Jag har verkligen ingen lust längre. Alls.

Tom var ordet sade Bull.

Om du bara kunde erkänna ditt ansvar i det hela kanske det skulle vara så mycket lättare att släppa och gå vidare.

I skolan gör vi inget annat än diskuterar just nu. Igår hade vi litteraturseminarium där böckerna "Alienation is my nation" och "I en klass för sig" avhandlades. Den förstnämnda handlar om hiphopkulturen och unga män i Angered och Hammarkullen. Den andra handlar om tjejerna i två gymnasieklasser, en samhällsklass och en barn och fritids-klass. Mycket kritik riktades till denna dock, då tjejerna framställs som ytterst stereotypa och inga mellanting förekommer. Letar man så finner man, som man brukar säga. Och det kändes som att det var det författaren hade gjort. Haft en viss synvinkel och letat efter sätt att styrka detta. För jag hoppas innerligt att det finns tjejer som går barn och fritid som inte spottar, svär, klär sig utmananande och bär för mycket smink. Och jag hoppas lika innerligt att inte alla samhällstjejer är fisfärnäma med märkeskläder, "lagom" smink och med killar som enda samtalsämne. Tre års studier av en klass borde kanske fått fram fler exempel än så?

Nåja. Vad vet jag. Det är väldigt roligt att diskutera iallafall, och alla har så intressanta ämnen att ta upp. Inför varje seminarie ska man förbereda två frågeställningar var som kan diskuteras. Det resulterar alltså i 24 olika frågor, och knappt tre timmar på sig att diskutera allt. Det är så det går runt i huvudet på mig. Här är lite ämnen som togs upp.

- Hur stereotypa är vi själva egentligen?
- Normalitetshierarki, heterosexuella vs. homosociala
- Lik, unik, avvikande. Hur kan man vara unik samtidigt som man inte får avvika för mycket?
- Kan samhället bidra till att avdramatisera ord? (88 = HH från andra världskriget, men hiphoparna tog över det och kallade sig Hammer Hills. Kan man fortsätta på det spåret?)
- Skiljer sig homosocialitet killar och tjejer emellan? Skiljer det sig tjejgrupper emellan?
- Vilka är egentligen med och håller den heterosexuella normen vid liv?
- Finns det ghetton i sverige egentligen? Och hur kan synen på det hela påverka oss när vi som färdiga socionomer bemöter människor?

Jag tycker som sagt att det är jättespännande att diskutera, speciellt när det faktiskt inte finns något rätt eller fel. Och hela vår utbildning är i princip så. Det finns inget rätt eller fel, det handlar om uppfattninar och tankar om det hela.

En sak jag började fundera på var dock varför tjejerna som omnämns ovan, dom som gick barn och fritid och klädde sig i utmärkande kläder... Varför säger man att dom klär sig som horor? Både i boken vi läste och här och nu. Alltså, en tjej som bär kort kjol, tighta tröjor, urringat osv. Varför är det att klä sig som horor? Jag vet inte om det kunnat undgå någon, men just nu är det ju mode att ha strumpbyxor/tights med en kort tight tröja/klänning/whatever till. Dessa går preciiiis under skinkorna på tjejerna, och stannar knappast där om dom skulle råka behöva springa några meter till bussen eller så. Varför sägs det aldrig att dessa klär sig som horor? Dom vill ju visa upp sig lika mycket dom? Och dessutom, jag skulle tro att dom flesta av dagens faktiska prostituerade knappast bär sådana kläder som åsyftas på barn och fritid-tjejerna. Jag tror faktiskt att dagens horor smälter in rätt bra bland oss andra, så länge man inte räknar den lilla klick som vandrar på malmskillnadsgatan eller rosenlund. Men alla andra. (Läs En eskortflickas öden och äventyr t.ex.) Alltså kanske man borde börja säga något annat. "Usch, hon klär sig som en.. ungdom." Eh. Kanske inte klingar lika illa? Och illa är väl målet med det? Eller? Jag själv vet inte. Jag hör säkert till dom som klär sig som en hora emellanåt. Jag menar, jag älskar korta kjolar och jag har dessutom flera korsetter i garderoben. Ojoj. Ni skulle bara se mig när jag går ut. Men sådan är jag och då får väl folk stämpla mig då. Vad ska man göra?

Det är lustigt hur mycket saker som bara "finns" och bibehålls, enbart för att folk inte reflekterar över saker då och då.

Jag stänger av nu.

Varje dag kämpar jag mot något stort, svart och ont. Varje dag skriker jag. Aaaaaah! skriker jag inuti så högt jag bara kan. Hela tiden. Hela dagen. Varje dag.

Så jag stänger av nu.
Det finns ingen mening.

- Hej Lilla! sade busschaffören glatt när jag klev på bussen utanför stallet och jag ville plötsligt bara falla ner i en hög och gråta. Trött, iskall och ledsen kändes det som alldeles för vänliga ord för att jag skulle kunna hantera det just då. Inte från en främling. Han log åt mig och jag kände mig verkligen liten. Liten och trött och ledsen. Jag är sjuk och eländig och min dag började tidigt imårse och tar aldrig slut.

Det är konstigt hur mycket man kan driva sig själv att göra utan att ha någon egentlig ork. Fast det är lite av mitt problem nu för tiden. I jämförelse med förut kan jag inte tvinga mig till saker längre. Inte på samma sätt. Inte till samma grad. Tidigare var jag mästarens mästare på att "bara göra saker". Jag hade svart bälte i att ta steg efter steg mot något jag egentligen inte ville. Det kunde gälla att följa med till affären för att inte uteslutas ur pappas inre krets när jag hellre ville se på barnpogrammet på tv. Det kunde gälla att gå upp på morgonen eller att fortsätta leva. Och senare kunde det även gälla att låta människor ha tillgång till min kropp. Sätter man bara ena benet före det andra så går kroppen och det är bara att hänga med. Jag stängde av och så gjorde jag. Behöver jag säga att det inte fungerar så riktigt längre? Det gick till en viss gräns, sedan lade kroppen av och jag kunde få panikattacker, kräkningar eller andra mer eller mindre otrevliga symtom som sade åt mig att inte pusha mig själv längre. Så jag fick ge upp. Med dunder och brak lade systemet av och nu får jag långsamt, långsamt försöka ta mig tillbaka till att åtminstonde kunna göra vissa saker trots motvilja medan vissa saker bara är bra att jag lagt bakom mig.

Jag hade tid hos min psykolog imårse. Vi har bytt tid från onsdagar till fredagar nu. Det är både bra och dåligt. Jag slipper ha ångest resten av veckan. Å andra sidan kan hela helgen bli förstörd om jag har otur. Men jag kan ofta skippa föreläsningen på fredagar om jag skulle behöva. Det är jobbigare än man tror att riva upp gamla sår. Idag ville jag gärna gå på föreläsningen då vi hade en gästföreläsare från Kriscentrum för män, men redan på bussen från psyk kände jag att det kunde gå dåligt. Tårarna trängdes bakom ögonlocken och känslan av ont hängde fast i bröstet. Envis som jag är slog jag på Combichrist på ipoden och tog mig till skolan.

Det är fascinerande hur jag helt sakligt kan ta in information om män i situationer liknande min egen, hur dom påverkats, hur dom agerar, utan att för den skull reagera särskilt starkt. Jag kan dessutom redogöra för att det och det har hänt mig, min far är störd, jag har vittnat mot honom, jag blev våldtagen som ung osv osv, utan att känna särskilt mycket om det längre. Å andra sidan kan jag inte återge vad jag pratade om hos psykologen idag eller förra gången eller gången innan utan att det hugger i mig. Jag kan inte prata om min oförmåga att lita på andra, om mitt kontrollbehov eller om specifika händelser som barn. Det är för ovisst. För obearbetat. För farlig mark att beträda. Men jag antar att det första är en bit på väg och att jag faktiskt går framåt. För några år sedan kunde jag ju inte prata alls.

Men det där med förtroendet gör så ont. Allt med mig känns så dubbelt. Jag kan alltid resonera kring saker och jag kan rent intellektuellt förstå hur saker är. Men mina känslor säger något helt annat. Det är svårt. Janne (min norska kvinnliga psykolog) frågade om jag någonsin har litat på någon. Svaret är tyvärr nej. Nej, jag har aldrig kännt hur det känns att släppa på spärrarna och helt och fullt hänge mig åt ett förtroende. Jag har litat på folk vad gäller olika saker. Att jag inte tror att någon ska vara otrogen mot mig betyder inte att jag litar på personen på alla plan. Eller att jag litar på att en vän håller något som är sagt i förtroende för sig själv betyder inte att jag inte ändå, inför mig själv, håller ett slags avstånd. Det är en slags gardering. En dyr försäkring vars pris kan kännas ganska högt emellanåt. Men det är för mycket på spel för mig. Det är för farligt att släppa garden. Konstant balanserar jag på kanten till den mörkaste avgrund och jag vet inte vad som skulle hända, vart jag skulle landa, om jag släppte taget och litade på någon. Än mindre vet jag vart jag skulle hamna om jag släppte taget, litade på någon och att den personen sedan skulle svika det förtroendet. Jag tror inte att jag skulle ta mig levande ur det.

Så jag sitter här. Med mur efter mur uppbyggd runt mig. Det finns titthål så man kan ana vad för cirkus som rör sig inuti men tjocka skivor okrossbart glas skyddar även de små hålen. Vallgraven brukar sålla bort dom flesta och min armé av mörka krigare kan alltid skrämma bort dom sista tappra försöken att ta sig igenom.

Jag är helt enkelt för rädd.
Helt och hållet livrädd.
Och jag erkänner det.

Jag var ute i helgen på en klubb jag faktiskt gillar. Tyvärr var musiken lite sämre just den här gången när jag äntligen hade lite energi över att släpa mig ut. Men det blev ändå lite dansat. Jag och Anders stod och såg oss omkring som vi brukar göra, och konstaterade att det är verkligen samma människor som alltid. Å andra sidan var det en del nya också. Men många bekanta ansikten. Och vi hade svårt att bestämma oss för om vi gillade det.

Det är alltid samma personer som är stupfulla. Samma personer som prånglat sig i för små lackkläder och hällt i sig stora mängder alkohol, samma människor som letat fram dåliga fuskkorsetter som formar sig efter valkarna istället för tvärtom eller pressat ner benen i en aning för små latexstockings. Vi häpnar lite varje gång och undrar om folk ens sett sig i spegeln innan dom gått hemifrån. Hårt av oss kan tyckas, men jag tror att vi båda har svårt att förstå varför för små kläder tycks vara så populärt på synth/goth/fetish-klubbar? Varför man dricker sig pissfull och glömmer bort att man kanske inte bör böja sig framåt om man har en två decimeter kort kjol på sig? (Jag vill helst inte se andras underliv på det viset.) Eller varför man tar på sig ett par höga stilettklackar och sedan super såpass att man inte kan gå på dom? Gång efter gång efter gång.



Ser man sig omkring på andra liknande klubbar, eller om man slänger ett öga på bildsidor på nätet från klubbarna så ser man det snabbt. Samma människor. Samma kläder. Samma fulla blick. Många är lite pretto, och som om det vore ett litet lajv dom är på spelar dom en roll som inte är dom själva. Klubbar som ska ha lite mer klass lyckas alltid förstöra det med fåniga bdsm-inslag eller "porr" på fel sätt. Alltid samma personer. Alltid samma sätt.

När vi stod där och funderade över folket runt omkring oss var vi som sagt splittrade. Man är trött på allt. Trött på att staden är så liten och klubbscenen givetvis ännu mindre. Samtidigt kanske det finns en trygghet i det. Alltid känner man någon, och så vidare. Och kanske förvärras intrycket av att vi alltid är nyktra med varsin cola i handen medan majoriteten av övriga är påverkade av alkohol och vissa säkert av andra substanser. Och faktum kvarstår ju; vi fortsätter ju faktiskt gå ut. Något får oss att fortsätta gå till samma ställen, om än med större tidsrymd mellan besöken.

Jag önskar bara att det fanns lite mer klass och lite mindre alkohol.
Och kanske lite större kläder då.

Lycka är att ha råd att köpa nya strumpor.

Ja, faktiskt. Så tragiskt det låter men gud så skönt det är. När man efter att ha haft extremt ont om pengar en längre tid äntligen har råd att köpa lite nya strumpor. Tre för 59.90:- på HM. Jag köpte två sådana knippen vilket betyder att jag har sex par hela strumpor. Nya, hela, mjuka och sköna! Vardagslyx på hög nivå helt enkelt!

Ja, det gör jag faktiskt. Jag hoppas att hon, eller vem som nu har gjort det, dör. Jag hoppas att hon dör en lång, smärtsam död. Och innan dess hoppas jag att hon lider. Att det käraste hon har tas ifrån henne och att hon får känna på sant lidanden.

Det är inte många människor som jag föraktar. Jag kan se orsaken bakom när det gäller väldigt mycket. Men när någon ger sig på djur på det sättet, då spelar det inte längre någon roll. Det spelar ingen roll om det är psykiskt sjukdom bakom eller bara ren jävla dumhet. Jag skiter i vilket. Jag vill att dom ska dö. Dom förtjänar inte att kallas människa och dom förtjänar inte vara vid liv.

Jag brukar undvika att läsa sånt här för jag vet hur hårt det tar. Det var inte meningen nu heller, jag såg notisen på aftonbladets förstasida när jag skulle ta ut pengar och jag började gråta direkt. Någon har lämnat hunden fastbunden i ett träd i skogen. Någon har lämnat den där för att dö. Det gör så sjukt jävla ont i mig. Jag gråter och gråter och jag förstår inte. Jag FÖRSTÅR verkligen inte! Jag vill gapa och skrika och få den personen att ha lika jäkla ont som den stackars hunden. Och jag hatar människan nu. Jag hatar verkligen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4285387.ab

Jag kan se det framför mig. Vart ska du matte? Varför lämnar du mig här helt ensam? Jag kan höra pipet. Jag kan se den smala nosen och hur hunden försöker ta sig loss ur halsbandet. Jag kan se hur den skrapar med tassarna, försöker ta bort vad som fängslar den. Ett koppel ifrån friheten. Ett koppel ifrån livet. Sakta försvinner orken. Livsglädjen och envisheten håller den vid liv länge, men tillslut måste den ge upp. Tillslut ger kroppen upp. Den är lämnad där att dö.

Det gör så jäkla ont inuti mig. Så ofattbart, obeskrivligt ont. Ett oskyldigt liv. Nyfikna ögon. Någon som lever för andra. Som alltid vill väl och inte förstår vad onda handlingar är. Hur kan man? Hur fan kan man?

Jag förstår verkligen inte. Och jag kan inget göra.
Jag kan bara gråta.

Så jag gråter.

För att ta det lite kort: jag läser en kurs nu som heter Utagerande och utsatta män och deras livssituationer. Som tenta ska vi analysera en valfri film utifrån olika manligheter i filmen. Vi ska alltså diskutera manligheter i förhållande till tex miljö, hur dom gör manlighet på olika sätt i filmen och hur dom är i relation till andra maskuliniteter och även kvinnligheter.

För detta behöver jag alltså en film. Gärna en med stor fokus på män, men det kan vara precis vilken film som helst. Någon hade tidigare gjort en analys på "Hitta Nemo". Det känns som att göra det lite väl svårt för sig. Men som sagt, alla tips går bra.

Filmer vi kommer analysera i grupp under kursen:

• Allt eller inget
• This is England
• Falling Down
• Mitt liv i rosa
• Woodsmen
• Torsk på Tallin

Filmer jag funderar på att ha som tenta:

• Footballfactory
• Flawless
• American History X
• Fight Club
• American Beauty

Så fyll på min lista. Någon som har några bra tips eller idéer?

Jag hade en diskussion med en av mina närmsta vänner häromdagen. Han var ledsen över att folk inte orkar bry sig. Att människor inte orkar engagera sig. Att saker som djur och miljö och annat glöms bort i en vardag full av konsumerande och stressande och fokus på sig själv. Det är så många människor som engagerar sig en stund men sedan faller platt och ger upp när dom märker att det inte förändrar något. Att resultatet inte är omedelbart.

Jag blir också ledsen när jag tänker på det. Även om jag inte är lika engagerad när det gäller just djur och miljö utan, som nog ingen har missat vid det här laget, i ungdomar och hur man kan förebygga både mobbing, våld och brott. Jag känner igen frustrationen över att ingen annan verkar bry sig. Att ingen annan engagerar sig. Jag ser ju hur i princip alla människor faktiskt KAN göra något, men väldigt få gör det. Dom har inte tid, säger dom. Eller inte möjlighet. Och varför finns inte tiden? Jo för att man ska träna och umgås med vänner och med partner och dessutom hinna ta det lugnt med och ha liten "egen tid". Och så är det ju. Jag kan se att ett träningspass mindre i veckan i tid skulle kunna göra jättemycket för en ungdom som behöver en kontaktperson att träffa någon gång då och då. Men det är ju bara jag som ser det så. Jag kan inte förutsätta att andra vill prioritera på det viset. Alltså är det ingenting jag går runt och tänker på.

I diskussionen om vad som får människor att tappa orken dyker det dock såklart upp. Vad är det som driver människor dit? För något är det såklart. En eller kanske väldigt många erfarenheter gör ju att människor "slutar bry sig".  Hur som helst så är det synd. För visst, vi kan inte förändra saker omedelbart. Vi kan inte trolla med knäna och få världen precis som vi vill ha den. Men vi kan heller inte sitta och gnälla över det hårda klimatet i samhället och den ökade ungdomsbrottsligheten utan att göra något åt det. För göra något åt det kan vi. Inte allt på en gång. Men vi kan finnas där ute, vi kan visa att det finns folk som bryr sig, folk som inte ger upp. Folk som fortsätter kämpa för andra levande varelser, vare sig det är människor eller djur, ungdomar eller äldre, vita, gröna eller blå.

Jag tror att vi måste sluta se allt det negativa. För att orka tror jag att man måste sluta jämföra sig och se vad alla andra har som man själv inte har. För att själv kunna må bra och orka driva saker vidare tror jag att man måste ignorera sådana tankebanor. Och istället för att stirra sig blind på alla dåliga saker, på djurmisshandel, ungdomsbrottslighet, mobbing och så vidare så får man välja att se vad man faktiskt kan göra. Man kan ta vara på det där tillfället när man såg en förut misshandlad hund bli omplacerad, eller när någon ungdom man egentligen inte känner visar att han/hon litar på en eller frågar en om råd. Det finns så mycket som på lång sikt leder till något bra. Och för att orka tror jag att man måste hålla fast vid det. Man måste använda den ignorans så många andra använder sig av, men istället för att ignorera att problem existerar så får man ignorera att låta sig dras ner av det hela. Man får ignorera andra ignorans och köra sitt eget race. Då mår man bäst tror jag. Om man får känna att man gör sitt bästa i att göra saker bättre utan att låta sig bli neddragen av andra som har gett upp.

Jag försöker iallafall.
Och jag ska lyckas.

Jag tittar på SPCA på tv 4+ och jag grinar. Det tog ungefär 30 sekunder från att jag slog på tv´n till att jag började gråta. Jag grinar när dom räddar fyra hundar från sin psykiskt sjuka familj som svälte dom. Jag grinar när dom räddar 15 killingar som släpps för att dö i skogen. Jag grinar när dom beslagtar två hingstar som är så magra att dom inte borde vara vid livet. Och jag grinar när dom visar en lama som arbetar på äldreboenden och hur de äldre skiner upp när dom kämpat för att ställa sig upp och kunna krama laman.

Jag gråter. Grinar. Bölar. Hur kan man misshandla djur? Hur kan man missköta sin hund som inte gör annat än älskar oss villkorslöst i gengäld? Stora mörka ögon tittar in i kameran och en svans som vevas runt runt runt i högt tempo så hela den lilla hunden skakar. Räddad från svält och överlycklig över att kamerateamet kommit för att hälsa på just den hunden. Fina fina djur.

Fy vad jag hatar vissa människor.

Det är lustigt vad många stora, tunga stenar (läs: berg) som kan rasa från bröstet av att det står "G" på rätt sida på internet. Plötsligt kan jag andas igen. Visst, det tog inte många timmar innan jag kommit på nya ångestskapande saker som antingen måste göras eller som ligger där och gnager i bakgrunden på ett eller annat sätt. Jag vet med mig att jag är mästare på att hitta saker som stressar mig på ett eller annat sätt. Jag vet med mig att jag i princip skapar saker att må dåligt över om det inte finns något. Jag vet dessutom med mig att jag gör det för att jag inte känner till ett liv utan ont. Men! När jag loggade in på kursportalen förväntade jag mig verkligen ett IG på omtentan jag skrev på lucia. Jag förväntade mig ännu mer oro inför vårterminen, huruvida jag skulle få fortsätta eller inte. Jag måste ha en av de två kurserna godkända för att få gå vidare och eftersom jag ligger efter så.. tja.. ligger jag efter helt enkelt.

Gissa jag blev lycklig när där stod ett "G". Ett stort, fint "G"! Det betyder att jag kan plugga till juridiktentan i lugn och ro och ta den på omtentan istället. Det betyder också att jag är grym på att sålla information och att ta till mig "rätt" saker. Även om jag klarade godkändgränsen med nöd och näppe så kvarstår ju faktumet att jag knappt läst hälften av litteraturen, och det på fyra dagar. Dessutom är det lite trixigt att läsa 10 böcker som sedan ska avtentas på 7 frågor eller sådär. Men nu är den avklarad och jag kan som sagt ta sikte på att ta juridiken på omtentan. Så himla skönt.

Med andra ord kan jag andas igen, om så än bara för stunden och så länge jag inte tänker på allt annat i mitt liv som kan spöka. Dessutom har min terapi börjat igen efter juluppehållet vilket faktiskt känns bra. Och så har Cebbe fått ett nytt foder som jag hoppas väldigt mycket på. Med lite tur klarar hans mage av det (det är ganska "starkt") och med ännu mer tur kan det faktiskt få honom att lägga på sig lite. Jag håller alla tummar jag hittar i ena handen (och min nya, fina, vackert röda ipod nano jag fick i andra handen) och medan jag väntar på hundviktuppgång läser jag lite juridik och njuter av känslan att vara av med den tunga tentan.

Skönt.

Er beröring är som eld mot min hud. Den bränner mig. Skadar mig. Låter mig uppfatta skillnaden mellan er och mig. Trots att beröringen var så flykting känner jag värmen en lång stund efteråt. Samtidigt känner jag hur kall jag själv är. Som is. Frost. Snö. Rakt igenom jättekall.

Silvertejpen ligger på golvet. Jag tar upp den och fäster den i mig. Varv på varv snurrar jag den runt mig, fäster allting på plats. Det svävar en arm framför mig. Som ett rymdskepp hänger den där i luften. Jag upptäcker att det är min och försöker sätta tillbaka den med hjälp av tejpen. Sist tejpar jag in nästan hela huvudet för att det inte ska lossna och åka iväg i rymden precis som armen nästan gjort.

Långsamt kryper jag ihop i hörnet. Jag låter kallvatten strila över huvudet, ner över kroppen. Jag fryser men det är skönt. Tejpen luktar plast och jag undrar om jag missat något.

Jag har många att jämföra mig med nu. Jag har sett vart andra vänder sig. Jag har sett vad jag alltid stått i skuggan av. Och jag förstår.

Jag ska svälta mig så jag blir lika smal.
Jag ska skära mig för att påminna mig om min oduglighet.
Jag ska förkyla mig för att aldrig glömma smärtan.

Aldrig tillräckligt fin. Aldrig tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt god. Aldrig.

Min plats är ständigt två steg bakom, i den mörkaste tjockaste skugga. Min plats är den självdestruktiva, äckliga, ovärda tjejen som aldrig var eller kommer vara behövd till annat än sex.

Jag var och kommer aldrig vara värd det.

Mitt i all mådålighet får jag plötsligt energi från oväntat håll. Från ingenstans får jag en känsla av frihet. En känsla av att vara stark. Jag vet att så fort jag stänger av musiken rinner jag tillbaka till den vandrande pöl jag mest består av för stunden. Men just nu är jag stark. Stark och vacker och god nog. Just nu förtjänade jag inte dom där åren. Just nu förtjänade jag inte övergreppen. Just nu förtjänar jag bara det bästa och jag klarar mig själv. För jag är stark. Ensam är stark.

Musiken på repeat. Jag vill hålla fast vid känslan. Jag vill alltid känna mig så här. Som om jag alltid klarar mig. Som om jag kan övervinna livet själv och gå segrande ur det. Som att jag kan förändra saker och inte alltid vara den som följer.

Jag har länge känt mig som en cirkus för andra att beskåda. Det har besvärat mig. Jag har varit missnöjd med att andra tycker och tänker om vad jag gör, vem jag är, varför jag gör saker, när dom egentligen inte har en aning. För stunden känns det som att det kvittar. Folk får tycka vad dom vill. Jag klarar mig.

Jag är fri. Om än bara för stunden så är jag fri.
På riktigt.

Att skylla ifrån sig är fult. Att försvara sig är fult. Att förklara sig är fult.

När jag var liten fick jag lära mig att man absolut inte får försvara sig, det låter illa och som att man är skyldig. Jag förstod aldrig det hela riktigt, för om man aldrig får försvara sig, hur gör man då? Jag utvecklade aldrig någon vidare teknik för hur man framför att man är oskyldig något utan att förklara hur det egentligen var. När jag har pratat med mamma så är det inte ens något hon minns att hon sagt, ändå tog jag otrolig fasta vid det.

Men på riktigt. Vad är det egentligen som är så fel med att säga att A faktiskt har att göra med B och C som hände igår, förra året eller när man var liten? Varför är det fel att visa att det sitter lite djupare än vid bara en ytlig grej?

Jag har nämligen upptäckt att det är många som tycker just det. Att det är fel. Att det är att skylla ifrån sig. Att man på något sätt är dålig då. Men jag förstår faktiskt inte det. Man fråntas givetvis inte allt ansvar pga något man utsatts för som barn, men det kan ju ändå ligga en hel del förklaringar i saken. Vad är det som är fel i att förklara det?

Personligen har jag ju tvåtusentrehundrasjuttiofyra saker som jag kan reagera på. Jag har ångest. Jag får ångest om någon tar i mig när jag är spänd. Jag har grava förtroendeproblem. Jag är rädd för allt möjligt. Jag sluter mig när jag får ont eller när det är för mycket i mitt huvud.

Jag skulle kunna göra en lång lista över saker som leder till något "fel" hos mig, och en lika lång lista över vad det grundar sig i. Att jag har svårt att lita på andra är inte någon fånig klyscha. Det grundar sig ju i att ingen någonsin bevisat att man kan lita på andra. Istället är det bevisat att om man inte säger rätt saker blir man utslängd, om man säger nej får man kläderna avslitna och en penis uppstucken i en, och om man inte är tillräckligt bra/smal/snygg/duktig så duger man inte. Om någon gör något som sårar mig så backar jag. Inte för att jag vill. Inte för att den personen är det hemskaste som finns. Utan för att jag helt enkelt får ont och inte törs lita mer. För mig står mycket på spel hela tiden och det brukar jag förklara. Ändå används det som hån. Eller som argument emot mig. Eller som något allmänt negativt.

Varför? Det finns ju en anledning?

Av någon anledning är jag en sådan som bryr mig om vad andra säger. Jag bryr mig om vad andra tycker. Det kryper in under mitt skinn och bor där och följer med mig i vardagen och jag kan inte ta bort det. Jag kan inte stänga av. Så för mig är det viktigt att alla aspekter tas med. Vågen i mig kickar in och jag vill förklara från alla vinklar. Förklara alla orsaker som lett mig dit jag är just då. Och det gäller inte bara mig, det gäller andra också. Länge försvarade jag till och med pappa, den man som gjort mig och min familj mest illa någonsin. Men det kvittade. För att något ska kännas rättvist så måste alla vinklar med, annars kan det vara. Kanske är det därför det gör extra ont när andra skalar av "mig", återger sin sida av saken för andra utan att ta med hur jag kämpat, hur jag vridit och vänt på mig själv, och som jag upprepat nu; att det finns en eller några tusen orsaker.

Det gör mig ledsen.

Ännu ett år har gått. När 2007 var slut hoppades jag innerligt att 2008 skulle bli ett bra år. Någon gång måste ju saker vända och 2007 var ett dåligt år. Men det vände inte. Snarare tvärtom.

2008 var året:

- Som jag kom in på mitt efterlängtade program på universitetet. Tyvärr blev det också året som jag hade för mycket personliga problem för att klara av det och nu får jag antagligen inte fortsätta.

- Som jag fick köpa min älskade lilla valp. Jag var så otroligt lycklig. Dagen slutade dock i tårar och ångest, och inte ens det lilla ullknytet kunde trösta mig.

- Som jag skar, skar och skar. Jag skulle sluta. Men jag kunde inte.

- Som jag testade tre olika mediciner och gav upp. Ingen fungerade utan biverkningar.

- Som jag fick ett samtal av pappas fru som sade att hon tror att min "papa is sick in his head." Jag sitter fortfarande med dåligt samvete och undrar om jag ska göra en anmälan till soc.

- Som jag trasslade in mig och inte kunde ta mig ut. Försökte åt ena hållet och åt andra hållet och åt tredje hållet. Blev omtalad och baktalad och uppochnedtalad. Och dog inuti.

- Som jag sårade två personer som jag tycker om, pga trasslet, min vilja att vara till lags och min vilja att komma vidare. Jag vill aldrig mer göra om det.

- Som jag gjorde ytterligare någon jag tycker om väldigt illa. Jag är tacksam för att ha fått en ny chans och jag piskar mig själv varje dag pga det hela.

- Som jag drömde mardrömmar varje natt, om att fly, om att med gråt och skrik försöka förklara hur smärtan känns och om att bli mördad. Om och om igen.

- Som jag lärde mig ännu mer om mig själv och andra.

- Som slutade lika pissigt som det började.

Jag undrar vad 2009 har för något att erbjuda. Att jag inte förtjänar ett bra år har jag redan förstått.
Jag hoppas ni andra har mer tur.
Kärlek.

Jag älskar mina djur. För mig är älska ett väldigt stort ord. Men jag skulle verkligen göra vad som helst för mina djur.

Ibland brukar jag gå och tänka på olika saker som skulle kunna hända människor eller djur som jag älskar. Egentligen är det nog inte så bra taktik eftersom jag har en enorm inlevelseförmåga och med lätthet börjar gråta av bara tanken. Men utan mina djur är jag ingen. Dom har blivit en så stor del av mitt liv att jag, på riktigt, skulle göra vad som helst i min makt för deras skull.

Mina fina, älskade djur.

Jag har som vanligt så där många tankar i mitt huvud. Dom dansar någon slags ryckig, orytmisk dans i min hjärna och jag är oförmögen att följa dess ickemönster. Jag vill skriva, jag vill bli av med lite hårda, tunga ord, men allt är riktat mot mig själv och jag vet att jag redan har en hel drös destruktiva smärtinlägg. Ibland vill jag skriva på min bok, en natt fick min hjärna spel och hade någon dikterat alla mina tankar hade boken varit färdig nu. Hela natten låg jag och vände och vred och försökte sova med hjärnan konstruerade skrivna meningar i vad som kändes som en evighet. Undra varför jag gör så förresten. Varför jag så ofta tänker i skrift. Gör ni andra också det?

Det är juluppehåll på psyk. Min psykolog har flera veckors semester och jag börjar redan undra hur jag ska överleva. Hur vråljobbigt det än är att gå dit och riva upp äckliga, otäcka minnen så har det blivit ett ställe där jag får finnas. Där hela jag är okej och där jag får visa hur snurriga mina tankar är och hur långt jag kan driva mig själv.

Jag har för övrigt lagt ner medicinerningen igen. Jaja, jag vet. För sjuttiofjärde gången ungefär. Men jag hatar att gå runt och känna mig pluffsig och konstant drogad. Medicinen gjorde mig fruktansvärt trött, jag kunde med lätthet sova 12 timmar om dagen och sedan knappast vakna innan jag skulle sova igen. Ingenting fungerar när jag är så trött, och jag försov mig tre timmar för första gången i hela mitt liv när jag skulle på en hundutställning. Och med min kroppsproblematik kan ni ju föreställa er att det knappast hjälper att bli pluffsig och småslö och fet. Mina mått mätt när det gäller min egen kropp då. Hur som helst så har jag inte vågat meddela min psykiatriker det hela ännu. Jag råkade missa vår avtalade tid och har inte orkat ta tag i att boka en ny tid. Men mediciner kan inte göra något åt yttre saker som påverkar mig. Medicinen tar inte bort minnen eller människor som gör saker svårt eller ekonomiska problem. Faktum är att den snarare förvärrade det för mig. Min ångestvardag har gjort att jag hamnar efter i skolan. Då börjar jag stressa över saker jag måste göra, böcker som måste läsas och den stundande tentan som jag måste klara. Att vara konstant trött hjälper mig inte ens lite att orka plugga, eller orka öppna posten, eller orka betala räkningarna med mina ickeexisterande pengar. Inte ens lite hjälpte det. Så nu när jag slutat äta sedan ett tag mår jag genast lite bättre igen, rent energimässigt.

Baksidan är såklart att jag är tillbaka på att inte sova alls. Jag har ju mina perioder av ickesön varvat med konstant trötthet. Men ärligt talat känns det mycket bättre än att ha en enda lång period av konstant dvala. Jag vill vara levande. Jag vill känna mina känslor. Jag vill kunna tänka raka tankar och jag vill kunna andas och känna att jag faktiskt lever här och nu. Så lite sömnbrist och ångest får vara. Jag har atarax mot ångesten när det blir kris och den kan jag ta för att få sova med om jag vill. Jag som (till mångas stora irritation) till och med vägrar ipren och alvedon in i det längsta vägrar ta massa beroendeframkallande skit, så nu är det jag mot världen. Med lite hjälp av atarax ibland då. Men bara ibland.

Just nu lyssnar jag på Cure och Katie Melua och Hocico och Combichrist i en enda stor röra. Jag samlar energi (jaja, man KAN faktiskt få energi av the Cure. Dom är så sjukt bra så jag blir lyrisk.) och blundar och andas och njuter.

Det blir många allmäna uppdateringar här nu. Inga mästerverk till texter direkt. Men jag är upptagen med annat just nu, och det får vara så en tid. Jag ska bygga ett schema åt mig själv med alla saker jag måste göra men som ger mig sådan ångest att jag blir paralyserad och inte gör någonting istället. Nu är det dessutom jul och jag ser fram emot lite mys hemma hos mamma. Som jag skrivit förut är det lustigt hur jag envisas med att tycka om julen, trots mina erfarenheter av högtider överlag och julen speciellt. Å andra sidan symboliserar det väl mig väldigt mycket. Skam den som ger sig och det går alltid bra i slutändan. Skiter det sig en gång så kommer det alltid nya tillfällen att försöka. Ibland måste man dock inse när man bränt sina broar, eller helst ta vara på vad man har innan man förlorar det. Alltihop är saker jag jobbar mycket på nu, och jag fortsätter försöka vara positiv inför framtiden.

Allt ska bli bra.
Det förtjänar jag.