Jag vill bara skrika. Rakt ut. Högt. Och för alltid.

Mitt inuti är så rörigt. Så trassligt. Och jag orkar inte med det. Jag vill tömma ur det, spy ur mig all den svarta sörjan och låta den försvinna tillsammans med de allt varmare vindarna som sommaren för med sig. Jag är så trött på mig själv och på mina egna ord att jag undrar om jag är på väg att driva mig själv till vansinne. Jag sluter mig och bär allting ensam. Så gör man har jag fått lära mig, och jag undrar om någon kan förstå hur svårt det är att lära om.

Så många nätter som jag spenderat. Med ångest. Med kyla. Med mig själv. Längtades efter någon. Längtandes efter något. Jag ville bara ha det där enda. Det där lilla. Men det fanns aldrig. Det fick inte finnas. Och nu vill jag inte längre. För att skydda mig slutade jag vilja. Jag slutade längta. Och jag klarade mig själv så som jag alltid gjort. Jag ristade röda streck på benen och jag skrek och gapade på mig själv. Men jag lyckades alltid, alltid samla ihop mig själv igen. På egna ben. Ensam.

Det där stora mörka tomrummet i mig kommer antagligen aldrig bli fyllt igen. Hur mycket jag än matar det kommer det aldrig vara nog. Hur mycket jag än ger det kommer där alltid vara ett tomrum som kräver mer och mer och mer. Och jag vet inte om det alltid varit så. Jag vet inte om det ska vara så. Jag vet inte om jag vill ha det så.

Så jag lever mitt liv bakom en hinna. Avskiljd från verkligheten kan jag skrika och gapa bäst jag vill. Ingen hör. Ingen behöver bry sig. För ibland handlar det bara om mig. Mig och ingen annan.

Och ibland hatar jag mig.

Rädda mig.

Jag springer. Jag känner hur andfådd jag är, hur jag snart inte orkar längre. Men jag måste fortsätta. Så jag tvingar benen att bära, jag tvingar kroppen att fortsätta framåt. Jag snubblar och ramlar och faller. Måste gömma mig. Dom är nära nu. Panikslagen ligger jag tryckt mot marken. Det vissna ängsgräset sticks emot min bara hud och jorden känns kall mot kroppen. Insekter kryper upp på mig och promenerar rakt över mig. I vanliga fall skulle jag ha skrikit till och slängt mig upp, men nu är jag fokuserad på annat. Jag måste gömma mig. Jag vet att det är omöjligt men jag måste försöka. Pulsen ekar inuti mitt huvud och hela mitt inre är på väg att explodera av panik och rädsla. Stegen är nära nu. En hård hand drar tag i min arm, sliter upp mig på mina fötter. Någon håller fast mig bakifrån med en kniv mot min strupe. Jag hinner känna igen doften av ölandedräkt innan jag känner att kniven långsamt dras runt min hals. Det gör inte särskilt ont men jag känner hur det ljumma blodet plötsligt rinner ner över min bröstkorg, tvärs över brösten ner mot magen.

Sakta segnar jag till marken. Det sista jag ser är min far stående där med kniven i sin hand. Hans ögon är kalla som is. Hans röst säger något jag inte förstår.
Jag sluter ögonen och släpper taget.

Jag dör.
Sedan vaknar jag.

Iskall och orolig klamrar jag mig fast vid kudden jag har framför mig. Pulsen är hög och jag mår illa. Trött av jakten i drömmarnas värld vill jag gärna sova lite till men ångesten är på väg och jag måste avleda mig. Jag tvingar upp mig. Pussar på valpen. Dricker vatten. Ser mig själv i spegeln. Fula äckliga mig. Och jag hatar mig då. Jag hatar mig själv så innerligt att det är svårt att beskriva med ord. Jag äcklar mig. Spegelbilden är så motbjudande att jag blir upprörd och irriterad, och jag tvingar mig att vända mig bort.

Lägger mig igen. Blundar.
Och drömmer återigen om att bli jagad.
Fångad.
Dödad.

05:33

Jag vaknar med ett ryck. Som vanligt har jag drömt någon hysterisk mardröm, och som vanligt har jag blivit tystad. Jag känner ilskan och frustrationen som snurrar där inuti och jag är så jävla less på andra. Andras svarta sörja är alltid värre än min. Andras smutsiga, vidriga smärta är starkare än min. Mer värd. Mer betydelsefull. Som om det vore någon jäkla tävling.

Likt boskap vallas jag runt i fållor. Jag drivs framåt, bortåt hela tiden. Piskor viner i luften och jag skräms av bara ljudet. Jag vet hur ont det gör så jag försöker frenetiskt att undvika dom. Om och om igen vänder jag ut och in på mig själv i försök att vara till lags, att blidka, att göras glad. Mitt liv går ut på att så gott jag kan göra andra nöjda. Men jag orkar inte längre. I så lång tid har jag försökt göra mig själv hörd, jag har försökt förklara att min sörja som jag andas också gör ont. Att den är för mycket. Att jag inte kan. Men det har aldrig spelat er någon roll.

Så nu seglar jag till marken. I så lång tid har jag sprungit runt i fållorna och försökt och försökt. Gått på samma trasiga plankor, samma rostiga spikar i staketet. Nu orkar jag inte längre. Min kropp känns tung och omedgörlig och jag kan inte längre ta mer skit. Jag blir bara argare och argare och ilska förgör. Så nu låter jag er piska. Och ni slår och slår och slår. Avreagerar er med dom långa läderpiskorna och det snärtar och viner i luften. Streck efter streck placeras ut på min bleka hy och min själ slås blodig av dom jag älskar mest. För att jag inte fortsatte. För att jag inte kunde. För att jag inte räckte.

Kanske skall jag vara tacksam för att ha blivit visad hur livet egentligen fungerar. Kanske ska jag vara tacksam för att ha fått slå huvudet i väggen gång på gång genom att ha försökt blidka andra.

Så. Tack för att ni öppnade mina ögon och lät mig förstå hur verkligheten fungerar. Tack för att ni lät mig förstå min verkliga plats i allt. Och tack för att ni fick mig att inse mitt verkliga värde.

Tack.
Verkligen.

Jag hoppas ni är nöjda och att ni mår bättre nu.

När jag var yngre gillade jag den här låten och videon väldigt mycket. Dom som känner mig ser nog genast varför. Jag identifierade mig nog lite med den. Och jag tycker fortfarande att den är bra.

Det finns alltid två sidor av en historia.

Alltid.

Resan mellan Göteborg och Stockholm kändes oändlig. Stad efter stad och skog efter skog susade förbi utanför bilfönstret i en allt mörkare vinterkväll. Jag och min vän sjöng högt med i låtarna på radion för att få tiden att gå lite snabbare och i baksätet satt min mor och min bror inknölade och försökte vila. Det var nära nu.

Jag sover alltid oroligt men den natten uppe i Stockholm, natten till dagen med stort D, längtade jag så mycket att det värkte i kroppen och jag blandade sömn med ett gäng varv runt i sängen. Snart var det äntligen dags!

Jag är så gott som uppvuxen med afghaner. När jag var en tvärhand hög ägde vi två "sjuttiotalsafghaner" som mamma brukar kalla dom. Mer vilda än tama fyllde dom våra liv med spratt långt innan jag har mina första minnen. Efter några år med en schäfer och ett litet hundglapp skulle vi så skaffa hund igen. Jag minns att det talades om en flat coated retriever, men hem kom vi med en gul liten afghantik med svart nos. Jag var till och med med och betalade en summa av mina egna sparade pengar för att jag så gärna ville ha en hund. Sindy kallade vi henne. Senare blev det även en liten, söt, black n´tan-donna, Barbie, men Sindy blev för evigt inetsad i mig.



Sindy var min ögonsten, min hjälte och min kompanjon. I en annars väldigt kaotisk tid blev hästen jag då hade och de båda hundarna något tryggt och bestående för mig. I högstadiet var det häftigt att ha en lydig labrador eller en bastant berner senner. Afghanen kom på 137:e och därmed sista plats i aftonbladets lista över smarta hundraser (och vi vet ju alla vilken enastående journalistik som bedrivs av kvällstidiningarna) något jag givetvis fick höra om och om igen. Men det gjorde inget. Visst var det tröttsamt att höra i längden, men alla som känner en afghan har insikt nog att veta att det i den fyrbenta, långpälsade varelsen gömmer sig evig vishet blandat med en pajas och en narr.



Som 20-åring flydde jag det helvete på jorden som befäst sig i vår familj och flyttade ensam ner till Göteborg. Både hund- och hästlös klättrade jag snart på väggarna av rastlöshet och varje år på My Dog-mässan smög jag bland utställningsringarna och suktade. Hoppades. Längtade. En dobermann vore kanske något? Eller en saluki, dom är ju så vackra. Jag nästan undvek afghanringen för att jag redan visste. Men varje år hamnade jag just där. Mitt bland alla långnosade, långpälsade vishetspajasar. Och varje år var det lika svårt att slita sig.

Lycka. Som att hitta hem.

I perioder spanade jag runt mycket på internetsidor om afghaner, om vinthundar och om utställning, så när jag plötsligt upptäckte att min älskade gamla Sindys dotter skulle paras visste jag att det var dags. Skulle jag ha en afghan skulle det såklart vara ett av Sindys barnbarn!

Trots att jag var diagnostiserad med både depression och ångestsyndrom, gåvor från min far, försökte jag pressa mig ännu lite mer med jobb. 12 000 är en oädnlig summa pengar för mig, plus att man såklart vill ha extra pengar till resan upp till Stockholm och till nya saker till sin valp. När jag dessutom fick veta att jag kommit in på socionomprogrammet verkade allt bara vara menat att bli. Mycket hemmastudier = mycket tid till valpen. För en gångs skull verkade saker gå min väg.

Tiden gick och hoppet var på väg att rinna ifrån mig. Kanske var det inte dags ännu? Kanske var det inte min tur? Men så kom mailet: "Vill du ha vackra Baguss? Ring mig!". Jag kastade mig såklart på telefonluren, ringde Rickard och mamma och Anders. Räknade pengar. Skulle jag ha råd? Det fattades fortfarande lite. Men det måste gå! Pengar kan inte vara det som avgör huruvida det står eller faller.

"Ja, det vill jag!" Skicka. Vänta Längta.

Väl framme hos Christina var jag näst intill svimfärdig av förväntan. Lyckan var total! Några nyfikna afghaner betraktade oss när vi kom, och så äntligen fick jag träffa honom! Min fina lilla valp! Min älskade, fina lilla valp.

Resan ner igen förflöt betydligt snabbare än resan upp. Den lilla krabaten sov hela vägen ner och intog sedan sitt nya hem med förvånansvärd stor ro. En riktig liten ligist visade det sig vara, med energi för ett helt kompani vände han snabbt uppochned på både lägenhet och tillvaro. Och allt jag kunde göra var att le.



Så nu sitter jag här. Cerberus som jag kallar honom fyller 6 månader om några veckor, och jag längtar redan efter en till afghan. (Det borde sitta en varningsskylt på dom. "Starkt beroendeframkallande, ägs endast i par om två eller fler." För så är det. Först hade vi Busen och Taylor. Sedan Sindy och Barbie. Och nu Cerberus och.. Ja.. Vi får väl se om det blir en till i framtiden. Så länge håller jag tillgodo med världens underbaraste, knäppaste, roligaste och klokaste lilla varelse.

Min fina valp.

Jag är så väldigt trött. Om nätterna drömmer jag mardröm efter mardröm. Jag får kniv efter kniv i magen, i bröstet och i halsen och blodet flyter. Varmt och mjukt rinner det ner för min kropp medan smärtan är outhärdlig. Nästan varje natt är jag på flykt undan någon. Någon som vill mig illa. Ibland är Cerberus med, ibland någon annan. Och jag måste skydda mig, jag måste skydda oss. Och varje natt misslyckas jag. Varje natt kommer någon ikapp mig, håller fast mig och drar en kniv runt min strupe.

Jag vaknar kall och orolig. Känslan kan sitta i länge. Hela dagen. Tills det är dags att sova igen. Dags att drömma igen. Dags att dö igen.

Ibland kallas jag lat. Oaktiv. Bekväm. För att jag inte orkar hålla igång hela dagen. För att jag inte orkar gå till hemköp, trängas bland folk och snubbla på pensionärer. För att jag vid tvåtiden är helt slut och inget hellre vill än krypa ihop och sova en stund. Min energi räcker inte från morgon till kväll. Jag kan gå upp tidigt, ta ut hundarna, städa lägenheten, plugga lite, ta ut hundarna igen, sedan dör jag långsamt ut. Orken försvinner. Jag blir trött och kan inte tänka ordentligt, orkar inget och allt känns meningslöst. Får jag bara sova en stund så kommer orken tillbaka igen, men tvingas jag hålla mig vaken blir jag trött och lättirriterad och får lättare ångest.
 
Förut sov jag inget alls. Nu kan jag sova hur mycket som helst. Även om jag sover en timme mitt på dagen så är jag trött igen vid elva på kvällen. Jag vet att jag borde göra mer. Jag vet att jag borde tvinga mig, att man ska fungera annorlunda, att man ska kunna. Men jag kan inte. Jag orkar hlt enkelt inte. Kanske beror det på mardrömmarna, på att jag vaknar gång på gång om nätterna av jag är rädd. Kanske beror det på depressionen? Kanske hänger orkeslösheten ihop med den, med tanke på att jag inte ens äter medicinen som jag egentligen borde.

Jag vet inte. Jag bara hoppas att folk förstår att det finns orsaker. Att jag inte väljer att inte ha ork. Att jag inte väljer att framstå som lat för att jag inte orkar gå och handla. Jag bara orkar inte.

Tröttheten vinner allt som oftast över mig.
Men jag kämpar faktiskt.

Jag kämpar.

Tröttheten överväldigar mig. Plötsligt mår jag väldigt dåligt. Jag vet att det beror på att jag är trött. Att jag borde sova bort det. Att det kommer kännas annorlunda imorgon. Den vetskapen hjälper ändå. Jag kan blunda, andas, samla mig. Jag kan skjuta upp vad som annars skulle resultera i en ångestattack. För jag vet att jag snart kan lägga mig. Jag måste bara göra i ordning inför morgondagens redovisning, ta ut hunden och skriva ut ett arbete. Efter det får jag somna. Sova bort mörkret som är på väg att omsvepa mig.

Jag var hos nya psykologen idag. Janne Granås stod det på pappret. Åhnej tänkte jag, inte en man. Inte för att jag har något emot det egentligen men jag har galet svårt att prata om vissa saker med män, kanske för att jag aldrig haft någon vuxen man i mitt liv. Hur som helst så visade sig Janne vara en kvinna. Mäkta förvånad blev jag, men väldigt lättad. Det är tredje psykologen nu. Jobbigt. Man blir omotiverad av att börja om från början hela tiden. Det känns meningslöst och traggligt och svårt. Men det blir säkert bra. Det är ju inte som om min välbeprövade teknik att hålla tjäften har fungerat så bra, och den har jag ju kört med i många, många år. Kan lika gärna ge detta en chans.

Vi pratade om min svårighet i att ta emot saker. Att jag känner av dolda krav, att jag tror och känner att jag blir skyldig något tillbaka, att personer får en hållhake på mig om dom ger mig något eller hjälper mig med något. Och ja, jag är fullkomligt ologisk på den punkten för jag själv tycker om att hjälpa andra, att hitta på presenter och överraskningar. Och jag gör det aldrig med kravet att få något tillbaka. Men jag känner ändå så när det gäller mig själv. Jag är uppvuxen med att bli köpt. Att få något, en tidning, en godis, en peng. Och i gengäld måste man göra som man blir tillsagd. Man måste åka med till affären och köpa öl även om man hellre ser på bolibompa. Man måste ta pappas parti även om man egentligen vill vara med mamma. Allt jag fått har haft ett pris. Till och med när jag lånade pengar till Carmens operation... En hund han dessutom skaffat sig men inte kunde ta hand om. 15 000 kostade operationen, pengar jag fick låna men sedan var tvungen att betala tillbaka en vecka senare om jag inte ville bli polisanmäld. För att han insåg att jag inte kunde hålla med honom ändå. För att jag inte ville vittna emot mamma. Eller för att jag är jag. Jag vet inte så noga. Svårt var det att få fram så mycket pengar på så kort tid iallafall. Och kanske är det inte så konstigt att jag tror att gåvor har en baktanke. Att tjänster har ett pris, ett högt sådant. Men jag kämpar och jag försöker och jag hoppas bli kvitt det. En dag. Någon gång.

Lycka är att ha en underbar liten afghanvalp nedanför mig där jag sitter. Lycka är att ha en skrattande dobermann i rummet när man vaknar. Lycka är att känna värmande solstrålar mot min vinterkalla hy.

Lycka är...

"Bästa Helena ERIKSSON
Cellprovet som nyligen togs visade lätta förändringar. Lätta förändrinar behöver oftast inte behandlas. Många gånger läker de ut av sig självt.
------
Om förändringen är av den typ som skulle kunna utvecklas till cancer tar det vanligtvis minst tio år för en lätt cellförändring att bli farlig. Vi har alltså gott om tid.
------
Du kommer få inbjudan till ny provtagning om cirka tre till fyra månader.

Vänliga hälsningar

CAPIO LUNDBY SJUKHUS AB
Gynekologkliniken"

Tjaaa.. Jag vet inte jag.. Men roligare brev har jag ju fått i mina dagar. Jag menar, vad dom egentligen säger är ju att jag kan ha begynnande cancer. Även om risken inte är så stor så kan jag ha det. Man tackar. Jag skulle helst vilja veta faktiskt. Typ nu. Helst igår. Och vaddå gott om tid? Gott om tid att vad? Strålbehandla mig? Operera bort livmodern? Gott om tid låter inte så positivt i det fallet, även om jag förstår vad dom menar.

Nåja. Jag är inte den som är den. Jag kan dö av att gå över gatan också, det vet jag ju. Så visst kommer jag glömma detta rätt snabbt, det är ju ändå inget jag kan göra åt saken. Det är ju inte som att det försvinner bara för att jag börjar oroa mig. Även om man skulle få en diagnos så finns det ju fortfarande inget jag kan göra. Mer än lita på att läkarna gör vad dom ska. (Lita på? Jag? Hahaha!) Vetskapen om att mormor dog i livmoderscancer gör det visserligen lite läskigare. Och som sagt, roligare brev har jag ju fått.

Jag får helt enkelt passa på att njuta ännu mer av dagarna, ta till vara på så mycket jag bara kan och.. skriva ett testamente? ;) Jag vill för övrigt ha en musikbegravning. Det har jag alltid sagt. Och så ska Treasure spelas, med The Cure.

Ödets ironi kanske vill spela mig ett spratt. När jag äntligen börjar få tillbaka livsgnistan så blir jag sjuk och dör. Som straff för att jag sagt att jag inte orkar leva. Man vet aldrig.

Jag försöker peppa mig själv och se på alla roliga saker jag har att se fram emot. För det är faktiskt en hel del.


- Mike (lillebror) kommer ner vid valborg och stannar över helgen. Han har med sig Timmy också.

- Utställning i helgen.

- Utställning nästa helg. Och den 18e maj, tror jag.

- Sthlm den 5e juni.

- VNV nation spelar (förhoppningsvis) 16e maj. Tjihoo, som jag längtat.

- Universal Poplab på Storan i maj.

- Stor vinthundsutställning i juni. :D

- Hemtentan ska vara inlämnad 5e juni, sedan är jag fri fram till hösten. (Stort orosmoln är den avsaknade inkomsten över sommaren, men jag stoppar huvudet i sanden ett tag till.)

- Hade gärna åkt till arvikafestivalen i sommar med, men får se om jag har råd. Det vore himla kul dock. =)

- Vårmys och sommarmys, grillningar, hunddagar, solsken, sommarregn, ljumma sommarkvällar, fräknar på armarna och nosen, mjukt gräs under fötterna, tunna sommarklänningar, picknick, utflykter och äventyr.

Jag älskar att få göra roliga utflykter så om någon har nån kul idé så är jag lätt på. Helst Cerberusvänliga saker men allt går hem. Åka till skärgården, åka på roadtrips, äta glass vid varbergs fästning, grilla och kasta kubb, titta på pingvinerna i slottskogen, kvällspromenader i solnedgången, vad som helst. :)

Jag bestämmer att det är vår nu, och då är sommaren snart här.

Jag tänker. Hela hela tiden tänker jag. Det låter fånigt, tänker gör väl alla? Men tydligen inte. Jag får ofta kommentarer kring att jag är så "smart" och en tänkare. Själv har jag aldrig reflekterat så särskilt mycket kring det, det är ju sådan jag är och jag har liksom förutsatt att alla andra fungerar likadant. Jag behöver avsätta tid till att krypa ihop och bara tänka. Låta tankarna flöda fritt utan andra störande saker i min närhet. Jag kan bli irriterad om något dyker upp som jag behöver tänka efter kring och något annat kräver min uppmärksamhet och stör.

Det luriga med att ha snabba tankar är att jag kan pendla rent känslomässigt väldigt snabbt också. Tankarna svävar fritt och en enda tanke kan krascha stundens goda humör eller dagens höjdpunkt. Och alla undrar vad som hände. Vad som är fel. När det faktiskt inte är något. Jag bara kom på något, ett minne, ett påstående. Vad som helst.

En annan jobbig sak är att jag är allt för snabb på att lägga ihop 1 och 1. Min hjärna kan pussla ihop saker som registrerats under en lång, lång tid. En kommentar. Ett intryck. En blick. Jag kan minnas hur det kändes. Vad någon gjorde. Och så kastar jag ihop det hela och förstår saker som aldrig blivit sagda. Som kanske skulle hållas mig hemligt. Även kryptiska små saker, en bild i någons bilddagbok, en skriven rad på en blogg, en konversation på msn. Vips så förstår jag. Vips så faller pusselbitarna på plats. Och det gör mig ofta ledsen. Utan att jag ens kan säga något för jag "vet" ju inget säkert. Det är bara min hjärna som tänkt ut saker jag helst skulle slippa veta..

Det är en gåva och en förbannelse helt enkelt. Jag önskar det gick att bli dum igen. Men har man väl lärt sig en sak så har man. Kan man tänka så kan man. Det är ju inget jag styr självmant. Jag har ingen av- och påknapp. Jag har ingen bromspedal. Tankarna bara snurrar. Konstant och hela tiden.

Jag antar att jag får leva med det.
Frågan är om någon annan kan leva med mig.

En låt. Bara en enda liten låt. Det är allt som krävs för en tidsresa. Jag befinner mig plötsligt 12 år tillbaka i tiden. Och jag minns. Jag låter musiken ta mig tillbaka och jag tillåter mig att känna. Rummet blir plötsligt kallt, håren på armarna reser sig och jag fryser. Ända in i själen fryser jag, för jag minns felen. Jag minns alla elakorden, jag minns känslan av att gå och lägga sig sju om kvällarna för att det skulle bli ny dag. Och jag var den där boxaren. Jag var den som skrek ut i ilska och skam. Jag var den som skämdes. Jag var den svaga, den besegrade. Och jag kunde bara hoppas på att bli skonad, att få överleva. Och det fick jag. Jag överlevde. Jag tog mig vidare. Ärrad och blåslagen. Jag lyckades gå vidare.

Men allt som krävs för att få mig tillbaka dit är en låt.

En enda låt.

+ + + + P L U S + + + +

- Våren är här
- Hundgos
- Roliga aktiviteter och utflykter
- Vännerna (mina vänner är bäst. alltid.)
- Bror på besök i valborg
- Ny psykolog (äntligen)
- Vinthundar
- Att jag inte är gravt överviktig varje dag.
- Nya bekantskaper
- Framtidshopp
- Valpkurs
- Hundutställningar
- Musik - alltid
- Korta stunder av pyssel - så länge koncntrationsförmågan finns med mig
- Fota nya bilder
- Godkända kurser på universitetet


- - - - M I N U S - - - -

- Inget jobb i sommar (ingen inkomst alltså = ännu mer ångest)
- Bristande aptit
- Vätskebrist (jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma ihåg att dricka)
- Ospännande skoluppgift
- Ny psykolog (igen. tredje nu, segt att börja om hela tiden)
- Grannar som borrar och stökar när jag försöker skriva det här.
- Behöva sälja Migrant
- Koncentrationssvårigheterna (jag kan åtminstonde läsa en restaurangmeny nu igen)
- Orkeslösheten som vägrar ge med sig
- Ångest som vägrar ge med sig (många svackor mest hela tiden)
- När folk inte förstår allvaret
- Solen blir starkare och starkare och jag måste akta mig
- Saknad
- Skrivsvårigheter, svårt att samla tankarna

Sinnesstämning just nu... Känsliga läsare/tittare varnas dock. Många tårar fällda på den här sidan. Slutet är hemskt.

Jag har suttit och kikat på bilder på olika hemsidor för afghaner. Jag är verkligen förälskad i rasen och har varit från första början. Kanske grundades det redan när jag föddes, eftersom vi redan på den tiden hade två stycken ståtliga vovvar. Hur som helst är jag helt frälst och jag riskerar väl att bli som en sådan där "kattmamma" fast med en massa afghaner. Dom är dom vackraste, mest kloka varelserna som finns. Bakom deras blick tycks det vila tusenårig vishet som om dom levt för alltid. Samma med arabiska fullblod. Jag dras väl till det där lite speciella, det lite egna. Vishet, busighet, galenhet.



I många år höll jag på med hästar. Väldigt intensivt dessutom. Och jag saknar det. Jag saknar både hästarna men allra mest att ha något speciellt att göra. Att träna inför en tävling. Känslan av att gå upp tidigt på morgonen, att kliva ut i det daggvåta gräset och före alla andra ens har vaknat bege mig i väg en söndagmorgon för att åka på en tävling eller träning. Jag minns doften av klar luft, av kall dimma som fortfarande ligger kvar över ängarna och känslan i magen av att få göra något man sett fram emot och längtat efter. Jag minns att jag ville dela det med mina föräldrar, men dom  var aldrig med. (Kanske är det därför jag har ett så stort behov av det idag.) Så det blev jag och hästen. Hans varma kropp under min hand, hans nyfikna blick som ser på mig. Vad ska vi göra, vart är vi på väg? Mycket att fixa och dona och göra i ordning.

Känslan av glädje. Känslan av tillhörighet. Känslan av att höra hemma. Där, just då och ingen annanstans. Och jag saknar det. Nu ska Cerberus få ta över den rollen. Min vackra fina afghankille. Vi ska åka på äventyr i stora världen och han är min och ingen annans. Han kommer finnas vid min sida hur dålig jag än är i övrigt och hur fel jag än fungerar i relationer till andra. Och vi ska lära oss en massa roliga saker, bara för att det är så himla kul.

Jag önskar bara att det fanns någon som ville dela det med mig. Någon som också älskar den där känslan av tidiga morgonar, kall luft i lungorna, trötta ögon och glädjehopp om dagen. Någon som också vill heja på en hund som rusar fram efter en plastbit, eller som springer runt och visar upp sig eller som hoppar över hinder eller nosar upp djur i skogen. Någon, bara..

Men under tiden har jag den viktigaste. Lilla Cerberus. Min nya stjärna. Min psykolog. Min väckarklocka. Min livsgnista.

Min kärlek.

Visst är den lustig, den där känslan. Känslan av att vad man än gör, hur man än beter sig, vem man än är, så är man aldrig tillräcklig. Jag kan inte konkurrera med långa vackra människor. Eller korta söta. Eller glada och energiska. Eller roliga som får andra att skratta. Jag kan inte sticka ut, jag kan inte skilja mig från mängden. Jag syns inte, hur mycket jag än försöker. Saker jag gör, ord jag omsorgsfullt väljer ut och säger högt. Inget av det spelar roll. Inget av det betyder tillräckligt mycket för att göra någon skillnad. Jag är ständigt bortvald.

Jag är så trött att det går runt i huvudet på mig. Ändå kan jag inte sluta tänka. Eller sluta känna. Känslan av att vara ovärdig. En i mängden men inte som alla andra. Det gör så ont. Det har varit så så länge. Det har varit så alltid. Liten, blek, med fräknar och halmfärgat hår. Lite äldre men fortfarande blek med fräknar och halmfärgat hår. Ännu äldre, blek och med fräknar men med färgat hår. Alltid samma visa. Alltid samma sak.

Kanske är det jag som är fel?
Den enda gemensamma nämnaren.

Kanske är det jag som är fel...

Nu åker jag till hufvudstaden. Jag blir inte borta alls länge, men det ska bli skönt med lite miljöombyte. Alltid när jag kommer iväg så får jag en känsla av styrka. Att jag kan. Att jag är fri att stå på egna ben och att det finns en värld där ute. Att det faktiskt inte vore så farligt om vissa saker i ens liv förändrade, man klarar det också. Även de där sakerna man hänger upp i princip allt på och ser som stöttepelare i vardagen. Livet kan gå vidare ändå.

Det är skönt med lite perspektiv.

Även denna gången har jag mycket att göra. Förra turen var vi uppe i 14 timmar men jag hann ändå träffa åtminstonde två vänner och hämta valpen. (Effektivitet min vän. Effektivitet.) Denna gången har jag också rätt fullspäckat. Träffa kamrater, träffa bröder och träffa uppfödaren och ha pälsträff och utställningsträning. Filmkväll, bli introducerad för Fanjunken och ha pannkaksfruckostar. Mycket ska hinnas med.

Det ska iallafall bli skönt att komma iväg. Och det ska bli roligt att träffa en massa andra afghanägare eftersom jag känner mig rätt ensam här nere.

Ensam var ordet sade Bull. Varför känner jag mig så ofta ensam?
Nåja. Tågresa ahoj. Önska mig och Cerberus lycka till. Hans första tågresa.

Vissa dagar skiner solen. Vissa dagar skiner den även inuti. Då skiner den utan att på köpet uppmärksamma mig om fläckarna på fönstret eller dammet i rummet. Inte ens dammet i mitt inuti syns. Dessa dagar vaknar jag med energi. Jag tar ut mina förklädda pälsänglar på morgonpromenad för att riktigt njuta. Jag äter fruckost som man ska. Jag plockar och donar som man ska. Jag rejsar ikapp med hundarna när posten kommer. (Försten får strimla den tråkigaste räkningen enligt min valp. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag tycker att det är en bra idé.) Jag pluggar. Jag antecknar duktigt vad jag läser. Jag tappar inte bort allt för mycket tid genom onödigt surfande. Jag jagar, med oändligt tålamod, valpen som tjuvar precis allt i storvalpshöjd för att sedan nöjt sätta tänderna i det, demolera det och strategiskt placera ut bitarna som det hela resulterar i över hela lägenheten. Jag blir inte vansinnig. Jag ler.

Vissa dagar finns inte mörkret. Vissa dagar slutar 1-0 till ljuset, trots straffar och hörnor och en oändlighet av andra möjligheter för mörkret.

Vissa dagar orkar jag.

Vissa dagar lever jag.