Så många tankar. En enda känsloröra, ett enda stort tanketrassel. Jag behöver andas. Jag behöver få lugn och ro, möjlighet att tänka och andas och känna. Jag måste ta reda på i vilken ände jag ska börja trassla och åt vilket håll det ska bära. Så förvirrad. Så matt. Så slutkörd. Det har varit ett otroligt intensivt år. Ett år som bekostat mig väldigt mycket av min energi. Som gjort att jag fått lämna bort Migrant för att orka. Som gjort att jag behöver mediciner för att klara vardagen. Ett år där jag ofrivilligt hemskhetssårat så många, och själv blivit söndertrasad och djuphetssårad. Ett år av rättegång och vittnesmål och ledsamhet. Och jag är så trött nu. Jag kryper ihop i ett hörn och betraktar. Försöker förstå. Vill veta. Och jag hoppas och önskar och drömmer. Och jag ångrar och oångrar, minns och ominns. Allt i ett enda virrvarr. Jag blundar för att orka. För jag vet ingenting. Jag vet inte längre vem jag är. Vem jag kommer bli. Vart livet för mig. Jag har alltid vetat men nu vet jag inte längre.

Och jag känner och tänker. Och jag orkar inte. Så jag blundar och låter pianomusiken ta mig med. Den får bära mig, höja mig mot himlen, hela mig. David Tibet berättar sagor om stjärnor och drömmar och ögon som kämpar så hårt för att glittra. Och jag andas och tänker och känner.

Kanske vet jag snart igen.
Kanske har jag aldrig vetat.

Ångest. Sömnlös natt. Psykbesök. Prata prata gråta prata. Frysa skaka gråta må illa. Kroppen värker. Minnen attackerar. Alltid trasig, aldrig hel. Aldrig rätt, alltid fel. Äckelkropp, äckelutseende, äckeljag. Jag kunde gjort så annorlunda. Förut. Jag kunde ha gjort skillnad. Gråta vrida vända skrika. Springa snubbla ramla falla. Trött. Rakt igenom trött. Hoppas längta sakna drömma. Men jag får inte. Får inte hoppas. Jag är inte värd det.

Tämjer känslorna med väl beprövade metoder. Längtar efter närhet som ingen vill ge.

Fel fel fel.
Äckeljag.

Alldeles för fel.

Och så går livet vidare. Tramp tramp tramp tramp. Framåt framåt hela tiden. Tiden går och livet går och plötsligt vaknar vi på en plats när vi egentligen tänkt befinna oss på en helt annan. På en annan plats, någon annanstans i livet. Och oj dom ska bygga ny busslinje, klar hösten 2007. Men aha, det är ju år tills dess. Och så plötsligt är det 2007 och höst och dom nya bussarna går. Och ingenting har hänt för man förstår inte att livet trampar på vare sig man vill det eller inte. Man förstår inte att ta till vara på möjligheterna som bjuds, man förstår inte att följa sin vilja istället för sina måsten. Och tramp tramp tramp så har livet marscherat iväg och man vaknar på en ännu mer fel plats när man faktiskt tänkt befinna sig någonstans långt, långt där borta. Och när jag blir stor ska jag bli det och det och jag ska vara lycklig. Och tramp tramp tramp så missade man allt för att man var för upptagen av problem, hinder och ivägensaker. Och man ser sig om och undrar vad sjutton som hände? För inte hade man väl kunnat gjort annorlunda? Nej, det hade man inte. Det vore för jobbigt att se. Så man blundar och låtsas att det inte hade kunnat bli på något annat sätt, att det var precis här man ville hamna, att allt blivit precis som man ville. Och så schasar man desperat bort den där gnagande känslan inuti som påstår motsatsen. Och tramp tramp tramp så har hela livet sprungit ifrån en. Man missade allt. Man missade chansen att säga till den där personen hur mycket man faktiskt tyckte om den. Man missade att besvara det där leendet från den främmande kvinnan på bussen. Man missade att tacka sina vänner för allt dom gett en. Man missade möjligheterna man aldrig såg, kanske att få det där jobbet eller att få resa utomlands eller att flytta till den där mysiga staden. Man missade så mycket bara för att man blundade och suckade över alla hinder istället för att se möjligheterna.

Suck suck suck.

Tramp tramp tramp.

Och så en dag inser man att det faktiskt är försent på riktigt.

Fånga dagen är inget dumt uttryck.
Stanna upp ibland. Känn efter. Dela med dig av dig själv.
Passa på och njut.

Du har inget att förlora.

Håll i mig, håll om mig, håll fast mig. Låt mig inte försvinna. Det gör så ont. Hela jag är fel. Och jag orkar inte. Jag böjer mitt huvud inför er men ni väljer att inte se. Och jag orkar verkligen inte.

Äckeläckeläckeläckel.
Felfelfelfel.

Jag orkar inte gå själv längre. På vägen av sten och glas. Jag orkar inte stå upp själv längre. På marken av skärvor och splitter. Jag orkar inte tänka fler tankar. Bundna av tårar och mörker.

Får jag vila mig emot dig?
Bara en liten stund?
Får jag låna lite värme?
Bara en liten stund?
Får jag sluta ögonen och känna mig trygg?
Bara en liten stund?

Bara en liten stund.

Jag är så trött. Rakt igenom kroppen. Trött på att känna. Trött på att inte kunna lyssna på musik eller se en film eller träffa människor utan att känna. Min kropp skriker ut alla känslorna, rakt ut från magen skriker den, men ingen kan höra. För ni känner inte.

Jag önskar så att jag var annorlunda. Och jag hatar den känslan. Jag vill vara nöjd precis som jag är. Jag vill stå rakryggad inför andra utan att tänka och känna något. Men det gör jag inte. Istället blundar jag och önskar att jag vore någon annan. Något annat. Jag vill vara lång och smal. Jag vill vara tuff och rolig och underhållande för andra att umgås med. Jag vill vara bra på att prata, kunna lära känna nya människor till höger och vänster och sedan kunna tro att dom faktiskt uppskattar min närvaro. Jag vill vara blond eller brunett eller rödhårig. Jag vill vara spännande och vacker och eldig. Jag vill vara allt annat utom mitt egna tråkiga jag.

Jag sitter i badkaret med kallvattnet på. Låter det kyla mig, rena mig, skölja bort all min smutsighet. Ser skammen rinna ner i avloppet. Jag gråter och gråter och snart finns inga tårar mer. Det finns ingen ork mer. Och jag är ännu tröttare än tidigare.

Jag önskar att här fanns någon.
För mig.
Bara mig.
Alltid.

Vissa dagar minns jag ingenting. Vissa dagar minns jag massor. Och idag minns jag den där natten. Det är länge sedan nu. Jag minns ljuset i rummet. Jag minns doften av rök och parfym och instängt rum. Jag minns färgen på lakanen och dess känsla mot min hud. Jag minns hur vi pratade. Om verklighetssaker, om att jag inte var intresserad. Jag minns hur hans blick förändrades. Men mest av allt minns jag hur ont det gjorde när han höll i mig. När han trängde in i mig. Jag minns smutsigheten som spred sig i själen. Jag minns hur det kändes när mina vingar knäcktes och gick av och hur fjädrarna spred sig i rummet. Jag minns hur stilla jag låg. Som ett skräckslaget djur som spelar död. Jag fällde upp igelkottstaggarna men han märkte det inte ens. Hans äckliga händer mot min kropp. Hans smutsighet mot min renhet. Jag förändrades inuti.

Jag vill inte.
Jag vill inte.

Han vill.

Jag kan inte komma loss.
Paniken inuti stiger.
Andas.
Bara andas.

Det är snart över.
Snart.

Men det gick aldrig över.
Det finns där fortfarande.
Det finns där alltid.
Någonstans långt där inne
finns det alltid.

Jag fångar ordet, trycker det hårt mot bröstet och försöker mjölka det på varenda positiv liten känsla som det innebär. Jag ligger på sängen i timmar, som i trans, fokuserandes på just det lilla positiva. Väntar ut tiden, hoppas på glädjeordets innebörd. Plockar i skärvorna av minnet, försöker få tillbaka den starka känslan. Men med tiden bleknar det och tillslut är ordet som en urtvättad gammal tröja. Man minns hur det såg ut från början men man känner inte längre nyhetslukten eller glädjekänslan. Skärvorna trillar i sär mer och mer och blir bara vassa delar, vassa bokstäver, ingen helhet. Hur hårt jag än kämpar. Hur mycket jag än hoppas. Så bleknar det. Trasas sönder. Faller genom mina fingrar, ur mina händer och ut i ingentinget.

JAAA! skriker känslorna och hjärtat och hela min kropp.
NEJ! ropar ledsenheten som vänt och vridit på allt hela kvällen.
JO! ropar hoppet och tron på det enda rätta.
NEJ! ropar svikenheten och realismen.

Jag vet inte, suckar jaget och ligger kvar på sängen med mina ord och mina känslor och mina minnen. Jag vet helt enkelt inte.

Jag har just läst ut en bok och som vanligt när jag läser en bok jag tycker om så läser jag i princip hela boken i ett sträck. Och som vanligt blir jag ett med boken. Jag lever i den. Jag blir också kär i Jimmy, jag saknar Anton och jag pussar Sniffs rynkiga panna. Jag skrattar och gråter med huvudpersonen, jag längtar och hoppas och känner precis lika intensivt som hon. Och efteråt, när boken är slut, lämnas jag plötsligt ensam med alla tankarna. Jag smälter ihop till en pöl och ligger ensam på golvet, hög av alla känslorna. Och med just den här boken blir det ännu mer påtagligt. För jag är precis som huvudpersonen.

Jag tänker precis lika mycket, jag snubblar och springer vilse i mina egna tankar. Jag reagerar med känslor. Jag hatar mig själv samtidigt som jag är oerhört rädd om mig själv och stänger in mitt inre från andra. Jag är rädd att förlora folk i min omgivning, rädd att dom ska upptäcka hur fel och svår jag faktiskt är, att dom ska föredra den där vanliga personen, den blonda, käcka flickan som inte är som jag alls. För jag är intensiv och svår och känsloberoende. Jag har tankar som flyger snabbare än mig själv och känslor som reagerar snabbare än mina tankar. Jag är liten och rädd och tryghetssökande. Jag är stark och självständig och framåtsträvande. Jag är rädd för det förflutna. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för nuet. Men jag fortsätter ändå framåt. Jag ser ändå tillbaka på det förflutna och jag lever ändå i nuet. Jag trotsar mina rädslor, jag kämpar envist för att få vad jag vill ha och så plötsligt orkar jag inte mer. Jag faller och faller och hatar och äcklas. Jag känner ensamhetskylan i ensamhetsrummet med ensamhetsjaget som äcklar alla andra och mig själv. Jag förstår varför jag är just ensam. Folk har redan allt dom vill ha, självklart ska dom inte låta en jag förstöra det. Och jag sluter ögonen och jag gråter. För det gör mig ledsen att förstå, för jag vill inte vara för svår för andra. Jag vill vara buren och kramad och förstådd. Jag vill ha trygghetsarmar om mig och varmläppar mot mitt ansikte. Jag vill vara omtyckt och älskad för den jag är, inte för den jag kan låtsas vara. För jag kan låtsas, om det är vad som krävs. Jag bara orkar inte. Jag vill inte. Jag vill vara bra som jag är.

Och ångesten får mig att springa. Springa rakt in i väggar och staket och berg och rakt utför stup. Får mig att göra illa andra fast jag egentligen bara älskar. Jag älskar allt och alla och livet och allt vad det innebär så fruktansvärt intensivt att jag saknar ord. Men livets baksida får mig så ofta att inte orka mer. Och då kommer ångesten och plötsligt springer jag igen. Stunder av ljus blandas med stunder av mörker som förvandlas till konstant skugga och jag vet inte hur jag någonsin ska få någon att förstå vem jag faktiskt är. Om någon ens kommer vilja se. Om någon ens kommer orka.

Jag är fel.
Så är det bara.

Förruttnelsen är nära. Stanken från mitt inre är så vidrig att ingen längre vill komma i min närhet. Jag böjer mitt huvud av skuld. Jag vet att det svarta hålet inuti mig bara växer sig större och större och snart har det svalt hela mig. Min bleka hud skrynklar ihop sig likt en överkörd paddas och mina ögon sjunker långt in i ögonhålorna. En levande död. En mumifierad varelse med ett stinkande inre och ett förmultnat yttre.

Jag sticker knivar i alla som passerar för jag vill se blodet rinna från någon annan än mig. Och det gör det. Långsamt rinner det längs gatan, uppför husväggarna och bildar en stor, röd fläck på himlen. Era kalla ögon i nacken stirrar på mig och kalla blodsdroppar faller ner och smeker mitt rynkiga ansikte. Långsamt sticker jag den sista kniven i mig själv. Jag känner hur den skär igenom den gigantiska tomheten, och lite svart sörja sipprar fram. Drar ett finger i det och målar ett hjärta på närmsta vägg. Mitt hjärta till dig.

Mitt hjärta som ingen ville ha.

Jag ser mig om, och jag undrar hur många som egentligen är lyckliga. Vart är alla på väg? Varför har dom så bråttom? Vart är dom på väg, människorna på stan? Vart är dom på väg, alla människor i sina bilar? Hur mycket får dom inbilla sig, varje eviga dag, att dom faktiskt valt att hamna där dom är idag? Hur mycket får dom inbilla sig att framtiden kommer erbjuda dom just det dom vill? Hur kan människor ha som mål att leva ihop med en person, skaffa barn och hus och jobb. Och sedan då? Var det allt? Finns det inga större mål?

Det stressar mig. Inte att vilja vara med någon. Det vill jag. Men att planera så långt fram. Varför? Det är nu man lever. Jag vill inte spendera nutiden med att planera en framtid jag kanske inte ens överlever till. Då är det ju bättre att leva här och nu, med aptit på livet och med kärlek till den man är med nu. Kanske i framtiden också, men det enda man vet säkert är att det är just nu. Och då menar jag inte på ett oansvarigt, destruktivt sätt utan mål eller framtidsvision. Men det känns som att många bara trampar på i sitt spår, det spår dom själva eller någon annan lagt framför deras fötter en gång för länge sedan. Utan att ifrågasätta. Utan att reflektera. Dom bara följer den snitslade banan för så har tanken varit hela tiden. Livrädda för att stå på egna ben. Livrädda för att framtiden kanske inte ligger där i slutet på spåret. Livrädda för livet självt. Och så vaknar dom en dag upp i den där framtiden, och inser plötsligt att dom i sin jakt på framtiden glömde att leva.

Det skrämmer mig. Om det verkligen inte finns något mer. Om det verkligen är så man måste göra för att klara av att leva. Om man verkligen måste blunda och trampa och trampa och blunda. Om det är så önskar jag att någon ville tala om det för mig. För jag längtar efter mål större än så. Jag längtar efter nuet, inte framtiden. Jag längtar efter känslor jag ännu inte upplevt. Jag längtar efter platser ingen ännu sett. Jag längtar efter beröring här och nu. Efter glödande hud mot min. Efter ömhet och kärlek så intensiv att den är mer som ett gift, en drog, än som kärlek vanligtvis beskrivs. Jag längtar efter allt detta och så mycket mer. Och finns det inget mer än ett hus och barn och jobb, då är det ingen idé för mig att stanna. Då kan jag lika gärna gå vidare. Till andra platser. Andra dimensioner. Där inte bara en välplanerad framtid räknas. Där man får vara sliten och kantstött och kännande utan att bli hånad och nedtrampad av folkmassan på livets orientering.

Det finns inga prinsessor här, påstår dom. Men dom vet inte vad dom pratar om.
Ingen vet. För dom har för bråttom framåt, in i framtiden dom tror så gott om. Om man bara blundar så blir det kanske bättre. Imorgon är en annan dag. Men när dom blundar missar dom allt som jag ser. Dom missar alla prinsessor och enhörningar och älvor. Alla troll bakom stenarna och alla stubbgubbar bland träden. Dom missar allt det fina och rena, alla kontraster och alla känslor som har betydelse. Dom missar livet.

Våga öppna ögonen.
Våga känna efter.
Våga leva.
Och du ska se att en helt ny värld öppnar sig för dig.

Bara du vågar leva.

Jag slänger mig naken framför dig.
Blek, mager, smutsig.
Som jesus på korset. Som fåret på offeraltaret.
Som mig själv inför dig.
Jag ligger där nere. Och vänder och vrider mig.
Och du ser ner på mig.
Ser rakt in i min själ.
Och du vänder ryggen mot mig.
Jag ropar efter dig. Medan mina sista krafter rinner ur mig ropar jag efter dig.
Jag måste få dig att förstå.
Men du går din väg.
Trots att du hör varje ord går du din väg.
Lämnar mig ensam kvar på det kalla golvet.
Ensam kvar med min värsta fiende.
Ensam kvar med mig själv.

Jag är så trött på allt.
Jag är så trött på alla.
Att det gör ont.
In i själen.

Sakta faller jag bakåt. Hoppas att någon ska ta emot. Men det gör ni inte. Ni ser på och låter mig falla. Jag själv låter mig falla. Och det är skönt. Allt är vitt och svart och rött och jag faller och faller. Tills jag träffar marken, någonstans långt där nere. Och äntligen slipper ni se mig, ni slipper blunda för vad ni egentligen vet och ni slipper känna er skyldiga för saker ni faktiskt kunde ha gjort något åt.

Ni slipper allt.
För jag är borta.
Och ni orkade ändå inte mer.

Försiktigt kikar ni över kanten. Ryggar för vad ni ser. Det röda blodet överallt, den söndriga själen som blivit blottad. Saker ni redan anade men inte riktigt visste som äntligen kommer upp till ytan. Och ni blundar och backar och går hem. Ni diskar och städar och gör allt prydligt och blundar lite till. Och jag ligger kvar där nere. Och väntar. Och hoppas. Att det en dag ska komma någon. Att det en dag kommer ett par trygghetsarmar och en styrkesjäl, starka nog att samla ihop allt det där äckliga och fula. Starka nog att pussla ihop och plåstra om och göra hel igen. Starka nog att se bakom alla murar och taggtrådar och elstaket. Starka nog att se.

Och jag kommer ligga där. Och blodet kommer sina. Och jag kommer långsamt tyna bort.

Men jag kommer finnas där.
Långt där nere.
Och jag kommer hoppas.
Och jag kommer vänta.
Och jag kommer dö.

Ensam.

När jag var liten hade jag en ängel i mitt fönster. En guldfärgad julängel som man har istället för en stjärna.
Jag tyckte så mycket om att ligga där i det svala mörkret och titta på det svaga ljuset. Omsluten av ljus och skuggor, trygg bakom fyra väggar och övervakad av ängelen själv. Hon såg på mig, hon lyste upp mig och hon log.

Jag önskar så att jag fick vara liten igen. Jag önskar att jag fick känna rummets skuggor sprida trötthet och lugn i min kropp.
Jag önskar att jag fick känna trygghet igen.

Jag törstar efter närhet och ömhet. Varma armar om min kalla kropp. Hud mot hud. Du bränner mig men jag kan inte stå emot. Sakta smälter isen som haft tag om min själ. Sakta går jag från svartvit till färg igen. Sakta får jag livet åter.
Och jag känner.
Och jag älskar.

Och jag känner.
Och jag älskar.

Jag vrider mig av plågorna, likt en mask som någon grävt upp ur jorden. Fram och tillbaka, från sida till sida, runtruntrunt vrider jag mig i det skarpa ljuset. Naken och med blottad strupe. I helt fel element. I helt fel värld.

Som en mask blir jag fäst på kroken. Det smärtar så men jag fortsätter kämpa, fortsätter vända och vrida fram och tillbaka i luften, och kroken glider bara djupare in i min kropp. Jag kommer inte loss. Jag är för svag. För påverkad av andra. För orkeslös. Jag har kämpat så länge att jag inte längre vet något annat, men inte ens jag är är outröttlig. Mina krafter börjar sina. Jag har fått nog.

Sänks ner i det kalla vattnet. Kämpar lite till men vattnet söver mig, lugnar mig, omsluter mig. Jag sänks ner mot det mörka där nere. Känner hur luftbubblor smeker min nakna kropp.
Orkar inte längre kämpa. Orkar inte längre finnas. Slutar andas. Slutar kännas. Slutar se.

I mörkervattnet där nere dör jag långsamt ut.
Och äntligen får jag frid.

Jag är kall.
Jag fryser så.

Någon har slitit av mig mina kläder, mitt enda skydd mot verkligheten, och nu står jag i nakenheten framför er. Jag försöker skyla mig, den feta bleka kroppen, främmande och äcklig. Vuxenkroppen med bröst och kurvor och fethet. Magen skriker sitt vanliga hungervrål, ursinnig över att jag svälter den. Men jag behöver smärtan. Smärtan av kölden. Smärtan av hungern. Jag behöver den för att överleva. För att hantera ontheten. För att åter vakna varje morgon. Smärtan är vacker. Den gör mig skör och bräcklig precis så som livet är. Men jag minns ändå. Jag minns så det värker i innutiet. Värker i kroppen. Värker i själen. Jag sträcker mig efter kniven, ritar streck där fettet ska bort. Jag vill inte ha det. Jag bad aldrig om det. Jag bad aldrig om att få bli vuxen. Jag bad aldrig om något. Faller ihop på golvet. Söker tröst hos blodänglarna. Jag skriker och gråter och vrider mig av den mentala smärtan. För er skull. Förstår ni att det är för er skull. Jag själv har givit upp för länge sedan. Jag ville inte mer. Nu finns jag för er skull.

Håll om mig, bär mig, håll mig intill dig. Jag behöver dig, din ömhet, din närhet. Jag behöver dina händer mot min hud trots att din beröring är som eld för mig. Jag behöver höra din röst hur mycket orden än skadar mig. Jag behöver dig.

Försiktigt viker jag ett litet pappersflygplan av minnena och går långsamt upp till översta våningen. Känner vinden mot mitt ansikte och regnet som sköljer bort allt blod. Kastar ut det lilla planet, ser det sväva, ryckas med, bort med vinden och löven och regnet. Bort från mig. Bort från allt. Ser det försvinna.

Sakta vänder jag ryggen till.
Och aldrig mer ska jag minnas igen.

Jag vaknar alltid med ett ryck. Jagad av mardrömmar. Livrädd. Och ingen som kan ta bort dom. Måste dämpa ångesten. Vandrar runt ett tag. Illamåendet. Tårarna som bränner. Jag vill gråta men jag kan inte, jag vill skrika men jag är alltid så förbannat sansad. Kryper ihop. Ritar långa smala rosa streck. Biter ihop, det svider lite men tårarna vägrar komma. Känslokall, känslodöd. Allt är borta och ingen ser, ingen kommer märka. Dumma ignoranta jävlar. Inte ens det enklaste beteende kan ni läsa av.

Varför ska jag ge och ge, alltid, konstant, hela tiden. Utan att någonsin få tillbaka? Ni flinar åt mig, hånar mig, vänder ryggen till. Man får ju skylla sig själv som är dum nog att dunka huvudet i väggen gång efter gång efter gång, Men det är slut nu. Skrattar bäst som skrattar sist. En dag ska ni få se hur det känns och den dagen finns jag inte längre här för er.

Jag är så trött.
Trött på er och ert falska spel. På livets baksidor. På lögner, manipulationer, ytlighet.
Och jag hatar er för det.
Jag hatar er för att ni blundar.
Jag hatar er för att ni inte orkar se.
Jag hatar er för hur ni ljuger.
Jag hatar er och nu vill jag inte mer.

Alltid ensam.

Barfotafötter mot det kalla golvet. Kylan smeker själen, får håret att resa sig på armarna. Ljuset utifrån skär igenom mörkret som om det vore ett rakblad. Jag kikar försiktigt ut genom dörrgläntan, utan att låta ljuset röra vid kroppen, fortfarande kvar i trygghetskuggan. Om någon såg efter nu, om någon verkligen hade velat se så hade dom sett mig, mig och ingen annan. Men allt jag hör är argröster och bråktårar, ilskesmällar och ödeshot. Långsamt backar jag tillbaka igen, in i mörkerhörnet. Gråter tyst för mig. Omsorgsfullt reser jag muren igen, gör den ännu högre och ännu säkrare. Ni har ingen rätt att lära känna mig. Ni har ingen rätt att bryta ner mig och att bit för bit plocka i sär mig. Ni har ingen rätt att trampa på mig, göra illa mig, vända ryggen till och se åt ett annat håll.
Ni har ingen rätt.