Är du trött på hösten och vinterns eviga mörker?



Känner du dig hängig och orkeslös och vill helst bara ligga under täcket hela dagarna i väntan på bättre tider?

Det är vinter ute nu. Jag jobbar och jobbar och fixar och har mig. Konstant trötthet och en ännu större portion stress har gjort att bland det mest rogivande jag vet just nu är att komma till stallet. Det är skönt att komma dit och kliva över tröskeln och bara höra hästarnas mumsande. Vissa äter fortfarande på sin eftermiddagsmat medan andra står och vilar med sänkta huvuden och slöa blickar. Min egna lilla Migrant kikar nyfiket ut över boxdörren med spetsade öron och vaken blick. När jag kommer fram till honom lägger han sin mule mot min axel och när jag kliar honom lite fnular han med överläppen mot mitt huvud.

Jag plockar fram hans saker, borstar och kliar och ryktar och putsar samtidigt som han nöjt tuggar på lite hö. Jag stryker honom på halsen. Han håller redan på att sätta vinterpäls, trots att han har täcke både ute och inne.

Sadlar och tränsar och på med benskydd och brösta med martingal, och så hjälmen på mig förstås.

Går ut ur stallet, spänner sadelgjord, sitter upp. Han är ivrig att komma iväg och med en gång jag är uppe känner jag hur pigg han är. Som 4-åring är varje ritt lika spännande. Med spetsade öron och snabba långa steg bär det iväg ut i skogen. Jag passar på att andas in ny energi, att ladda batterierna med hjälp av skogsluft och grönhet och hästhår och höstljus. Det dova ljudet av hovar mot skogsstig. Släpper tankarna fria.

Ett tveksamt steg.
En muskel som spänns.
Tvärnit!

Ve och fasa! En livsfarlig mördarsten är på väg att attackera oss, men sådan tur är har min duktiga springare upptäckt den i tid. Inte ens att den försökt förklä sig med hjälp av mossa hindrar Migrant, han genomskådar monstrets försök att äta oss till middag med en gång. Jag bedömer dock just denna sten (och dom flesta andra också för den delen) som mindre farlig och påbörjar därför en smärre övertalningskampanj och hävdar att vi faktiskt kan passera utan någon större fara för våra liv. Migrant är dock fortfarande aningen skeptisk men ger tillslut med sig. För säkerhets skull går han dock så långt åt andra hållet man bara kommer utan att trilla ner i diket, en väl beprövad försiktigthetsåtgärd som mattes knän inte alltid uppskattar. Iallafall inte när det råkar stå ett träd just där, även om jag är tacksam att han faktiskt inte klättrar upp i trädet. (Vilket han alldeles säkert skulle göra om han kunde.)



Hur som helst. Man ska inte tro att det stannar vid ett livsfarligt stenmonster en dag som denna. Nejdå. Det åtföljs givetvis av diverse andra livshotande saker, som t.ex. spökmuren, zombieforsen, blodtörstiga gråsparvar i diket, stubbarna från helvetet samt ett och annat gult löv med huggtänder. Samtliga givetvis mer eller mindre livsfarliga. Man kan aldrig vara nog försiktig tycker Migrant när jag muttrar något om trams och fånerier, samtidigt som häst tar det största jämfotahopp världen någonsin skådat över en till synes torr och inte alls lerig lerpöl som om det vore kvicksand.

Jag samlar ihop honom och låter honom gå in i trav. Springa fort är kuuuul tycker Migrant och försöker vifta med huvudet för att komma loss. Vi klarar travsträckan utan större incidenter (kors i taket!) och jag låter honom istället fatta galopp. Han försöker givetvis öka takten men jag håller honom i en lugn, taktfast galopp. En liten oskyldig hög med ris ligger på vår vänstra sidan, jag ser den, Migrant ser den. Migrant tvekar. Men istället för att lägga in backen eller åtminstonde stampa på bromsen tar han tillfället i akt för bus. Jag hinner precis känna hur fyrhjulsdriften läggs i och varenda muskel i hela hans kropp tar i när han tar ett jättehopp rakt upp i luften, liksom ålar hela kroppen uppe i luften för att sedan störtdyka, dra ner huvudet och avsluta med en serie bocksprång innan jag hinner återfå balansen tillräckligt för att få upp huvudet på honom så vi kan fortsätta den lugna galopp jag från början ville ha. Denna procedur upprepas givetvis flera gånger så fort vi passerar något som man knappt med sin vildaste fanstasi kan få till ett monster. (Migrant lyckas dock många gånger.)

Sista biten hem skrittar vi. Eller jag försöker snarare få honom att skritta medan Migrant själv tycker att ?tusen nålar? är en mer lämplig gångart. Den är väl beprövad av Migrant och går ut på att skritta så fort man bara kan, helst så man inte riktigt kan uppfatta någon takt överhuvudtaget, med huvudet sänkt a la pingvin i motvind. Han frustar nöjt och bryr sig inte längre om monsterstenarna och spökstubbarna.

Tillbaka i stallet tar jag av honom alla saker, borstar och pysslar en stund, lägger på täcke och gör i ordning allt för morgondagen. Just idag dröjer jag kvar lite extra. Njuter av att vara i stallets all välbekanthet, andas in dofter av hö och ensilage och varma, mjuka hästkroppar. Smeker Migrant över mulen (som för övrigt ligger högt på mulmjukhetsskalan) och kliar honom lite i manen. Han tigger lite godis, nosar mig i ansiktet och blåser varmluft i min nacke. När jag går tittar han efter mig med sina stora mörka ögon, för att sedan återgå till höet som finns kvar.

Det är en dag som denna som gör livet värt att leva.
Det är en dag som denna som gör att det är värt att vakna imorgon igen.

Jag är så ledsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag kämpar för att slippa. Jag orkar inte gråta. Jag kan inte begränsa mig då. Jag gråter faktiskt inte alls ofta men när jag väl kommer till den punkten försvinner alla spärrar och jag gråter och gråter och skär och gråter. Jag är så förbannat trött på mig själv. Jag är så trött på tankarna som snurrar i huvudet. Trött på felen som görs. Sakerna som sägs. Sättet jag är på. Och jag är så trött på den äckliga, fula kroppen. Jag vill bara få bort den.

I tankarna hugger jag den.
Om och om och om igen.
Jag förstör den så som den förtjänar.
Jag har ihjäl den.
Vill aldrig mer se den.
Och den dör.

Precis som jag vill.

Jag är inte stark längre. Jag orkar inte stå upp. Jag orkar inte le och skratta och ha roligt. Jag orkar inte gå framåt. Jag orkar inte se bakåt. Jag bara står där jag står och känner hur jag långsamt förtvinar. Varenda muskel i kroppen. Varenda tanke. Varenda glädje. Sakta rinner det ur mig. Hoppet är borta för länge sedan och jag undrar vad som egentligen finns kvar.

Jag är för trasig.



Så många som jag tycker om mår dåligt. Precis som jag. Och jag önskar jag kunde bära deras sorg också. Men jag kan inte. Jag klarar det inte. Och inget jag gör räcker för andra. Man ses ändå alltid som självupptagen och egoistisk i slutändan. Varför? För att man inte kan trolla? För att man inte kan ändra deras liv, skona dem, hela dem? För att man har egna problem? Egna saker som också tar tid och plats och ork. Men jag försöker verkligen.

Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa. Jag vill lyfta allt det stora mörka ifrån dem. Jag vill dra upp dom från avgrunden och ge dom solen och ljuset och hoppet.

Men jag kan inte.

Jag har ont. Så ont att jag vrider mig av smärtorna. Vänlighetshänderna är inte här. Dom är långt borta. Kanske finns dom inte ens. Kanske är mina drömmar ouppnåbara i verkligheten. Jag vet inte längre. Hundnosen är inte här. Jag saknar den. Den är alltid varm och tröstande. Den finns alltid. Den kräver aldrig något tillbaka. Den bara är.

Jag saknar min hundnos.

Jag saknar trygghet.

Jag saknar livet.

Som vanligt ligger jag i sängen och kan inte somna. Så är det väldigt, väldigt ofta i min värld. Jag har tabletter för att hjälpa mig på traven. Men för första gången på väldigt, väldigt länge är det för att jag är glad. För att jag ser fram emot något. Jag kan inte ens komma ihåg när jag kände så sist. Kanske när jag hade varit och tittat på Migrant och var tvungen att vänta en månad innan jag kunde hämta honom. Det var en lång månad. Varje kväll låg jag och drömde om min vackra, fina lilla häst jag skulle få hämta hem. Hur det skulle kännas att för första gången i mitt liv äga min alldeles egna häst. Att få lasta ur honom och ställa honom i boxen som väntade, att få klappa honom och känna hans mjuka päls under fingrarna. Det var stort för mig.

Nu är jag tillbaka i samma känsla. Men nu behöver jag bara vänta en vecka. Och den här gången gäller det en valp. Min alldeles egna lilla valp. Jag har redan en hund, Carmen. Hon är den finaste, bästaste hunden i hela världen. Men jag har längtat så efter en afghanvalp. Jag är uppvuxen med just afghaner och dom har en särskild plats i mitt hjärta. Nu ska jag få ett barnbarn till vår gamla tik som vi hade. En blå liten kille vid namn Khaos Deewhy. Han kallas Baguss men jag tror att jag kanske kommer byta smeknamn på honom. Någon som har någon bra idé? Jag funderade på hundarna i Nightmare before christmas och Corpse bride, men varken Zero eller Scraps känns som passande namn för en afghan.

Hur som helst så känner jag mig glad för första gången på länge. Väldigt länge. För stunden känns det som att så mycket annat inte spelar någon roll, för på lördag åker jag till Stockholm och på söndag kommer jag gå och lägga mig här hemma med världens finaste dobermann och världens finaste afghanbebis i samma rum.

Det är en känsla jag har saknat. Känslan av att det ordnar sig.

Jag överlever.

Hur många skulle egentligen arbeta gratis? Hur många skulle jobba ett pass på 11 timmar och sedan stanna kvar på jobbet och arbeta 3-4 timmar till, gratis? Hur bra man än trivs på sitt jobb så är ju ändå själv vitsen med ett arbete att man får betalt för det, annars skulle man ju lika gärna kunna göra andra saker. Och bara för att man är bra på sitt arbete så vill man ju inte göra det alltid, jämt, konstant.

Därför förstår jag inte folk som utnyttjar sina vänner. Jag förstår att det kan vara svårt ibland med gränserna, att man inte menar att just utnyttjas, men det är faktiskt det man gör. Jag har flera vänner som är väldigt duktiga på saker som andra alltid behöver hjälp med. Det är allt från personer som är duktiga på att bygga datorer eller göra hemsidor till att dom är grymma mekaniker och kan få vilken bil som helst att rulla. En av mina absolut närmsta vänner är frisör, en grymt duktig sådan. Han ställer upp och klipper mina vänner för att vara snäll. För att dom inte skulle klippa sig annars. Och ofta ber han dom betala vad dom tycker det är värt. Och när folk då inte betalar något, då borde det ju betyda att det inte är värt något? Och varför går dom då och klipper sig? För visst vill man väl göra rätt för sig? Om det vanliga priset ligger på 450 Kr under öppettiderna så kan man ju tänka att 200 kronor ändå är väldigt billigt och att ens vän kan vara värd att få betalt för mödan? Ännu värre är folk som bara hör av sig när dom behöver få sin dator lagad/håret fixat/sin bil iordninggjord. Usch säger jag bara.

När jag jobbade i stall blev det mer och mer så att folk ville att jag skulle hjälpa dom med deras hästar. Jag älskar hästar och gör det egentligen mer än gärna. Men samtidigt vill jag ju hinna göra andra saker på min fritid när jag redan spenderar 8 timmar om dagen där. Så tillslut var jag tvungen att sätta en gräns. Dom som betalade för sig hjälpte jag gärna, men jag kunde omöjligt sitta och rida en massa andras hästar helt gratis. Man orkar inte med allt helt enkelt.

Jag måste dock inflika här att det finns undantag. Självklart finns det alltid undantag. Dessa personer vill ju så väl och hjälper så gärna till, och nära vänner behöver antagligen inte känna att dom utnyttjar sina vänner. Eller folk som byter tjänster. Jag rider din häst om du hjälper mig med nåt annat. Jag klipper dig om du lagar min dator när det behövs. Det skjutsas hundar och bjuds på mat och tas om hand om. Då är det skillnad. Men träffar man en person endast vid dom tillfällen då någon i vänskapskretsen fyller år ungefär, så kanske man borde känna att man betalar för hjälpen man får. Handlar det om att slänga en snabb titt på en dator, bjud på en pizza eller något. Handlar det om att klippa sig kanske man kan betala åtminstonde halva priset. Handlar det om att bygga om halva bilen, sätt ett timpris. Uppskatta hjälpen ni får och att även om ni betalar en massa fortfarande kommer undan sjukt mycket billigare än om ni skulle gå till en butik/verkstad/whatever.

Jag fick åka tåg en gång med en vän somn jobbar på SJ. Jag har fortfarande lite småångest för att jag känner att jag inte riktigt kan ge något tillbaka. Så jag förstår inte hur folk kan med att höra av sig till bekanta och be dom laga deras dator. Gratis. Eller få sin kamrat att jobba över flera timmar. Gratis. Är deras tid inte lika mycket värd som andras?

Så. Skulle ni arbeta gratis?

Jag var hos Marita idag. Min psykolog. Jag är alltid splittrad när jag ska dit, jag både vill och inte vill. Oftast så har jag inte orken men tvingar mig dit ändå. Nu har psykiatrin flyttat till något tillfälligt ställe, det är trångt och otäckt och jag gillar det inte alls. I receptionen arbetar en äldre kvinna. Hon påminner om den där sura tanten i monsters.inc, hon ler aldrig och säger aldrig ett ord mer än nödvändigt. Jag får alltid skuldkänslor när jag ska anmäla att jag kommit för det känns som att man stör henne i hennes annars så viktiga arbete. Ibland jobbar en annan kvinna där. Hon är glad och trevlig och småpratar med en. Henne har jag träffat tre gånger på 9 månader.

När jag väl har klarat av prövningen att anmäla att jag har kommit så kommer Marita ner och hämtar mig. Hennes nya rum är också litet, säkert bara en tredjedel av det hon hade förut. Väggarna är för nära och det känns lyhört och konstigt. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när jag är där. Hon frågar hur det är och allt är ju som vanligt. Idag började hon direkt att ta upp hur det ska fortsätta se ut. Marita ska sluta. Jag vill inte att hon ska det. Jag orkar inte byta pskykolog en gång till. Men därför pratar hon om vad hon ska lägga fram för den nya. Vad hon ska rekommendera. Fortsatt traumahantering och bearbetning, en möjlighet att bli ett med mig själv istället för att vara splittrad. Vi har knappt börjat. Det går så långsamt framåt att jag ibland undrar om det går framåt över huvud taget.

Vi har pratat mycket om hur saker ser ut idag. Problem och svårigheter jag har. Identitetsproblem och ångest och svaga gränser både fysiskt och mentalt. En kropps som kan förändras mitt framför ögonen på mig och en längtan efter att ständigt vara till lags. Ett självskadebeteende och en depression. Målet är att jag ska prata om gamla saker. Om uppväxten. Om minnen. Att jag genom att berätta sådana saker bekräftar att det är så det var och på så sätt kan gå vidare.

Det är svårt. När hon frågar saker så vet jag inte. Det är tomt. Som om någon tryckt på avknappen. Hur mycket jag än anstränger mig så minns jag plötsligt ingenting. Verkligen ingenting. Jag blir avstängd, och när hon pratar hör jag att det kommer ord, jag hör ljudet av hennes röst, men det finns ingen betydelse bakom sakerna som sägs. Jag förstår inte vad hon förmedlar. Så jag nickar och håller med. Vad annars kan jag göra. Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna kunna sammankoppla känslor och händelser med varandra. Jag vill kunna säga att det var så och så och så. Men någonting i mig protesterar. Jaget som bestämmer har inte längre något att säga till om. Det är tomt. Tyst. Någon har gått in och raderat saker i mitt eget huvud och känslan är väldigt otäck. För förnuftet vet ju att det finns minnen. Att det finns saker att berätta. Så jag får börja tänka på saker jag skrivit. Jag får tänka i listform på sådana minnen som jag vet har hänt. Och så kan jag nämna ett sådant. Men jag kan inte säga vad som hände sedan. Jag kan inte säga hur det kändes, vad jag tänkte, hur det började. Allt är plockat ur sina sammanhang och i övrigt är det bara blankt. Mörkt. Svart.

Idag bad hon mig beskriva ett rum. Det tog tio sekunder sedan grät jag. Jag försökte verkligen. Och jag kom ihåg. Men jag kunde inte säga något. Det är som om jag blir liten igen. Och jag fryser och är rädd. Och jag minns golvet, en sån där plastmatta. Och jag minns hur fönstrena ser ut och rummets osymetriska form. Men jag kan inte berätta. Så jag gråter och snorar och hon frågar lite till. Men jag kan inte. Det är blankt igen.

Efteråt mår jag ofta illa. Jag snurrar 18 varv silvertejp runt mitt inre för att hålla ihop mig hela vägen hem. Inutiet är rastlöst och oroligt och sliter för att ta sig loss. Det är som tusen fjärilar i varsin litet tråd som alla rycker och drar åt varsitt håll. Men inga vackra, fina fjärilar. Mörkerfjärilar, fastkedjade i mitt inre. På bussen hem höjer jag musiken för att stänga ute världen. Jag blundar för att slippa se hur nära folk är. Jag står lutad mot en stolpe vid dörren när en man kommer fram. Han tar i mig och säger något men musiken överröstar så jag hinner bara uppfatta något om "hålla i sig". Jag flyttar mig raskt och förstår då att han ville hålla i sig i den stolpen för han skulle av nästa hållplats. Men varför tog han i mig? Varför kunde han inte bara hålla i den andra stolpen för? Jag blundar och håller andan och ber att bussen ska vara framme snart. Funderar på att gå dom sista hållplatserna, eller gå av och ta nästa buss. Allt är så smutsigt och äckligt just nu. Äckelmänniskorna är överallt och jag kommer inte undan. Men jag biter ihop. Fokuserar. Och när jag väl kommer av så andas jag. Låter tårarna rinna. Snorar och andas och skyndar mig hem för att inte bryta ihop inför folk. Beordrar benen att ta snabba steg. Kroppen orkar inte men jag tvingar den. Skyndar skyndar. Får upp dörren hemma. Stänger den försiktigt om mig igen. Sjunker ner på golvet. Lägger huvudet i händerna. Och gråter. Jag tillåter mig själv att gråta. Gråta över allt det onda. Gråta över rummet jag hade när jag var barn. Gråta över mörkerminnena och gråzonerna jag inte minns. Bara gråta.



Det är ganska länge sedan jag började hos psykologen nu. Jag var in på psykakuten en vända för snart ett år sedan. Där var dom snälla. Jag fick först träffa en skötare. En medelålders man med finskklingande namn, grått hår och snällögon. Han pratade lugnt och harmoniskt och trots att jag bara grät och snorade och skakade så såg han på mig hela tiden. Han sade att han såg att jag hade ont och då grät jag ännu mer. Det var lång väntetid den gången, men alla var så snälla och trots att paniken kröp som myror i ådrorna så kändes det bra. Det fanns en kaffemaskin med varm choklad i, och kylt vatten att dricka. Det var tråkig fotboll på TVn men det fanns något att titta på iallafall. En psykotisk man skrek "hjääälp" då och då och bad sedan om ursäkt för om han skrämt någon och bad ynkligt att ingen skulle vara arg på honom. Två skötare satt på varje sida och pratade med honom, klappade honom på armen och sade lugnande att ingen var arg. Jag fick gå undan om jag ville. När jag pratat med skötaren fick jag prata med en läkare. Jag fick sämre vibbar av henne. Hon sade att när hon såg mig så tänkte hon direkt på övergrepp, mitt inre reste ragg och spottade och fräste. Hon pratade om en "favoritmedicin" som om det vore gelégrodor eller lakritsfiskar eller grillchips. Jag hade lust att säga att om det nu är hennes favorit kan hon ju ta den själv. Men det gjorde jag såklart inte. Jag vet att hon gör sitt jobb. Och jag vet att om jag samarbetar så skickar dom inte ut mig. Jag kom därifrån en hel knippe timmar senare, helt slut men med fyra olika mediciner och minnet av en vänlig skötare med finskklingande namn och snällögon.

Via akutpsyk fick jag en tillfällig psykolog. Hon hette Josefine och var ganska kort med gulblonderat hår och skor som klapprade mot golvet. Klapp klapp klapp lät det när hon kom gående. Josefine var inte så gammal. Dryga 30 bara. I vanliga fall har jag svårt för yngre människor som ska hjälpa mig på det sättet. Det känns alltid som att jag har varit med om mer än dom. Jag har haft en miljon jobb. Jag har kommit i kontakt med alla möjliga sorters människor. Jag har varit utsatt för allt möjligt. Och vad har dom? En utbildning som säger att dom har tillstånd att prata med mig och säga åt mig varför jag är som jag är. Hur som helst så gillade jag Josefine. Hon var mån om mig och noga med att jag inte skulle försvinna ur systemet som så många andra gör. Jag hade gärna fortsatt gå till henne men efter några månader blev jag placerad där jag går nu. Akuten är ju ändå just akuten, inget annat.

Nu ska Marita som sagt sluta och jag vet inte vem jag kommer få istället. Det känns konstigt att vara det där namnet på pappret. Jag vet ju precis hur papprena ser ut, hur man skriver, vilket språk som används. Nu är jag också en sådan. Mitt liv finns komprimerat på en knippe a4-blad hos några psykologer och överläkare. Det ska diagnostiseras och medicineras och kommas på lösningar. Betyder det att jag är vad dom kommer fram till? Betyder det att jag, Helena, är ångestsyndrom, panikångest, depression och ospecificerad personlighetsstörning eller vad det nu är dom är på väg att få fram?

Nej, faktiskt inte. Jag är jag. Oavsett vad dom kommer fram till så är jag jag. En ung kvinna med tusentals tankar, en knippe intressen och en stor skopa framtidstro.

Aldrig att jag tänker bli mina diagnoser.

Jag sprang vilse lite i livet. Det är så lätt att snubbla och hamna i mörkret.
Men en dag ska jag hitta ljuset igen.

Då ska jag leva.
Och vara fri.

Det är inte alltid enkelt att gå i mina skor, faktiskt. Min självkritik säger att jag har storlek 84 och det är svårt att fylla dem när jag egentligen bara har storlek 36. Så jag sätter igång en massa projekt. Jag pluggar och måste vara bland dom bästa. Jag jobbar och måste känna att jag går framåt och gör det bra. Jag är kontaktperson. Jag har hunden. Jag har hästen. Jag tränar kickboxning och vill bli duktig. (Om jag bara kunde få hålla mig frisk någon gång.) Jag vill vara en duktig dotter, en bra vän, någon att lita på och uppskatta. Jag vill vara någon man kan vara stolt över. Jag far kors och tvärs över stan för att hinna allt, gå på föreläsningar, hem till hunden, iväg och jobba, träffa vän, hem till hunden. Jag undrar hur många som skulle orka göra samma sak.

När vi hade introduktion i skolan och skulle presentera oss kände jag mig lite som ett ufo. Eller som någon med någon slags bokstavsdiagnos eller så. För jag vill så mycket. Jag brinner för så mycket. Och jag har gjort så mycket. Jag har varit med om så mycket. Tack vare min bakgrund kan jag känna igen mig i det mesta, jag kan relatera till det mesta, jag har alltid någon infallsvinkel eller tanke om saker och det är sällan jag inte redan har tänkt på något. Det märks tydligt när jag hamnar bland en massa andra personer.

Det är faktiskt ganska jobbigt att springa runt i ett par jätteskor. Jag tar tusen steg medan andra tar hundra. Prova gå i mina fotspår ett tag så får vi se hur lång tid det tar innan du snubblar.

Jag förstår inte folk som förskönar ångest och panik och självdestruktivitet. Dessa personer kan omöjligt ha upplevt det. För ingenstans är det vackert. Precis ingenstans. Det finns inget fint i att panikgråta och tappa andan för att man snorar och grinar så. Det finns inget fint med att ha håret fullt med blod, snor, svett och tårar. Bokstavligt talat då. Det finns inget fint i att kräla runt i sitt eget blod. Det finns inget fint i att inte kontrollera sig själv tillräckligt för att hindra sig. Och man gråter och gråter och snorar och gråter. Och man mår illa och krampar och kräks av att man spänner sig så. Och man önskar inget hellre än att man hade någon där, att någon fanns. Och folk vill finnas. Men dom kan inte. För det är inte enkelt. Det är inte bara att finnas. Det är ingen lätt uppgift att ta hand om en gråtande människa full med sår och blod. Ännu värre när det är någon man håller kär. Och det är heller inte lätt att bli sedd i det tillståndet. Man vill bara gömma sig. Det är så oerhört kränkande att vara så svag, att vara i ett sådant underläge. Att bli förpassad till någon slags patient, att bli avduschad och avtorkad och påklädd. För man borde vara bättre än så. Man borde vara starkare. Man vet ju hur fel det är så man borde vara annorlunda.

Man borde så mycket.

Jag borde vara annorlunda.



Jag saknar Migrant så sjukt mycket. Hela jag består av hästar och hundar och fysisk aktivitet. I den ordningen. Som en slags innehållsförteckning. Djur är mitt rätta element och jag blir olycklig annars. Nu har jag hunden men har inte haft hästkontakt på över ett halvår. Trivialt kan många tycka. Men ni förstår inte. Tänk om någon skulle ta ifrån er det enda ni vet att ni kan. Det enda ni haft som en fast punkt i hela ert liv. Det enda som alltid består, alltid fungerar, alltid finns. Det som räddat livet på er gång på gång på gång under större delen av er uppväxt. Så stor del är hästar av mig. Det sitter i märgen. Det sitter i hjärtat. Det sitter i varje centimeter av mig själv.

Jag drömmer mardrömmar när det gått för lång tid. Det gör jag alltid. Jag drömmer om getingar som kryper under huden på min häst, jag drömmer att jag misskött honom, att han svälter ihjäl, att jag glömt bort min plikt. Och jag vaknar kallsvettig och ångestig.

Jag ville ta hem honom i vår. Jag ville få ordning på livet och ha min häst och min hund och lugn och ro och bara få må bra. Men nu kan jag inte det. Nu har jag inte råd eftersom jag ska studera. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag klarar inte fyra år utan häst. Det går inte. Det finns inte.

Det går bara inte.





----------------------------------------------------------

Det otäcka är att tanken på möjligheten att ta livet av sig fortfarande känns som en befrielse. Inte för att jag har dödslängtan. Mer som att det är en säkerhetsåtgärd. En nödutgång. En trygghet.

Vid nödfall; krossa glaset, kliv ut framför lastbilen och finns aldrig mer.

Först tänkte jag hålla mig anonym här. Jag tänkte att eftersom jag ses som gränslös så kan jag iallafall hålla en gräns där eftersom jag ofta skriver väldigt personligt. Men nu kastar jag den gränsen i sjön, för vad spelar det egentligen för roll? Så, låt mig presentera Helena. Mig själv. Galathea.

Det här är jag. (På nyårsafton dessutom.)




Vem är jag då? Ja.. Jag vet nog knappt själv. Jag är allt möjligt. Jag är relativ beroende på vem du är.

Jag andas, tänker och känner. Jag är varm men ändå kall. Jag är ömtålig men ändå stark. Jag är komplex men ändå så enkel. Jag är kontraster och ytterligheter. Som natt och dag, måne och sol, eld och vatten. Allt på samma gång. Jag är trasig men ändå hel. Rotlös och sökande efter saker jag inte vet om dom finns och ständigt törstande efter mer. En rastlös själ, känsloberoende, gränslös och intensiv. Jag saknar, väntar, längtar och drömmer. Jag hoppas, snubblar, ramlar, faller. Jag finns men ändå inte. Jag är den du vänder dig efter på gatan men ändå aldrig ser. Jag är skuggan som solen lyser på. Jag är hoppet du inte förstod att se.
Jag är jag och ingen annan.


Jag är:
vänner, carmen, musik, migrant, mys, pingviner, levande ljus, kvällspromenader, skogen, hundpussar, beslutsångest, älvor, drakar, konserter, hästar, filmkvällar, thé, korta kjolar, astrid lindgren, svart och rött, varma bad, kramar, syskon, kroppskomplex, andrum, ordmagi, valpgos, vänskapsskratt, rosa fluff, enhörningar, ordbehållare, glitterpennor, modelltönt, långa naglar, brian froud, mjukisdjur, oro, träning, igelkottar, anita och televinken, smink, höstluft, vänlighetsmänniskor, mamma, frukt, känsloknark, chokladterapi, saknad, emil i lönneberga, fobier, pyssel, snöbollskrig, rastlöshet, längtan, dagdrömmar, närhet, bekräftelse, såpbubblor, ljusslingor, taggtråd, kedjor, framtidshopp.

Man kan nästan känna doften av brända fjädrar där i luften. Om man tittar riktigt noga kan man nog se hopknycklade, söndertrasade vingar som kämpar för att kunna vecklas ut i sin fulla storlek igen.

Vi är på äventyr, min vän och jag, och vi sjunger glatt med i den tämligen fåniga popmusiken som spelas samtidigt som regnet öser ner mot bilrutan. Jag blir nästan hypnotiserad av vindrutetorkarnas rörelse, fram och tillbaka, fram och tillbaka. I ett rasande tempo kämpar dom för att hålla regnet borta och ge oss hyffsat fri sikt.

Egentligen ska vi bara ta bilen till Mediamarkt för att köpa en ny mobiltelefon till mig, men för oss är det ett äventyr. det måste det vara. Vi är äventyrsresande. Vi är på roadtrip i öknen. Vi är på flykt undan farliga makter. Vi är superhjältar från någon tv-serie. Vi är vad som helst utom det vi faktiskt är. För tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi spegla oss i varandra och se allt och veta allt och det finns ingenting som spelar någon roll. Vårt förflutna är så snarlikt varandras och samtidigt så långt ifrån. I just den här stunden kan vi lämna allt vårt onda bakom oss. Och vi skrattar och tramsar och njuter av stunden. För stunden är inte lång. Det vet vi båda två. Vi vet att så fort bilmotorn stannar, så fort vi kliver ur den rostiga, vita saken som endast med stor barmhärtighet och ganska mycket lögn fortfarande kan kallas bil, så är vi tillbaka i verkligheten igen. Vi är tillbaka i främmandevärlden och utanförskapet och vardagsontet. Så vi behöver den här stunden. Vi behöver få fly en liten, liten stund.

Vi behöver våra äventyr.

En dag och en natt.
En sol och en måne.

En Karin och en jag.

En tunn hinna av is har lagt sig på sjön här utanför. Sakta sprider den sig även över mig, tar fäste i mig, täcker min kropp, min själ, mina känslor. Kapslar in själen. Iskall. Jag snubblar och skär mig på livets skärvor, vassa som rakblad skär dom rakt igenom mig. Människors ignorans gör mig stel. Den emotionella öken som i en allt snabbare takt tycks spridas runt omkring passar mig inte, den skadar mig, knäcker mina vingar och hindrar mig från att flyga, hindrar mig från att le. Mina tårar är för länge sedan frusna till is i denna mentala istid och inte ens den mäktiga fröken sol kan värma upp mig längre. Hela jag är för känslig. Min bleka hud blir bränd av solens strålar, mina blå ögon tåras av vinden och ljuset, mina leder värker av kylan och min själ vrider sig i plågor. Jag vill skrika men törs inte. Orkar inte. Kan inte. Jag vill tillbaka till den plats jag kommer ifrån, men vart är det? Månen kanske. Eller stjärnorna.

Utanförskap. Alltid detta utanförskap. Jag vill vara som er, vara med er, vara hos er. Men det är för sent. Utanförskapet är redan för starkt präglat och jag är dömd till livet som åskådare. Varför är det egentligen så viktigt att passa in? Jag är inte längre så säker på att jag vill vara en del av en värld där ungarna har folk från Big Brother som idoler, där politiker ljuger sig gröna och lila och där den som tänker mest på sig själv är en vinnare. För är det inte så att alla dessa känsliga människor som finns ibland oss, dessa trasiga själar, egentligen är dom vackraste av oss alla? Dom som mår dåligt av denna känsloöken, dom som är lite egna och som ser saker som inte vi andra ser. Dom som upplever allt mycket starkare, mycket intensivare och som lever i en mycket verkligare verklighet. Är det inte så, att dom faktiskt är de verkliga överlevarna, de verkliga änglarna i den annars så tråkiga världen. Kanske är det dom sjuka som faktiskt är friska. För det verkligt sjuka är nog egentligen att vandra runt frisk i en sjuk värld som denna.




Om jag kunde flyga skulle jag flyga upp till en av de starkast lysande stjärnorna. Högt där uppe skulle jag sitta och dingla med benen och se ner på er. Och så skulle jag le. Le åt all galenskap. Le åt att jag slipper vara en del av den. Le åt min egen frihet. Bara le.

Ja. 100 jagar helt enkelt.

1. Jag är pandafadder och djungelfadder. :D
2. Jag dricker inte alkohol i några större mängder. Detta av flera anledningar. Det smakar sällan gott och varför tvinga i mig äckliga saker bara för att? Det är obehagligt att bli påverkad. Det är dyrt och jag har roligt ändå. :) Dessutom är pappa alkoholist så jag har sett min beskärda del alkohol för resten av mitt liv. ;)
3. Jag gillar att drömma mig bort i andra världar.
4. Jag har världens bästa vänner; magiker, drakflickor, älvor, vargar, häxor och olyckssyskon. I min värld är dom underbara.
5. Jag gillar att få vara kreativ. Vill du pyssla med mig?

6. Jag är känslig för hårda ord, orättvisor och allmänt negativa intryck.
7. Jag är rädd för ica-tygkassemänniskor. Särskilt i kombination med inåtsvängda för korta jeans och reklamtröja. Det signalerar livsfara för mig.
8. Jag har fått en inlevelseförmåga som skulle räcka till tusen och två personer. En film, en bild, en upplevelse kan leva kvar i mig i veckor.
9. Jag ledsnar fort på saker och behöver därför ständigt nya intryck för att finna saker/personer/situationer intressanta.
10. Jag för ofta långa, påhittade konversationer och diskussioner i mina tankar. Kan samtala med vänner, folk som sagt en kommentar på bussen, helt okända människor osv i evigheter.

11. Jag tycker det finns alldeles för lite verkligt intressanta människor. Kanske är jag bara kräsen.
12. Jag är rädd för u-båtar. Och hangarfartyg. Och stora båtar. Dom gör mig fysiskt illamående på riktigt. Stora industrilokaler är också obehagliga liksom okontrollerade höga ljud.
13. Jag har sjukt svårt att se skillnad på folk i filmer. Al Pacino och Robert DeNiro i Heat tex. Helt hopplöst.
14. Jag undrar vad det är som är så förbaskat svårt med att knyta kängorna? Det är både fult och jobbigt att ha dom näst intill släpandes efter sig.
15. Jag tycker att dom som inte har något att dölja döljer inget.

16. Jag är kompis med djurmotiven på mina strumpor. Och med gosedjuren. Och mina blomkrukor.
17. Jag blir imponerad av folk med självdistans och som vågar vara fåniga.
18. Jag blir imponerad av folk som är ärligt vänliga mot allt och alla.
19. Jag har haft 4 afghanhundar, 1 schäfer, 1 dobermann (just nu då) en knippe höns, 1 katt, 3 kaniner, en gris, fiskar, sköldpadda, en hel drös med hästar/ponnys och säkert nåt mer som jag glömmer just nu.
20. Jag blir inte imponerad av kolla-hur-många-band-jag-sett-live-listor. Speciellt inte när hälften av banden är från samma festival.

21. Jag blir så där fånigt glad av att se andra människor bli glada.
22. Jag lider av kraftig beslutsångest och undviker in i det längsta att fatta några beslut.
23. Jag tycker att väldigt långa människor är lite läskiga. Och människor som använder för mycket superlativ. Varningslampan blinkar kraftigt då.
24. Jag undrar varför många människor verkar ha svårt för att se saker ur flera vinklar än en.
25. Jag ogillar när folk blandar ihop åsikter och fakta. Det är stor skillnad.

26. Jag tycker igelkottar är helt tokigt söta. Och pingviner. Och giraffer. Och förmodligen alla möjliga andra djur med. :)
27. Jag drömmer om en annan värld. Med drakar. Och älvor. Och enhörningar.
28.Jag äter bara yoghurt utan fruktpluppar i, och jag äter den alltid med baksidan på en tesked.
29. Jag kan bara äta ostskivor som är jättetunna och jag har en egen snålhyvel hemma. Den är lika gammal som jag själv. När jag inte är hemma går det dock bra oavsett tjocklek på osten.
30. Jag är ganska blyg och tillbakadragen men jag ser och hör allt, och när jag väl är trygg med folket så släpper det.

31. Jag är och förblir kass på att kallprata.
32. Jag har tragisk uppväxt och det är inget jag försöker dölja. Jag ska inte behöva dölja att jag varit med om ett helvete bara för att andra ska vara bekväma.
33. Jag hade en trähäst ute på tomten när jag var liten. Hon hetter Kajsa och var gjord av en bit av en jättegammal tjock trädstam.
34. Jag hade en ljusgrå käpphäst som hette Finans. Och så gjorde jag en egen av en rosa socka som hette Bollen.
35. Jag hade även en hel bärkasse med My Little Ponies. Och det rosa slottet. Och ett ljusblått hus.

36. Min farfar dog nu i våras. Han blev 102 år gammal. Jag hoppas jag slipper leva fullt så länge. Han var dock en krutgubbe och byggde ett hus till sig och farmor när han var typ 85. Och så skrev han en bok när han var 90+. :)
37. Jag har tre yngre bröder.
38. Jag är otroligt svag för korta kjolar. Har över 15 st i garderoben nu, plus halvlånga och långa.
39. Jag har svårt att minnas saker på beställning. För mig är det som att försöka titta på något men bara se allt runt omkring. Inte roligt alls.
40. Min parfym heter Secret Wish och Secret Wish Romance och har älvor på sig.

41. Jag har fruktansvärt svårt att lite på folk. Jag förutsätter hellre att en person inte menar det den säger, om det är något snällt då, än blir bortgjord om den faktiskt skulle ljuga. Det är ett hemskt drag som jag gärna vill bli av med.
42. Jag har svårt för nya människor och kan få ångestattacker av att bli vidrörd av någon främmande.
43. Jag tänker alldeles för mycket och har en informationsupptagning som är enorm och konstant.
44. Jag är egentligen blond, eller snarare halmfärgad.
45. Jag har enbart begåvats med pigment i små fläckar i ansiktet och på armarna. Fräknar tror jag dom kallas. I övrigt är jag likblek. Kan på min höjd bli grisrosa men det är inte så fint.

46. Jag är proffs på att vända och vrida på saker tills jag knappt vet vad som hänt/blivit sagt och vad jag bara har tänkt.
47. Jag har förutom korta kjolar även en enorm svaghet för ljusslingor, myslampor, pocketböcker, värmeljushållare och 2 dvd för 99:- vilket gör att jag bör hållas undan från stan om jag inte har råd att köpa sådant.
48. Jag är stolt medlem av KFIBB - Klubben för inbördes beundran. Klubben består enbart av mig och Pocahontaz, med tillhörande hundavdelningar.
49. Mitt mellannamn är Maria och jag heter dubbelnam i efternamn. Fast jag får inte heta pappas efternamn mer för honom, så jag funderar på att ta bort det. Men pratis säger att jag inte ska göra det. Jag får väl se helt enkelt.
50. När jag var 9 år hade min mamma diskbråck och var sängbunden, så jag spenderade hela sommarlovet med att vara hemtjänst åt min mamma, koka thé, bre skorpor och koka makaroner.

51. Jag har ridit sedan jag var 6 år gammal och klarar mig inte utan hästar.
52. Jag har aldrig provat att röka.
53. Jag är nästan kär i Briand Frouds älvor. Dom är så fina.
54. Jag är barnsligt förtjust i filmer som handlar om inteverkligheten.
55. Jag säger ofta emot mig själv när det gäller tankar och åsikter. Inte för att jag inte vet vad jag tycker utan för att allt är relativt.

56. Jag har väldigt lätt för att lära mig nya saker och blir därför oftast snabbt ansvarig på mina jobb jag haft.
57. Jag har alltid varit rädd för att testa nya saker, speciellt inför andra. Jag har alltid en rädsla att misslyckas, men jag börjar bli bättre på det nu.
58. Jag har höga krav på mig själv och är enormt självkritisk. När jag pluggar är enbart högsta betyg godtagbart och knappt då är jag nöjd.
59. Jag liter av ångestsyndrom, panikångest och egentlig depression och har något år av terapi framför mig. Jippi.
60. Förut kunde jag knappt gå hemifrån utan att få ångest och må illa, att handla och åka buss eller bil var knappt att tänka på. Jag är bättre nu men det går nästan inte en dag utan att jag måste utmana mig själv och göra saker som skrämmer mig.

61. Jag har svårt att göra saker halvdant, ska det göra ska det göras ordentligt annars kan det vara.
62. När jag var liten hade vi inte så mycket pengar så jag hade mest ärvda kläder och kläder som mamma sydde. Det tänkte jag inte så mycket på förrän i högstadiet när man skulle ha adidasbyxor med knappar, Filaskor och Levis 501or. Då ledsnade jag och började klä mig i mammas gamla tonårskläder.
63. Jag kan inte hantera besvikelse. Alls. Å andra sidan är det få (läs: oftast bara en) personer som kan få mig att bli det.
64. Jag slår bakut så fort jag känner att folk vill få mig att göra något jag inte känner för. Det har sina anledingar men gör tyvärr att jag blir hård och kall när jag inte kan hantera det.
65. Jag har en fin plastlåda med prinsessor på till mina räkningar med förhoppningen att dom blir åtminstonde lite roligare att betala då.

66. Jag är över lag en ganska glad människa även om det inte låter så om man läser mina dagböcker på tex helgon.
67. Jag vill skriva minst en bok. Helst snart.
68. Jag ville ta livet av mig när jag var tolv.
69. Jag känner känslor väldigt intensivt och kan bli så otroligt glad av att t.ex. se någon hjälpa någon annan. Samtidigt kan jag blir sjukt ledsen av att se någon vara dum.
70. Jag är konflikträdd som få och medlar och vänder och vrider på saker tills konflikten är löst.

71. Jag är våg. En typisk våg.
72. Jag blir fysiskt illamående och svimfärdig av att höra The Boppers.
73. Jag är rastlös och strävar hela tiden framåt. Tanken på att stå kvar där jag är idag om några år gör mig livrädd.
74. Jag knarkar känslor. Om det är för lite känslor skapar jag dom. Speciellt duktig är jag på att tillämpa vända-och-vrida-på-allt-metoden tills jag rört till allt och känner enorma känslor. En relation med mig och du är tvungen att känna. Känslor gör att man känner sig levande.
75. Jag hatar min kropp vissa dagar och vill bara gräva ner mig under sängen.

76. Jag är gränslös och har svårt att veta hur saker egentligen bör vara.
77. Jag har svårt att gråta när jag är ledsen men gråter lätt till filmer och fåniga tv-program som Extreme Homemakeover.
78. Jag är tokigt förtjust i pingviner.
79. Jag känner direkt om jag gillar en människa, även om jag alltid ger folk chans efter chans. Men det är dom jag känner för direkt som kommer mig nära.
80. Champinjoner, oliver, kapris m.m. är ren ondska.

81. Jag är trots att jag kommer från en ö livrädd för att åka båt. Små båtar går bra om jag får köra själv. Stora båtar så rullar jag ihop mig till en boll och hoppas vi är framme snart.
82. Jag är alltid mutbar med choklad.
83. Jag är livrädd för spindlar. Alltså inte så där iii-en-spindel. Utan AAA-den-attackerar-och-jag-dör. Men det har blivit lite bättre, förut fick jag ren panik.
84. Jag drömmer ofta återkommande drömmar. Bl.a. en om varmt blod som färgar väggarna och en där pappa och min farbror jagar mig, fångar mig och skär halsen av mig. Jag kan alltid känna ljummet blod som rinner. Mysigt va?
85. Jag kan bli frustrerad när folk inte förstår saker lika snabbt som jag själv, och jag gör hellre saker själv än måste förklara dom en gång till.

86. Jag kan få för mig att baka roliga saker som sedan bara står och blir förstörda för jag har ingen lust att äta det. Inte ensam i alla fall.
87. Jag har svårt för människor som tar för stor plats. Kanske för att jag själv får ännu mindre utrymme då och jag har redan ett litet från början. Jag är resternar av hundra procent. Tar någon annan stor plats så blir min del väldigt liten.
88. Jag tycker om att göra folk glada. Alltid. Jag hoppas att jag lyckas ibland.
89. Jag är den som skriver personliga små dikter eller texter till folk i födelsedagspresent eller klurar ut små sms eller mms när jag tänker att någon behöver det.
90. Jag är en tönt, helt enkelt.

91. Jag har väldigt svårt att ha förtroende för och känna mig trygg med människor.
92. Jag är egentligen ganska social av mig och trivs bäst bland vänner.
93. Jag kan stänga in mig i perioder och inte orka prata med mer än vissa få utvalda. Det är inget personligt och jag läser tacksamt alla sms och mail som rullar in, även om jag är dålig på att svara.
94. Jag är barnsligt förtjust i rosa fluff och glitter och sådant. Gärna i kontrast med kedjor och nålar och dyl.
95. Jag har världens otur med pengar. Dom vill aldrig stanna på mitt konto mer än några dagar. Jag förstår inte alls varför. Är det ett virus kanske?

96. Jag knarkar té, speciellt på höst/vinter/vår. Om sommaren knarkar jag mineralvatten istället.
97. Jag är en arbetsnarkoman och även fast det är skönt att vara ledig har jag svårt att tacka nej till jobb. Att ligga hemma hela dagarna är inget för mig, då klättrar jag snart på väggarna.
98. Jag är självdestruktiv och skär, svälter och fryser min kropp. Och ja, detta trots att jag är 26. Jag är inte dum, nej. Och jag jobbar stenhårt på att komma ur det.
99. Jag saknar och längtar efter saker jag inte ens kan sätta ord på.
100. Jag känner mig ofta väldigt ensam.

Detta:


Skapar detta:



Så är det bara. Allt annat är bara skitsnack. Om man bortser från det faktum att Spicegirls-videon måste vara en av årets mest meningslösa musikvideos så går det inte att missa hur smala dom faktiskt är. Vem kan leva upp till det? Inte jag iallafall. Och den enda som faktiskt är lite kurvig, hennes kropp får inte vara med utan bara ligga på mage. Haha! Så uppenbart så det är pinsamt.

Jag är egentligen inte den som är den. Jag är känd för att ogilla tjocka kroppar och kallas för "fettnazist" av mina vänner, jag poserar naken inför kameror och klär min klopp i små avslöjande kläder när jag känner för det. Men! För den delen anser jag inte att det är rätt att unga tjejer och killar idag svälter sig, att dom matas med onaturliga kroppar och sedan tror att dom måste se ut så för att accepteras. Även om jag anser att en fet kropp är en onaturlig kropp så finns det ju faktiskt andra vägar att gå än att bli itvingad sådan goja. Förebyggande åtgärder. Hyffsat sund kost. Motion. Ett liv bortom datorn. Ja, sånt hokus pokus som folk verkar ha glömt bort mitt bland alla "banta på 2,5 timme-tidningar" och "skaka på rumpan i kameran musikvideos".

Kanske reagerar jag just för att jag själv är sådan. För att jag själv blir påverkad. Jag vill alltid vara någon annan. Jag ser på andras kroppar och jag ser på min och jag inser att jag aldrig kommer se ut så. Som tur är har jag fått behålla mig hyffsat frisk och har bara lite problem med gränslöshet och att jag tror att min kropp fysiskt växer inför ögonen på mig. "Bara". Men jag har tack och lov inte som mål att bli ett skelett. Det är inte fint. Det ser jag också. Men kanske liiite smalare. Och lite mer så. Och lite mer så. Och lite mer så.

Det är ett sjukt samhälle vi lever i och det är bara vi själva som kan skapa ett botemedel.

21 reasons to date a horsebackrider

1) We have 4 speeds and many positions
2) We wear tight pants and tall boots
3) We love getting dirty
4) We know how to ride our mounts
5)We perform well with animals
6) We like to be in control
7) We?ll ride it for hours
8) We know how to handle a big girth
9) We get off easy
10) We're always on top
11) We like it rough
12) We have our legs spread all day long
13) We love using whips
14) Straddling is our natural position
15) We don't mind being bucked around
16) Event riders do it for three days
17) We can ride standing or sitting
18) We wear leather chaps everyday
19) We think the fast ones are the most fun
20) We're used to having hands between our legs
21) If we fall off we get back on and ride harder

(Bara så ni vet, menar jag.)

Tre traumatiska ting upplevda under dagen:

1. Jag såg världens största näsa. Till näsan fanns det en människa monterad. Det var jätteläskigt! Misstänker på allvar att mina mardrömmar kommer vara ännu värre inatt än vanligt.

2. Jag stod i kön på hemköp då en man bara gick rakt förbi mig och ställde sig framför mig. Det styrker tesen att jag är osynlig på riktigt och motbevisar därmed vad vissa försökt intala mig - att jag faktiskt syns.

3. Jag skulle skriva för hand idag, med penna och papper ni vet på det gamla avancerade sättet. Och när jag skulle stryka under ett ord så var jag på vippen att skriva _xxxx_ istället för att faktiskt stryka under hela ordet som man ju kan göra när man inte skriver på datorn. Skäms!

Det är en ruggig kväll ikväll. Jag ser ut över frostskogen, ser lampor som speglar sig i mörkersjön. Jag är inomhus men fryser ändå. Kallt, det är så kallt. Jag blundar och fryser och tänker på tider som inte längre finns, tider jag inte längre är säker på har funnits. Jag vill vara liten igen. Jag vill vara liten och samla på tröstestenar och himmelslöv, fantisera ihop sagor om snälla troll och vackra änglar. Och enhörningar, bländande vita med ljusblå blommor i sina långa manar. Jag vill åter känna doften av trygghetshemmet, känna mammahandens trösteklapp och vara liten som en boll i knäet. Åka i baksätet på bilen och lyssna på vuxnas trygga mummel, titta på fjärilarnas sommardans utanför. Jag vill leka med lillebror på farmor och farfars strand, knacka på skafferiet för att se om geléhallonen är hemma. Dricka farmors hemmagjorda saft från kannan med de blå blommorna på och äta ischokladglass med strössel i speciella bägare. Följa med farfar upp på vinden, så varm att det knappt går att andas men så spännande att man inte kan motstå. Jag vill åka skrinda efter gräsklipparen, pulka efter snöskotern eller stå i skopan på pappas gigantiska maskiner. Jag vill leka med ponnysar i gräset, andas in dofter av barndom och oskuldsfullhet och frihet. Jag vill vara liten, könlös, fjäderlätt. jag vill vara fri från bekymmer och utan rädsla för stor för att besegra. Jag vill vara befriad från skulder för tunga att bära, jag vill att ni alla mår bra.

Jag klöser, vrider, slår. Vill få bort tiden som gått. Drömmer fortfarande om ljummet blod som färgar himlen röd. Befrielse. Lättnad. Drömmer om draken som jagar mig, ångest och oro. Vill skära bort det onda, vill skära bort tiden. Vill få bort den överflödiga kroppen, det som gjort mig för stor för att vara liten. För stor för knäet, fet och äcklig. Men jag är en duktig flicka. Jag gör inget. Får inte. Det hjälper inte. Inte tänka. Farmorsängeln och mormorsängeln vakar bakom min rygg, uttalar ord som ingen kan höra. Jag får inte, säger dom. Istället andas jag och tänker på tider jag minns men inte vet om dom funnits. Försiktigt, så dom inte skadas, viker jag ihop dom. Minnena, tiderna. Placerar dom varsamt någonstans långt bak, någon stans dit ingen kan nå. Är en duktig flicka. Andas och tänker på annat.

Vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln så finns inget där. Jag kan skymta något suddigt, något svagt. Som skiftningarna i en vattenyta eller som lövens brus en vanlig, stilla dag. Mer än så finns inte. Jag finns inte. Det värker i ögonen av ansträngningen när jag kämpar för att uppfatta mig själv, men jag verkar sakna spegelbild helt just då. Samtidigt drömmer jag mardrömmar om hur jag vart jag än tittar bara ser ett bländande vitt ljus. Så starkt att det skär i huvudet och tvingar mig att blunda. I utkanten av synfältet hinner jag uppfatta folk, konturerna, skuggorna av ett liv. Och jag kan höra hur folk skrattar och pratar och lever. Men jag kan inte se dom och jag kan inte tala. Jag drar efter andan och skriker så att lungorna svider men ingen hör. ingen reagerar. Jag är totalt utstängd och absolut ingen ser mig. Ingen talar till mig. Jag existerar men jag är plötsligt osynlig.

Andra dagar när jag ser mig själv i spegeln ser jag varenda detalj av mitt ansikte, varenda detalj av min kropp. Allt blir skarpt och hårt, som om någon ändrat upp kontrasterna. Och varenda liten prick eller ådra eller annat skönhetsfel växer och blir grotesk och äcklig och omöjlig att dölja. Hela jag förvandlas till något äckligt och fult. Och jag förstår varför ingen vill komma mig nära. Jag förstår hur folk som rört vid mig inte vill röra vid mig igen. Jag förstår, helt enkelt.

Och det är tungt att förstå. Det är tungt att förstå för jag vill vara omhållen och omtyckt och efterlängtad. Jag vill vara saknad när jag är borta och uppskattad och kramad.

Men jag förstår nu.

Jag vet.
Och jag förstår.

Jag håller handen hårt om kniven. Ser hur patetisk jag är men kan inte släppa. Äckelkroppen väller omkring mig. Den bleka, feta huden. Valkarna. Det flyter ut över golvet där jag sitter och jag ser inget annat än migsjälvkroppen. Äckliga, äckliga jag. Paniken kryper inombords. Jag skakar och skakar och gråter och skakar. Fort drar jag kniven om och om igen över benet. Hårt, snabbt, maniskt. Måste få bort känslan, måste få bort synen av det feta. Och det finns absolut ingenting vackert i ångesten jag känner. Det finns ingenting vackert i blodet som smyger fram från benen. Det finns ingenting vackert i illamåendet och förvirringen och paniken. Bara patetiskhet. Bara smärta. Bara dumhet.

Och mörkret runt om mig slukar mig levande. Det finns inte längre något ljus som visar åt vilket håll jag ska gå. Det finns inget ljus som visar vad som är upp och ner och fram och bak. Bara evighetsmörkret och farligskuggorna som sträcker sig emot mig, sliter i mig, vill dra mig med. Och jag orkar inte kämpa emot. Slappnar av och låter dom sluka mig. Känner kylan där i mörkerdjupet. Andas is. Fryser. Blundar. Domnar. Somnar.

Utmattad ligger jag där.
Blir till is i mörkervärlden.
Och ingen orkar tända lampan.
Ingen orkar visa vägen.

Jag får klara mig själv nu.

Patetisk.

Hela jag faller isär. Blir till bitar. Upplöses. Blir till sand. Spruckenheten inuti rasar sönder. Jag sminkar noga dit en människa för att hålla ihop mig. Målar dit ett leende, ristar in ett skratt. Och jag skriker. Ljudlöst skriker jag. Högt högt högt. Måste få ur mig allt. Kan inte bära mer. Kan inte tänka mer. Måste hålla ihop mig. Måste stå på egna ben. Måste orka allt.

Trasig. Söndrig. Oförmögen att hålla ihop, att inte falla sönder. Äckelkroppen vägrar ändra sig. Finns alltid där. Försvinner aldrig. Felkänslorna inuti blir inte mindre, färre, svagare. Snarare fler och starkare. Vill ta bort den, äckelkroppen. Ingen nytta, bara att hinder. Ett hinder mellan mig och alltet. Ett hinder mellan mig och måbraet. Jag gör utfall mot den men den vägrar förstå. Den vägrar ge sig. Finns fortfarande.

Och jag tejpar och limmar och gipsar och tejpar. Kämpar så för att vara en. För att inte falla sönder.

Förgäves kämpar jag.
För jag är redan trasig.
Jag är redan förstörd.

För alltid.