte kämpa mer.

Att vara söt är inte alltid enkelt. Må hända att folk anser det vara ett i-landsproblem och jag klagar egentligen inte. Men inte nog med att man förväntas vara på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt, man förlorar vänner till höger och vänster och man tas inte alltid på fullt allvar. Dessutom råkar man ut för sjukt mycket konstigheter, allt från små konfrontationer med knepiga människor till större möten som faktiskt är läskiga. Här följer några händelser, dock ej i kronologisk ordning p.g.a. svikande minne.

Saker man (läs: galathea) råkat ut för p.g.a. söthet.

Brottsplats Stockholm.
Väntan på pendeltågsstation. Ung man av utrikiskt ursprung kommer fram. Gallis orkar inte prata utan svarar kort på tilltal och försöker vända ryggen till ung man. Ung man ställer miljarder frågor på dålig engelska om landet, folket och hur Gallis håller sin kropp fin. Tränar kanske Gallis? Haha! Gallis har aldrig tränat ett endaste dugg. Men hur håller hon sig då så smal? Tjaa.. Jagar frågvisa dumma män av utrikisk härkomst kanske? Men vill gallis följa med på Cosmonova då? Eh. Nej tack. Ung man pratar alldeles för mycket, följer efter när gallis kliver av tåget, går en bit bakom men ger tillslut upp. Gallis kan andas igen.

Brottsplats Göteborg.
Besök på akademibokhandeln. Gallis sitter på huk och läser på baksidan av bästaste pocketböckerna hon funderar på att köpa. Ung man ställer sig skrämmande nära. Gallis makar på sig så ung man ska kunna ta vad nu han vill läsa på. Ung man går istället runt Gallis och ställer sig nära på andra sidan. Gallis ställer sig förskräckt upp och undrar varför ung man beter sig konstigt. Ung man frågar vad klockan är. Gallis ser något avvikande i ung mans blick men delar ändå med sig av exakta klockslaget för den aktuella stunden. Ung man ler utan leende, svarar ?tack? och stryker sedan Gallis över håret flera gånger. Gallis som avskyr beröring av främmande människor stirrar förskräckt och ser sig om efter sitt sällskap. Av hänsyn till sällskapspojkens försvarsinstinkt och till förövarens fysiska tillstånd säger Gallis inte vad som hände förrän lite senare, men går inte många meter från sällskapet. Tvättar sedan håret noga, noga.

Brottsplats Stockholm.
Gallis kliver av tunnelbanan vid läskiga T-centralen. Ung man frågar Gallis om något. Gallis hör inte riktigt men mummlar något till svar. Ung man börjar gå efter Gallis. Gallis går runt runt på Åhléns och på gator och på McDonalds och på andra tokiga ställen och Ung man går hela tiden några meter bakom. Efter nästan två timmar infinner sig Gallis vän och tillsammans lyckas dom skaka av sig förföljaren genom att krypa bakom hyllor och in bland folkmassor. Läskigt tyckte Gallis!

Brottsplats Stockholm.
Gallis går helt fredligt på välbefolkad gata, på väg till kulig affär. Medelålders man frågar Gallis något. Gallis undrar vad medelåldersmannen säger och går några steg närmre. Man frågar på knagglig engelska vad klockan är (lär dom ut sådana knep på någon äckliga-människor-skola?) och Gallis ser efter på sin telefon. Man tar istället tag i Gallis arm, öppnar en dörr och drar med Gallis ner en trappa. Gallis är livrädd. Man kan vara farlig för Gallis liv och luktar dessutom läskigt. Man kräver att Gallis skriver på svenska vad han dikterar på engelska. Gallis gör som hon blir beordrad, undertiden står Man med armen om Gallis, smeker Gallis kropp och berättar att han vill gifta sig med henne. Gallis skriver snabbt och ger lappen till Man. Man släpper taget om Gallis. Gallis flyr.

Brottsplats Göteborg.
Gallis åker vagn på väg hem från söthästen. Gallis sitter långt bak. Plötsligt hör Gallis folk som låter och för liv, och ombord kommer givetvis en hel knippe alkisar. Gallis har väl inövad alkisblick och hinner resa sig innan läskiga alkisar satt sig brevid henne. Gallis avvaktar tills samtliga satt sig ner och går sedan fram till mitten av vagnen. Sätter sig och vilar trötta benen. Lyssnar bra musik. Dörrarna öppnas. Ombord kommer en smutsig människa. Gallis konstiga-människor-detektor tjuter och blinkar genast vilt. Den har redan hunnit registrera det något avvikande rörelsemönstret och Gallis ställer sig upp som på beställning. Går längst fram istället. Pustar ut. Och nämen, vad kommer där! Ytterligare en jobbig alkis. Happy alkis day. Gallis börjar nästan gråta för Gallis orkar inte akta sig mer. Dumma dumma spårvagn.

Brottsplats Göteborg.
Spårvagnsresa på väg till jobbet. Gallis sitter helt fredligt och lyssnar på musik och gäspar och intalar sig att det visst är jätteroligt att ha nästan 1,5 timmes resväg till jobbet. Plötsligt dör den elaka mp3-spelaren. Typiskt suckar Gallis som nästan inte klarar av att vara bland folk utan musik i lurarna. Ungefär tre sekunder senare kliver en märkbart påverkad man ombord på vagnen. Och vart sätter han sig? Jo, just precis. Brevid Gallis såklart! Gallis orkar inte. Tittar bort, ut genom fönstret och låtsas att hon har musik i öronen. Alkisen luktar illa, Gallis hatar folk som luktar illa och får lust att kräkas. Äckliga alkisen pratar först om sin fotomodellsdotter, att Gallis också borde bli modell, att Gallis har sjukt fina ben och perfekt fin hy. Efter ett tag börjar alkis bli mer aggressiv i sitt prat, säger att han vill att Gallis följer med hem, smeker Gallis på benen och erbjuder Gallis en 25 centimeter lång åktur om Gallis följer med. Gallis som är instängd av den dubbelt så stora mannen tittar förtvivlat åt andra hållet, känner hur tårarna börjar rinna. Människorna runt omkring Gallis och alkisen stirrar tysta åt andra håll. Ingen försöker hjälpa Gallis. Gallis ser hoppfullt på mannen en bit fram, men mannen låtsas att han inte hör alkisgubbens äckelprat om sitt könsorgan och diverse andra äckliga saker. Tillslut ska alkisen av och Gallis börjar gråta. Omtumlad och nedsmutsad anländer Gallis ett tag senare till jobbet och söker tröst hos stora, snälla arbetskamrater. Gallis vill aldrig mer åka vagn.

Jag är så trött på att alltid vara den jobbiga. Jag är så trött på att ha en massa knepigheter för mig. Och framför allt är jag trött på att vara medveten om alla konstigheter hos mig själv. Jag är så lik min far, men istället för att pendla mellan ilska och ännu mer ilska pendlar jag mellan att vara ledsen och glad. Alltid. Och fort går det. Även om jag för det mesta är glad är det min oförmåga att lita på folk som verkligen ställer till det. Det går bara inte. Och det märks uteslutande i nära relationer till andra. Och det är verkligen, verkligen inte meningen.

Det är som om det är en annan liten människa inne i mitt huvud som petar och puttar på mig tills jag inte längre orkar stå emot utan tillslut inser att folk gör saker av en anledning. Jag vänder och vrider på vad som sagts tills jag kommer på den för mig mest negativa infallsvinkeln som finns, och så går jag på den. Och det rör sig ofta om små fåniga saker. Om någon t.ex. säger ?Åh, du är så fin. Jag vill ha dig.? Så blir jag spontant väldigt glad. Sedan kickar hjärnan igång och kommer på att givetvis säger personen så, han vill ju ha min kropp. (t.ex.) Och då kan jag inte hindra mig själv från att bli ledsen och reagera på det som jag sekundärt kommit fram till. Så. Först känner jag, sedan tänker jag och sedan känner jag igen. Inte helt enkelt att hantera alltid. Och jag vill inget hellre än att faktiskt tro på vad folk säger. Jag vill leva i tron att människor menar vad dom säger, att dom inte ändrar sanningen utefter sitt mål, att dom inte säger olika till olika personer och att dom inte alltid har en baktanke med allt. Men jag vågar inte. Jag är fullkomligt livrädd för att bli manipulerad utan att genomskåda det, bortgjord och fånig. Jag kan inte släppa taget. Det vore allt för farligt för mig och jag har för mycket att riskera. Jag orkar helt enkelt inte.

Folk ljuger alltid.
Jag hatar er för det.

Inte lita på någon.
Inte lita på någon.
Inte lita på någon.

Äckelmänniskor.
Äckelkropp.
Äckelliv.

Jag vandrar på livets kyrkogård. Betraktar förruttnelsen. Förödelsen. Stanken.

Jag vill så gärna känna trygghet. Jag vill ha varma skyddsarmar om mig, välbekanta och trogna, som håller fast mig, värmer mig, smeker mina vingar, låter mig ta min rätta form, tycker om mig för den jag är med mörkerskuggor och allt. Men jag orkar inte. Jag orkar inte släppa någon nära igen. Jag orkar inte låta någon riva muren, orkar inte släppa in någon. Jag orkar inte bli besviken igen. Jag orkar inte låta någon se vad som finns inuti. Jag ska skona er från all min smutsighet, från all min ondhet, från mina mörkersjälar, mina personligheter och från all min smärta. Jag ska skona er från mig.

För jag ska aldrig lita på någon igen.
Jag orkar inte.

Det börjar nu igen. Runtruntrunt. Jag vill skrika men ingen jäkel hör. Folk vrider på huvudet, skruvar lite obekvämt på sig men orkar inte se. Vänder ryggen åt mig, låtsas som ingenting. Bekvämt är bra och varför smutsa ner sig mer än nödvändigt?

Under tiden ni lever era liv, under tiden ni leker på-riktiga och viktighetsvuxna ligger jag på badrumsgolvet med nedblodat hår och fläckat ansikte. Liten, förstörd, förgjord. Jag gör snöänglar i blodet på golvet när ingen ser.

Varje kväll dör jag och varje morgon återuppstår jag igen.

Jag orkar inte mer.

Jag är besvärlig.
Jag är knepig att hantera och svår att komma nära.
Jag har en massa idéer, rädslor, fobier och konstigheter för mig.
Jag vet om allt detta.

Jag vet att jag har svårt att lita på andra människor. Jag har bra självförtroende när det gäller vissa saker, jag vet att jag klarar allt jag tar mig för men samtidigt har jag otroligt dåligt självförtroende i förhållanden med andra människor. Å ena sidan behöver jag väldigt mycket bekräftelse från andra men lyckas ändå alltid hamna i relationer där jag får allt annat än just det. Å andra sidan vet jag med mig att jag kan stå på egna ben, jag har varit med om bra mycket mer än många andra och jag har överlevt. Kantstött som sjutton är jag men jag har ändå överlevt.

Jag har en massa fobier och rädslor. Jag är rädd för att åka båt, jag mår fysiskt illa om jag ser en bild på en ubåt eller en jättestor båt, jag mår dåligt av tänder så till den grad att jag fick vara hemma pga sjukdom när jag var liten och skulle tappa en tand, jag klarar inte av att främmande människor rör vid mig och jag kan inte åka buss och spårvagn utan musik. Jag har en riktig fobi för spindlar, jag är livrädd för att bli ensam, jag klarar inte av att höra grannar bråka och den som smäller i skåp eller dörrar utsätter mig för brutala flashbacks. Jag har blivit tvingad att göra så mycket saker mot min vilja som barn att jag idag får panik av att behöva göra något jag verkligen inte vill. Jag har ångest, en sådan där bitande en som slår till när det blir mörkt ute eller när jag är trött eller orolig eller när jag minns för mycket eller när någon är arg eller ledsen på mig. Förut kunde det ta timmar innan jag kunde lämna lägenheten för jag låg bara och mådde illa och kunde inte röra mig. Vilket tålamod J visade då, tänk att inte bara kunna låsa dörren och gå. Inte nog med det så har jag panikångest med. Främst när jag åker bil eller är bland mycket folk. Men den har jag lärt känna så pass att jag känner när den är på väg och kan hindra den lite. Värre var det förut. Det blev kaos i huvudet, jag kunde inte andas, magen mådde dåligt och jag kunde nästan kräkas. När det väl gått så långt finns det inget jag kan göra mer än att vänta. Och vänta. Och hoppas att folk inte överger en.

Jag är otroligt konflikträdd. Eller snarare klarar jag inte av att skjuta upp konflikter, eller att strunta i dom. Jag vill reda ut och prata och fixa, så är det över sedan. Jag är dålig på att vara arg längre stunder och får jag bara prata lite så är allt glömt sedan. Bland det absolut värsta man kan göra mot mig är att ignorera mig mitt i en konflikt, att stänga av mobilen, ignorera, lämna ensam, gå hemifrån eller dylikt. Jag klarar det inte. Jag blir ett vrak.

Får jag inte prata om saker så snurrar mitt huvud till allt. Några få ord kan vändas och vridas till allt mellan himmel och jord, och som den självdestruktiva person jag är blir det för det mesta vänt till något negativt. Jag tänker alldeles för mycket och tillslut kan jag ha glömt bort vad det var som sas från början och känner istället bara känslorna som mina egna tolkningar skapat. Och jag kan samla på ord i evigheter. Jag glömmer inte.

Jag har störd kroppsuppfattning. Inte så där att jag tror att jag ser ut som dom i amerikanska dokumentärer, men jag kan inte se på mig själv och min kropp objektivt. Det behöver jag väldigt mycket hjälp med. Jag jämför mig alltid med andra. Jag lägger sällan in någon större värdering i andras kroppar eller hur dom ser ut, det är min egen som är felet. Den är fet ful och äcklig och bara några få har makten att få mig att känna annorlunda. Ibland svälter jag kroppen. Inte så där utstuderat och välplanerat utan oftast i samband med att jag mår dåligt. Då är det skönt att känna hur hungern river i kroppen, det är skönt att känna smärtan. Det känns att man lever då. Samma sak med kyla. Jag fryser väldigt lätt och ibland låter jag mig själv frysa. Det kan den gott ha, den äckliga kroppen. Ibland får jag lite perspektiv på min kropp. Som en gång när jag var på bio och en person som var gigantisk satte sig brevid mig. Eller när jag ska prova någon annans kläder. Och ibland blir jag nästan rädd för mig själv för att jag inte kan se verkligheten. En person som jag var helt övertygad om var smalare än mig visade sig vara bra mycket större. Det gör ont att inse att man inte ser vad andra ser. Och det värsta är att det faktiskt inte spelar någon roll, egentligen.

Jag ogillar människor samtidigt som jag tycker om och tror gott om enskilda personer. Jag är ytligt sett hård och kritisk mot andra samtidigt som jag alltid ger folk en chans eller två eller tre när det behövs. Och absolut hårdast är jag alltid mot mig själv.

Kort och gott är jag ytterligheter, motsägelser och kontraster. Jag kan skratta åt något roligt ena stunden och gråta när jag ser något sorgligt i nästa. Jag kan slås omkull av ett minne, falla hårt till marken. Ett helt annat humör, en helt annan jag. Jag törstar efter närhet och trygghet men vågar inte släppa in någon.

Jag vet med mig att jag är allt detta. Jag känner mig själv och vet oftast hur jag reagerar på olika saker, det är mer än man kan säga om många andra. Gör du det?

Jag är jag, och jag bygger murar, väggar, vallgravar och minfält runt omkring mig, samtidigt som min högsta önskan är att finna någon som kan riva muren, klättra över väggen, ta sig över vallgraven och röja minfältet. Och faktiskt stanna kvar efteråt.

Jag sitter med livets prästkrage i min hand. Jag betraktar den. Så skör och bräcklig den är, precis som livet självt. Långsamt plockar jag bort bladen, placerar dom varsamt på bordet framför mig.

Älskar.
Älskar inte.

Älskar.
Älskar inte.

Jag vänder och vrider på tankarna. Försöker komma fram till något. Jag vill fatta ett beslut men jag vet inte om vad. Jag funderar, fantiserar, drömmer. Vad är verklighet och vad är det inte? Vad är bra och vad är dåligt? Vilken väg är rätt väg att vandra?

Älskar.
Älskar inte.

Stanna kvar.
Fly.

Hoppas.
Ge upp.

Ensamheten omger mig, sveper in mig, hypnotiserar mig. Jag undrar om ni ser mig? Finns jag? Lever jag? Ibland blir jag tveksam. Jag är omgiven av människor men ändå ensam in i själen. Det är skillnad på att vilja finnas där för någon och att faktiskt göra det. För vart var ni när jag stod ensam, kall och blöt på en hållplats, runtvandrandes och skakandes av ångest och omgiven av lördagsglada människor. Oförmögen att gå ombord på spårvagnen. Tårar. Ångestskrik. Trygghetslängtan. Ensamhet. Mörkerlivet som tog över. Skugglandet som vann. Vart var ni då?

Hopplös.
Meningslös.
Trasseltös.

Vet inte.
Kan inte.

Älskar.
Älskar inte.

Andas
Andas inte.

Blod.
Barn.

Blodbarn.

Is.
Tårar.

Istårar.

Blodbarn med istårar. Finns inte. Orkar inte. Vill inte mer. Fast i längesedandet, oförmögen att gå in i framtidsheten. Ögonsorgen som ni ser är äkta. Det är ingen lögn. Och varje kväll när mörkret faller förändras jag. Som en varulv i fullmånens sken förändras jag. Smärtan blir så intensiv att mina vingar sätts i brand och jag kan inte längre kontrollera mina tankar. Jag söker era blickar men ingen vill se. Jag vill visa hur jag känner men ingen förstår.

Desperat.
Gråter.

Vill.
Vill inte.

Orkar inte.
Inte mer nu.
Inte mer.

Om jag blundar kan jag höra ljuden. Jag kan känna hur rädslan kryper i kroppen på mig. Eller skräcken. Jag minns orden. Alla hemskord, alla svordomar, alla elaksaker. Jag minns kylan i rummen, den mentala istiden som spred sig, tog fäste i våra kroppar, i det äckliga köttet och det drypande blodet. Alla gick runt, runt, runt i vardagen. Hoppades på att överleva men orkade inte bry sig. Jag dog en gång. I era armar dog jag och ville aldrig mer vakna. Sedan dog jag en gång till. Och en gång till. Bit för bit av mig själv togs ifrån mig. Långsamt. Jag förändrades. Blev någon annan. Någon annans. Jag brydde mig inte längre. Att vakna spelade inte längre någon roll. Alls. Och jag hoppades inget om framtiden. Jag hoppades inte alls.

Jag önskar där fanns någon som lyssnade. Jag önskar att någon förstod, att någon utan ord visste. Jag önskar att någon kände vad jag känner. Att någon såg vad jag har sett. Att någon lyfte min börda från mina axlar, att någon bar ena handtaget på väskan, att någon gav mig livet åter. Se in i mina ögon och se vad jag har sett. Sätt din hand emot min och upplev vad jag har upplevt. Omslut mig och känn vad jag känner.

Livskylan äter upp mig inifrån.
Jag orkar inte mer.



Jag ser rakt igenom er. Ni är ingenting. Och ni förstår inte.

Tiden går framåt. Sakta men säkert. Alldeles för fort ibland. Men den rör sig. Och den läker alla sår, påstår dom som vet. Jag är inte riktigt lika säker. Men visst bleknar saker en aning, även om ärren alltid finns där som en påminnelse, och om man kommer åt dom så gör det ont. Men faktiskt inte riktigt lika ont som förut.

Jag tror att jag aldrig skrivit något sammanhängande om min uppväxt. Det har kännts väldigt skrämmande, som ett stort äckligt monster som skulle svälja mig hel. Men det gör det faktiskt inte längre. Det finns fortfarande detaljer som gör alldeles för ont. Det finns fortfarande en väldig massa minnesluckor. Och det finns fortfarande saker som jag aldrig vågat säga högt, eller ens skriva. Men helheten känns inte längre farlig. Den är det som skapat mig, gjort mig till den jag är. Vart jag än går är det som att alla dessa år skramlar efter mig, som sådana burkar man knyter fast i bilen som hämtar det nygifta paret. Bara det att dessa burkar bara syns för mig. Skramlet som skrämmer mig skrämmer bara mig, för ingen annan kan se det. Det känns faktiskt tryggt på något vis.

Min historia är egentligen ointressant för dom flesta. Det är ointressant för dom som inte faktiskt vill veta varför jag reagerar som jag gör, varför jag är som jag är. För egentligen är det lätt att se mönstret. Se bara på mina orimligt höga krav på mig själv. Jag får inte göra fel. Jag gör helt enkelt inte fel. Så är det bara. Men alla gör fel ibland, det förstår jag ju. Och andra får göra det. Bara inte jag. Och min strävan efter att behaga, att vara någon att vara stolt över. Antagligen en aning orimlig den med. Men jag vill så fruktansvärt gärna att någon ska vara stolt. Att någon ska visa upp mig och inte skämmas. Att någon ska se mig.

Alla sådana små detaljer bottnar givetvis i något. I små, fåniga vardagssaker i min uppväxt. I förhållanden till andra människor. I gamla upplevelser, i gamla minnen. Och jag ska försöka berätta lite hur det var. Dom som följt min dagbok ett tag har redan läst de detaljer jag minns, så detta får stå för mer av en helhet. Det andra kan ni läsa i de gamla Therapy-inläggen.

Hur som helst. Jag föddes onekligen 1981, då var mamma 25 år. Hon och pappa bodde på ön där jag är uppvuxen och allt var bra. 1983 fick jag en bror, och han och jag var bästa vänner när vi var små. Oskiljaktiga. Vi hade några bra första år. Pappa kunde pga sitt yrke inte jobba på vintrarna (det var ju på den tiden det faktiskt var riktiga vintrar med tjäle och allt) så vi var hemma hela familjen. Jag har inga minnen alls från dessa år. Egentligen har jag inga minnen före 8-9 års ålder, förutom sådant som är fotograferat. Någon gång under dessa första år klagade pappa på att han ?mådde lite dåligt?, men det kom aldrig upp igen vad jag vet.

Det finns bilder på mig i vinteroverall och vit fluffig mössa i en pulka som pappa drar. Och på mig och min bror i en skrinda efter traktorgräsklipparen. Eller när vi hade picknick ute på tomten brevid den gula gungan. Eller när jag och min bror står i skopan på pappas stora grävmaskin. Men jag minns ingenting av det. Och någonstans någon gång gick det snett.

Mina första riktiga minnen är från sommaren innan jag fyllde 9. Då var allt redan konstigt. Min mamma opererades för diskbråck och jag spenderade sommarlovet med att hjälpa henne. Jag bredde skorpor och gjorde thé och hjälpte henne från sovrummet till toaletten och tillbaka igen. Jag sov nedanför hennes säng för att vakta, orolig som den 8-åring jag var. Vart pappa var minns jag inte. Han fanns inte. Jag antar att han jobbade och sprang runt med andra kvinnor kanske. Jag var för liten för att förstå.

Efter detta har jag inte längre någon ordning på minnena. Jag minns vissa enskilda händelser men jag kan lika gärna ha varit 10, 14 eller 17 år gammal. Oftast är det bara inblandade personer som kan få mig att hålla ordning på ungefär när saker hänt.

Pappa drack iallafall enorma mängder öl. Vanliga hederliga 3,5:or. Kanske en sisådär 3-4 stycken 6-pack om dagen, om inte mer. Vad vet jag. Hela ?lillstugan? som vi kallade den lilla stugan på tomten där han hade sitt kontor var full med ölburkar. Han låste in sig där med hjälp av ett snöre. Vi fick inte komma in. Sedan satt han där och svor, kom in till oss i huset, svor, smällde lite i skåp och dörrar för att sedan återvända dit ut och låsa in sig. Otaliga nätter lyssnade vi barn på hur han gick lös på mamma med skrik och hårda ord, osammanhängande och konstig. Ibland sprang jag ned för den mörka trappen när jag hörde att det var på väg att spåra ur, gick emellan när han knuffade henne och slog efter henne med handdukar och sådant. Jag sprang hemifrån om nätterna, barfota och i nattlinne. Bara ett litet barn. Jag minns knappt mina syskon, vad dom gjorde då. Samma som jag skulle jag tro. Man gömde sig under sängen och täcket. Man lade sig tidigt om kvällarna för att det snabbt skulle bli en ny dag så man fick gå till skolan och slippa allt. Man levde i ett vakum.

Vi flydde undan pappa ganska många gånger. Till mormor. Snälla gamla mormor som dog i cancer. Men pappa kom alltid och hämtade oss. Så var vi tillbaka igen. Och det var gap och skrik och hot. Den ständiga rädslan för att han skulle ha ihjäl henne eller ta livet av sig fanns alltid där. Vi hade trots allt vapen hemma. Och det kändes som att det bara var en tidsfråga. Därför vågade jag aldrig ta hem kompisar att leka med. För tänk om kompisen skulle se eller höra något. Det fick bara inte hända.

Så vi levde så. I många år. Jag planerade att ta livet av mig för att pappa skulle bli snäll då. Jag var tolv år gammal. Men jag blev äldre, började vara hemifrån mer och mer, och försökte stå på egna ben. Bodde i stallet. Och ibland fanns det ljuspunkter. När vi åkte till Sälen t.ex. Pappa skötte sig alltid när man var borta. Förmodligen mådde han bra då. Men så fort man kom hem igen blev han sitt vanliga, opålitliga jag. Ena stunden vänlig och rolig, nästa ett slags dödligt vapen, ett tortyrredskap. För det var ren och skär tortyr. Att aldrig veta vad som väntade. Att bli kallad horunge och sugga. Att höra dödshot efter dödshot både till mina syskon och mig, men främst till mamma. Orden kan fortfarande ringa i mina öron. Minnet av hans blick gör mig fortfarande illamående.

Någon gång fick mamma plötsligt ork att slå sig fri. Jag hade börjat 1a året på gymnasiet då det äntligen hände, och vi trodde att vi äntligen skulle få lugn och ro bara dom skiljde sig. Men tji fick vi. En vårdnadstvist om min yngsta bror som nu, 10 år senare, ännu fortfarande inte är helt över tog fart. Jag bodde hos pappa eftersom jag då hade mest kontroll över vad som hände. Och det var lugnast så. Där satt vi i soffan och svarade lydigt på socialtjänstens frågor. Spelade lyckliga barn med den snälla pappan. Med snaran om halsen, vetskapen om att säger vi inte rätt saker så blir det ett helvete. Några dödshot eller det faktum att pappa faktiskt slängt ut mig gång på gång nämndes givetvis inte. Inte heller de år av psykisk terror som förekommit eller hans överkonsumtion av alkohol. Ingen visste något.

År 2000 tog jag studenten. Ingen av mina föräldrar var direkt närvarande. Mamma kom till utspringet på skolgården men kunde ju inte följa med till pappa. Pappa skulle ha kört lastbilen men ställde givetvis in det. Istället var han kvar hemma där mottagningen var. Och jag antar att han fanns där någonstans i något hörn. Men jag minns honom inte.

Jag fortsatte jobba efter studenten. Hade vänner även om jag alltid kände mig utanför på något vis. Blev som dom flesta redan vet tvingad till sex av en kamrat. Våldtäkt antar jag att man skulle kalla det egentligen, men jag såg inte det då. Han pressade mig och hotade att ta sitt liv, ringde mig mitt i nätterna och betedde sig allmänt stört. Och tog för sig av mig som om jag vore en sak. En allmän egendom. Skräp. Jag har skrivit om känslan förut och det gör fortfarande ont bara jag tänker på det.

2002 flyttade jag hit till Göteborg. Bort från pappa och bort från våldtäktsmannen och bort från det onda. Men även bort från mina älskade syskon och min mamma och mina vänner. Och inte ens då tog det slut. Inte ens då fick jag avstånd. Telefonsamtal varierades med allt från vänlighetsröst till rena hot. Ibland kom brev på posten med bilder från hemma, ibland kom det hotbrev. Som vanligt kunde man aldrig veta vad som skulle höras på andra sidan luren när nummerpresentatören visade pappas nummer. Någon nyårsaftonsnatt drömde jag mardrömmar. Fruktansvärda mardrömmar om hur pappa tog bilen till affären för att sedan åka hem till mamma, helt kallt misshandla henne och sedan åka hem. Min äldsta bror hoppade på honom men han skakade bara av sig honom. Jag vaknar kallsvettig och rädd. På kvällen ringer sedan pappa. Jag hör på rösten att något är fel. Han har argrösten. Jag åkte och slog kärringjäveln, fräser han. Fy fan, jag åkte och slog ´na. Och en vacker jävla dag ska någon hitta din jävla morsa i sopsäckar i skogen. Han fräste ur sig orden och jag skrek. Inte så mycket för vad han sa utan för att jag drömt exakt det. Jag hade kunnat förhindra det. Jag hade kunnat göra något. Jag var 50 mil bort men hade ändå kunnat göra något.

Det visade sig att han, precis som jag drömt, hade tagit med sig min ena bror och åkt till affären. På väg hem hade han åkt och bankat på hos mamma. Inför alla mina tre bröder hade han så misshandlat henne. Min äldsta bror hade hoppat på honom. Så åkte han hem.

Åren efter det har mest bestått av förhör av olika sorter. Jag vittnade emot honom hos familjerätten för ett år sedan, och nu har dom äntligen fattat sitt beslut som ska lämnas över till tingsrätten. Mamma tog min yngsta bror och flyttade hit till Göteborg för två år sedan, och eftersom dom har delad vårdnad var det inte populärt. Nu har dock familjerätten rekommenderat att mamma ska få ensam vårdnad. Och jag hoppas att vi slipper mer tjaffs sedan. Det återstår att se vad Tingsrätten dömer.

Jag har inte träffat pappa eller hört hans röst på flera år. Då och då dyker det upp ett mail eller brev om vilken dålig människa jag är men så mycket mer är det inte. Det gör väldigt ont att få höra det, och det rör upp alla gamla inknölade minnen. Men jag tror att jag kanske överlever. Även om jag fortfarande kan vara seriöst rädd, jag vet ju att han är opålitlig och kan få för sig att dyka upp utanför min dörr en dag, så försöker jag släppa den tanken. Ständig rädsla tär. Mer än man kan tro. Så jag försöker komma över allt som varit och jag försöker släppa mitt dåliga samvete för allt jag skulle ha kunnat göra. Det går inte fort. Det är två steg framåt och ett steg bakåt som gäller. Ingen som inte själv varit utsatt kan nog förstå hur ont det gör att bli bortstött av en förälder. Det som gör allra mest ont är dock hur mamma har förlorat hela sitt liv för att kämpa för oss barn. Och hur jag inte kunde skona mina syskon. Min ena bror växte upp mitt i ingentingen, i princip utan föräldrar. Han fick aldrig dom där första bra åren. Och min yngsta bror är uppvuxen med ett konstant slitande och dragande om sig själv. Och det smärtar mig så att jag inte kunde skona dom. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna komma över det. Det känns faktiskt inte så.

Jag hatar honom för vad han har gjort mot oss, men det går inte en dag utan att jag saknar honom. Jag saknar den pappa jag aldrig riktigt haft.

"Förbannade jävla subba. Jävla horunge. Fy fan säger jag."
Ljuset från sovrumsdörren som öppnades sticker mig i ögonen. Jag är liten. Jag gråter och mamma gråter och han svär. Pang! Dörren smäller igen. Rädd. Otrygg. Ledsen.


"Kom nu, släng ner era kläder. Vi måste åka!" Mamma nästan viskar. "Efter skolan åker ni till mormor. Vi ska bo där nu.?"
Ont i magen hela dagen. Mammor ska inte slänga ner ens saker i sopsäckar för att fly. Det är fel. Vi gör alltid som vi blir tillsagda. Vi åker till mormor, ligger och gråter på våra sängar medan bråket pågår och några timmar eller dagen efter blir vi hemhämtade igen. Hem till mörkerhuset.


"Helena, Helena. Helena med dom tjocka bena." Han flinar mot mig, det är på skoj men jag kan se hånet i hans ögon. Jag blir ledsen. Jag ler.


"Nu får det ta mig fan vara nog. Fy fan säger jag." Det smäller i skåpdörrar. Fönstrena skakar av dörrar som smälls igen och öppnas om vart annat. Jag hör honom genom väggarna och golvet. Jag hör mamma gråta. Jag hör mina syskon gråta. Jag ligger under sängen. Där är det tryggt och svalt och mörkt. Jag drömmer mig bort till en annan plats men hur mycket jag än försöker kan jag inte stänga ute världen. Jag gråter. Jag vill inte leva mer.


"Jeannie´s coming, Jeannie´s coming back tomorrow
Jeannie´s gonna, Jeannie´s gonna, end my sorrow" Sjunger The Boppers.

Jag ser dom på trappen. Jag ser hennes äckliga djurpäls. Jag ser vad dom gör. Jag tittar på mamma vid spisen. Jag säger inget. Jag fortsätter leka istället.

"Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream
Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream"

Han är så full så han inte kan stå. Han somnar på en köksstol mitt på golvet. Jag är rädd. Jag kryper ner under mitt svala Zorrotäcke och försöker glömma.


"Fy fan! Dra åt helvete jävla horunge! Och kom aldrig mer tillbaka!" Han ropar åt mig men jag är redan utanför dörren. Jag gråter, han svär. Barfota springer jag längs grusvägen bort från huset. Jag känner hur stenarna skär in i fötterna men jag springer ändå. Vart ska jag ta vägen? Jag lägger mig inne i busskuren. Sista bussen gick för många timmar sedan och det kommer inte en enda bil. Trots att det är sommar fryser jag. Jag ligger där till gryningen, då smyger jag försiktig hem. Skamsen. Smutsig. Liten.


"En vacker jävla dag ska någon hitta din äckliga jävla morsa i sopsäckar ute i skogen, det kan jag lova dig." - Nyårsdagen jag aldrig kommer glömma.

Jag visste vad som skulle hända. Jag drömde det natten innan, vaknade på morgonen och mindes varje detalj. Mardrömmen. Jag såg allt i fågelperspektiv. Vägen. Bilen. Norra affären. Jag såg honom och min bror. Jag såg köket. Hur han slog. Hur min andra bror gick emellan. Jag vaknade. Ångesten bet sig fast. Den kvällen förvandlades mardrömmen till verklighet. Jag skrek och grät och morgonen efter kunde jag inte röra mig.Jag borde ha förstått att det var mer än en dröm. Jag borde ha sagt något, jag borde ha varnat, jag borde ha förstått. Någon förvarnade mig och gav mig chansen att förhindra det, men jag förstod inte. Jag kunde ha gjort något. Jag kunde ha gjort det ogjort. Mitt fel. För alltid.

Jag borde ha förstått.

Varning. Detta inlägg är både långt och väldigt personligt. Känsliga varelser bör inte läsa. Detta är mitt liv.


Jag ska skriva ett brev. Jag ska väva ord av tårar, meningar av minnen och skriva under med mitt blod.

Till polisen.
Till advokaterna.
Till socialtjänsten.
Och till alla andra inblandade.

Alla ska dom få läsa min berättelse. En historia som ingen någonsin har fått höra, ord som aldrig tidigare blivit sagda, käsnlor som ingen någonsin sett ska åter bli synliga.

Frågan är vart jag ska börja? Vad ska jag egentligen skriva? Kanske borde jag skriva rent allmänt, om hur du alltid pendlade i humöret, hur man aldrig kunde veta vad som väntade. Om hur man lärde sig att läsa av i luften om du var på bra eller dåligt humör. Om det var dags att akta sig eller om man kunde bete sig hyffsat normalt. Om hur jag som barn alltid skyndade mig hem före min bror, livrädd för vad som kunde vänta där hemma. Hemska scenarier i huvudet om hur du haft ihjäl mamma eller hur kanske tagit livet av sig själv. Om hur man tillslut blev så avtrubbad att man tillslut inte längre orkade.

Kanske ska jag skriva om den där julaftonen. Om hur du svor och smällde i saker. Om hur mammas ansikte var svartfärgat av mascara och hur hennes ögon lyste av maktlöshet. Om hur minsta brodern fick öppna sina julklappar själv, julklappar som var menade till dig och som han själv med kärlek omsorg tidigare valt ut.

Kanske ska jag berätta om den där gången i sommarstugan. Den där gången när du våldförde dig på henne. Det enda jag kan minnas är ordet ?nej?. Och så mörkret.

Eller kanske borde jag skriva om att jag såg dig den där gången med min bästis mamma. Du var så full att jag var rädd för dig. Jag kommer ihåg pälsen hon bar. Jag kommer ihåg musiken på radion. Senare somnade du på en stol i köket.

Kanske ska jag skriva om våra födelsedagar. Kanske ska jag skriva om hur du vägrade äta middag med oss. Som om vi vore äckliga, mindre värda, föraktade. Att du istället satt på kontoret och svor, med iskall blick kom du då och då in och svor och smällde i dörrar.

Jag kan berätta om den enda enstaka gången jag sökte tröst hos mamma. Jag låg brevid henne i sängen. Jag var bara barnet. Du kom in. Hon bad dig lugna ner dig, tänka på att jag var där. Du bara svor, kallade henne hora och sugga och mig detsamma.

Eller den gången du slängde ut mig för att min mobil blev stulen.

Eller vad sägs om den gången min bästis sov över och sedan anklagade dig för att ha taffsat på henne. När jag vaknade var hon borta och du hade av alkoholen somnat på golvet mellan våra sängar. redan då kände jag att något var fel, när solen gick upp och avslutade sommarnatten och daggen låg tät på gräset utanför.

Kanske borde jag berätta om hur jag otaliga gånger suttit ovanför trappen och mitt i natten lyssnat på era skrik och mina syskons gråt. Hur jag gömde mig under täcket eller under sängen och önskade mig bort, fantiserade om vackra världar.

Jag kan dra upp dom där gångerna när mamma i ren panik slängde ner alla våra kläder i sopsäckar, packade in oss i bilen och flydde till mormor. Enbart för att senare bli hemhämtade av dig igen.

Jag minns den gången du var ute och festade. Dessutom med mina kompisar. Mitt i natten kom du hem med en massa folk, indundrandes med hög volym. Min lillebror låg brevid mig i min säng. Han hade gråtit hela natten, av ångest. Av panik. Jag gick upp och bad er vara lite tystare. Och fick sedan fick jag inte komma hem igen på en vecka.

Kanske borde jag berätta om när jag var tretton. Hur jag alltid blev erbjuden skjuts hem av en kompis när vi varit hos en annan vän. Jag behövde tiden det tog att gå. Jag hoppades att en lastbil skulle komma och göra slut på livet. ag var tretton år och planerade min egen död. Min plan var att om jag var död så skulle du bli snäll mot mamma och mina bröder. Inte den briljantaste planen men på den tiden kändes den vettig.

Sedan kan jag ju alltid berätta om hur du hotat att ta hennes liv. Hur hennes delar ska hittas i skogen. Jag kan berätta om hur du förföljt morfar, enbart för att stressa honom. Jag kan berätta om hur du slog henne, inför alla dina barn slog du henne. Jag var inte där men jag kan fortfarande se det, om och om och om igen.

Om allt detta ska jag berätta, allt detta och så mycket mer. Dom band som binder mig, de kedjor som håller fast mig, ska jag äntligen förgöra. Först då kanske vi kan få ro, mina syskon, min älskade mamma och jag. Först då kanske ångesten vill släppa taget. Först då kanske livet kan börja.

Jag ska berätta allt jag minns, sedan ska mina vingar åter bära mig och ta mig till den plats där jag egentligen hör hemma.

Jag hatar den här förbannade cirkeln. (Livet tror jag den har kommit att kallas.) Jag är så trött på förtäckta hot. Jag är så trött på att få höra att jag ska få ångra mig. Trött på att folk skriker. Trött på att alltid vara trött. En enda lång cirkel, runtruntruntrunt. Jag har fastnat i ett jäkla hamsterhjul, som ett panikslaget djur på zoo stirrar jag folk i ögonen och ber tyst om hjälp. Ingen som ser. Ingen som förstår. Ingen som orkar med. Bara ytterligare en dåre här i världen.

I ett helt år var jag livrädd för alla mörkgröna BMW kombibilar och ville helst gömma mig så fort jag hörde en motorcykel med raka rör. Vet ni hur många mörkgröna BMW?s man hinner se på ett år? Vet ni hur många motorcyklar med raka rör man hör under en hel mc-säsong? Många, många fler än man tror. Gissa hur kul det är att bli illamående och kallsvettig så fort något av de nämnda dyker upp. Ungefär lika kul som att långsamt bli en festmåltid åt en svärm ljusblå jättemyror med röda ögon och huggtänder stora som hus. Eller nåt.

Jag tänker hela tiden att nu jävlar ska jag skriva. Jag ska skriva ner precis allt han har gjort mot oss. Jag ska minnas varenda liten detalj, varenda litet ord, varenda liten rörelse. Han ska åka dit så det visslar om det och jag ska bara hånle och stirra med grå ögon, precis som han alltid har gjort. Men inte sjutton fungerar det så i verkligheten. Jag vill inte skada någon. Men framför allt så saknar jag ord. Jag saknar minnen. Jag kan inte komma ihåg allt. Och jag kan inte berätta.

Ge mig ord, någon! Ge mig styrka att sätta punkt! Packa kudde och tandborste och följ med mig på en skumpig helvetesresa genom mitt liv. Hjälp mig.

Så. Nu ska jag också bli en sådan där bloggare. Det är nog bra. Så kan dom som vill ta del av det och alla andra slipper. Med tanke på att jag tänker väldigt mycket så tenderar jag att skriva ganska mycket också. Mest funderar jag över nonsens och onödiga saker som huruvida det heter dataspel eller datorspel. Man säger ju dataspel. Men data är ju information och en dator är ju själva apparaten. Väl? Sådana viktiga funderingar sitter jag och grubblar på ibland, och nu kan jag skriva ner sådant trams utan att någon kan gnälla.

Jag tänkte börja med att lägga in en rad äldre texter som jag postat som dagboksinlägg på helgon.net och som vänner påstår att jag borde dela med mig av till allmänheten.

Tack till B som faktiskt fick mig att få tummen ur och skapa en sådan här. Läs gärna hans blogg med, den är både rolig och tänkvärd, faktiskt. http://buster.blogg.se/