Det är inte ofta jag uttalar mig offentligt om mina åsikter. Det är inte ofta alls faktiskt. Jag vet inte ens varför, det är ju inte så att jag inte tycker en massa om väldigt mycket. Tvärtom. Kanske är det för att jag aldrig har ett enkelt svar, en specifik åsikt, utan att det alltid är relativt. Att generalisera är bland det värsta jag vet, även om jag förstår att det är nödvändigt ibland. Dessutom känns mina åsikter ganska privata. (Jajaja, jag vet att jag är felvriden. Jag kan lämna ut halva mitt ångestliv men jag kan inte skriva om mina åsikter. Jag ser det lustiga, tror mig.)

Hur som helst. Som student får man läsa en väldig massa litteratur. Man får även gå på mängder av seminarium och föreläsningar. Som den socionomstudent jag nu är präntas det in en massa lagar i oss, att alla ska ha samma rättigheter, att det finns särskilda lagar för att hjälpa olika grupper, t.ex. LSS, LAS, SOL, HSL, LVM, LVU osv. Och ja, det är jättefint. Men ingenstans förklarar någon för oss att det faktiskt inte fungerar så i verkliga världen. Det finns inga resurser. Det är alltid dom som har absolut störst behov som prioriteras (vilket givetvis är logiskt och det vore ju konstigt annars) medan andra får stå över eventuell hjälp. När det egentligen, enligt lagar och utopi, skulle delas ut en hel massa socialpolitiska åtgärder åt höger och vänster. Men som sagt, det fungerar inte så. Jag vet det. Jag har både arbetat själv, hamnat i skymundan själv, och jag har kommit i kontakt med människors historier som gör en näst intill mörkrädd. Dessutom finns det en försäkringskassa (för många känd som förskingrinskassan) som sitter med sitt feta arsle ivägen för både klienter, socialarbetare m.m. Och det mest skrämmande är att det nu utbildas en hel knippe folk som går runt och tror att det är så enkelt. Det är många fler än man tror som inte haft någon kontakt med "livet på andra sidan utbildningen" och som, givetvis, inte kan ha en aning om hur det faktiskt ser ut. Borde vi inte skolas efter hur vi faktiskt kommer få jobba, inte enbart efter vad som är eftersträvansvärt? Inte konstigt att så många blir utbrända då.

Nu håller vi dessutom på och studerar politik, socialpolitik m.m. I detta ingår givetvis hur arbetslöshet uppstår, vad det har för effekt på samhälle och individ m.m. Det lustiga är att vi har ganska stor allmäninriktning på det. Och när det väl går ner på individbasis är det utifrån ett invandrarperspektiv. Hur arbetslösheten ser ut för människor med invandrarbakgrund. Vad som glöms, trots att boken är rykande färsk, är att problematiken som beskrivs (högutbildade blir utan jobb, högutbildade får arbeten dom är överkvalificerade för, människor utan ordentliga kontakter får inga jobb o.s.v.) gäller alla grupper idag. Det talas väldigt mycket om diskriminering av personer med invandrarbakgrund, men det sägs ingenstans att det är galet svårt att få jobb för alla nu för tiden. Jag känner många med eftergymnasiala studier som helt enkelt inte har några jobb, eller som tagit vad dom kan få och som dom egentligen är långt överkvalificerade för. Jag själv har också gått arbetslös. Vad betyder det? Att jag är blek, ful och dum i huvudet? Kan man anmäla någon för det? Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är vansinnigt med diskriminering. Jag menar bara att dom en del viktiga saker. Speciellt när det gäller en utbildning som denna.

I hela detta staplas även en rad statistik upp. Bland annat att personer som invandrat på 60- och 70-talet, och deras barn, har haft det enklare att få in en fot på arbetsmarknaden och är därmed också mer integrerade i samhället idag. Jämfört då med personer som invandrat på 80- och 90-talet, som hamnat utanför arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning. Hmm. Men vänta här nu. Hur såg det då ut i sverige? Är det verkligen så himla konstigt? På 60- och 70-talet skedde en arbetskraftinvandring. Folk flyttade hit för att det fanns arbeten, många hade redan utlovade jobb när dom kom hit. På 80- och 90-talet var det flyktingar som kom, och det rådde inflation här i Sverige. Är det då så väldigt konstigt att dessa personer haft/har det svårare? Efter mycket om och men kryper det i boken fram att jag hade rätt i mitt tänk, att det var just arbetskraftinvandring vs. flyktingar. Men det nämns bara kort och läggs ingen större vikt vid. Jag tycker att det är en ganska stor förklaring. Det är ju (av uppenbara skäl) svårt att ge människor som kommer hit arbeten när det inte ens finns arbeten så det räcker till dom som redan bor här. Där med inte sagt att människor med invandrarbakgrund ska ha svårare att få ett jobb än en svenskfödd så länge båda har vad som krävs för arbetet. Självklart inte. Jag menar bara att folk alltid är så snabba med att dra en slutsats. Att se det som något som skett med flit, exempelvis.

Nu får man tänka på att jag är sådan som gärna vänder mig emot vad som sägs och per automatik ofta är kritisk. Detta för att jag vill få med så stor bild som möjligt och jag ogillar skarpt när något bara tar med en synvinkel ur det hela. Hade boken varit vinklad på ett helt annat sätt hade jag antagligen lagt fram samma saker som det redan står i boken. Det är ju ett komplext ämne där saker går ihop och går runt och aldrig tar slut.

Kort och gott så ska man iallafall, för att få arbete idag, vara:

25 år med vuxna barn (alltså inte planera att skaffa barn de närmsta 30 åren och ej heller ha snorungar hemma som kan behöva vård ibland). Man ska också gärna ha 25 års erfarenhet av det specifika arbetet och en gedigen, färsk utbildning i bagaget. Man ska vara ung men inte ha några framtidsplaner annat än att stanna på den tänkta arbetsplatsen i lååång tid framöver. Man ska inte ha haft många kortare jobb eftersom detta tyder på att man inte kan behålla ett arbete snarare än att man glatt tagit alla jobb man kommit över för att ha pengar till hyran. Dessutom ska man ha kontakter. Utan kotakter får man inget jobb.

Visst känns det bra?

Jag är Helena - blek, ful och korkad.
Anställ mig - annars anmäler jag dig.

Eller?



(Innan någon halshugger mig så: boken jag för tillfället läser heter Etnicitet av Abby Peterson & Mikael Hjerm (red) 2007.)

Jag är fel. Hur jag än beter mig är jag fel. Vad jag än gör så är jag fel. Min blotta existens har sårat folk så länge jag kan minnas och håller jag någon kär rasar allt snabbt över kanten och går sönder. Och jag hatar det. Jag hatar hur allt jag tar i förvandlas till ett mörker, hur alla jag håller kära blir förstörda. Jag förgör och förstör. Utan att ens mena det. Utan att förstå hur. Som en elefant i ett porslinshus. Som om jag inte kan vidröra saker försiktigt utan tar för hårt, tar sönder. Allt blir till mörker. Jag kan inte ens vara tillräckligt bra för att min far ska kunna tycka om mig. Den ovillkorliga föräldrakärleken. Inte ens den kan jag förtjäna, så dålig är jag.

Det brinner i mitt bröst nu. Jag kan inte andas. Jag kan inte se. Jag kan inte höra. Jag kan inte röra. Jag bara gråter. Kanske dör jag nu. Kanske är detta slutet? Kanske har ångesten bestämt sig för att ta den sista livsglädjen ur min kropp, en gång för alla. Alla dessa gånger den varit på besök, smekt mig med sina kalla händer och kramat mig så hårt att jag inte kan andas. Men precis när syret tagit slut, precis när det svartnar för ögonen, då har den släppt greppet och gett mig en andra chans. Nu har jag förstört nog. Jag får inte längre gå lös bland alla vackra människor. Jag får inte förstöra mer eller fler. Kanske är det slut nu?

Golvet är kallt och hårt, precis som min själ. Blodet och tårarna är varma, precis som ni. Det välbekanta inutimörkret håller om mig, smeker mig och gör mig trygg. Jag kan det här. Jag har gjort det här. Allt är precis som vanligt. Det är det här livet jag levat, det är det här jag känner till.

Kanske är det det här jag förtjänar?

Jag läste på ett forum om hundstall, och hur olika hundar är överrepresenterade där. Det gör mig så ont. Så fruktansvärt ont. Min inlevelseförmåga underlättar nog knappast för mig heller, eftersom jag verkligen kan se den där lilla rottishanvalpen stå och se på mig med stora ögon, stökig för att ingen har lärt den hur den ska göra, men med viljan att bli lärd och få anpassa sig in i en flock. Eller en söt dobbis/schäferkorsning som någon en gång tagit hem men som dom inte klarat av eller brytt sig om att uppfostra på rätt sätt. Och jag hatar det. Jag hatar att okunniga idioter får möjlighet att komma över oskyldiga djur. Jag hatar tanken på att en äcklig, dum människa inte kan ta sitt ansvar och älska sitt djur tillräckligt för att ge det vad det behöver. Självklart kan ibland omplaceringar behövas ändå, utan att något fel gjorts. På grund av andra oväntade saker. Men då är hundarna inte förstörda. Då är det ingen äcklig jäkla idiot som tagit sig vatten över huvudet och på kuppen förstört en vovve som kunnat bli alldeles underbar hos någon annan.



Så här skrev en person som varit på besök på ett hundstall:

"* En av tio hundar är tik, resten hanar. Hanhundar är alltså kraftigt överrepresenterade.

*En av tjugo hundar är liten, resten är stora, och de är generellt blandraser. Staffe, rottis, schäfer, dobberman osv var mycket vanligt.

* Medelsvensson är överrepresenterade bland ägarna som gör sig av med sin hund. (Tillskillnad mot tex alkisBerra på torget) Denna hund är 6-18 månader, gärna svart, och blandras mellan bruksraser. Hanhund.

*Varje dag får de flera samtal om sk. spanien (och andra länder)adoptioner, som folk vill lämna bort, för att det är problem med dom. Dessa hundar var verkligen överrepresenterade. Hundstallet tar inte emot dem överhuvudtaget, eftersom de jobbar för att svenska hundar ska få hem, inte för att ta hand om vad andra organisationer redan tagit hand om och skeppat ut.

*Eftersom personalen är mkt engagerad, förklarade hon att de ofta tittade på annonser på stora annonssiter, och att de ofta träffade på de hundarna i något skede. (Kände igen dem pga konstig korsning tex.) Just nu hade de tex flera syskon rottis/malle inne som någon fött upp, och inte blivit av med. Den ena hunden hoppade rakt upp i taket på buren när han såg oss, och hade bitit samtliga i personalen. Vissa hundar i denna "uppfödning" gick alltså rakt från valpsängen till hundstallet.

*Deras uppfattning var att det var åt h-vete för lätt att få tag på en billig hund i Sverige, och att alltför få frågor ställdes vid många av dessa köp.

*Alla staffar och staffemixer kastrerades innan de slussades ut. Här ifrågasatte jag varför det inte gjordes på alla hundar, men hon sa att de hade prioriterat dessa hundar, eftersom det nästan alltid tagits kullar på de omplacerade hundarna tidigare. Jag gissar att det var av ekonomiska skäl de inte kastrerade alla.

* En del hundar fick de in från veterinärer (med ägarens kännedom) där ägaren velat få valpar och unghundar avlivade. Ett exempel var en 9 månaders rottis som skulle avlivas för att han vaktade leksaker och mat.

* Givetvis fanns där också hundar som använts som vapen, vid rån, som verkligen attackerat osv, men de fick vi inte se, eftersom de var sekretesskyddade."

-Säg inte att du är konstnär för att du målar lite på fritiden. Säg att du målar lite ibland.
-Säg inte att du tränar [insert valfri "tuff" sport] när du just har börjat. Säg att du just börjat.
-Säg inte att du tränat [insert valfri "tuff" sport] en tid, när du i själva verket gjort det en termin. Säg att du provat på det.
-Säg inte att du har en massa jobb när det bara är små saker som du gör gratis åt dina vänner. Säg att du hjälper en vän.
-Säg inte att du arbetar på ett ställe bara för att du varit där en enda gång. Säg att du skulle vilja. [J-igt tor skillnad]
-Säg inte att du är med och driver något för att du känner någon som faktiskt är det. Säg att du känner den personen.
-Säg inte att du känner en person bara för att ni sprungit på varandra på krogen en gång. Säg att ni sprungit på varandra på krogen en gång.
-Säg inte att du fått "saker publicerade i tidningar" för att metro tryckte din alla hjärtans daghälsning. Säg ingenting alls.
-Anamma inte en hel subkultur från ena dagen till den andra. Du kommer bara framstå som pinsam och desperat. -Plocka ut de delar du verkligen gillar eller ta det åtminstonde lugnt i din transformering.
-Kopiera inte andras stilar, frisyrer, intressen. Det kommer driva dem till vansinne och du framstår bara som patetisk. Tycker du något är snyggt på riktigt, kombinera.

-Ha självinsikt.
-Sluta ljug.
-Att förvränga sanningen är just rena lögner.
-Förstå när folk skrattar åt dig och inte med dig.

Kan du inte förstå detta är du antagligen en mytoman eller fruktansvärt socialt inkompetent. Eller så fick du ingen uppmärksamhet som liten unge utan försöker ta igen detta som vuxen. Att det sedan är baserat på lögner och att folk antagligen skulle tycka bättre om dig om du slutade upp att förvränga allt, det spelar dig mindre roll.

Patetiskt.

När jag var liten delade jag rum med min bror. Rummet kändes verkligen oändligt stort och vi hade gott om plats med våra två sängar och leksaker och prylar. Vi försökte alltid få leka "en liten stund till" när det väl var sängdags och då brukade vi bygga lego eller leka med ponnys eller köra bilbana. Mamma läste en saga också. Kanske Galavanterna. Eller om hunden som var retad för han hade en fläck runt ögat och inte fick någon efterrätt. Eller om tygbjörnen som glömdes kvar i sandlådan och blev omhändertagen av tomtarna. När vi väl släckte kändes det som om min lillebror var superlångt bort, säkert 5-6 meter eller 20. Vi hade en liten orange nattlampa som man sätter i vägguttaget, och så hade vi varsin självlysande "bug", en söt insekt med nattmösa som lyste i mörkret. Dörren stod alltid på glänt så att en svag strimma ljus sken in men inte sträckte sig så långt som till sängarna. Utanför satt mamma och stickade eller vävde. Det var tryggt så. Stickornas klickande eller dunsandet i vävstolen. Det varma ljuset. Trygghetsmamman och barndomsuppfattningen. Ovetskapen om världen.

Några år senare togs allt det ifrån oss. Någon drog undan mattan från våra fötter och gav oss ett liv i nattsvart mörker. Var och en levde för sig. Var och en kämpade för sin egen överlevnad. Men ibland, ibland satt mamma så där som hon gjort förr. Hon pysslade med något, stickade, sydde eller bläddrade i papper, nu oftast vid köksbordet. Och det var något med den synen. Som om det varma ljuset från kökslampan spred en doft omkring sig. En välbekant doft av den där barndomstryggheten vi en gång kännt. Man ville bara pausa livet och låta det förbli så för alltid.

Jag kan fortfarande se det framför mig. Jag kan gå ute i den mörka vinterkvällen och se varmhetsljuset sprida sig från andras hem. Jag ser någon sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och ett korsord. Och det påminner mig om dom där stunderna av mental lugn och ro. Och jag kan nästan känna den där doften igen, trygghetsdoften från kökslampeskenet. Och jag vill fånga det. Fånga känslan det en gång gav. Men det går inte. Den gör återbesök en kort sekund, sedan ger den sig av igen. Hur mycket jag än bönar och ber. Hur mycket jag än försöker. Den försvinner alltid.

Det är nya tider nu. Jag måste försöka hitta något i mitt liv som ger mig samma värme. Något som är mitt eget. Något som är alltid och inte bara vid få tillfällen som avbrott från det onda. Jag måste ha något på heltid.

Det är nya tider nu. Jag måste se framåt. Tänka framåt. Gå framåt.

Jag måste det.
Nu.

2 x 25 mg atarax och en hundpromenad i vinterkvällen senare kan jag fortfarande inte andas. Det stör mig. Jag vill så gärna vara avledbar. Kunna tillämpa enkla metoder. Kunna bryta mönstret. Ibland går det, men inte idag. Jag är för trött i själen. Det finns inga konkreta tankar i mig, inga känslor som går att lista, ingenting så enkelt. Det är bara ett trassel inuti. En känsla av att vara spänd och inte kunna slappna av trots att jag är för trött för att vara vaken. Lite som att andas utan att få syre. Att gå utan att komma framåt. Att längta utan att vara efterlängtad. Minsta ljuden är för mycket. Närvaron av andra är för stor, för påfrestande. Till och med min egen existens irriterar mig. Jag kämpar för att inte säga något. Jag vet att det är hos mig felet ligger, inte hos andra. Jag ser likheten mellan mig och min far. Jag ser alla felen, allt det äckliga svarta som förgör. Men jag kan inget göra. Jag vill bara vara ifred. Jag vill dansa med den oändliga tystnaden, jag vill omsvepas av ensamhetsmörkret. Jag vill stänga av världen en stund.

Jag orkar inte med känslan mer. Jag orkar inte vara fel. Jag känner pressen, jag känner förhoppningarna. Och jag vet att jag gör alla besvikna. Men jag kan inte mer. Jag orkar inte. Jag har drivit mig själv framåt så länge nu att jag inte längre minns vem jag själv är. Jag minns inte vem jag är utan all mådålighet. Jag minns inte vem jag är utan alla självdestruktivitet. Jag vet inte vem jag är som lycklig. Jag vet inte vem jag är överhuvudtaget.

Jag kämpar så jävla mycket för att inte skrika. Jag kämpar så jävla mycket för att hålla ihop mig, för att inte sparka och gapa och slå. För att inte ta sönder mig själv och världen. Men ni ser inte. Ni förstår inte. Och jag vill inte att ni förstår heller. Jag har slutat bry mig. Det kvittar. Det förändrar ändå ingenting för jag är trasig och blir aldrig mer hel.

Så det kvittar nu.
Allt kvittar.

Jag är helt snurrig i huvudet. Har pluggat hela dagen idag, med några avbrott (ganska många) för uttag av valp. En hel bok har jag plöjt igenom. Social omsorg i Socialt arbete. Ganska intetsägande titel men det handlar väldigt mycket om äldreomsorgen här i Sverige, i Ghana, Australien och Danmark. Ni hör ju själva hur spännande det låter. Har åtminstonde klarat av första frågan på hemtentan, men jag är inte riktigt nöjd. Får omformulera lite sedan.
Nu ska jag snart krypa ihop och blunda lite och hoppas på lite sömn. Morgondagen är en gräsligt lång dag och jag är helt slut redan nu. Hoppas verkligen på fint väder imorgon, det lättar upp humöret lite.

Tills dess får ni roa er med den här fina låten. ;)

Jag kom på att jag ju behöver sommarjobb. Så nu blev det eld i baken på mig, även om orken varar i.. tja.. tio minuter? Men jag har iallafall mailat chefen (som givetvis har semester en vecka) angående intyg. Och letat upp några jobb att söka. Som jag ändå inte får, men det är ju en bra början. Jag menar, det är ju svårt att få jobb alls om man inte söker några. (Tänkpositivttänkpositivt) Så nu ska jag bara begrava mig i böcker, skriva en hemtenta, gå och få en stämpel på kårbeviset (för att dom har ett uråldrigt system på skolan) och införskaffa en skrivare så att jag kan skriva ut ovan nämnda hemtena. Sedan åker jag till Mallorca och hälsar på Ilian. Puh. Jag är inte så bra på att ha många saker att göra eftersom jag inte gillar att ha saker hängande över mig. Eller så är det det jag är, för att jag börjar beta av sakerna en efter en. Hellre det än att ha det i hasorna hela hela tiden. Jag arbetar mycket bättre under press. Det har jag alltid gjort. Även om jag mår dåligt på köpet så presterar jag bäst då.

Idag var vi för övrigt på studiebesök. Den ena tjejen gjorde sin praktig på hud och köns-avdelningen på sahlgrenska, ihop med en kurator. Dom jobbade en massa med (eh.. mot? äsch, ni fattar) smittspridning och hon berättade om folk som fått HIV, att man kan gå med det i tio år utan att märka av det och att det är vanligare än man tror. Iiih. Efter att ha hört henne prata en timme var det till och med så att jag blev hypokondrisk (jag är i princip aldrig det annars) och skulle vilja testa mig för allt i hela världen. Huu.

Nya studiebesök imorgon. Upp tidigt igen. Jag har tagit paus från all ångestelände som hänger över mig för att klara av detta. Förra veckan missade jag två viktiga dagar för att jag inte klarade av att gå hemifrån. Inte bra.

Så. Tack och godnatt för stunden.

Nostalgi. Tonår. Känsla. Längtan.



Saknad.

Jag är helt slut. Hela jag är trött, både i kropp och själ. Jag vill sova och sova och sova. Ibland fungerar det, ibland inte. Och jag är så fruktansvärt, oerhört trött på att må dåligt. Har bestämt mig för att ge medicinen en andra chans. Började ta den idag igen. Jag vill inte, men jag ser inte någon annan utväg. Jag är så trött på att sorgen är en så stor del av mig som den är. Jag kan bli ledsen för allt. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag har ingen energi över till vardagssaker, istället går all min kraft åt till att bära ut valpen, gå ut med Carmen och hålla ihop mig tillräckligt för att kunna gå till skolan ibland. Hemmet förfaller lätt och det finns inget som stressar mig så mycket som när mitt eget hem är stökigt. Detta resulterar i ännu mer ångest och när jag tar ut hundarna får jag lust att sätta mig och gråta och aldrig mer gå hem, för jag orkar inte se eländet. Och så blir det värre och värre tills jag en dag har minimalt med andra påfrstningar och därför orkar ta en rejäl fixardag. Men minsta lilla orosmoment stör, och så plötsligt orkar jag inte längre. Jag kan vakna till fågelvitter och känna mig lika frisk som vårluften utanför, men ett telefonsamtal eller en motgång senare kan allt vara som bortblåst. Jag orkar helt enkelt inte med mer än två saker.

Allt som oftast känner jag att jag vill sluta ha relationer till andra människor. Ja, jag vet att jag är för social för det. Men ibland blir jag bara så trött. Jag tenderar att ha så stora förväntningar på min omgivning. Och jag blir allt som ofta besviken. Inte på grund av dom, utan på grund av mig själv. Jag liksom förväntar mig att andra ska gå in i saker med samma glöd som jag. Att dom ska lägga lika mycket energi på andra, där i bland mig, som jag själv gör. Och mitt förnuft säger att dom såklart inte fungerar som jag. Men mina känslor förväntar sig saker, hoppas så innerligt att vi ska befinna oss på samma nivåer, att jag ofta lyckas bli besviken. Till och med när jag anstränger mig att inte ha för stora förväntningar så blir det fel.

Jag undrar när det ska vara över. När ska jag bli normal igen. Det senaste 1.5 året har utvecklat väldigt många negativa sidor hos mig, och eftersom jag har den bakgrund jag har så har det kanske tagit värre på mig än vad det skulle tagit på någon annan. Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag aldrig haft sämre självförtroende. Jag har aldrig litat mindre på andra människor. Jag har aldrig skadat mig själv så här mycket. Jag har inte haft så här täta ångestattacker. Mörkret har aldrig varit så här tätt förut.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Jag önskar så att jag blir bättre snart. Det måste vända.
Innan det är försent.

Snälla?

Det fanns en tid då jag tyckte om att krypa ner under täcket på kvällarna. Att ligga där, nära någon, och lyssna på elakblåsten utanför och vinterregnet som smattrar mot fönstret. Vara omsvept av svalt duntäcke och kärleksarmar och trygghetsmörker. Och jag saknar det. Nu är allt tomt och kallt och otryggt, precis som livet självt, och vinden utanför påminner mig enbart om ensamheten inuti. Tomheten. Ingentinget.

Jag önskar så att allt vore annorlunda. Så till den grad att jag önskar bort livet. För att jag inte orkar längre. För att jag inte längre ser någon väg ut.

Jag är färdig nu.
Med allt.

En av mina närmsta vänner ska gifta sig. Jag är så glad för hennes skull och för deras skull. Dom är lite av mina förebilder när det gäller förhållanden och jag kan bara hoppas att jag någon gång ska finna mig lika hemma i något som dom gör nu. Jag ler när jag tänker på hur det måste kännas. Dom är så bra, fina Ansi och snälla Magnus.

Jag skriver sms och bokstäverna blir om och om igen fel och det kryper i mig. Jag går ut med hundarna och kopplena trasslar in sig i varandra och det kryper i mig. Jag hänger tvätt och det trasslar in sig och måste vändas ut och in och det kryper i mig. Jag skriver på datorn och snubblar på tangenterna och det kryper i mig. Jag skakar av irritation, ångesten gror inom mig och blir värre och värre för varje sekund som passerar. Jag känner igen känslan. Allt är fel. Små saker som sätter sig på tvären. Små ljud blir till gigantiska ekon som skär långt in i mitt huvud. Någon som äter. Tuggandet stressar mig. Någon som rör sig. Någon som andas. Någon som existerar. Allt stressar mig. Ger mig svårt att andas. Tungt över bröstet. Brännande bakom ögonlocken. Krypkänslor i inutiet.

Jag drivs till vansinne av min egen ångest.

Jag måste rädda mig innan det är för sent.

Men hur?

Jag var och träffade överläkaren idag för att gå igenom mina resultat från ett personlighetstest jag gjorde för så där länge sedan att jag knappt minns vad det handlade om. Det är så det fungerar när det gäller att träffa överläkaren på psyk. Man har en tid med hundra års mellanrum, kommer dit, glömmer bort allt man har att säga och blir hemskickad tio minuter senare med en bunt nya recept i näven. Nåja. Hur som helst så hade jag utslag på lite av varje men främst tre saker. Tyvärr har mina koncentrationssvårigheter blivit värre igen så jag minns inte exakt hur det var. Men jag hade iallafall 7 av 9 på borderline, plus lite tvångsmässighet och oro/ängslan. Men de punkter som inte passade in var så pass viktiga att det ändå inte kan vara borderline. Eller det kan väl, men dom ställer inte den diagnosen utan vidare utredning. Och det tackar jag för. Jag känner inte att borderline passar så bra in på mig faktiskt. Inte för att jag längtar efter någon form av diagnos över huvud taget. Jag vill bara må bra.

Istället väntar en vidare utredning för att "ringa in problematiken" som herr Överläkare uttryckte det. Den nya psykologen börjar i april så nu har jag ett glapp på drygt en månad. Sedan tyckte han att hon ska göra mer noggranna tester med mig så får vi se.

Jag lämnade alltså stället ganska nollad med två gula, fina lappar i handen som vid behov inbytes mot nya, vita piller hos dom trötta tanterna i vita rockar borta på torget. (Öh.. Ja..)

Nollad var ordet. Det känns som att jag tappat bort mig själv mer och mer. I huvudet pågår ett inre krig och jag kan inte påverka det. Ju mer jag anstränger mig, desto vildare krigas det där uppe. Jag har svårt att hålla ordning på tankarna, jag hör vad andra säger men jag kan inte ge svar på tal. Jag kan inte tänka ut något vettigt att säga tillbaka alls. Det är oerhört frustrerande. Och svårt att förklara. Men det är lite som om man försöker titta på något, men hur mycket man än anstränger sig så ser man bara saker i periferin. Vart man än vänder blicken så ser man ingenting mer än små, ovesäntliga saker i kanten. Hur mycket jag än fokuserar på att komma på vad jag tänker och tycker så faller jag bara platt och det enda jag kan koncentrera mig på är hur ont jag har i inutiet. Och jag blir liggande på golvet, och jag vandrar runt som en levande död. Jag gör vad jag måste men inte ett dugg mer.

Oöppnade brev ligger utspridda här och var. Brevet från vinthundklubben är öppnat. Brevet från comviq är oöppnat. Det är en räkning där i. Brevet med studentkortet i är oöppnat. Telefonsamtal är oringda. Mail är omailade. Blogginlägg jag har i huvudet är oskrivna. Jag orkar bara inte. Trots att vårsolen skiner ute och jag brukar älska att känna hur den värmer en i ansiktet så går jag runt i en gråmulen värld. Det är förvirrande och konstigt.

I väntan på att solen ska hitta in ända längst in i mitt mörkerinre rullar jag ihop mig. Jag lägger mig nära mina pälsänglahundar och värmer mig. Klamrar mig fast i deras päls. Så rädd att falla över kanten. Så rädd för enkelheten att ta slut på allt. Så rädd för mig själv.

Vad gör man då?

Ska det vara så himla knepigt att skilja på kognitiv behavioristisk teori och kognitiv beteendeterapi? Jag förstår inte att det ska vara så svårt!

Jag är längst, längst nere och kravlar runt. Jag orkar inte öppna böckerna jag ska ha läst inför litteraturseminariet på tisdag. Jag orkar inte öppna försäkringsbrevet som ligger i hallen. Jag orkar inte svara på sms eller samtal. Jag orkar ingenting. Men man kan ju låtsas vara glad iallafall. Jag önskar jag vore lika bekymmersfri som den där stora massan jag betraktar när jag åker buss eller går på stan eller är i skolan. Nu är jag inte det, men jag kan ju låtsas.

Sett lite saker som jag skrattar åt. Ett under för mig just nu.


Du hast den schönsten arsch der welt. (Det är bara tyskar som kommer undan med detta. Varför bor jag inte där? )





Frozen Grand Central (hittade på Nios blogg)

Jag har så ont att jag inte kan beskriva det med ord. Inte just nu. Kanske senare, kanske om ett tag, men inte just nu. Jag lyssnar på Cure och försöker tänka. Försöker känna efter.