Eyes betray the soul and bare it´s thinking. Så känner jag när någon ser mig i ögonen. Jag undrar om dom ser mig då. Hela mig. Den jag är. Vad jag kommer ifrån. Vem jag ska bli. Jag undrar om folk verkligen ser vad dom tittar på, eller om dom bara låter blicken passera lite disträ. För när jag tittar så ser jag. Jag vill se. Jag vill förstå. Jag vill känna.

Jag vill veta vad som döljer sig där inuti.

Häromdagen besökte vi havet. Vi gör det då och då för det måste man. Hundarna älskar det och människor mår bra av det. Cerberus satt på berget och andades in dofter från världen. Jag avundas att han kan uppfatta så mycket som passerar oss människor obermärkt. Jag andades frisk luft och betraktade vågorna som slungades in mot klippor och stenar. Önskade att jag hade möjlighet att skriva, ord kommer alltid så mycket enklare när man är utomhus. Naturen skapar ett lugn som inte går att få på annat sätt.

Det är konstigt det där med havet. Vi har lite av ett hatkärleksförhållande - havet och jag. För jag är rädd för det. Fullkomligt livrädd. Det är så stort och mäktigt. Och okänt. Det kan göra vad det vill och vi har inget att säga till om. Det är imponerande. Respektingivande. Läskigt. Men så oerhört, oerhört vackert.



En gång när jag var yngre satt jag på bryggan en bit hemifrån. Det var höst och vinden och havet samspelade i en för mig ogreppbar harmoni. Dom dansade en vild dans, skrämmande men vacker. Lite som en modern balettuppvisning med mörk, tung och mäktig musik. Vågorna slängde sig självdestruktivt mot betongbryggan och klipporna för att sedan långsamt krypa tillbaka och göra om proceduren med ännu mer kraft. Det skummade och vände och vred sig och jag satt där och betraktade. Och plötsligt kändes det - hur liten jag faktiskt är.

Alla som känner mig vet att jag är rädd för båtar. Jag har åkt mycket båt i mina dagar, det är nästan oundvikligt när man bor på en ö. Men jag slipper gärna. Samma sak med havet. Jag tycker om havet. Att betrakta det. Andas det. Leva det. Men på avstånd. Med trygg fast mark under mina fötter. För jag kan inte släppa tanken av hur stort det faktiskt är. Hur djupt det är där ute. Hur liten jag skulle vara om jag föll i.

Havet är mäktigt och får mig att känna mig levande.

Jag blundar och känner.

Jag lever.

Jag tampas med mig själv i ett mörker. Mitt mörker. Ingen annans. Såg reflektionerna av mig själv i datorskärmen, så där för en sekund bara. Och jag blev arg. Upprörd. På dåligt humör. För jag hatar vad jag ser. Jag hatar det så innerligt att jag saknar ord. Förakt är vad jag känner inför mig själv. Inför min spegelbild. Ögonen som stirrar tillbaka hånar mig. Den äckliga kroppen flyter ut och sprider sig i rummet, smetar ut sig mot golv och väggar och tak och tränger undan allt annat levande. Ful! Så sjukt jäkla ful att jag önskar att jag aldrig mer behövde se mig själv igen. Så jag kryper ihop i ett hörn. Lägger mig i fosterställning, blundar och hoppas att det ska gå över snart. Hoppas att känslan ska försvinna.

Varje natt drömmer jag mardrömmar. Ofta vaknar jag panikslagen och med skriket alldeles nära, så där så jag undrar om jag kanske skrikit på riktigt? Och jag är lika matt då som om jag just sprungit ett maraton. Oftast så flyr jag undan döden, och har alltid ansvar för minst en annan varelse. Ibland blir jag sårad och besviken och skriker av frustration för att den andra personen inte förstår mig. Ibland blir jag mördad av min far. Oftast långsamt sönderskuren, så att jag kan känna hur livet sugs ur mig i takt med att blodet strömmar ur min kropp. Sällan drömmer jag bra saker. Det bästa är att inte drömma alls. En paus från alla känslorna. Jag har nog som det är när jag är vaken, jag behöver inte kämpa hela nätterna igenom också.

Jag önskar jag litade på andra. Jag önskar jag inte jämförde mig med allt. Jag önskar att jag kunde känna den där tryggheten.
Dom där armarna om mig. Andeträkten mot min nacke. Händerna om min midja. Och leendet. Men framför allt tryggheten. Jag längtar det så.

Men självföraktet står ivägen. Jag vet om det. Man kan inte bli älskad av någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag antar att jag kommer förbli ensam då.

Jag vandrar runt som ett tomt skal. Vet inte vad jag vill för stunden, vet inte vad jag vill i det stora hela. Lurarna spelar Michelle Featherstone, hennes röst dansar in rakt in i mitt inre och pumpar mig full av känslor. Moln sveper förbi över husen och luften känns frisk mot mitt ansikte idag. Hunden jagar ett löv, fångar det och släpper det sedan till förmån för en betydligt mer spännande pappersbit. Jag betraktar honom. Som alltid när jag går runt i området och har honom med mig. Och jag ler. Det går inte att göra annat. Hans yviga rörelser är minst sagt underhållande, och han är min, min, min. Min fina. Jag vet inte om man fäster sig extra mycket vid något för att allt annat varit så rörigt eller om det skulle vara så ändå. Egentligen kvittar det. Där och då är det han, jag och husen. Vi och bostadsområdet. Gråa moln mot blå himmel. Fåglar och gröna träd och krossat glas på asfalten. En helt vanlig dag med mina tankar och min undran och min strävan mot ingentinget.

"Nu går glasögonormen av, nu går glasögonormen av" sade mannen högt, skrattade och gick av bussen. Hela vägen från Backaplan hade han konstaterat saker som att "hunden åker också buss idag, men inte ensam" (cerberus var med mig) och "jag tycker sura människor är så roliga, japp - jätteroliga" och fnissat hysteriskt. Han var onekligen inte som alla andra utan hade någon form av handikapp (iallafall enligt våra mått mätta) men han förgyllde min dag en del. Han var glad och nöjd och gav den sura människan som klev på bussen en knäpp på näsan genom att om och om igen upprepa hur roliga sura människor är. (Jag säger ju att man alltid ska le mot andra.) Och åter igen måste jag dra tankarna längre. Han har ett handikapp - enligt vem? Han kanske har svårt att förstå innebörden av pengar t.ex. Men vilka har egentligen skapat hela det systemet? Han kanske, precis som jag, kommer någon helt annanstans ifrån? Och som någon fet komiker sa; vilka är det egentligen som är lyckliga? Vi som lever våra liv, anpassade och normala? Eller dom vars lycka är gjord för att dom får en svampbob-lunchlåda och en apelsin till efterrätt?

Jag är bara så less på alla fack. Människan har ett behov av att sortera allt, var sak har sin plats och varje människa har sitt fack. Hur många gånger har man inte träffat nya människor och det man pratar om är vad man gör för att klara ekonomin. "Hej jag heter Helena, jag pluggar till socionom. Jaha du jobbar som lärare, vad kul. (Du tittar på toppiga tonårstuttar och håller reda på bråkstakar hela dagarna.) Vad givande. Nu vet jag precis vilket fack jag ska placera in dig i."

 Eftersom jag själv ogillar att bli satt i fack gillar jag också att placera andra i sådana. Jag bryr mig inte om vad andra säger om någon, jag vill ha min egen uppfattning. Folk är, om man tar sig tid att lära känna dom, ofta så mycket mer än bara en sida. Dom är så mycket mer än sitt yrke eller vad det nu är man ser. Och dom platsar i så oändligt många fack än ett. Min oförmåga att släppa in folk och låta dom komma nära hindrar mig inte från att förstå. Från att se. Från att inse att en människa bara är en människa på håll, så fort man kommer närmre är det en individ. Precis som du och precis som jag.

Hej jag heter Helena. Jag pluggar till socionom och det är absolut en stor del av mig eftersom jag verkligen, verkligen vill jobba med ungdomar i framtiden. Men jag är också hundälskare och hästtönt. Jag arbetar gratis med tonåringar en gång i veckan, jag har yngre syskon som är viktiga i mitt liv och jag är sämst på spel. Jag har varit med om mer än dom flesta andra och paddlat motströms större delen av livet, men det är just det jag har gjort. Paddlat vidare. Fortsatt framåt. Sprungit, snubblat, krypit, kravlat. Fått hjälp upp, blivit omplåstrad, fortsatt gå, fortsatt springa. Något annat går inte för mig.

Hej jag heter Helena. Jag är stark.
Och jag vill rädda världen.

Jag hör bilarna från motorvägen någonstans långt där borta. På gården utanför har det varit tyst länge nu så när som på någon hund som skällde för en stund sedan. Jag ligger under mitt duntäcke i min stora sängen med mina många kuddar. Jag har fönstret öppet så det är svalt och skönt och jag drar in djupa andetag med sommarluft in i lungorna. I brist på dator ligger jag och skriver för hand, med papper och penna på det gamla hederliga viset. Det är irriterande. Det tar längre tid och jag som redan innan har problem att inte tappa bort tankarna på vägen får kämpa för att ens få ner hälften. Pennan hinner inte med tankarna och bara en liten del av vad som skrivs blir sedan publicerat och offentligt. Men det går gå.

Nyss hemkommen från Arvikafestivalen. Det var en välbehövd paus från vardagen. Precis som förrra året. Jag tenderar att få perspektiv på tillvaron när jag rycks ur mitt eget livs lilla bubbla och plötsligt tvingas inse att det finns ett liv där ute också. Det är så enkelt att trampa på i gamla invanda spår utan att se helheten, och det är så lätt att stå med huvudet vänt mot väggen utan att förstå hur man vänder sig om. Som när man låter en tvspelsgubbe gå rakt i en vägg och han går och går men inte kommer någon vart. Det är inget jag vill göra och därför är dessa pauser så välbehövda. Det ger mig så oerhört mycket och jag gillar perspektivet man får. Jag nämner sällan namn här men ett stort tack till Alexander. Hade det inte varit för honom hade jag legat hemma och fortsatt snurra i min redan nedåtgående spiral som jag trasslat in mig i. Jag har inga problem att hitta tillbaka dit, men det var så oerhört uppskattat med en paus.

Så. Arvika. Festival. Vänner. Som vanligt betraktar jag. Tänker. Reflekterar. Funderar.

Undrar.

Uppskattar.

Jag undrar vad som format människor till den dom är. Jag undrar vad dom tänker på. Jag undrar om dom förstår. Jag ser människor i ögonen och försöker uppfatta vad som döljer sig där bakom. Och jag undrar om dom ser att jag tänker, att jag undrar, eller om dom tar min tystnad som ett tecken på dumhet.

En tjej jag aldrig sett förut log mot mig backstage när jag dansade lite för mig själv. Få okända tjejer ler mot mig bara så där. Jag vet inte om jag är ett hot, om jag ser arg ut eller om dom helt enkelt struntar i vilket. Hur som helst så gjorde det mig glad. Precis så skulle jag också ha gjort. Ett leende avväpnar. Bygger broar. Skapar förtroende. Så jag betraktar och jag ler.

Så många tankar. Bristen på möjligheten att skriva har var frustrerande och mitt huvud är nästan lika explosivt som nitroglycerin. Musik får mig alltid att fundera. Kanske för att musik förmedlar känslor. Även om låtförfattaren vid tillkomsten av en specifik låt haft något särskilt i åtanke är där fritt fram för lyssnaren att göra sitt eget innerstas tolkning. Och musik lockar alltid till känslor. Och tankar. Och ord. Alla intryck som trängs i mitt inuti samlas till en enda oreda om jag inte får skriva. Och jag känner allt så oerhört starkt.
Jag vill uppfinna ett sätt att dela med mig av alla dessa intryck. Jag vill uppfinna ett sätt att få er andra att känna precis samma saker som jag känner, med precis samma styrka. För allting känns. De svala lakanen mot min hud. Regnet mot mitt ansikte. Värken i bröstet när jag ser någon annans lycka och trasigheten jag känner när sorgen i någon annans ögon överväldigar mig. Känslorna fyller mig och upptar varenda liten vrå i mitt inre. Jag är inte längre säker på att min kropps fysiska gränser klarar av att hålla allting inom mig och trots att jag är så trött att jag bara vill blunda så vill jag visa er. Jag vill dela med mig.

Jag hoppas att människor förstår att min tystnad inte beror på bristande intresser eller växande uttråkning inför saker. Jag är alltid lite rädd för det. Att människor skall bli obekväma och tro att jag är ointelligent, socialt inkompetent eller bara allmänt dryg. Rädslan att missuppfattas finns alltid där men detta till trots kan jag inte förmå mig att vara annorlunda. Att bete mig som "man ska". Jag är sparsam med orden men inte för att jag inte har några. Jag har aldrig varit någon underhållare och kommer nog aldrig vara. Jag är en betraktare. Jag är en känslojunkie som injicerar känslor direkt in i blodet, och utan intryck finns inga känslor. Därför samlar jag ivrigt på varenda liten upplevelse, varje litet intryck har betydelse och vartenda ord som sägs spelar roll. Allt lagras och bearbetas och tas om hand. Därför är jag ofta tyst.

Så. Om du någonsin undrar vad som händer i mitt inuti; se mig i ögonen. Som VNV säger: Eyes betray the soul and bear it´s thinking. Det är faktiskt sant, hos somliga mer än hos andra. Och där är enda stället där det inte finns en mur.

När jag var liten talade jag ett eget språk. Inte ett sånt där barngurgel eller daddande utan mer som ett riktigt språk med betoningar och egna ord för saker. Stolt spatserade jag runt och talade högt och tydligt. Tilltalade man mig på svenska svarade jag på mitt eget språk och blev snarast irriterad när omgivningen vägrade förstå. Jag upprepade vad jag redan sagt och kunde verkligen inte förstå att andra inte förstod vad jag menade. Så småningom gav jag tillslut upp och plötsligt en dag talade jag vanlig hederlig svenska. Så där med en gång. Givetvis är detta något som jag själv inte minns men som jag fått berättat för mig. Enligt min mor är det för att jag kommer någon annanstans ifrån. Kanske för att jag är en bortbyting. Jag har aldrig riktigt varit som alla andra barnen., istället har jag varit mycket mer lyhörd och känslig för saker. Lite lillgammal, som en gammal vis gumma fast i en liten barnkropp. Det räckte med en blick från min mor så kunde jag veta vad som gällde, medan andra mammor får tjata till förbannelse och ändå gör deras barn motsatsen.

Än idag får jag höra av vänner som kommer mig nära att jag är något omänskligt. En ängel. En älva. En måne. Ett väsen. Att mina dimensioner är fler än andras och att min aura syns starkare än andras. Jag antar att det är sådant som alla får höra, sådant som sägs vänner emellan utan vidare innebörd. Men tanken är ändå lockande. Jag som vägrar tro att vad vi ser är det enda som existerar har inte svårt att föreställa mig en annan värld. Och tänk om språket jag talade som barn faktiskt var ett riktigt språk? Tänk om det är språket som talas av den ras jag egentligen tillhör? Tänk om jag faktiskt inte hör hemma här? Tänk om...

Min rädsla för att verka självcentrerad hindrar mig dock från att tänka så mycket på det. Det känns förmätet av mig att ens skriva om det, trots att jag på intet sätt menar att jag skulle vara förmer än någon annan. Vi är bara olika. Jag är olika. Så många gånger som jag kännt mig missanpassad, oförstående inför andra. Jag antar att jag bara söker efter en tillhörighet. Precis som alla andra.

Det regnar ute nu. Ett tunt fint sommarregn segnar ner över ett nattligt Göteborg.
Jag tycker om regn. Det ger mig en paus. Från vad vet jag inte riktigt men det känns som att regnet lugnar ner allt levande, ger oss tid att tänka efter. Att fundera. Att reda ut saker i vårt inre och ge oss ro.

Jag kopplar hunden och går ut. Jag struntar i regnjacka och paraply och allt vad regnskydd heter. Jag vill känna det. Vara ett med det. Jag vill känna den där friden regnet medför hela vägen in i mitt inre. Med ansiktet vänt mot himlen låter jag mig föras bort. Till en annan plats. En tidlös tid. Kanske hör jag hemma där ute någonstans? I en annan sfär. En annan dimension. Kanske finns det någon någonstans där ute som förstår mig. Som är i synk med mig trots uteblivna ord. Kanske finns där en plats jag kan kalla hemma.

Så jag hoppas.
Jag längtar.
Jag drömmer.

Under tiden står jag där. Med ansiktet vänt mot himlen. Som för att försäkra mig om att en dag bli funnen.

Och jag hoppas.
Och jag längtar.

Och jag drömmer.

Vissa dagar är bättre än andra. Jag vet att jag här på bloggen framställer allt som pest och pina emellanåt. Jag känner mig dock trygg med att mina vänner och dom som det berör faktiskt vet att jag egentligen är dess motsats. Jag är allt som oftast glad även om jag har extrema motgångar, och den här bloggen fungerar snarare som en ventil för allt det där som liksom aldrig sägs. Alla dom där bokstavskombinationerna som aldrig uttalas högt utan ligger kvar där i en och gnager. Och eftersom jag har så svårt att prata så skriver jag. Allt det positiva i mitt liv, allt det som gör mig glad eller som bara är har jag inget behov att uttrycka i skrift då jag ej har problem att prata om allt det.

Hur som helst. Idag var det åter lite sol i helenaville. Min fina lilla valp och jag spenderade dagen på utställning i Borås. Och han var duktig minsann, även om han var oväntat loj och lite trött. (Jag har ju sagt åt honom att inte festa så hårt kvällen innan utställning!) Och vi blev BIR (bäst i ras) vilket så klart är skoj, speciellt med en så fin kritik som vi fick med.

Och efteråt, när man själv är så där superdupertrött, så finns det inget mysigare än att rulla ihop sig brevid honom i hans biabädd, känna hans mjuka lena päls under mina fingrar och inse att han alltid finns där. Alltid.

Min fina lilla Cerberus.

För att afghanerna får mig att känna mig levande. För mig är dom det vackraste.

Jag tenderar att bli besviken. Ofta. Väldigt ofta. Jag vet inte om det är jag som har höga förväntningar på människor i min omgivning eller om människorna jag har förväntningar på helt enkelt inte kan eller vill leva upp till det. Många gånger har jag tänkt att jag skall släppa förväntningarna, en person är som den är oavsett och jag kan inte förändra. Men jag kan inte förändra mig heller, jag är också som jag är, och då tvingas jag inse att det är lika bra att ge upp. Det finns ingen idé att fortsätta framåt om man är så olika, om man tänker så olika och ser på saker så olika, så att det jämt och ständigt brister. Därför faller jag åter tillbaka till att hoppas att personen ska vilja samma saker som jag. Men det händer aldrig. Vilket egentligen är rätt självklart. Om det inte är så från början, varför skulle det då bli det sedan?

Jag förstår. Ändå kör jag huvudet i betongväggen gång på gång och vägrar ge upp. En vacker dag kanske den ger vika?

Egentligen föredrar jag att veta. Så och så är det. Bra, då kan jag gå åt andra hållet. Sätt standarden en gång för alla så kan jag förhålla mig till det. Ursäkter är bara fåniga. Som ett hån emot verkligheten. Problemen finns inte men skapas ändå. Och jag är långt ifrån ensam. Och att någon ständigt ser problem blir ett hån emot mig. Emot min närvaro. Så varför ska jag fortsätta?

Jag vill bara skrika. Som vanligt hittar jag inget sätt att till fullo uttrycka hur ont jag har. Därför blir det ett ständigt ältande. Småprat om samma saker, om och om igen. För det gör så sjukt ont och släpper man bara ut lite i taget tar det längre tid att få bort det gigantiska svarta där inne. Skrika blir lösningen. Ljudlösa vrål ekar i mitt tomma inuti. Rop som aldrig når era öron cirkulerar runt runt runt i mitt inre. Varför? Varför vägrar du förstå? Varför betyder jag så lite att saker ständigt upprepas, görs om och om och om igen?

Jag hoppas dom är nöjda nu. När jag återigen faller till marken med ett mörkerhål i själen. När orken återigen är stulen. Hoppet återigen är bortrövat.

Jag hoppas dom är nöjda nu. När droppen rann över kanten och skapade välvningar som rubbade världen.

Jag behöver er inte.
Nu är det jag mot världen.

Bara jag.

Kvinnan som går på vägen där nere är trött. Man kan se det i hennes hållning. Man kan se det i hennes hy. Så länge har hon vandrat längs vägen att hon inte ens själv vet vart hon är på väg. Hon har åldrats, det vet hon. Men vart hon började, hur länge hon gått och vart hon nu ska det minns hon inte längre. Avsaknaden av speglar långt där inne i urskogen gör att hon inte kan se sig själv för att avgöra hur långt tiden har sprungit. Endast reflektionerna i sjöarnas spegelblanka yta om kvällarna skvallrar för henne om de rynkor som nu börjat växa fram, och händerna som blivit härjade av tiden. Kanske har hon varit på väg i en vecka. Kanske i ett år. Kanske i tio. Det enda hon vet säkert är vart hon från början var på väg.

En gång i tiden såg hon målet. Hon visste att det var långt dit, men hon såg det. Där var himlen alltid blå och fåglarna sjöng så vackert. Vildhästarnas föl sprang ikapp i dalen och hon visste att hon skulle vara Lycklig där. Om bara..

Utan att tveka gjorde hon sig av med allt som behövdes och kastade sig huvudstupa ut med Lyckan i sikte. Den färd som visade sig bli betydligt mycket längre än vad hon från början trott tog så sin början en kall och regnig höstdag i oktober. Genom blåst och regn och snö, upp över berg och ner i branta dalar vandrade hon. Skavsåren på hennes fötter blev större och större och blåmärkena efter åtskilliga fall var många. Men varje dag fortsatte hon sin färd, ty hos visste att målet skulle vara värt det.

Förblindad av framtidstro fortsatte hon trots att så många som hon mötte under vägen varnade henne och uppmanade henne att vända. "Lyckan finns inte där framme, den skall finnas inuti dig från början" sade dom. En och annan slöt upp vid sidan och följde henne en bit av vägen, var och en på väg till sin egen eftertraktade Lycka, och deras mål dök upp bara någon dagsvandring senare. Så kvinnan fortsatte alltid ensam. Vissa dagar var motvinden så hård att hon inte trodde hon skulle orka. Vissa dagar föll hon ner för stup så branta att ingen annan skulle ha överlevt. Men hela tiden kämpade hon vidare, för målet var snart nära.

Många gånger hade hon val att göra. Många korsningar passerades, många alternativ gavs. Men hon var envis. Hon visste. Hon hade hört orden och hon visste. Snart.. Snart var hon framme.

Men så blev hon tröttare och tröttare. Skavsåren och blåmärkena och skadorna var inte längre öppna sår utan gamla fula ärr. Märkena skvallrade om den tid som varit och huden var extra känslig där. Så lite krävdes för att det skulle göra ont, men haltandes fortsatte hon.

Sakta men säkert släcktes lågan i henne. Hoppet rann långsamt ur henne. Och hennes rop på hjälp var blott ett eko i den djupa, mörka skogen. Och så plötsligt insåg hon att dom haft rätt. Det är inte så det ska vara. Det är inte där framme Lyckan finns, det är här och nu och sådana saker går inte att pausa, att skjuta upp, att finna i framtiden.

Och något händer plötsligt. Hon förvandlas till ett rytande, vrålande lejon. Hennes ilska är total och hon hatar sig själv som slösat bort sig själv på det viset. Och hon hatar Hoppet som fick henne att tro att hennes Envishet skulle ge utdelning. Varför stannade hon inte för länge sedan? Eller vände åter? Eller tog en annan väg där ljuset funnits mycket närmre? Hon ryter och vrålar ut sin smärta och sin sorg och människor som befinner sig på andra ställen i skogen ryser av obehaget kvinnans sorgsna vrål åsamkar. Och hon faller till marken, blundar och bönar och ber att hon inte skulle ha fel, att hon skulle få sitt pris, att hon skulle vara framme. Men när hon åter öppnar ögonen är hon kvar på samma ställe, på den smutsiga, blöta, kalla stigen någonstans långt där ute i skogen. Utan väg tillbaka. Utan ork att gå framåt och med ett själv som inte längre är vad det var när färden påbörjades.

Och jag kan bara hoppas att hon har styrka och kraft nog att ta sig därifrån själv.

Lycka är förrädisk.
Följ era hjärtan, men släpp aldrig, aldrig gränsen för vem ni själva är.

Att inte orka. Det gör ont. Jag är så trött och matt och jag kämpar så mycket för att hålla ihop andra att jag inte riktigt har tid för mig själv. Jag vet att jag egentligen borde hålla ihop mig själv i förstahand, men istället lägger jag fokus på alla andra. Jag vill ju så gärna att ni ska må bra. Jag vill så gärna hjälpa. Ett leende i gensvar och jag kan andas i flera dagar till. Provisoriskt lindar jag in mig själv i eltejp och lite klister och hoppas att det ska hjälpa. Men jag ser sprickorna i själen. Jag ser hur skalet lossnar. Jag ser hur jag inte ser ut som alla andra.

Och ibland faller jag. Djupt, långt ner i det där stora mörka. Där nere ligger jag. Som på en kall, fuktig brunnsbotten. Med ben och armar i onaturliga vinklar. Håret som inte längre är långt och vackert smetar mot min varma panna. Allt klibbar. Jag fryser men svettas på samma gång. Och allt jag kan känna är mitt självhat. Allt jag har som sällskap är mig själv.



Jag hatar migsjälvet. Jag hatar att vara otillräcklig och att svag. Jag hatar att inte vara allt det där som man ska vara. Och jag hatar att jag ens bryr mig. Men det gör jag. Bryr mig. Jag letar upp andra, betraktar dom, studerar dom. Ingående söker jag efter egenskaper jag inte besitter, efter drag jag inte har. För jag vet att personerna som står mig nära uppskattar likhet. Dom uppskattar att få prata om sina intressen och ha en förstående, insatt person mitt emot. Och jag vill vara den personen. Tyvärr kan jag inte, för det är inte jag. Jag kan inte alla de där sakerna. Jag är en hejare på annat. Jag kan hoppa höga hinder eller rida avancerade skolor på en häst, jag kan redogöra för afghanhundens bakgrund, jag diskutera samhällsfrågor till jordens undergång, men jag kan ingenting om det som dom som är viktiga för mig har i hjärtat.

Jag räcker inte till.
Det är inte jag.

Så det enda jag kan göra är att betrakta. Avundas. Vilja vara dom. Längtan efter att vara någon annan blir åter stark. Människors ord om att jag är bra precis som jag är suddas ut, ett efter ett tills inget längre finns kvar. Och så kommer självdestruktiviteten. Jag hatar den jag är. Jag hatar min otillräcklighet. Alla andra förefaller så perfekta, så fulländade, att jag inte ens kan mätas med samma gradskiva.

Så jag ligger där. Ser död ut. Och i smyg betraktar jag alla dom där andra. Jag betraktar hur glada mina viktigmänniskor blir av att äntligen få ett utbyte. Hur dom suger i sig allt, brer på, drar samma historier som jag redan hört. Och jag ser hur dom lyser. På ett sätt som dom aldrig kommer göra med mig.

Och jag skäms över min otillräcklighet.
Och jag önskar att jag vore någon annan.

På riktigt.

Visst är det lustigt hur huvudet ibland inte lyder? Hur tankarna och känslorna lever sina egna liv. Vilda, fria, opåverkbara.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag fått elaka brev. Eller hur många gånger jag blivit hotad. Skrämd. Sårad. Ledsen. Eller hur många gånger andra blivit detta, min familj som jag skulle göra allt för att försvara. Ingenting spelar någon roll när känslan sätter in. Jag stålsätter mig. Jag biter ihop och blundar och försöker tappert gå framåt. Men allt fallerar. Minnena blir för starka och för många. Men för en gångs skull inte de negativa minnena. Istället kommer de få positiva minnena jag har dansande inne i ett hörn. Plötsligt tänds det i taket även där, och jag kan åter igen skåda vad som en gång hänt. Jag minns skratten. Jag minns skämten. Jag minns den där bra känslan av lugnet efter stormen.

Jag minns picknickar i trädgården. Jag minns doften av diesel och olja mot min hud. Jag minns sommarställets havsdoft och chokladströsslets smak i min barnvärld.  Jag minns aktiviteter, cykelturer tillsammans och doften av nuklippt gräs.

Och jag saknar det så.

Allt det onda spelar inte längre någon roll. Känslan att vilja göra honom stolt kommer tillbaka som ett slag i ansiktet. Jag blir åter igen 6 år gammal, blott en tvärhand hög med guldiga lockar och en turkos klänning med glasstrutmönster på. Jag vill bli sedd. Bekräftad. Uppskattad. Jag vill visa att jag klarar mig. Att jag pluggar. Att jag lever. Jag vill visa det viktigaste i mitt liv, mina vackra fina hundar. Jag vill visa att jag inte är arg. Att jag inte kan vara det. Jag vill somna och vakna i ett nu där allt är bra igen.

Och jag undrar om jag också skulle ha varit bjuden. Om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Jag undrar om han jagas av tanken på hur ont han gjort oss eller om han fortfarande inte förstår. Och jag blir så otroligt ledsen av att se förändringen på bilderna. Att inte få vara delaktig. Inte ens lite. Huset har bytt färg. Allt är förändrat. Och jag undrar hur det doftar där, hur luften där känns mot min hud. Jag undrar om saker kunde varit annorlunda. Kunde jag har gjort något bättre? Vad var det som gick fel?

Jag saknar fast jag vet att jag inte borde.
Jag längtar fast jag vet att jag inte vill.

Jag vill så gärna göra honom stolt.
Någon.
Vem som helst.

Men innerst inne så vet jag. Att när man väl tänder strålkastarna så ser man att allt inte är så där som man önskat. Fula skiftningar i mönstret träder plötsligt fram och stora tussar med damm omringar helheten. Det blir aldrig som man önskat.

Så jag betraktar det hellre här ifrån dunklet.
Fortsätter hoppas.
Fortsätter undra.

Fortsätter sörja.

Då var det så 6:e juni igen. En dag som egentligen ska förknippas med Sverige, svenska flaggan, svensk kultur, svenskt.. ja.. allt. Men är det så idag? Tillåts vi vara stolta svenskar och stolta över vårt land? Nej, jag tycker inte det. För en stolt svensk förknippar man med en sån där bonnrasist med gigantisk baksnus under läppen och ”100%-svensk-tröja”. Eller med mindre önskade partier kanske.

Vad är det egentligen att fira? säger många. Trams säger jag! Varför kan vi inte bara få en dag till att fira vårt vackra land? För det är ju verkligen vackert. Fråga alla dessa turister som kommer hit för att titta på städer och vandra i vår vackra natur. Vi kan fira att vi faktiskt har det så pass bra somm vi har det. Det finns absolut många problem, man kan diskutera sånt i oändlighet. Men kan man inte göra det övriga 364 dagar om året? Varför måste vi alltid se allt negativt? Det är så fruktansvärt typiskt människor. Gnat, gnat, gnat. Jäkla surkärringar är vi allihopa, allihopa, allihopa. Jaaag meeed, och duuu med. Och appropå barnsånger. Där är ytterligare en sak vi kan fira - våra svenska traditioner. Nej.. Just det. Vi har ju inga. Jag glömde det.

Sådana politiskt korrekta personer står mig upp i halsen. Det är så fånigt att tycka något bara för att tycka. Just det där ”baraföratt”. Må så vara att vissa traditioner inte kommer från Sverige ursprungligen, men vi har firat dom bra länge så för oss är det ju ändå tradition? Och om vi inte längre har traditioner är det vårt eget fel. Vi som hyssjar och dämpar, för vad ska invandrarna tro? Vi svenskar måste be om ursäkt för oss. Men varför?

Är det inte så att ett folk behöver traditioner? Man behöver dagar att fira, som firas ihop med andra och som alla (iaf de flesta) firar samtidigt. Lika mycket som ett försenat tåg bryter gränser och får folk att plötsligt börja prata med varandra ombord på tåget får ju traditioner oss att le mot varandra, att vara glada. Nör jag var tonåring jobbade jag i den lokala icabutiken, och jag minns att jag alltid ville jobba på midsommarafton och julafton. Av en enkel anledning. Alla kunder var så himla glada då, oc det gjorde mig varm om hjärtat. Där kom folk i finkläder och med glatt humör och liksom kastade små duttar med glädje överallt. Och lite hinder i den inte allt för organiserade ica nära-butiken rörde inte folk i ryggen. Det var ju en sådan bra dag som man sett fram emot länge.

Och det här med att en stolt svensk måste vara en bonnrasist eller nationalsocialist eller whatever, är inte det bara trams? Borde inte vi inse och veta bättre? Om vi själva inte hade övergett saker som ”rätten” att använda exempelvis svenska flaggan så hade det inte heller funnits en tro om att alla som bär den är just rasister. Vi förlorade för länge sedan makten om flaggan, men borde vi inte ta tillbaka den? Om alla gick runt med små svenska flaggor, och då menar jag alla oavsett ursprung, skulle man inte urladda de starka känslor det idag kan väcka? Varför har vi gett dom, eller låtit dom ta sig, rätten att använda vår svenska flagga och andra gamla symboler att användas och feltolkas? Varför låter vi oss hyssjas och tryckas ner, varför kan vi inte vara stolta över att ha ett förhållandevis välfungerande land?

Här i Sverige känner vi till kända amerikanska exportvaror, vi känner till vad som händer i Italien, vi känner till Japans kultur. Frågan är, gör vi det för att just vi svenskar är så oerhört smarta och söker upp informationen, eller känner vi till det för att respektive länder själva gör sig hörda? Skulle vi veta så mycket om världen om olika länder inte själva gick ut med en massa information och såg till att bli noterade? Reser man utanför Sveriges gränser känner väldigt få till Svenska varor eller ens Sverige som land. Vi svenskar själva talar om den svenska avundsjukan, jantes lag och landet lagom. Vi talar inte om hur stora vi är på exempelvis musik eller sport. Vi talar inte om hur förhållandevis bra vi ändå har det med exempelvis en sjukvård som når alla och som inte bara den rike har tillgång till. Vi talar inte om vårt välfärdssystem, eller om hur snygga alla är eller hur vacker natur vi har. Nejnej, är vi utomlands eller själva sitter och diskuterar måste vi såklart trycka ner ”det svenska folket”, oss själva. Det lustiga är att den svenska avundsjukan eller andra saker vi talar om sällan gäller invandrade svenskar, utan bara människor med svenska föräldrar. Så när man sitter där och ska berätta om Sverige och svenskar gör man alltså själv lika stor skillnad på invandrare och infödda som exempelvis en rasist skulle gjort. Bara att man säger olika saker. Hur stört är inte det? Det är alltså okej att göra skillnad på svenskar och svenskar, bara man inte säger något positivt om infödda och negativt om invandrare? Hade det inte varit bättre att i sin generalisering tala om svenskar som just dom som bor i sverige?

Istället för att till en invandrare säga ”vad kul att ni ändå ville flytta till vårat land!” säger många ”men vad sjutton skulle ni hit och göra, här finns ju inget att hämta! Hade det inte varit trevligare att flytta någon annanstans?” Det känns som ett sådant typexempel på vår egen syn på vårt land.

Jag tycker bara att det är tråkigt att det blivit som det blivit. ”Ja, men vad är det vi ska vara stolta över? Vi är ju ändå mer och mer på väg att bli som usa.” Jaha? Men gör något åt saken då istället? Varför envisas folk med att sitta på sina feta rövar och vara nöjda så länge dom får dricka lite sprit på nyårsafton och midsommar? Och förresten, angående att våra traditioner urholkats och blivit rena ursäkter att få supa. Det är inget argument emot traditioner. Det är något vi själva har skapat. Ge fan i att sup själva då så kommer ungarna inte vilja göra det heller och växa upp utan den delen som ett måste. Man präglas sedan barnsben hur saker och ting ska vara, speciellt just traditioner. Knaprar man selleri på familjemyskvällarna så kommer barnet när det växer upp förknippa selleri med det och tycka det är gott. Vi är så enkla. Därför borde det inte vara såå svårt att styra upp vissa saker. Det svåra är att få med alla och få alla att göra likadant. Ingen har såklart lust att börja bära en liten svensk flagga, eller ut och göra karavantåg på nationaldagen så länge inte alla gör det. I det fallet är ensam svag.

Man kan inte förändra synen på en så stor sak ensam, men tillsammans är vi starka.

Jag har funderat på det där ganska mycket faktiskt, och jag finner det lustigt vilken dubbelmoral som rör sig bland människor. Vid flertalet gånger har jag fått människor (läs: tjejer) på mig som kännt ett enormt behov av att dela med sig av sina åsikter kring nakenhet. Och alltså inte nakenhet i sig utan fenomenet att posera naken eller lättklädd framför kameror. Men, för det första. Vem bad om din åsikt? Givetvis är man fri att ha en åsikt, och tack vare yttrandefriheten således fri att yttra sig också. Men vad jag undrar är, vad får personen ut av det hela? Varför anser den sig vara förmer än mig, eller någon annan för den delen? Varför har så många ett behov av att trycka ner andra, att göra sig hörd, trots att det är för mig totalt främmande människor och jag torde vara precis lika främmande för dom. Jag förstår verkligen inte grejen. Har du inget snällt att säga så knip ihop grodhålet. Det är så mycket trevligare så.

Hur som helst, som alla redan vet så har jag tagit diverse nakenbilder med olika fotografer. Bilder som många tycker är snygga och kanske rent av vackra som just bilder. Vad jag finner lustigt är att nästan alla människor uppskattar just snygga, vackra nakenbilder. Både tjejer och killar. Gamla och unga. Just för att dom är snygga. Smakfulla. Och jag är övertygad över att ganska många skulle vilja ha sådana fina bilder på sig själv, där ens egen kropp framställs på bästa möjliga sätt. (Självklart inte alla, men många.) Ändå kan jag inte låta bli att ständigt känna av det där avståndet folk bygger upp kring detta. Det är exempelvis okej att titta på andras snygga nakenbilder, men det är inte okej att ens flickvän poserar naken. För tänk vad vissa använder bilderna till? Med andra ord är det okej att sitta och stirra sig blind på andra killars flickvänner, men det är inte okej att andra killar får se sin egen tjej. Istället för att vara stolt över sin flickvän, vara stolt över att den här tjejen faktiskt är min, så är det något som ska diskuteras och ältas. Kanske krigas om en hel del.

Detsamma gäller tjejer. Även tjejer uppskattar såklart fina bilder. Men dom är otroligt snabba med att döma ut en tjej som modellar naken som dum, korkad och bimbo. För en nakenmodell kan ju såklart inte vara smart, studera eller vilja annat här i världen. Man ska helt enkelt inte få vara stolt över att man är snygg, att man har en kropp som tål att visas upp och att man har mod nog att faktiskt göra det.

Det hela blir dessutom ännu värre om man skulle råka ha möjligheten att få betalt för det. Ja, då SÄLJER man sig ju och man reduceras genast ner till Olga och Bambi som står på hörnet på Malmskillnadsgatan. För det är ju precis samma sak. Eller? Att visa brösten på (snygga) bilder och dessutom få pengar för det är ju precis lika illa som att låta svettiga äckliga tjockisar tränga in i en och belägra ens kropp. Jomenvisst. Att jag inte sett logiken förut?

Med detta vill jag såklart inte ha sagt att posera naken är det bästa man kan göra och att ens personliga gränser bara är fåniga. Absolut inte. Jag tycker det är super att folk håller på sin integritet, sparar sig för sin partner och allt det där. Vad jag menar är att det borde vara upp till var och en. När jag sitter med ett val att bli betald nakenmodell vill jag egentligen bara ha det valet. Antingen gör jag det eller så gör jag det inte. Istället har jag tusen saker att tänka på. Vad ska andra tycka? Vilka ska få veta? Får jag behålla min pojkvän? Hur mycket skit ska jag få? Och så måste jag försvara det eventuella beslutet att faktiskt posera naken. Jag måste öva in repliker så jag har svar, för annars verkar man ju bara ännu dummare. Såklart. Är det egentligen rätt?

Jag är helt enkelt bara så trött på att jag ska behöva stå till svars inför både vänner, bekanta och totala främlingar. Som dessutom oftast tycker det är snygga bilder men ändå känner sig tvugna att lägga en (ned)värdering i det. Är det schysst att jag ska behöva stå en hel fest och svara på varför jag blir fotograferad naken? Ska jag behöva få höra kommentarer som att jag är så desperat att jag säljer min nakna kropp? Varför kan jag inte bara få vara stolt över att jag har begåvats med en välfungerande hjärna, en välfungerande kropp och ett par snygga bröst till det? Egentligen? Varför försvinner allt annat jag gör bakom dessa bilder? Att jag pluggar, att jag gratisjobbar, att jag vill hjälpa ungdomar, allt det drunknar i människors oförmåga att se längre.

Varför sticker det så i ögonen på folk när andra poserar nakna?
Är det så att dom själva skulle vilja men inte vågar? För dom som helt står fast vid att inte visa upp sin kropp brukar inte ha så mycket åsikter kring att andra gör det. Eller har åtminstonde inte behovet av att uttrycka sitt förakt för fenomenet hela tiden.

Jag vill bara få göra vad jag själv vill, utan att behöva räkna med för mig främmande människors åsikter om saken.
Tack.

En tiger skrev två rader, och lät den som ville skriva resten.
Med reservation för stora mängder stavfel, här är mitt bidrag:

Jag har inte råd. Jag önskar att jag hade det, att jag var rik på kompletthet och förtroendehet och fullständighet. Men det är jag inte. Jag är fattig. I mig finns ett stort hål där alla känslor har rivit och slitit och gnagit. Dom har förstört och förgjort.

Så jag har inte råd.

När man är i vissa situationer blir man fråntagen rätten att känna själv. Rätten att må dåligt över saker. Som om man vore någon brottsling med livstids fängelse för mord. Man har inte längre rätten att bli sårad. Eller rätten att bli ledsen. Eller rätten att reagera på saker.

Tyvärr är jag en sådan människa som alltid känner. Jag tillhör ytterligheten av alla dom som känner först och tänker sedan, och även när jag tänkt känner jag likadant. Och jag kommer alltid att bli ledsen och besviken på saker som sker.

Fast nu får jag inte.

"Lita aldrig på någon, det skall du veta. Inte ens dig sjäv." sade han till mig där vi satt och såg ut över ovädershimlen. Den färgades i rosa och lila och gult av blixtarna som dansade på himlen den sommarnatten. Och aldrig mer litade jag på någon.

Alla ljuger.
Och jag har inte råd mer.

Jag måste plugga men all energi har försvunnit. Det går på ett ögonblick. Jag kände förut att jag höll på att bli trött. Att jag nog borde vila lite. Men jag gjorde det inte och nu är det försent. Ångesten är här och den har ett stadigt tag kring hela mig. Jag känner den kalla, äckliga andedräkten som flåsar mig i nacken och jag kan inte värja mig. Allt mitt hat, all min oro, all min ilska vänder jag inåt. Och jag piskar mig. Jag upprepar samma mantran om igen och jag känner hur jag förvrids till något fult och äckligt och svart och mörkt. Jag kan inte längre stå emot. Jag förvandlas till mitt rätta jag.

Och jag hatar vem jag är. Jag hatar att se den fula äckliga kroppen i spegelbilden. Grisögonen, tjockansiktet, det fula idiotiska håret. Jag hatar mitt hår! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår, även om jag aldrig kände mig fin så trivdes jag. Det kändes som jag. Nu är jag intvingad i något som inte är jag. Inte ens det minsta. Och jag avskyr det.

Min första impuls är att skära. Det har blivit så djupt inpräntat i mig. Min drog. Jag vill skära bort allt det där onda inuti. Jag vill skära bort allt det överflödiga på min kropp. Den äckliga jävla kroppen. Jag kan inte säga det nog. Äckliga jävla kropp. Jag vill få mig själv att känna den smärta som bor i mitt inre. Så jag vill skära och sparka och slå. Jag vill skrika och berätta för alla hur mycket jag hatar allt. Jag vill. Så jävla mycket vill jag.

Men jag går på avgifting. Jag får inte skära. Jag får inte skada. Jag får inte.

Istället tar jag en liten, liten vit tablett. Till det tar jag ett glas vatten. Sjunker ner och sätter mig i fosterställning för att andas. Tabletten verkar på en kvart. Femton korta minuter behöver jag bara sansa mig. Femton korta minuter långa som år. Hjärslagen går i slowmotion i mitt bröst och ljudet ekar i hela rummet. Hårt borrar jag in naglarna i benen. Tvingar händerna att stanna kvar där. Att inte leta upp vassa saker. Att inte göra något alls.

Och där sitter jag.

Och andas.

Långsamt försvinner känslorna. Självhatet och föraktet, ångesten och paniken. Långsamt rinner det av mig. Och snart känner jag ingenting.

Mörkt.
Svart.
Tomt.

Borta.

Jag hatar att inte kunna lita på folk.

Jag önskar det gick att bli dum igen.