Restaurangen
Det finns en restaurang på Emils gata som ger mig ångest varje gång jag passerar den. Dom som har den har gjort om en massa förut, och öppnade en liten mexikansk restaurang. Vad det var innan vet jag inte. Enda kruxet nu är att det aldrig är några gäster där. Verkligen aldrig. Ibland ser man någon stå där inne och plocka med några menyer, flytta om lite eller så. Men aldrig några gäster. Och det smärtar mig så. Det gör mig så ont att någons livsverk går i spillror. Någons dröm som faktiskt kanske tagit tid att förverkliga krossas. För tänk vad med planering det ändå ligger bakom. Någon eller några har suttit och planerat ihop hur det ska se ut, vad väggarna ska ha för färg, hur menyn ska se ut och hur borden ska dukas. Någon har lagt ner en massa energi och hopp och förväntningar. Kanske har dom med spänning sett fram emot öppningsdagen. Att få nöjda gäster till sitt nya, fina ställe. Men så kommer inga gäster. Och det smärtar mig.
Jag har funderat på att testa på att äta där någon gång, bara för att se hur maten smakar. Tyvärr är jag inte så jätteförtjust i mexikansk mat. Alla restauranger runt omkring kan vara fullsatta, medan det där inte finns en endaste liten gäst. Inte. En. Enda. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att det beror på maten. Folk slaskar i sig allt möjligt konstigt för dyrare priser. Och läget? Som sagt så ligger det andra restauranger runt omkring som går bra. Så det borde inte vara det heller. Jag förstår att det antagligen är det där med marknadsföring, och med att ha nöjda gäster som sprider budskapet vidare.
Men ändå.
Det gör mig fortfarande ont. Hur tramsigt det än låter.
Jag har funderat på att testa på att äta där någon gång, bara för att se hur maten smakar. Tyvärr är jag inte så jätteförtjust i mexikansk mat. Alla restauranger runt omkring kan vara fullsatta, medan det där inte finns en endaste liten gäst. Inte. En. Enda. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att det beror på maten. Folk slaskar i sig allt möjligt konstigt för dyrare priser. Och läget? Som sagt så ligger det andra restauranger runt omkring som går bra. Så det borde inte vara det heller. Jag förstår att det antagligen är det där med marknadsföring, och med att ha nöjda gäster som sprider budskapet vidare.
Men ändå.
Det gör mig fortfarande ont. Hur tramsigt det än låter.
Long time, no writing
Jag har inte skrivit på ett tag. Det beror inte på avsaknaden av något att säga. Det beror inte på att det inte dagligen ploppar upp texter i mitt huvud. Jag bara orkar inte. Jag går runt och är stressad konstant, och är det inte det ena så är det det andra eller det tredje. En blinkande msnruta kan få mig att glömma bort vad jag höll på med, och stressen som river inuti mig får mig att falla apatiskt platt mot marken. Jag hade en omtenta att plugga inför, men jag klarade det inte. Nu borde jag plugga för nästa tenta, men jag kan inte. Jag läser en sida men minsta ljud distraherar mig och jag blir mer och mer stressad över vad jag borde göra.
Igår var jag i Stockholm över dagen med ett gäng ungdomar i 12-15 års ålder. Vi besökte Fryshuset och jag blev lika inspirerad som jag alltid blir när jag får höra sådana historier. Det startades för 25 år sedan, och har idag en lokal på 24 000 kvm, plus att deras olika föreningar nu finns i andra städer. Här i Göteborg finns ju United sisters, Lugna Gatan, Sharafs hjältar osv. Jag gick därifrån och önskade att jag också kunde få jobba med sånt.
Idag ska jag på möte igen kring ett pilotprojekt jag ska vara med och starta i Lövgärdet. Jag och en till från United Sisters ska samarbeta med Lugna Gatan och Bilda och starta en tjejgrupp för 16-åringar där vi kommer arbeta med dans, musik och konst som olika uttrycksformer samtidigt som vi kommer jobba med frågor kring värderingar, självförtroende, självbild och allt sådant som är viktigt i den åldern. Det ska bli så himla spännande, och jag är faktiskt lite glad över att dom anförtror mig en sådan sak som att starta pilotprojekt. Det ligger mycket ansvar på oss ledare, och vi är ju dessutom ideella och gör allt helt frivilligt, så det krävs ju verkligen rätt personer för det hela. Kul att dom väljer just mig.
Nåja. Liten snabb uppdatering bara. Nu ska jag pussa på min hund som ligger och suckar, vänder på sig och suckar lite till. Han försöker väl förklara hur uttråkad han är så det är lika bra att busa lite innan jag ska iväg.
Lugn och ro vore så underbart just nu.
Igår var jag i Stockholm över dagen med ett gäng ungdomar i 12-15 års ålder. Vi besökte Fryshuset och jag blev lika inspirerad som jag alltid blir när jag får höra sådana historier. Det startades för 25 år sedan, och har idag en lokal på 24 000 kvm, plus att deras olika föreningar nu finns i andra städer. Här i Göteborg finns ju United sisters, Lugna Gatan, Sharafs hjältar osv. Jag gick därifrån och önskade att jag också kunde få jobba med sånt.
Idag ska jag på möte igen kring ett pilotprojekt jag ska vara med och starta i Lövgärdet. Jag och en till från United Sisters ska samarbeta med Lugna Gatan och Bilda och starta en tjejgrupp för 16-åringar där vi kommer arbeta med dans, musik och konst som olika uttrycksformer samtidigt som vi kommer jobba med frågor kring värderingar, självförtroende, självbild och allt sådant som är viktigt i den åldern. Det ska bli så himla spännande, och jag är faktiskt lite glad över att dom anförtror mig en sådan sak som att starta pilotprojekt. Det ligger mycket ansvar på oss ledare, och vi är ju dessutom ideella och gör allt helt frivilligt, så det krävs ju verkligen rätt personer för det hela. Kul att dom väljer just mig.
Nåja. Liten snabb uppdatering bara. Nu ska jag pussa på min hund som ligger och suckar, vänder på sig och suckar lite till. Han försöker väl förklara hur uttråkad han är så det är lika bra att busa lite innan jag ska iväg.
Lugn och ro vore så underbart just nu.
Thank you for sticking the knife in my back
Jag har funderat ganska mycket och intensivt i det senaste. Funderat, ifrågasatt, reflekterat. Jag har vänt och vridit på min roll gentemot andra, vem är jag, vad gör jag, är jag den jag vill? Stunder av irritation har uppstått, men också stunder av sorg. Jag ser att jag har varit någon som inte är jag. Jag ser att jag inte alltid gjort mitt bästa. Att jag inte har räckt till. Samtidigt ser jag att jag har låtit andra köra över mig i onödan. Att jag vänt ut och in på mig själv emellanåt, för andras skull, utan att få något i gengäld. Och behövs det verkligen? Är inte sanningen att man ska ge utan att önska något i retur? Är det inte egoistiskt att förvänta sig något tillbaka? Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till; nej, det är inte fel. Nej, det är inte egoistiskt. Jag utför inte en handling för att den är betungande för mig och för att jag räknar med att få något stort tillbaka. Jag gör saker för att jag vill. Men det är ett ständigt givande och tagande, och det är inte mer än rätt att andra inte bara tar utan även ger. För det handlar inte om stora saker. Det handlar om små, små saker i vardagen.
Mycket har hänt i mitt liv den senaste tiden. Frågan är om någon ens vet om det. Varför inte? Jo för att ingen har brytt sig om att fråga. Jag är med flit ganska återhållsam med vad jag berättar för andra, då det är mina problem att bära. Men jag har till och med försökt sträcka ut en hand eller två. Ett sms. Lite gästboksinlägg. Lite blogginlägg. Responsen har varit.. tystnad. Eller ont om tid.
Ont om tid? Jag förstår faktiskt inte det. Okej att man kanske inte prioriterar att ha en filmkväll när man har vädligt lite ledig tid själv. Men när någon verkligen behöver? När någon mår dåligt och dessutom är öppen med att hjälp behövs och gärna mottages. Bara en timme. En enda liten timme. Någon som förankrar en i verkligheten, så jag slipper sväva runt bland mina mörkertankar. Det finns ursäker. Jag måste repa. Jag har så mycket att göra. Jag jobbar så mycket. Det störda är att jag känner folk som är näst intill heltidsmusiker som alltid har tid för en vän som behöver det, jag känner folk som arbetar tolvtimmarspass och konstant lider av sömnbrist men som ändå alltid ställer upp. Men dom jag sett som mina närmsta vänner dom.. har inte tid..
Jag lägger absolut inte över all skuld på andra. Jag vet med mig att jag varit dålig på att höra av mig. Att jag inte orkar. Att det är svårt att hänga med i alla turer. Att jag har varit en dålig vän. Att jag inte alltid orkar vara drivande. Men när jag för femte gången frågat om någon vill hänga på och rida för att personen yttryckligen sagt att den tycker det är mysigt, men jag ändå inte får det minsta initiativ tillbaka så kan jag bara anta att personen faktiskt är ointresserad. Och det är helt okej, men då kanske man kan säga det från början. Eller så får man helt enkelt revidera sitt förhållande från vän till bekant, så finns där inga krav över huvud taget.
Det gör mig ledsen att veta att några som jag räknat som mina närmsta vänner läser här, men aldrig ens skriver en kommentar eller skickar ett sms och frågar hur det är med mig trots att jag tydligt signalerar hur illa ställt det är med mig. Kanske räcker det att veta att jag skär mig sönder och samman. Kanske är ett uppföljande onödigt. Kanske är den egna smärtan vikigare. För istället gnälls det på andra håll hur mycket man gör för andra, att andra inte uppskattar en och dylikt. Men säg det till dom då. Om man inte vill skjutsa runt folk, skjutsa inte runt folk. Om man inte vill lyssna på sin vän som mår dåligt, gör inte det. Jag har aldrig tidigare kännt att jag fått nog. Jag älskar mina vänner och jag älskar att lyssna, att hjälpa till och bolla med idéer, att finnas. Jag har åkt till sjukhus i tid och otid, jag har lotsat hem från ångestattacker, jag har hållt hand och torkat tårar. Och jag har inget emot det, inte ens lite.
Men jag är så trött nu, och jag hade så himla gärna fått samma sak tillbaka. När jag behövde det. Inte när det finns tid.
Vad värre är, är att jag sitter på information om diverse olika personer som skulle kunna förstöra hela deras liv. Information som dom gett mig förtroligen. Information som jag moraliskt sett helst skulle slippa veta om, eller åtminstonde få berätta för dem som det berör. Och kanske borde jag det. Berätta. Slippa bära tunga samvetsbördor åt andra. Men av vänskap håller jag tyst. Och ändå glöms jag bort. Ändå struntas jag i. Ändå finns inte tid. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.
Som man bäddar får man ligga. Jag har tydligen bäddat otroligt dåligt. Men det är slut med det nu. Nu är början på resten av mitt liv. Så folk som så gärna glorifierar sig själva, som ger sig själv titlar trots att alla vet att verkligheten ser annorlunda ut, eller vänner som helt enkelt inte har tid att sträcka sig utanför sig själva hålls nu borta på behörigt avstånd.
Jag har inte mycket tid över i mitt liv jag heller, men jag har alltid, alltid tid för någon som behöver det.
Mycket har hänt i mitt liv den senaste tiden. Frågan är om någon ens vet om det. Varför inte? Jo för att ingen har brytt sig om att fråga. Jag är med flit ganska återhållsam med vad jag berättar för andra, då det är mina problem att bära. Men jag har till och med försökt sträcka ut en hand eller två. Ett sms. Lite gästboksinlägg. Lite blogginlägg. Responsen har varit.. tystnad. Eller ont om tid.
Ont om tid? Jag förstår faktiskt inte det. Okej att man kanske inte prioriterar att ha en filmkväll när man har vädligt lite ledig tid själv. Men när någon verkligen behöver? När någon mår dåligt och dessutom är öppen med att hjälp behövs och gärna mottages. Bara en timme. En enda liten timme. Någon som förankrar en i verkligheten, så jag slipper sväva runt bland mina mörkertankar. Det finns ursäker. Jag måste repa. Jag har så mycket att göra. Jag jobbar så mycket. Det störda är att jag känner folk som är näst intill heltidsmusiker som alltid har tid för en vän som behöver det, jag känner folk som arbetar tolvtimmarspass och konstant lider av sömnbrist men som ändå alltid ställer upp. Men dom jag sett som mina närmsta vänner dom.. har inte tid..
Jag lägger absolut inte över all skuld på andra. Jag vet med mig att jag varit dålig på att höra av mig. Att jag inte orkar. Att det är svårt att hänga med i alla turer. Att jag har varit en dålig vän. Att jag inte alltid orkar vara drivande. Men när jag för femte gången frågat om någon vill hänga på och rida för att personen yttryckligen sagt att den tycker det är mysigt, men jag ändå inte får det minsta initiativ tillbaka så kan jag bara anta att personen faktiskt är ointresserad. Och det är helt okej, men då kanske man kan säga det från början. Eller så får man helt enkelt revidera sitt förhållande från vän till bekant, så finns där inga krav över huvud taget.
Det gör mig ledsen att veta att några som jag räknat som mina närmsta vänner läser här, men aldrig ens skriver en kommentar eller skickar ett sms och frågar hur det är med mig trots att jag tydligt signalerar hur illa ställt det är med mig. Kanske räcker det att veta att jag skär mig sönder och samman. Kanske är ett uppföljande onödigt. Kanske är den egna smärtan vikigare. För istället gnälls det på andra håll hur mycket man gör för andra, att andra inte uppskattar en och dylikt. Men säg det till dom då. Om man inte vill skjutsa runt folk, skjutsa inte runt folk. Om man inte vill lyssna på sin vän som mår dåligt, gör inte det. Jag har aldrig tidigare kännt att jag fått nog. Jag älskar mina vänner och jag älskar att lyssna, att hjälpa till och bolla med idéer, att finnas. Jag har åkt till sjukhus i tid och otid, jag har lotsat hem från ångestattacker, jag har hållt hand och torkat tårar. Och jag har inget emot det, inte ens lite.
Men jag är så trött nu, och jag hade så himla gärna fått samma sak tillbaka. När jag behövde det. Inte när det finns tid.
Vad värre är, är att jag sitter på information om diverse olika personer som skulle kunna förstöra hela deras liv. Information som dom gett mig förtroligen. Information som jag moraliskt sett helst skulle slippa veta om, eller åtminstonde få berätta för dem som det berör. Och kanske borde jag det. Berätta. Slippa bära tunga samvetsbördor åt andra. Men av vänskap håller jag tyst. Och ändå glöms jag bort. Ändå struntas jag i. Ändå finns inte tid. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.
Som man bäddar får man ligga. Jag har tydligen bäddat otroligt dåligt. Men det är slut med det nu. Nu är början på resten av mitt liv. Så folk som så gärna glorifierar sig själva, som ger sig själv titlar trots att alla vet att verkligheten ser annorlunda ut, eller vänner som helt enkelt inte har tid att sträcka sig utanför sig själva hålls nu borta på behörigt avstånd.
Jag har inte mycket tid över i mitt liv jag heller, men jag har alltid, alltid tid för någon som behöver det.
Karma
Man ska inte underskatta fenomenet karma.
Eller som man bäddar får man ligga, som man ju ibland säger.
Eller som man bäddar får man ligga, som man ju ibland säger.
Att engagera sig
Jag har väldigt lätt för att engagera mig. Jag kan engagera mig i djur, i sakfrågor och i andra individer. Det finns mycket jag tycker att jag tillsammans med andra kan förändra. Vi kan göra så mycket mer än vi tror. Ibland blir jag förtvivlad över att inte andra gör mer, inte engagerar sig mer, och jag undrar hur människor bara kan låta saker bero. Utan att reagera. Utan att ens försöka. Jag själv är en person som helt enkelt inte kan det. Visserligen föredrar jag opolitiskt bundna saker, främst då jag faktiskt inte helt kan hålla med ett parti framför ett annat. Och så anser jag att man når bäst och mer allmäna resultat då också.
Jag har hört vissa uttrycka att om man är rik får man inte arbeta med välgörenhet för det är hyckleri. Värre nonsens har jag nog aldrig hört. Det är väl bättre att även de rika arbetar med solidariska saker, hellre än enbart sitter och jäser på sina rslen i sina fina lägenheter? Jag hade gärna varit rik och levt hyffsat väl och samtidigt fått arbeta ideellt i olika organisationer.
Hur som helst. Som dom flesta vet växte jag upp med missbruk i familjen. Det har därför blivit något jag brinner extra starkt för. Av flera orsaker har jag själv aldrig riktigt uppskattat alkohol, och jag dricker extremt sällan. Jag minns hur otäckt det var när pappa var berusad, men även när jag var hos kamrater och deras föräldrar druckit. För även om det inte förekommer någon form av övergrepp eller liknande så beter sig människor som druckit annorlunda mot när dom är nyktra. (Se bara på alla dessa krogslagsmål, övergrepp, misshandelsfall osv. Hur många av dem sker egentligen utan drogpåverkan?) Jag har minnen av allt från utagerande saker till ömhetstecken som aldrig fanns annars. En gång stoppade t.ex. min pappa om mig när jag skulle sova, något han aldrig tidigare gjort. Jag minns hur otäckt jag tyckte det var, just för att det aldrig annars hände. Stanken av alkohol och oförmågan att tala normalt gjorde givetvis sitt till, men ibland räcker det med handlingen. Eller kroppsspråket.
Min erfarenhet har gjort mig extremt lyhörd för andra människors kroppsspråk, och jag kan fortfarande känna mig otrygg om alla i min omgivning dricker. Särskilt om den jag är på en plats med dricker, som en nära vän eller pojkvän. Jag kan inte hjälpa det men jag blir spänd och orolig. Inte för att jag tror att personerna jag känner skulle göra något dumt, utan för att det ofta innebär ändrade personligheter, mer öppenhet, mer slutenhet eller vad som helst.
Nu är det snart jul. Jular har för oss inneburit något hemskt och jobbigt. Precis som för mängder andra barn. Jag har skrivit på att inte dricka alkohol under julafton, juldagen och annandagen. För mig är det visserligen inget problem eftersom jag inte hade gjort det annars heller. Men om någon annan skulle råka vilja engagera sig och lova samma sak, speciellt dom som firar jul med barn i sin omgivning, så är detta länken:
www.vitjul.com
För att alla barn förtjänar en vit jul.
I dubbel bemärkelse.
Jag har hört vissa uttrycka att om man är rik får man inte arbeta med välgörenhet för det är hyckleri. Värre nonsens har jag nog aldrig hört. Det är väl bättre att även de rika arbetar med solidariska saker, hellre än enbart sitter och jäser på sina rslen i sina fina lägenheter? Jag hade gärna varit rik och levt hyffsat väl och samtidigt fått arbeta ideellt i olika organisationer.
Hur som helst. Som dom flesta vet växte jag upp med missbruk i familjen. Det har därför blivit något jag brinner extra starkt för. Av flera orsaker har jag själv aldrig riktigt uppskattat alkohol, och jag dricker extremt sällan. Jag minns hur otäckt det var när pappa var berusad, men även när jag var hos kamrater och deras föräldrar druckit. För även om det inte förekommer någon form av övergrepp eller liknande så beter sig människor som druckit annorlunda mot när dom är nyktra. (Se bara på alla dessa krogslagsmål, övergrepp, misshandelsfall osv. Hur många av dem sker egentligen utan drogpåverkan?) Jag har minnen av allt från utagerande saker till ömhetstecken som aldrig fanns annars. En gång stoppade t.ex. min pappa om mig när jag skulle sova, något han aldrig tidigare gjort. Jag minns hur otäckt jag tyckte det var, just för att det aldrig annars hände. Stanken av alkohol och oförmågan att tala normalt gjorde givetvis sitt till, men ibland räcker det med handlingen. Eller kroppsspråket.
Min erfarenhet har gjort mig extremt lyhörd för andra människors kroppsspråk, och jag kan fortfarande känna mig otrygg om alla i min omgivning dricker. Särskilt om den jag är på en plats med dricker, som en nära vän eller pojkvän. Jag kan inte hjälpa det men jag blir spänd och orolig. Inte för att jag tror att personerna jag känner skulle göra något dumt, utan för att det ofta innebär ändrade personligheter, mer öppenhet, mer slutenhet eller vad som helst.
Nu är det snart jul. Jular har för oss inneburit något hemskt och jobbigt. Precis som för mängder andra barn. Jag har skrivit på att inte dricka alkohol under julafton, juldagen och annandagen. För mig är det visserligen inget problem eftersom jag inte hade gjort det annars heller. Men om någon annan skulle råka vilja engagera sig och lova samma sak, speciellt dom som firar jul med barn i sin omgivning, så är detta länken:
www.vitjul.com
För att alla barn förtjänar en vit jul.
I dubbel bemärkelse.
Det skriker och tar aldrig slut
Jag har så många tankar i mitt huvud att dom inte längre ryms. Många är egentligen ingenting jag känner för att dela med mig av heller. Av olika orsaker. Som att jag inte vill kasta sten i glashus. Eller för att det inte känns värt det. Eller för att jag själv inte är värd det. Oavsett vilket så är det jobbigt, för det får snart inte plats mer.
Den här veckan var psykologbesöket inställt. Jag ogillar det. För även om det är jobbigt att gå dit så har det blivit ett ställe där jag får säga saker som jag inte kan säga till någon annan. Där får jag känna som jag känner. Allt är tillåtet. Jag behöver inte kämpa med att hålla ihop mig eller med att få med varenda vinkel av en aspekt. För där räknas bara min egen. Jag behöver inte försvara andra inför min psykolog. Hon förstår att det finns många infallsvinklar och hon förstår varför jag känner som jag gör.
Senast pratade vi om julen. Inte den kommande, utan dom som varit. Ett av mina känsligaste ämnen. Ibland förundras jag över att jag fortfarande tycker om julen, att jag tycker den är mysig och att jag ser fram emot den. Själva julafton är alltid lite svår, men jag kämpar ändå. Jag vill göra om. Göra bättre.
Jag minns många saker. Dom gör ont. Dom får mig att skaka och gråta och nästan kräkas när jag går ifrån psykologen. Men det är ändå skönt att ha berättat. Om än bara lite. Några få meningar. Några få ord.
På senaste tiden har jag uppmärksammat mina humörsvängar lite extra. Jag har länge vetat att jag pendlar väldigt mycket. Men jag blir allt räddare att jag ska förvandlas till min pappa. Det är ju precis så han var. Det är så han är. Han pendlar. Han går från glad till arg. Och jag kan verkligen föreställa mig hur han kände. Det är som om hela kroppen går in i någon slags försvarsställning. Eller högspänning. Kom inte nära. Rör inte vid mig. Säg inga snälla ord. Säg ingenting. Allt blir för mycket och jag blir sur och tvär och enstörig. Jag går undan, för alla intryck utöver mina egna känns för mycket. Att förstrött klicka runt på internet eller att titta på något random på tv är mycket nog, och jag bara väntar på att jag ska börja svära och smälla i saker. Precis som pappa. Och jag märker det men jag kan inte veja. Jag kan inte påverka. Jag kan inte med tankekraft häva tillståndet. Då hade jag gjort det. För jag vill verkligen, verkligen inte vara sådan.
Och jag gråter och skriker och klöser. Jag ser hur jag förvandlas till pappa och jag ser hur jag kommer förstöra andra individer så som han har förstört mig. Och jag blir livrädd! Jag får inte. Kan inte. Vill inte!
I smyg betraktar jag. Jag ser. Jämför mig. Lägger ihop ett och ett. Ser det braiga. Förstår. Ser mina egna brister. Äckel. Äckelmänniska. Jag vill inte längre. Jag vill verkligen inte längre. Och jag önskar att jag var svagare. Att jag bara kunde ge upp. Slippa. Falla ihop. Jag önskar att det låg i mig att bara släppa taget. För jag orkar verkligen inte mer.
Jag känner hur ångesten kommer krypande. Den är välbekant vid det här laget. Allting blir störande, till och med när jag är ensam. Det kryper i min kropp och jag vill bara gråta. Till och med när jag sitter här och skriver slår den till. Att skriva fel, behöva backa, sudda. Allt är för påfrestande. Ångestmonstret inuti mig skriker. Sväljer mig hel. Sätter punkt nu.
Det här blir ingen rolig natt.
Den här veckan var psykologbesöket inställt. Jag ogillar det. För även om det är jobbigt att gå dit så har det blivit ett ställe där jag får säga saker som jag inte kan säga till någon annan. Där får jag känna som jag känner. Allt är tillåtet. Jag behöver inte kämpa med att hålla ihop mig eller med att få med varenda vinkel av en aspekt. För där räknas bara min egen. Jag behöver inte försvara andra inför min psykolog. Hon förstår att det finns många infallsvinklar och hon förstår varför jag känner som jag gör.
Senast pratade vi om julen. Inte den kommande, utan dom som varit. Ett av mina känsligaste ämnen. Ibland förundras jag över att jag fortfarande tycker om julen, att jag tycker den är mysig och att jag ser fram emot den. Själva julafton är alltid lite svår, men jag kämpar ändå. Jag vill göra om. Göra bättre.
Jag minns många saker. Dom gör ont. Dom får mig att skaka och gråta och nästan kräkas när jag går ifrån psykologen. Men det är ändå skönt att ha berättat. Om än bara lite. Några få meningar. Några få ord.
På senaste tiden har jag uppmärksammat mina humörsvängar lite extra. Jag har länge vetat att jag pendlar väldigt mycket. Men jag blir allt räddare att jag ska förvandlas till min pappa. Det är ju precis så han var. Det är så han är. Han pendlar. Han går från glad till arg. Och jag kan verkligen föreställa mig hur han kände. Det är som om hela kroppen går in i någon slags försvarsställning. Eller högspänning. Kom inte nära. Rör inte vid mig. Säg inga snälla ord. Säg ingenting. Allt blir för mycket och jag blir sur och tvär och enstörig. Jag går undan, för alla intryck utöver mina egna känns för mycket. Att förstrött klicka runt på internet eller att titta på något random på tv är mycket nog, och jag bara väntar på att jag ska börja svära och smälla i saker. Precis som pappa. Och jag märker det men jag kan inte veja. Jag kan inte påverka. Jag kan inte med tankekraft häva tillståndet. Då hade jag gjort det. För jag vill verkligen, verkligen inte vara sådan.
Och jag gråter och skriker och klöser. Jag ser hur jag förvandlas till pappa och jag ser hur jag kommer förstöra andra individer så som han har förstört mig. Och jag blir livrädd! Jag får inte. Kan inte. Vill inte!
I smyg betraktar jag. Jag ser. Jämför mig. Lägger ihop ett och ett. Ser det braiga. Förstår. Ser mina egna brister. Äckel. Äckelmänniska. Jag vill inte längre. Jag vill verkligen inte längre. Och jag önskar att jag var svagare. Att jag bara kunde ge upp. Slippa. Falla ihop. Jag önskar att det låg i mig att bara släppa taget. För jag orkar verkligen inte mer.
Jag känner hur ångesten kommer krypande. Den är välbekant vid det här laget. Allting blir störande, till och med när jag är ensam. Det kryper i min kropp och jag vill bara gråta. Till och med när jag sitter här och skriver slår den till. Att skriva fel, behöva backa, sudda. Allt är för påfrestande. Ångestmonstret inuti mig skriker. Sväljer mig hel. Sätter punkt nu.
Det här blir ingen rolig natt.
Telefonsamtal
"Hej och välkommen till CSN - Centrala organisationen för Styrande Nazister. Innan vi kan ta ditt samtal vill vi att du gör några val. Är du normalbegåvad, tryck 1. Anser du dig vara en lägre stående varelse, tryck 2. Anser du dig vara lika intelligent som oss, var god lägg på luren."
1
"Du har valt 1. Om du vill godkänna detta valet. Tryck 1. Om du vill ändra valet och höra alternativen igen, tryck 2."
1
"Du har valt att hålla fast vid ditt val. Är detta ditt slutgiltiga val, tryck 1. Annars, tryck 2."
1
"Du har valt att fortsätta. För att kunna hjälpa dig behöver vi veta lite mer. Gäller ditt ärende studiestöd, tryck 1. Gäller det klagomål, var god lägg på luren."
1
"Ditt ärende gäller studiestöd. Du bör veta att vi sällan har ork eller lust att besvara dina frågor. Ha detta i åtanke när du gör kommande val. Vill du ha några av våra blanketter, tryck 1. Vill du ha en blankett om hur man fyller i våra blanketter, tryck 2. Vill du göra en ny ansökan om studiemedel, var god lägg på luren. Det tar ändå alldeles för lång tid att behandla ditt ärende."
1
"Om du tycker om att trycka på knappar och vill fortsätta kommunicera med vårat talsvar, tryck 1. Vill du tala med en handläggare, tryck 2.
2
"Du har för första gången tryckt två. Vill du fortsätta, tryck 1. Vill du avbryta, tryck 2.
1
"Du vill tala med en handläggare, tänk på att vi oftast är otroligt otrevliga och avskyr våra arbeten. Är vi trevliga är det enbart för att vi får gå hem om tre minuter, eller för att vi fick ligga igår. Du kopplas nu vidare.
Ditt samtal är nummer.... 2378 i kön. Beräknad väntetid är.. 46 timmar och.. 23 minuter. Tack för att du väntar."
1
"Du har valt 1. Om du vill godkänna detta valet. Tryck 1. Om du vill ändra valet och höra alternativen igen, tryck 2."
1
"Du har valt att hålla fast vid ditt val. Är detta ditt slutgiltiga val, tryck 1. Annars, tryck 2."
1
"Du har valt att fortsätta. För att kunna hjälpa dig behöver vi veta lite mer. Gäller ditt ärende studiestöd, tryck 1. Gäller det klagomål, var god lägg på luren."
1
"Ditt ärende gäller studiestöd. Du bör veta att vi sällan har ork eller lust att besvara dina frågor. Ha detta i åtanke när du gör kommande val. Vill du ha några av våra blanketter, tryck 1. Vill du ha en blankett om hur man fyller i våra blanketter, tryck 2. Vill du göra en ny ansökan om studiemedel, var god lägg på luren. Det tar ändå alldeles för lång tid att behandla ditt ärende."
1
"Om du tycker om att trycka på knappar och vill fortsätta kommunicera med vårat talsvar, tryck 1. Vill du tala med en handläggare, tryck 2.
2
"Du har för första gången tryckt två. Vill du fortsätta, tryck 1. Vill du avbryta, tryck 2.
1
"Du vill tala med en handläggare, tänk på att vi oftast är otroligt otrevliga och avskyr våra arbeten. Är vi trevliga är det enbart för att vi får gå hem om tre minuter, eller för att vi fick ligga igår. Du kopplas nu vidare.
Ditt samtal är nummer.... 2378 i kön. Beräknad väntetid är.. 46 timmar och.. 23 minuter. Tack för att du väntar."
Destination: evighetsmörker
Jag ser mig om och försöker uppfatta ansiktena som omger mig. Alla människor är änglar och jag ser manänglarna och kvinnoänglarna och barnänglarna. Alla bara står där. Så rena. Så vackra. För vackra för mig. För goda. För fina. Jag är för smutsig. Äckelheten dryper om mig och det svarta inutiet väller ur mig, smetar in mig, fångar mig. Kom inte nära! Det sprider sig, smittar, förpestar.
Min kropp är spänd. Varje liten muskel är hård. Och jag skakar. Jag försöker kontrollera mig. Försöker få musklerna att lyda, att bli snälla och mjuka som ängelansiktena. Och jag tänker att jag kanske hör hemma någonstans där änglarna bär vita rockar och delar ut tabletter i granna färger som man sväljer med massa vatten och där någon klappar på en och ljuger om att man är bra fast alla egentligen vet att man är äcklig och ful och evighetsmörker och inutisvärta.
Spänd. Så spänd. Och jag kan inte längre lova. Jag kan inte längre lova att jag finns kvar om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte går sönder om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte dör. Om du rör mig. För jag orkar inte hålla ihop längre. Jag orkar inte vara någon jag inte är och jag orkar inte göra alla besvikna.
Änglamänniskorna kommer långsamt närmre. Som ett enda kollektivt väsen av godhet bildar dom en gungande, lugnande massa. Dom är så vackra. Så fina. Jag törs inte blinka. Jag vill inte missa något. Men dom får ju inte se mig. Dom får inte röra. Mitt smutsiga väsen sölar ner. Usch, jag är så äcklig att inte ens mitt blod kan hålla sig inom mig utan måste grisa ner hela golvet runt omkring. Så äcklig att mitt inre inte längre vill vara mitt inre. Som en fabrik förpestar jag min omgivning. För mycket. För nära. Alldeles, alldeles för nära.
Plötsligt omfamnas jag av något svart och mjukt. Ett par vingar. Ett par stora svarta vingar. Dom rör vid mig trots min äckelhet. Dom bär mig, orkar mig, tar mig med. För mig bort ifrån de vackra ängelmänniskorna och tar mig dit jag egentligen hör hemma.
Borta.
Långt, långt borta.
I evighetsmörkret.
I evighetskylan.
För alltid.
Min kropp är spänd. Varje liten muskel är hård. Och jag skakar. Jag försöker kontrollera mig. Försöker få musklerna att lyda, att bli snälla och mjuka som ängelansiktena. Och jag tänker att jag kanske hör hemma någonstans där änglarna bär vita rockar och delar ut tabletter i granna färger som man sväljer med massa vatten och där någon klappar på en och ljuger om att man är bra fast alla egentligen vet att man är äcklig och ful och evighetsmörker och inutisvärta.
Spänd. Så spänd. Och jag kan inte längre lova. Jag kan inte längre lova att jag finns kvar om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte går sönder om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte dör. Om du rör mig. För jag orkar inte hålla ihop längre. Jag orkar inte vara någon jag inte är och jag orkar inte göra alla besvikna.
Änglamänniskorna kommer långsamt närmre. Som ett enda kollektivt väsen av godhet bildar dom en gungande, lugnande massa. Dom är så vackra. Så fina. Jag törs inte blinka. Jag vill inte missa något. Men dom får ju inte se mig. Dom får inte röra. Mitt smutsiga väsen sölar ner. Usch, jag är så äcklig att inte ens mitt blod kan hålla sig inom mig utan måste grisa ner hela golvet runt omkring. Så äcklig att mitt inre inte längre vill vara mitt inre. Som en fabrik förpestar jag min omgivning. För mycket. För nära. Alldeles, alldeles för nära.
Plötsligt omfamnas jag av något svart och mjukt. Ett par vingar. Ett par stora svarta vingar. Dom rör vid mig trots min äckelhet. Dom bär mig, orkar mig, tar mig med. För mig bort ifrån de vackra ängelmänniskorna och tar mig dit jag egentligen hör hemma.
Borta.
Långt, långt borta.
I evighetsmörkret.
I evighetskylan.
För alltid.
Huvudvärk och livets hemligheter
Det blåser ute nu. Himlen är grå och det ser ut som att den när som helst ska öppa sig och överösa oss med kallt vatten, precis som den behagada göra senast igår. Mitt huvud värker. Jag tror att det kommer ifrån axlarna igen. Det dunkar och och gör så ont att jag helst av allt vill blunda, och jag känner att en föreläsning om konsumenträtt är det sista jag behöver just nu. Så jag väljer att stanna hemma. Jag har alltid svårt att fatta sådana beslut. Även fast jag vet vad jag vill så krockar det med vad jag borde och så finner jag mig själv velandes, med en knut av stress i magen som bara växer. Som ett barn växer det, fast mycket snabbare. Så fort jag fattat beslutet släpper det, och en stund av lugn infinner sig. Jag ska vara hemma. Jag ska läsa om konumenträtt i boken, sedan ska jag åka till stallet en snabbis och försöka ducka regnet som snart är här.
Jag läser lite på olika forum. Det diskuteras känslor och allt möjligt och jag fascineras över hur vissa personer om och om igen tycks komma med så bra ord. Som om dom vore självklara. Dom sätter ord på saker jag aldrig skulle kunna formulera men som jag känner så starkt ändå.
"Känslor är ju inget statiskt, de går upp och ned. Skillnaden kan vara hur nära man vill ha personen och hur uthålligt man vill det. En livslång relation är inget man "har", det är något man gör tillsammans. En relation som är unik därför att man väljer att prioritera den framför andra relationer. Inte pga något unikt i själva känslorna. Anser jag."
Jag stirrar storögt på skärmen och känner det lite som om någon just avslöjat en av livets hemligheter för mig. Varför kan inte jag vara så pass samlad att jag ser sådana saker. Det är ju så enkelt, egentligen.
Man kan finna många av livets hemligheter på olika internetforum, det gäller bara att kunna sålla bort allt strunt som sägs. Jag fascineras dagligen över all idioti som cirkulerar ute i cyberspace, eller som faktiskt vandrar runt i ett par skor här ute på gatorna. Men det finns guldkorn. Det finns dom som har tankar väl värda mödan att leta upp dem i virrvarret på nätet. Och det finns människor väl värda mödan att traska runt bland gråstensfolk i den trögflytande massan utanför dörren.
Det finns alltid guldkorn. Man måste bara lära sig att se dom i det där oändliga mörkret vi varje dag tampas med.
Jag läser lite på olika forum. Det diskuteras känslor och allt möjligt och jag fascineras över hur vissa personer om och om igen tycks komma med så bra ord. Som om dom vore självklara. Dom sätter ord på saker jag aldrig skulle kunna formulera men som jag känner så starkt ändå.
"Känslor är ju inget statiskt, de går upp och ned. Skillnaden kan vara hur nära man vill ha personen och hur uthålligt man vill det. En livslång relation är inget man "har", det är något man gör tillsammans. En relation som är unik därför att man väljer att prioritera den framför andra relationer. Inte pga något unikt i själva känslorna. Anser jag."
Jag stirrar storögt på skärmen och känner det lite som om någon just avslöjat en av livets hemligheter för mig. Varför kan inte jag vara så pass samlad att jag ser sådana saker. Det är ju så enkelt, egentligen.
Man kan finna många av livets hemligheter på olika internetforum, det gäller bara att kunna sålla bort allt strunt som sägs. Jag fascineras dagligen över all idioti som cirkulerar ute i cyberspace, eller som faktiskt vandrar runt i ett par skor här ute på gatorna. Men det finns guldkorn. Det finns dom som har tankar väl värda mödan att leta upp dem i virrvarret på nätet. Och det finns människor väl värda mödan att traska runt bland gråstensfolk i den trögflytande massan utanför dörren.
Det finns alltid guldkorn. Man måste bara lära sig att se dom i det där oändliga mörkret vi varje dag tampas med.
Sikta mot stjärnorna
För många år sedan fick jag ett horoskop i födelsedagspresent. En kamrat hade tidigare ringt och frågat vilken tid på dygnet jag var född och jag visste att det var runt tjugo i fyra en morgon den 30e september, men en mer exakt tid visste jag inte. När det väl var dags så visade det sig att hon hade ett astrologiprogram på datorn och hade skrivit ut ett födelsehoroskop åt mig. Jag var innan dess inte särskilt insatt, men efter det blev jag väldigt nyfiken. Några år senare, i gymnasiet, gjorde jag mitt specialarbete om just astrologi och min handledare erkände att hon var mycket skeptisk till ämnet. Hon trodde inte alls att man kunde förtälja saker om en person och dess miljö genom att bara titta på hur planeter stod i förhållande till varandra vid en persons födelse. Jag kan hålla med om att det faktiskt låter som hokus pokus och lögn, men jag tänkte dela med mig lite av vad det står där i så kanske ni förstår varför jag blev omvänd. Jag hade helt glömt bort att det fanns, tills för bara ett tag sedan, och det är faktiskt lite spännande att läsa.
För den eventuelle insatte kan jag berätta att jag är våg men har ascendenten i jungfrun och både solen, månen, pluto, saturnus, jupiter och merkurius i vågen och i andra hus. Venus och uranus har jag i skorpionen / tredje hus och så några få planeter i fjärde, femte, elfte och tolfte hus.
Eftersom horoskopet är väldigt långt kommer jag saxa lite fritt ur det. Det blir en del upprepningar eftersom varje del är en ny tolkning av ett nytt förhållande mellan olika stjärnor, exempelvis "solen i vågen", "venus konjunktion uranus" osv.
"En av dina bättre kvaliteter är din självratande natur. Du är ofta villig att ställa andra först och är allmänt ganska nöjd med en lågprofilerad roll där du koncentrerar dig på att få vardagen att fungera smidigt för alla inblandade. Du är både kritisk och självkritisk och kan ofta känna att livet är hårt arbete - en oupphörlig ström av uppgifter som väntar på att bli utförda.
Du är en lynnig person och kommer ofta finna dig påverkad av växlande känslotillstånd - speciellt genom att oroa dig för familjeangelägenheter eller trygghetsfrågor. Du har en djup uppskattningsfömåga för det omedvetnas makt och instinktivt beteende. Under ditt samröre med människor har outtalade känslor större prioritet än rationella angelägenheter eller argument.
Du är en djupt tänkande tyst typ. Ytlighet är en styggelse för dig; när du säger någonting påverkar det vanligtvis på djupet och framförs med anmärkningsvärd intensitet. Upplevelser tidigt i livet kan ha gjort dig misstänksam och benägen att leta efter hemliga motiv hos andra. Det kan göra dem som står dig nära nervösa. Du känner ofta att kommunikation kan uppnås enbart genom ögonkontakt och att de stora sanningarna sägs utan ord. Kom ihåg att folk också använder ord för att kommunicera, och att allt inte behöver vara djupt meningsfullt.
Barndomsupplevelser - särskilt förhållandet till din far - har underminerat ditt självförtroende och gjort dig motvillig att sticka ut huvudet. Du har ett starkt behov av att vara omtyckt, men som barn var kärlek och gillande alltid villkorligt för ditt uppträdande. Din relation till din far var förmodligen starkt påverkad av hård diciplin och höga förväntningar. Bandet kan ha varit starkt men har oavsett karaktäriserats av dina ansträngningar att vinna hans godkännande.
Du är lätt att få kontakt med och alltid villig att tillbringa dagstimmarna med någon du möter. Lätt distraherad kan du finna dig själv bli involverad i många saker åt gången - men så hatar du också att bli uttråkad. Du fascinerar folk med dina idéer.
Du har en överdriven karaktär, starka åsikter i de flesta frågor och ett djupt intresse för andliga frågor. Du är öppen och villig att expandera dina filosofiska horisonter. Allmänt välsignad med tur och en optimistisk sinnesstämning har du förmågan att förvänta dig det bästa av framtiden. Det kan finnas en tendens att ge efter för mycket, eller att vara för utsvävande. Folk värderar din förmåga att förstå de saker som rör dem på dupet.
Du är en person som gillar att kommunicera på ett intimt plan med dem som står dig nära, även om du har svårt att öppna dig för dem som inte känner dig så bra. Andra människor är dock komfortabla med att anförtro sig sina tankar och känslor till dig. Dina ord och ditt röstläge färgas av dina känslor. Dina känslor brukar pendla en hel del, och när du känner dig negativ kan det vara svårt för dig att uttrycka dig klart. Under extremt emotionella omständigheter kommer du vara ganska irrationell.
Du är en person som känner allting väldigt djupt, även om männiksor du endast känner ytldigt kanske inte är medvetna om detta. Ditt behov av att skydda dig själv emotionellt kommer från ett antal oroande barndomsupplevelser. Problem kommer i initma förhållanden eftersom du aldrig erkänner hur du riktigt känner. Du klamrar dig fast vid emotionella band med stor intensitet, ändå kan du i kristider skära av dina känslor och bli iskall. Under de barndomsupplevelser du är djupt influerad av förlorade du tron på familetrygghet. Ditt band till din mor är i bästa fall komplicerat. Av något skäl var hon oförmögen att nära dig - kanske togs du ifrån henne under någon tid, kanske var hon under liknande psykologisk press själv och hade inte resurser att ta hand om dig. Vad än orsaken är sökte du skydda dig själv genom att skära av emotionella band för att inte känna smärtan. Trots att det kan ha tjänat till att försäkra din emotionella överlevnad som barn, blir det en djup och omedveten vana som saboterar emotionella band senare i livet. Det är särskilt smärtsamt för andra människor att uppleva den isiga atmosfär du skapar när du drar undan dina känslor.
Du är en ganska hemlighetsfull person; du tänker hårt och djupt, och ibland plågas du av tvångsmässiga idéer och rädslor. Mycket av detta resulterar av en barndomsoro förbunden med lögner, hemligheter och brist på kommunikation. Eftersom du inte alltid visar vad du tänker kan du lätt missförstås. Lunga människors sinnen genom att klargöra dessa missförstånd och sträva efter att vara så öppen som omständigheterna tillåter. När dina känslor såras kan du vara tyst för långa perioder. Och när du är otrygg brukar du vara misstänksam vad gäller partnern. Harmoni i förhållanden kommer när du motstår tendensen att argumentera i timmar varhe gång, eller använder tystnaden som vapen, och att istället lära dig vara öppen och tillitsfull.
Du kommer ofta finna dig fastklamrad vid gäckande idéer eller minnen - sökande efter ord och mening för att beskriva inre känslor. Ibland får du fantastiska idéer som verkar ha en mening bortom din identitet, även om du vet varken ut eller in när det gäller att förmedla dessa. Du kan ispireras till att skriva dagbok eller kommentarer angående gamla händelser i ditt liv, men kanske kräver din framtid att du slänger ut de saker från det förflutna som belamrar ditt minne.
Atmosfären runt dig som barn var präglat av sorg, av ett eller annat skäl. Detta kan ha något att göra en förälder som led av en sjukdom eller som kände sig ensam och övergiven, eller som var plycklig av ett eller annat skäl. Det kan ha funnits en sjukdom eller alkoholmissbruk i familjen. Som en konsekvens av detta kan det vara svårt för dig att skaka av dig en odefinierad känsla av missnöje eller olycklighet. Kanske hjälper det att veta att denna känsla bara beror på ditt tidiga tillstånd. Beaktat positivt för din sensitivitet för andras humör dig uppmärksam på din partners och andras behov. Det är viktigt för dig att acceptera att vissa saker är bortom din kontroll.
Du har ett starkt behov av att bli respekterad som en individ, ändå kommer du upptäcka att detta behov är överdrivet och inte kan tillfredsställas. Skulle du t.ex. välja att finna självbekräftelse genom kärleksaffärer kommer du hamna i en väldigt komplex situation, och din självrespekt kommer att djupdyka. Romantik är ofta en avgrund som underminerar ditt ego till och med ännu mer. Det är viktigt för dig att inse så snart som möjligt att personlig glädje kommer när du hänger dig själv åt att utöka ditt medvetande genom socialt engagemang. Gruppintressen ger stor tillfredsställelse, och andra människor kommer tjäna stort på dina kreativa ansträngningar på sociala områden."
För den eventuelle insatte kan jag berätta att jag är våg men har ascendenten i jungfrun och både solen, månen, pluto, saturnus, jupiter och merkurius i vågen och i andra hus. Venus och uranus har jag i skorpionen / tredje hus och så några få planeter i fjärde, femte, elfte och tolfte hus.
Eftersom horoskopet är väldigt långt kommer jag saxa lite fritt ur det. Det blir en del upprepningar eftersom varje del är en ny tolkning av ett nytt förhållande mellan olika stjärnor, exempelvis "solen i vågen", "venus konjunktion uranus" osv.
"En av dina bättre kvaliteter är din självratande natur. Du är ofta villig att ställa andra först och är allmänt ganska nöjd med en lågprofilerad roll där du koncentrerar dig på att få vardagen att fungera smidigt för alla inblandade. Du är både kritisk och självkritisk och kan ofta känna att livet är hårt arbete - en oupphörlig ström av uppgifter som väntar på att bli utförda.
Du är en lynnig person och kommer ofta finna dig påverkad av växlande känslotillstånd - speciellt genom att oroa dig för familjeangelägenheter eller trygghetsfrågor. Du har en djup uppskattningsfömåga för det omedvetnas makt och instinktivt beteende. Under ditt samröre med människor har outtalade känslor större prioritet än rationella angelägenheter eller argument.
Du är en djupt tänkande tyst typ. Ytlighet är en styggelse för dig; när du säger någonting påverkar det vanligtvis på djupet och framförs med anmärkningsvärd intensitet. Upplevelser tidigt i livet kan ha gjort dig misstänksam och benägen att leta efter hemliga motiv hos andra. Det kan göra dem som står dig nära nervösa. Du känner ofta att kommunikation kan uppnås enbart genom ögonkontakt och att de stora sanningarna sägs utan ord. Kom ihåg att folk också använder ord för att kommunicera, och att allt inte behöver vara djupt meningsfullt.
Barndomsupplevelser - särskilt förhållandet till din far - har underminerat ditt självförtroende och gjort dig motvillig att sticka ut huvudet. Du har ett starkt behov av att vara omtyckt, men som barn var kärlek och gillande alltid villkorligt för ditt uppträdande. Din relation till din far var förmodligen starkt påverkad av hård diciplin och höga förväntningar. Bandet kan ha varit starkt men har oavsett karaktäriserats av dina ansträngningar att vinna hans godkännande.
Du är lätt att få kontakt med och alltid villig att tillbringa dagstimmarna med någon du möter. Lätt distraherad kan du finna dig själv bli involverad i många saker åt gången - men så hatar du också att bli uttråkad. Du fascinerar folk med dina idéer.
Du har en överdriven karaktär, starka åsikter i de flesta frågor och ett djupt intresse för andliga frågor. Du är öppen och villig att expandera dina filosofiska horisonter. Allmänt välsignad med tur och en optimistisk sinnesstämning har du förmågan att förvänta dig det bästa av framtiden. Det kan finnas en tendens att ge efter för mycket, eller att vara för utsvävande. Folk värderar din förmåga att förstå de saker som rör dem på dupet.
Du är en person som gillar att kommunicera på ett intimt plan med dem som står dig nära, även om du har svårt att öppna dig för dem som inte känner dig så bra. Andra människor är dock komfortabla med att anförtro sig sina tankar och känslor till dig. Dina ord och ditt röstläge färgas av dina känslor. Dina känslor brukar pendla en hel del, och när du känner dig negativ kan det vara svårt för dig att uttrycka dig klart. Under extremt emotionella omständigheter kommer du vara ganska irrationell.
Du är en person som känner allting väldigt djupt, även om männiksor du endast känner ytldigt kanske inte är medvetna om detta. Ditt behov av att skydda dig själv emotionellt kommer från ett antal oroande barndomsupplevelser. Problem kommer i initma förhållanden eftersom du aldrig erkänner hur du riktigt känner. Du klamrar dig fast vid emotionella band med stor intensitet, ändå kan du i kristider skära av dina känslor och bli iskall. Under de barndomsupplevelser du är djupt influerad av förlorade du tron på familetrygghet. Ditt band till din mor är i bästa fall komplicerat. Av något skäl var hon oförmögen att nära dig - kanske togs du ifrån henne under någon tid, kanske var hon under liknande psykologisk press själv och hade inte resurser att ta hand om dig. Vad än orsaken är sökte du skydda dig själv genom att skära av emotionella band för att inte känna smärtan. Trots att det kan ha tjänat till att försäkra din emotionella överlevnad som barn, blir det en djup och omedveten vana som saboterar emotionella band senare i livet. Det är särskilt smärtsamt för andra människor att uppleva den isiga atmosfär du skapar när du drar undan dina känslor.
Du är en ganska hemlighetsfull person; du tänker hårt och djupt, och ibland plågas du av tvångsmässiga idéer och rädslor. Mycket av detta resulterar av en barndomsoro förbunden med lögner, hemligheter och brist på kommunikation. Eftersom du inte alltid visar vad du tänker kan du lätt missförstås. Lunga människors sinnen genom att klargöra dessa missförstånd och sträva efter att vara så öppen som omständigheterna tillåter. När dina känslor såras kan du vara tyst för långa perioder. Och när du är otrygg brukar du vara misstänksam vad gäller partnern. Harmoni i förhållanden kommer när du motstår tendensen att argumentera i timmar varhe gång, eller använder tystnaden som vapen, och att istället lära dig vara öppen och tillitsfull.
Du kommer ofta finna dig fastklamrad vid gäckande idéer eller minnen - sökande efter ord och mening för att beskriva inre känslor. Ibland får du fantastiska idéer som verkar ha en mening bortom din identitet, även om du vet varken ut eller in när det gäller att förmedla dessa. Du kan ispireras till att skriva dagbok eller kommentarer angående gamla händelser i ditt liv, men kanske kräver din framtid att du slänger ut de saker från det förflutna som belamrar ditt minne.
Atmosfären runt dig som barn var präglat av sorg, av ett eller annat skäl. Detta kan ha något att göra en förälder som led av en sjukdom eller som kände sig ensam och övergiven, eller som var plycklig av ett eller annat skäl. Det kan ha funnits en sjukdom eller alkoholmissbruk i familjen. Som en konsekvens av detta kan det vara svårt för dig att skaka av dig en odefinierad känsla av missnöje eller olycklighet. Kanske hjälper det att veta att denna känsla bara beror på ditt tidiga tillstånd. Beaktat positivt för din sensitivitet för andras humör dig uppmärksam på din partners och andras behov. Det är viktigt för dig att acceptera att vissa saker är bortom din kontroll.
Du har ett starkt behov av att bli respekterad som en individ, ändå kommer du upptäcka att detta behov är överdrivet och inte kan tillfredsställas. Skulle du t.ex. välja att finna självbekräftelse genom kärleksaffärer kommer du hamna i en väldigt komplex situation, och din självrespekt kommer att djupdyka. Romantik är ofta en avgrund som underminerar ditt ego till och med ännu mer. Det är viktigt för dig att inse så snart som möjligt att personlig glädje kommer när du hänger dig själv åt att utöka ditt medvetande genom socialt engagemang. Gruppintressen ger stor tillfredsställelse, och andra människor kommer tjäna stort på dina kreativa ansträngningar på sociala områden."
Healthpoints: +100
Klockan ringer. En arg liten alien som till och med skrämmer skiten ur Cerberus. Jag brukar aldrig ställa den men med tunga mediciner i kroppen litar jag inte på att jag vaknar av mobilens snälla lilla björnes magasin-låt. Både jag och Cerberus flyger upp för att inse att det bara är den där plastsaken som skränar för att förtälja att det nu är morgon, och lika tunga glider vi båda ner i våra sängar igen. Morgon. Helt klar en definitionsfråga. Jag är tveksam till om en söndagmorgon börjar före kl 8 och vill nog mena att allt innan det snarare är natt. Så ja, god natt då världen. Dags att kliva upp.
Vi tar bussen till stallet. Det är fortfarande lite mörkt ute. Cerberus är trött och sover lite på bussen. Utanför är landskapet inkapslat i ett tunt lager iskristaller och när man andas bildas stora rökmoln. Vintern är nära nu. Alldeles för nära.
Innanför stalldörren möts vi av dova gnäggningar. En fölmule sticker upp över boxdörren i ena hörnet. I boxen brevid står Migrant och ser på oss med sin vakna lite anklagande blick, som om han faktiskt väntat i alldeles för många timmar på att få fruckosten serverad. Jaja, jag skyndar. Cerberus kikar runt lite men går snart in i sadelkammaren för alla hästar utom Migrant är faktiskt jätteotäcka. Bruna och svarta och konstiga. Migrant är vit med prickar och ser tydligen mycket snällare ut för han går bra att nosa på.
Fruckosten serveras precis som vanligt i plastkrubborna och när det tillfälliga lugnet lagt sig stannar jag upp och lyssnar lite. Insuper hästarnas nöjda mumsande, den bitande morgonkylans klarhet och Cerberus prasslande i något hörn. Jag är som en tv-spelskaraktär, men istället för att ha diverse healthpotions för att öka på mitt lilla röda streck med energi så har jag saker som hundnosgos, skogsdoft, havsstänk och stallpyssel. Långsamt fylls det röda strecket på.
När jag lagt ut fyra stora högar med hö i hagen har hästarna mumsat i sig sitt kraftfoder och är nu ivriga att få gå ut. Solen har gått upp men strålarna har ännu inte nått fram till stallet. Först tar jag Molly och fölet. Fölet är ett envist föl, precis som dom flesta, men med den stora skillnaden att han inte blivit särskilt hanterad där han bott förut. Mina vanliga fölknep faller därför platt och man får istället putta, knuffa och dra ut honom. Den här morgonen verkar han dock vara på humör så han följer snällt med mamma Molly ut i hagen. Den frusta marken ger plötsligt vika under mina fötter och jag känner hur iskall lera sipprar in i min sko. När jag blir rik ska jag köpa mig ett par ridstövlar. Jag går in för att hämta Migrant. Han är glad att komma ut och springer genast fram till Molly och fölet och vill dela höhög. Emir är den som bestämmer, och när han kommer ut kliver han med stora kliv fram och jagar bort dom andra. Han ska minsann ha just den högen av alla som finns att välja på. Sist ut kommer lilla Saigon. Hon ber om ursäkt för att hon finns och tar den lilla höhög som blir över. Migrant, snäll som han är, låter henne dock alltid dela med honom. Vilket resulterat i en mycket tjock Saigon och en inte fullt så tjock Miggepigge.
Med hästarna ute kan jag pula och fixa klart i stallet. Cerberus hittar lite djupfryst hästbajs ute på backen att försöka tugga på. Någon eldar i närheten och en bit bort hörs en hund skälla. Cerberus spetsar öronen och ser sig om men återgår så småningom till sin frysta klump skit. Jag är kall och hungrig men jag trivs så bra ändå. Med djupa andetag tömmer jag lungorna på gammal smuts, damm och ångest och samlar in frisk luft.
Så har solen gått upp över Bergsgårdsstallet och det luktar eld och lövkrattning och barndom. Sakta samlar jag ihop mig och hunden och går med långsamma steg därifrån. Dagen har just börjat, och jag kan bara hoppas att den blir bättre än någon annan dag.
Vi tar bussen till stallet. Det är fortfarande lite mörkt ute. Cerberus är trött och sover lite på bussen. Utanför är landskapet inkapslat i ett tunt lager iskristaller och när man andas bildas stora rökmoln. Vintern är nära nu. Alldeles för nära.
Innanför stalldörren möts vi av dova gnäggningar. En fölmule sticker upp över boxdörren i ena hörnet. I boxen brevid står Migrant och ser på oss med sin vakna lite anklagande blick, som om han faktiskt väntat i alldeles för många timmar på att få fruckosten serverad. Jaja, jag skyndar. Cerberus kikar runt lite men går snart in i sadelkammaren för alla hästar utom Migrant är faktiskt jätteotäcka. Bruna och svarta och konstiga. Migrant är vit med prickar och ser tydligen mycket snällare ut för han går bra att nosa på.
Fruckosten serveras precis som vanligt i plastkrubborna och när det tillfälliga lugnet lagt sig stannar jag upp och lyssnar lite. Insuper hästarnas nöjda mumsande, den bitande morgonkylans klarhet och Cerberus prasslande i något hörn. Jag är som en tv-spelskaraktär, men istället för att ha diverse healthpotions för att öka på mitt lilla röda streck med energi så har jag saker som hundnosgos, skogsdoft, havsstänk och stallpyssel. Långsamt fylls det röda strecket på.
När jag lagt ut fyra stora högar med hö i hagen har hästarna mumsat i sig sitt kraftfoder och är nu ivriga att få gå ut. Solen har gått upp men strålarna har ännu inte nått fram till stallet. Först tar jag Molly och fölet. Fölet är ett envist föl, precis som dom flesta, men med den stora skillnaden att han inte blivit särskilt hanterad där han bott förut. Mina vanliga fölknep faller därför platt och man får istället putta, knuffa och dra ut honom. Den här morgonen verkar han dock vara på humör så han följer snällt med mamma Molly ut i hagen. Den frusta marken ger plötsligt vika under mina fötter och jag känner hur iskall lera sipprar in i min sko. När jag blir rik ska jag köpa mig ett par ridstövlar. Jag går in för att hämta Migrant. Han är glad att komma ut och springer genast fram till Molly och fölet och vill dela höhög. Emir är den som bestämmer, och när han kommer ut kliver han med stora kliv fram och jagar bort dom andra. Han ska minsann ha just den högen av alla som finns att välja på. Sist ut kommer lilla Saigon. Hon ber om ursäkt för att hon finns och tar den lilla höhög som blir över. Migrant, snäll som han är, låter henne dock alltid dela med honom. Vilket resulterat i en mycket tjock Saigon och en inte fullt så tjock Miggepigge.
Med hästarna ute kan jag pula och fixa klart i stallet. Cerberus hittar lite djupfryst hästbajs ute på backen att försöka tugga på. Någon eldar i närheten och en bit bort hörs en hund skälla. Cerberus spetsar öronen och ser sig om men återgår så småningom till sin frysta klump skit. Jag är kall och hungrig men jag trivs så bra ändå. Med djupa andetag tömmer jag lungorna på gammal smuts, damm och ångest och samlar in frisk luft.
Så har solen gått upp över Bergsgårdsstallet och det luktar eld och lövkrattning och barndom. Sakta samlar jag ihop mig och hunden och går med långsamma steg därifrån. Dagen har just börjat, och jag kan bara hoppas att den blir bättre än någon annan dag.
Paradox
Det känns lite lustigt när man ena stunden sitter inne i ett litet rum och tittar på himlen och berättar för en person jag egentligen bara känner vid namn och yrkestitel om hur det känns att tappa kontakten och verklighetsanknytningen med sin egen kropp för att nästa stund sitta och läsa ord som inkongruent kommunikation, metabudskap och kommunikationsaxiom.
Från systemteori till familjeterapi heter boken jag läser inför tentan.
Ironiskt.
Från systemteori till familjeterapi heter boken jag läser inför tentan.
Ironiskt.
Mannen med den gröna systembolagetkassen
Jag mötte en man en dag.
Det var en klar, härlig höstdag och jag och min hund var på väg till stallet för att ta en välbehövd tur i skogen. Mannen stannade en liten bit ifrån. Han hade ett par blåa, lite förkorta jeans, en tjocktröja och hårt knutna gymnastikskor. I handen hade han en grön systembolagskasse.
-Är det en afghan? frågade han.
-Ja, det är det, svarade jag.
Han kom lite närmre.
-Det är världens dummaste hundras.
-Jag har hört det, svarade jag och log.
Han var märkbart påverkad av antagligen både alkohol och något annat, och när han talade var knappt hälften av orden möjliga att förstå medan resten blev ett enda långt mummlande. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med och försökte svara ungefär rätt saker.
-Förstår du? frågade han.
-Mm, jodå. Jag visste inte vad jag skulle förstå men han hade säkert rätt i sitt påstående. Vad än det nu kunde vara.
-Men du, det där är världens dummaste hundras. Vad heter den?
-Han heter Cerberus svarade jag.
-Va?
-Käärbääruuus, förtydligade jag.
-Va?
-Käääärbääääruuuus, sade jag, den här gången ännu långsammare.
Han blev tyst några sekunder. Dom flesta har svårt att uppfatta hans namn och det måste vara ännu svårare om man är påverkad av diverse substanser som helst borde användas till något helt annat och inte alls placeras i människokroppar.
-Va? Han gav sig inte.
-Cebbe, svarade jag den här gången.
-Cebbe, sade han och såg lika nöjd ut som en 10-åring som just bemästrat ett svårt matematiktal i skolan. Kan han några trick då?
Jag kikade ned på min hund som precis som vanligt var ungefär lika intresserad av oss som en giraff är av att spela bordtennis iförd skjorta och slips. Jag lockade lite på honom men han var upptagen av att titta på intressantare saker, som löv och fåglar och så där. Jag förklarade för mannen att han kan lite saker men att han mest gör det om man har något gott åt honom. Det är därför dom ses som så dumma, egentligen är dom en hejare på att lista ut dumheter.
-Mannen klappade Cerberus som fortfarande ignorerade oss mest hela tiden. Jag kände efter i fickan och upptäckte att jag hade lite pellets där som egentligen var till hästen, men när jag fiskade upp en sådan så blev Cerberus genast lite mer intresserad. Lite snabbt lyckades jag få honom att sitta, ge high five, lägga sig ner och sedan ställa sig och krama mig. Mannen skrattade förtjust. Cerberus såg förebrående ut när han tuggade i sig den torra hästmatbiten och jag log åt både honom och mannen. Mannen fortsatte prata.
-Jag kommer därifrån, sade han och pekade längs gångvägen bort. Om du har lust att umgås med lite kriminella och annat så är det bara att komma bort.
-Vad bra reklam du gör, sade jag och skrattade lite. Mannen ryckte på axlarna. Han räckte fram handen till mig för att tacka mig och jag tog den. Den var stor och varm med lite hårdra sträva valkar. Kanske efter många års tungt arbete. Kanske efter något annat. Vad vet jag.
-Hur gammal är du? frågade han.
-27, svarade jag.
-Nää? sade han och den gamla vanliga diskussionen om min ålder uppstod. Jag lyckades övertyga honom. Han blev tyst och liksom backade lite för att se på mig.
-Jag hoppas du är lycklig, sade han tillslut.
-Tack, detsamma, svarade jag och kände att jag faktiskt menade det. Något förändrades hos honom.
-Tja.. Man gör sitt bästa. Han fällde ut armarna, ryckte på axlarna och grimascherade. Jag tyckte mig uppfatta ett plötsligt allvar. Kanske en önskan om att saker skulle vara annorlunda? Kanske ett missnöje? Kanske en medvetenhet? Kanske en sorg? Han följde mig dom sista metrarna till bussen.
-Tack, sade han och tog min hand igen. Hans hand var fortfarande stor och varm, och jag tackade honom också.
-Ha en bra dag nu, sade jag. Han stod kvar en liten stund när jag och Cerberus gick mot bussen som nu kommit. Sedan tycktes han skaka av sig något, räta lite på sig och gick sedan vidare med sin gröna systembolagskasse i handen.
Jag mötte den mannen en dag.
Jag undrar vad han gör just nu.
Och jag hopppas han är lycklig.
Det var en klar, härlig höstdag och jag och min hund var på väg till stallet för att ta en välbehövd tur i skogen. Mannen stannade en liten bit ifrån. Han hade ett par blåa, lite förkorta jeans, en tjocktröja och hårt knutna gymnastikskor. I handen hade han en grön systembolagskasse.
-Är det en afghan? frågade han.
-Ja, det är det, svarade jag.
Han kom lite närmre.
-Det är världens dummaste hundras.
-Jag har hört det, svarade jag och log.
Han var märkbart påverkad av antagligen både alkohol och något annat, och när han talade var knappt hälften av orden möjliga att förstå medan resten blev ett enda långt mummlande. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med och försökte svara ungefär rätt saker.
-Förstår du? frågade han.
-Mm, jodå. Jag visste inte vad jag skulle förstå men han hade säkert rätt i sitt påstående. Vad än det nu kunde vara.
-Men du, det där är världens dummaste hundras. Vad heter den?
-Han heter Cerberus svarade jag.
-Va?
-Käärbääruuus, förtydligade jag.
-Va?
-Käääärbääääruuuus, sade jag, den här gången ännu långsammare.
Han blev tyst några sekunder. Dom flesta har svårt att uppfatta hans namn och det måste vara ännu svårare om man är påverkad av diverse substanser som helst borde användas till något helt annat och inte alls placeras i människokroppar.
-Va? Han gav sig inte.
-Cebbe, svarade jag den här gången.
-Cebbe, sade han och såg lika nöjd ut som en 10-åring som just bemästrat ett svårt matematiktal i skolan. Kan han några trick då?
Jag kikade ned på min hund som precis som vanligt var ungefär lika intresserad av oss som en giraff är av att spela bordtennis iförd skjorta och slips. Jag lockade lite på honom men han var upptagen av att titta på intressantare saker, som löv och fåglar och så där. Jag förklarade för mannen att han kan lite saker men att han mest gör det om man har något gott åt honom. Det är därför dom ses som så dumma, egentligen är dom en hejare på att lista ut dumheter.
-Mannen klappade Cerberus som fortfarande ignorerade oss mest hela tiden. Jag kände efter i fickan och upptäckte att jag hade lite pellets där som egentligen var till hästen, men när jag fiskade upp en sådan så blev Cerberus genast lite mer intresserad. Lite snabbt lyckades jag få honom att sitta, ge high five, lägga sig ner och sedan ställa sig och krama mig. Mannen skrattade förtjust. Cerberus såg förebrående ut när han tuggade i sig den torra hästmatbiten och jag log åt både honom och mannen. Mannen fortsatte prata.
-Jag kommer därifrån, sade han och pekade längs gångvägen bort. Om du har lust att umgås med lite kriminella och annat så är det bara att komma bort.
-Vad bra reklam du gör, sade jag och skrattade lite. Mannen ryckte på axlarna. Han räckte fram handen till mig för att tacka mig och jag tog den. Den var stor och varm med lite hårdra sträva valkar. Kanske efter många års tungt arbete. Kanske efter något annat. Vad vet jag.
-Hur gammal är du? frågade han.
-27, svarade jag.
-Nää? sade han och den gamla vanliga diskussionen om min ålder uppstod. Jag lyckades övertyga honom. Han blev tyst och liksom backade lite för att se på mig.
-Jag hoppas du är lycklig, sade han tillslut.
-Tack, detsamma, svarade jag och kände att jag faktiskt menade det. Något förändrades hos honom.
-Tja.. Man gör sitt bästa. Han fällde ut armarna, ryckte på axlarna och grimascherade. Jag tyckte mig uppfatta ett plötsligt allvar. Kanske en önskan om att saker skulle vara annorlunda? Kanske ett missnöje? Kanske en medvetenhet? Kanske en sorg? Han följde mig dom sista metrarna till bussen.
-Tack, sade han och tog min hand igen. Hans hand var fortfarande stor och varm, och jag tackade honom också.
-Ha en bra dag nu, sade jag. Han stod kvar en liten stund när jag och Cerberus gick mot bussen som nu kommit. Sedan tycktes han skaka av sig något, räta lite på sig och gick sedan vidare med sin gröna systembolagskasse i handen.
Jag mötte den mannen en dag.
Jag undrar vad han gör just nu.
Och jag hopppas han är lycklig.
End of flowers
Regnet öser ner utanför. Med destruktiv kraft slänger det sig mot fönstrena, mosas ut, bildar droppar och rinner sedan långsamt nedåt. Ibland kommer vinden och pressar på. För samman flera droppar till en. Driver dom ännu snabbare utför. Jag observerar. Betraktar. Förundras över vindens och regnets dans där utanför. Dom förför träden, smeker grenarna, får dom att vaja i en hypnotiserande takt. Blöta löv förflyttas. Omstruktureras. Utplaceras i väl valda mönster som för oss tycks sakna betydelse. Men vad vet vi?
Betydelse. Vad har egentligen det? Vad spelar roll om en vecka? Om en månad? Om ett år? Vad spelar roll när jag dör? Hur många stannar upp och funderar? Hur många lever efter hur dom verkligen skulle vilja?
Jag har alltid många tankar i huvudet och slås ofta av plötslig fascination inför annars helt vanliga företeelser. Mannen som rastar sin hund. Kvinnan som pratar på radion. Vårt språk. Hur vi kan förmedla saker genom att forma olika läten, och hur dessa läten faktiskt betyder något för oss. Hur vi kan nicka och svara med andra läten. Och hur det kan sakna betydelse helt och hållet för någon som bor på andra sidan jorden, eller bara några mil bort. Många tankar blir det. Vem är jag? Vem är du? Vet du vem du är? Vad är självkänsla? Vad är självkännedom? Är vi beroende av andra för att ha en sådan? Vem är vi utan andra individer att förhålla oss till? Är vi vår kropp? När vår kropp dör, dör vi också då? Eller är vi något annat? Är vår kropp bara ett skal vi fått låna under vår tid här? Vad händer sedan? När är sedan?
Många tankar som sagt. Så många fler än vad ni tror.
Just nu är jag sjuk. Det har jag antagligen varit i många många år nu, men det är värre nu. Jag känner en skillnad. Jag känner hur det onda mer och mer övergår i att kännas just som en sjukdom. Det blir mer definierbart trots dess luddighet och min oförmåga att sätta ord på det.
Ny medicin igen. Jag testar och testar. Mirtazapin den här gången. Samma som den beryktade Remeron, bara under annat namn. Hade jag vetat det hade jag protesterat men jag orkar inte säga emot längre. Denna slår ut mig ganska rejält, och egentligen är det oerhört dålig tajming med tanke på att jag verkligen hade behövt den lilla energi jag innehar till att plugga inför den stundande tentan. Men vad gör man? Jag testar. Tentor går att göra om. Det är nu jag mår dåligt. Inte sedan.
Det är svårt att förklara för andra hur ont jag har när jag har ont. Hur sjukdomen har mig i ett hårt, kallt grepp och hur jag nästan kan känna hur delar av mig långsamt sipprar ut över dess fingrar när den håller hårdare och hårdare. Allt blir ett mörker. Jag är inte längre jag utan förvandlas. Jag blir Någonannan. Någonannan som ser tankarna i bilder istället för vanliga tankar. Någonannan som fastnar inuti en bubbla och där fokus bara ligger på hur ont det gör. Någonannan som, om inget hinder finns, helst skulle skära upp, ta sönder, förgöra och förstöra. Och någonstans långt, långt där inne finns jag. Jag kämpar och skriker åt Någonannan, försöker få den att inte ha sönder mig. Att inte skära. Inte förstöra det jag kämpat så länge för att bygga upp. Men Någonannan har så ont att den inte hör. Den kan inte bry sig. Den tror att den skyddar mig genom att ta över. Så långt där inne är jag fast och jag tvingas känna alla dessa onda känslor. Jag känner det svarta mörka.
Blodet rinner från golvet och långsamt upp på vägggarna för att så småningom nå taket. Jag är så matt att jag inte längre vet vad som är början eller slutet. Vad som är jag och vad som är sängen jag ligger på. Jag vet ingenting längre.
Och om sanningen ska fram - jag vet inte längre om jag fortfarande bryr mig.
Precis så ont har jag.
Betydelse. Vad har egentligen det? Vad spelar roll om en vecka? Om en månad? Om ett år? Vad spelar roll när jag dör? Hur många stannar upp och funderar? Hur många lever efter hur dom verkligen skulle vilja?
Jag har alltid många tankar i huvudet och slås ofta av plötslig fascination inför annars helt vanliga företeelser. Mannen som rastar sin hund. Kvinnan som pratar på radion. Vårt språk. Hur vi kan förmedla saker genom att forma olika läten, och hur dessa läten faktiskt betyder något för oss. Hur vi kan nicka och svara med andra läten. Och hur det kan sakna betydelse helt och hållet för någon som bor på andra sidan jorden, eller bara några mil bort. Många tankar blir det. Vem är jag? Vem är du? Vet du vem du är? Vad är självkänsla? Vad är självkännedom? Är vi beroende av andra för att ha en sådan? Vem är vi utan andra individer att förhålla oss till? Är vi vår kropp? När vår kropp dör, dör vi också då? Eller är vi något annat? Är vår kropp bara ett skal vi fått låna under vår tid här? Vad händer sedan? När är sedan?
Många tankar som sagt. Så många fler än vad ni tror.
Just nu är jag sjuk. Det har jag antagligen varit i många många år nu, men det är värre nu. Jag känner en skillnad. Jag känner hur det onda mer och mer övergår i att kännas just som en sjukdom. Det blir mer definierbart trots dess luddighet och min oförmåga att sätta ord på det.
Ny medicin igen. Jag testar och testar. Mirtazapin den här gången. Samma som den beryktade Remeron, bara under annat namn. Hade jag vetat det hade jag protesterat men jag orkar inte säga emot längre. Denna slår ut mig ganska rejält, och egentligen är det oerhört dålig tajming med tanke på att jag verkligen hade behövt den lilla energi jag innehar till att plugga inför den stundande tentan. Men vad gör man? Jag testar. Tentor går att göra om. Det är nu jag mår dåligt. Inte sedan.
Det är svårt att förklara för andra hur ont jag har när jag har ont. Hur sjukdomen har mig i ett hårt, kallt grepp och hur jag nästan kan känna hur delar av mig långsamt sipprar ut över dess fingrar när den håller hårdare och hårdare. Allt blir ett mörker. Jag är inte längre jag utan förvandlas. Jag blir Någonannan. Någonannan som ser tankarna i bilder istället för vanliga tankar. Någonannan som fastnar inuti en bubbla och där fokus bara ligger på hur ont det gör. Någonannan som, om inget hinder finns, helst skulle skära upp, ta sönder, förgöra och förstöra. Och någonstans långt, långt där inne finns jag. Jag kämpar och skriker åt Någonannan, försöker få den att inte ha sönder mig. Att inte skära. Inte förstöra det jag kämpat så länge för att bygga upp. Men Någonannan har så ont att den inte hör. Den kan inte bry sig. Den tror att den skyddar mig genom att ta över. Så långt där inne är jag fast och jag tvingas känna alla dessa onda känslor. Jag känner det svarta mörka.
Blodet rinner från golvet och långsamt upp på vägggarna för att så småningom nå taket. Jag är så matt att jag inte längre vet vad som är början eller slutet. Vad som är jag och vad som är sängen jag ligger på. Jag vet ingenting längre.
Och om sanningen ska fram - jag vet inte längre om jag fortfarande bryr mig.
Precis så ont har jag.
Ingenting vettigt
Jag sitter och stirrar. Egentligen är jag för trött. Jag har ont i kroppen. Huvudet laggar. Axlarna värker. Och jag fryser. Men jag har ingen ro. Trots att jag är för trött för att tänka snurrar tankarna i huvudet. Dom retas med mig. Visar att dom finns där men låter mig inte greppa dom, låter mig inte få tänka klart en enda tanke fullt ut.
Ibland blir saker konstiga. Inte alls som det var tänkt. Jag har skapat många dumma saker och jag vet om det. Det var aldrig min mening. Ibland känns det som att det kommer ivägen på ett sätt som det inte borde. Så där så det känns lite väl oförtjänt på något sätt. Men jag vet också med mig hur bra jag själv är på att vända och vrida på saker. Hur osäker jag själv är en stor del av tiden. Jag vet om att jag själv kan tända på alla cylindrar och några till pga minsta lilla skitsak som jag sedan ångrar och knappt förstår ens själv varför jag såg som något hot.
Jag vet att jag är den värsta av dom värsta.
Har varit borta några dagar. Det har varit skönt att få vara ensam så mycket, utan att behöva göra vissa saker och utan att känna mig dålig för att jag inte orkar. Jag har fått en hel del pluggat, som ingick i planen. Det är tragiskt men jag har ingen studiero här hemma, och att åka och sätta mig på exempelvis biblioteket är inget alternativ pga hundarna. Så det var bra. Fick sett lite till av Malmö med. Det blåser där. Mer än i Göteborg. Jag är inte så förtjust i blåst.
Råkade fylla år med. Jag ville inte göra någonting av det i år. Jag är för trött och känner mig dålig och helt enkelt inte värd det. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Men jag fick i present att se New Model Army. Det var lite skoj och en kul överraskning ändå. Jag förstod inte vad som var på G förrän jag var på plats och klurat lite. Jag lyssnade på dom för sisådär 10 år sedan, och bara att höra hans röst var nostalgi. Dagen efter träffade jag två jättetrevliga tjejer som var snälla och pratade med mig hela kvällen. Det gjorde mig glad. Jag brukar tycka att jag känner direkt om jag tycker om en person, och dessa två tyckte jag bra om. Till skillnad från många andra med betydligt mer negativ eller nollad utstrålning. Men det var både lite ansträngade och lite läskigt att sitta och prata med två främmande på det viset, det har nog inte hänt att jag gjort det förut. Inte på samma sätt. När jag väl skulle sova var jag så full av intryck att hjärnan gick på högvarv och sömn var bara att ge upp.
Nu är jag hemma igen. Trött som alltid. Allt känns som jobbigt nu för tiden. När jag gnäller över hur trött jag är vet jag att folk har svårt att förstå. Jag vill mest vara ensam och ligga ner och inte röra mig ur fläcken. Posten ligger orörd i en hög. Jag borde logga in på olika saker på internet men bara tanken på att behöva skriva in ett användarnamn och ett lösenord känns som ett för stort hinder för mig. Bara dom sidor som ligger sparade med både direktlänk och sparat lösenord blir besökta lite förstrött och utan någon entusiasm över huvud taget. Så har jag det nu. Varje dag. Och folk tycker att jag "ju alltid är trött". Ja... Jag är ju det.. Jag önskar så att jag inte var det men jag är verkligen det. Rakt igenom jättetrött.
Många ord utan innebörd idag. Ett sånt här inlägg jag kommer radera i framtiden för det säger ingenting. Ingenting vettigt.
Men det motsvarar ganska bra hur jag känner.
Ingenting vettigt.
Ibland blir saker konstiga. Inte alls som det var tänkt. Jag har skapat många dumma saker och jag vet om det. Det var aldrig min mening. Ibland känns det som att det kommer ivägen på ett sätt som det inte borde. Så där så det känns lite väl oförtjänt på något sätt. Men jag vet också med mig hur bra jag själv är på att vända och vrida på saker. Hur osäker jag själv är en stor del av tiden. Jag vet om att jag själv kan tända på alla cylindrar och några till pga minsta lilla skitsak som jag sedan ångrar och knappt förstår ens själv varför jag såg som något hot.
Jag vet att jag är den värsta av dom värsta.
Har varit borta några dagar. Det har varit skönt att få vara ensam så mycket, utan att behöva göra vissa saker och utan att känna mig dålig för att jag inte orkar. Jag har fått en hel del pluggat, som ingick i planen. Det är tragiskt men jag har ingen studiero här hemma, och att åka och sätta mig på exempelvis biblioteket är inget alternativ pga hundarna. Så det var bra. Fick sett lite till av Malmö med. Det blåser där. Mer än i Göteborg. Jag är inte så förtjust i blåst.
Råkade fylla år med. Jag ville inte göra någonting av det i år. Jag är för trött och känner mig dålig och helt enkelt inte värd det. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Men jag fick i present att se New Model Army. Det var lite skoj och en kul överraskning ändå. Jag förstod inte vad som var på G förrän jag var på plats och klurat lite. Jag lyssnade på dom för sisådär 10 år sedan, och bara att höra hans röst var nostalgi. Dagen efter träffade jag två jättetrevliga tjejer som var snälla och pratade med mig hela kvällen. Det gjorde mig glad. Jag brukar tycka att jag känner direkt om jag tycker om en person, och dessa två tyckte jag bra om. Till skillnad från många andra med betydligt mer negativ eller nollad utstrålning. Men det var både lite ansträngade och lite läskigt att sitta och prata med två främmande på det viset, det har nog inte hänt att jag gjort det förut. Inte på samma sätt. När jag väl skulle sova var jag så full av intryck att hjärnan gick på högvarv och sömn var bara att ge upp.
Nu är jag hemma igen. Trött som alltid. Allt känns som jobbigt nu för tiden. När jag gnäller över hur trött jag är vet jag att folk har svårt att förstå. Jag vill mest vara ensam och ligga ner och inte röra mig ur fläcken. Posten ligger orörd i en hög. Jag borde logga in på olika saker på internet men bara tanken på att behöva skriva in ett användarnamn och ett lösenord känns som ett för stort hinder för mig. Bara dom sidor som ligger sparade med både direktlänk och sparat lösenord blir besökta lite förstrött och utan någon entusiasm över huvud taget. Så har jag det nu. Varje dag. Och folk tycker att jag "ju alltid är trött". Ja... Jag är ju det.. Jag önskar så att jag inte var det men jag är verkligen det. Rakt igenom jättetrött.
Många ord utan innebörd idag. Ett sånt här inlägg jag kommer radera i framtiden för det säger ingenting. Ingenting vettigt.
Men det motsvarar ganska bra hur jag känner.
Ingenting vettigt.
Totally defeated
Jag hade några bra timmar idag. Orkade mot förmodan ta mig till stallet med Cerberus och red ut. Migrant är världens duktigaste häst och bryr sig inte alls om att Cerberus springer runt som ett skållat troll runt runt runt, och Cerberus var jätteduktig och travade snällt i lina brevid Migrant. Solen var på väg ner och jag kunde andas en stund.
Men det vänder så lätt nu för tiden. Minsta lilla sak knuffar ur mig ur min omloppsbana och skickar iväg mig med en smäll rakt in i väggen. En bild. En tanke. En känsla. En något.
Jag kan inte mäta mig med andra. Alla vackra, snygga människor med humor och som bjuder på sig själva. Jag är inte sådan. Jag kommer aldrig vara. Och jag är så trött på att känna att jag borde det. Jag är trött på att folk får mig att känna mig sämre än alla andra i vederbörandes bekantskapskrets. Jag är trött på att jag själv tillåter mig att jämföras med andra. Och så längtar jag bort...
Natten till igår fick jag en panikattack igen. Jag tror faktiskt att det var den värsta sedan förra julen nu när jag tänker efter. Jag var trött och på ohumör hela dagen. Fixade håret, som jag hatar. Satt och stirrade på mig själv i spegeln på salongen och kände hur äckelkänslorna steg. Jag hatar det verkligen. Alla säger att det är onödigt. Att det ändå inte går att göra något åt. Att vad spelar håret för roll egentligen. Men jag trivs ju inte! Testa gå ut på stan nakna då så kanske ni förstår. För vad spelar kläder för roll egentligen? Jag är inte bekväm helt enkelt. Jag trivs inte för fem öre och då trivs jag ännu mindre ihop med andra.
När jag kom hem på kvällen gjorde jag färdigt en uppgift som skulle lämnas in. Jag var trött. Och så skulle jag upp klockan 6 och det var mindre än 6 timmar kvar till dess. Stängde av datorn. Släckte lampan. Pussade Cerberus godnatt. Och lade mig för att sova.
Fem sekunder senare grät jag. Smärtan inuti tog överhand. Smög upp och tog atarax men den vägrade hjälpa. Det blev värre och värre. Jag kunde inte andas. Jag grinade och snorade och tänkte att nu kommer nog grannarna ner snart och undrar vad som händer. Jag höll händerna krampaktigt mot bröstet och vågade inte röra mig. Undrade när Anders skulle komma hem men vågade inte smsa och fråga. Flyttar jag mig ens en centimeter så har jag ihjäl mig själv. Inte som ett självmord utan som ett mord på mig själv. Som vanligt när jag mår dåligt tänkte jag i bilder. Jag såg framför mig hur jag skar halsen av mig själv. Hur jag hackade bort det äckliga fläsket på min kropp. Hur jag bara ville få den att försvinna. Att dö. Att lämna mig ifred. Så jag vågade inte röra mobilen. Jag vågade inte flytta händerna. Jag vågade inte släppa efter i greppet om mig själv. För jag litade inte på mig själv längre.
Någon gång släppte det. Anders kom hem efter nån timme och satt länge och försökte hålla fast mig. Jag antar att jag gungade eller skakade. Jag minns att jag frös. Trots att håret klibbade mot pannan av svett så frös jag, och min kropp var spänd som en fiolsträng. Plötsligt var Anders borta och jag började kunna tänka igen. Musklerna hoppade och spände sig trots att jag försökte slappna av och kudden var halkig av snoräckel och dreggel och tårar. Klockan var alldeles alldeles för mycket. Jag funderade om jag borde åka in till akuten men tanken var för omständig.
Jag somnade aldrig den natten. Istället låg jag som i dvala med tårarna rinnandes utmed kinderna. Jag orkade inte ens tänka längre, jag var bara så rakt igenom jätteledsen att jag inte kunde sluta gråta. Klockan 6 var det dags att gå upp. Jag vimsade runt som i ett töcken, plockade ihop skolsaker och försökte sminka mig. Insåg att det är omöjligt och högst onödigt att sminka sig när man fortfarande går runt och gråter, så jag tog mer medicin och inväntade dess verkan. Efter mycket om och men tog jag mig till skolan. Tog mer medicin efter ett tag för att stå ut att vara bland så mycket folk. Var duktig och skaffade lite kurslitteratur och gick på ytterligare en föreläsning. Sedan fick jag åka hem och stupa.
Imorgon ska jag till pratis. Jag önskar att jag inte var så sansad och duktig så att jag kunde förmedla alla dom där onda, mörka hatkänslorna jag känner.
För så är det. Jag hatar mig själv.
Och jag kan aldrig mäta mig med andra.
Aldrig.
Men det vänder så lätt nu för tiden. Minsta lilla sak knuffar ur mig ur min omloppsbana och skickar iväg mig med en smäll rakt in i väggen. En bild. En tanke. En känsla. En något.
Jag kan inte mäta mig med andra. Alla vackra, snygga människor med humor och som bjuder på sig själva. Jag är inte sådan. Jag kommer aldrig vara. Och jag är så trött på att känna att jag borde det. Jag är trött på att folk får mig att känna mig sämre än alla andra i vederbörandes bekantskapskrets. Jag är trött på att jag själv tillåter mig att jämföras med andra. Och så längtar jag bort...
Natten till igår fick jag en panikattack igen. Jag tror faktiskt att det var den värsta sedan förra julen nu när jag tänker efter. Jag var trött och på ohumör hela dagen. Fixade håret, som jag hatar. Satt och stirrade på mig själv i spegeln på salongen och kände hur äckelkänslorna steg. Jag hatar det verkligen. Alla säger att det är onödigt. Att det ändå inte går att göra något åt. Att vad spelar håret för roll egentligen. Men jag trivs ju inte! Testa gå ut på stan nakna då så kanske ni förstår. För vad spelar kläder för roll egentligen? Jag är inte bekväm helt enkelt. Jag trivs inte för fem öre och då trivs jag ännu mindre ihop med andra.
När jag kom hem på kvällen gjorde jag färdigt en uppgift som skulle lämnas in. Jag var trött. Och så skulle jag upp klockan 6 och det var mindre än 6 timmar kvar till dess. Stängde av datorn. Släckte lampan. Pussade Cerberus godnatt. Och lade mig för att sova.
Fem sekunder senare grät jag. Smärtan inuti tog överhand. Smög upp och tog atarax men den vägrade hjälpa. Det blev värre och värre. Jag kunde inte andas. Jag grinade och snorade och tänkte att nu kommer nog grannarna ner snart och undrar vad som händer. Jag höll händerna krampaktigt mot bröstet och vågade inte röra mig. Undrade när Anders skulle komma hem men vågade inte smsa och fråga. Flyttar jag mig ens en centimeter så har jag ihjäl mig själv. Inte som ett självmord utan som ett mord på mig själv. Som vanligt när jag mår dåligt tänkte jag i bilder. Jag såg framför mig hur jag skar halsen av mig själv. Hur jag hackade bort det äckliga fläsket på min kropp. Hur jag bara ville få den att försvinna. Att dö. Att lämna mig ifred. Så jag vågade inte röra mobilen. Jag vågade inte flytta händerna. Jag vågade inte släppa efter i greppet om mig själv. För jag litade inte på mig själv längre.
Någon gång släppte det. Anders kom hem efter nån timme och satt länge och försökte hålla fast mig. Jag antar att jag gungade eller skakade. Jag minns att jag frös. Trots att håret klibbade mot pannan av svett så frös jag, och min kropp var spänd som en fiolsträng. Plötsligt var Anders borta och jag började kunna tänka igen. Musklerna hoppade och spände sig trots att jag försökte slappna av och kudden var halkig av snoräckel och dreggel och tårar. Klockan var alldeles alldeles för mycket. Jag funderade om jag borde åka in till akuten men tanken var för omständig.
Jag somnade aldrig den natten. Istället låg jag som i dvala med tårarna rinnandes utmed kinderna. Jag orkade inte ens tänka längre, jag var bara så rakt igenom jätteledsen att jag inte kunde sluta gråta. Klockan 6 var det dags att gå upp. Jag vimsade runt som i ett töcken, plockade ihop skolsaker och försökte sminka mig. Insåg att det är omöjligt och högst onödigt att sminka sig när man fortfarande går runt och gråter, så jag tog mer medicin och inväntade dess verkan. Efter mycket om och men tog jag mig till skolan. Tog mer medicin efter ett tag för att stå ut att vara bland så mycket folk. Var duktig och skaffade lite kurslitteratur och gick på ytterligare en föreläsning. Sedan fick jag åka hem och stupa.
Imorgon ska jag till pratis. Jag önskar att jag inte var så sansad och duktig så att jag kunde förmedla alla dom där onda, mörka hatkänslorna jag känner.
För så är det. Jag hatar mig själv.
Och jag kan aldrig mäta mig med andra.
Aldrig.
Kvällens sanning
Jag undrar hur många som egentligen förstår innebörden av att må dåligt. Jag undrar hur många som förstår att jag gråter mig till sömns varje natt. Att jag är så trött på allt att jag är rakt igenom jätteledsen, och det enda jag kan göra är att just gråta. Ibland vet jag inte ens varför. Jag är bara ledsen. Jag har bara ont. Livet blev inte som jag ville och jag har inte ork nog att göra något åt det.
Och jag vill bara skrika. Jag vill sparka och slå och slänga mobiltelefonhelvetet i väggen. Jag vill förstöra något, jag vill visa hur ont jag faktiskt har. Men jag kan inte. Istället vänder jag all min ilska, all min frustration, in emot mig själv.
För jag hatar mig. Jag hatar den vansinnesäckliga kroppen. Jag hatar det fula jävla flinet. Jag hatar mina armar och mina ben. Jag hatar hur mina fingrar ser ut, hur mina läppar är formade hur mina dumma blå ögon stirrar tillbaka. Jag hatar det fula jävla håret som inte går att göra något med. Jag kommer antagligen aldrig förlåta Anders för att han hade av det, för jag kommer aldrig trivas i det här. Det är inte så att det är personligt mot honom utan själva fenomenet att det blev förstört. Jag är inte bekväm i det och det kommer ta hundra år innan det är långt igen. Och jag hatar det verkligen. Hatar hatar hatar.
Jag tål inte att se mig själv längre. Jag blir på dåligt humör bara av att se reflektionen av mig själv och ännu värre av en ordentlig spegelbild. Jag har slutat vilja bli fotograferad, för vad är vitsen när man inte trivs. När man ogillar vad man ser så pass mycket att man skakar av frustration.
Jag har förvandlats till något jag inte vill vara. Både inuti och utanpå.
Och jag hatar det verkligen.
Jag önskar att jag försvann.
Och jag vill bara skrika. Jag vill sparka och slå och slänga mobiltelefonhelvetet i väggen. Jag vill förstöra något, jag vill visa hur ont jag faktiskt har. Men jag kan inte. Istället vänder jag all min ilska, all min frustration, in emot mig själv.
För jag hatar mig. Jag hatar den vansinnesäckliga kroppen. Jag hatar det fula jävla flinet. Jag hatar mina armar och mina ben. Jag hatar hur mina fingrar ser ut, hur mina läppar är formade hur mina dumma blå ögon stirrar tillbaka. Jag hatar det fula jävla håret som inte går att göra något med. Jag kommer antagligen aldrig förlåta Anders för att han hade av det, för jag kommer aldrig trivas i det här. Det är inte så att det är personligt mot honom utan själva fenomenet att det blev förstört. Jag är inte bekväm i det och det kommer ta hundra år innan det är långt igen. Och jag hatar det verkligen. Hatar hatar hatar.
Jag tål inte att se mig själv längre. Jag blir på dåligt humör bara av att se reflektionen av mig själv och ännu värre av en ordentlig spegelbild. Jag har slutat vilja bli fotograferad, för vad är vitsen när man inte trivs. När man ogillar vad man ser så pass mycket att man skakar av frustration.
Jag har förvandlats till något jag inte vill vara. Både inuti och utanpå.
Och jag hatar det verkligen.
Jag önskar att jag försvann.
En sak...
En sak ska du ha väldigt klart för dig...
Den raden fick det att isa inuti mig. Och det läskiga är att jag inte ens visste om det. Att jag inte kom ihåg. Personen som skrev det skulle egentligen bara säga att jag är bra. Att jag är bra som jag är. Men för mig var det ett hot. För mig finns bara en fortsättning på den frasen.
En sak ska du ha väldigt klart för dig, din förbannade lilla horunge. Passa dig jävligt noga! En vacker jävla dag då jävlar skaru få se. Fy fan säger jag. Förbannade jävla skit.
En sak ska du ha väldigt klart för dig. Kom inte och tro att du är något. Din förbannade lilla sugga. Fy fan säger jag.
Orden spottas fram mellan tänderna samtidigt som iskalla ögon tränger rakt igenom mitt inre. Jag var så van att höra det men det gjorde nästan lika ont varje gång. Och varje gång det smälldes i luckor och dörrar och kastades saker så ryckte jag till. Det gör jag än idag av plötsliga ljud och rörelser. Spänd. Så spänd. Och ont. Så väldigt ont.
En sak ska du ha väldigt klart för dig...
Jag glömmer aldrig.
Den raden fick det att isa inuti mig. Och det läskiga är att jag inte ens visste om det. Att jag inte kom ihåg. Personen som skrev det skulle egentligen bara säga att jag är bra. Att jag är bra som jag är. Men för mig var det ett hot. För mig finns bara en fortsättning på den frasen.
En sak ska du ha väldigt klart för dig, din förbannade lilla horunge. Passa dig jävligt noga! En vacker jävla dag då jävlar skaru få se. Fy fan säger jag. Förbannade jävla skit.
En sak ska du ha väldigt klart för dig. Kom inte och tro att du är något. Din förbannade lilla sugga. Fy fan säger jag.
Orden spottas fram mellan tänderna samtidigt som iskalla ögon tränger rakt igenom mitt inre. Jag var så van att höra det men det gjorde nästan lika ont varje gång. Och varje gång det smälldes i luckor och dörrar och kastades saker så ryckte jag till. Det gör jag än idag av plötsliga ljud och rörelser. Spänd. Så spänd. Och ont. Så väldigt ont.
En sak ska du ha väldigt klart för dig...
Jag glömmer aldrig.
New Model Army
Jag sitter här ensam en fredagkväll. Igen. Jag börjar bli ganska van vid det. Men just nu är jag lite småsjuk och eländig så idag skulle jag inte kunna göra så mycket mer även om jag ville. Istället slösurfar jag, msnar lite, kikar runt lite. Snubblade över ett band jag lyssnade på för hundra år sedan. Klickade vidare på you tube. Den ena låten efter den andra. Och plötsligt var jag tio år tillbaka i tiden. Men inte hemma i mörkerhemmet som annars när jag minns tillbaka. Utan ute med kamrater och pojkvän och sådana saker. Och jag blev nostalgisk. Jag saknar den tiden lite ibland. Vissa saker var så mycket starkare då. Jag var inte lika vilse som nu. Jag kunde slappna av mer. Ta saker som dom dök upp. Även om jag alltid haft en strävan framåt hade den värsta rastlösheten ännu inte väckts till liv och ja, jag var mer rofylld helt enkelt.
Det var en ganska bra tid ändå. Trots allt annat elände.
So go out tonight and look up at the stars,
the light that you see is as old as I am.
That's what I see, when I gaze in your eyes...
the light that you see is as old as I am.
That's what I see, when I gaze in your eyes...
Loving a ghost lost in confusion of time - but our love remains
through these brightest hours.
And my secret world...
And your face I remember - and your breath I remember...
Take me in your arms, take me in your arms, back in your arms..
through these brightest hours.
And my secret world...
And your face I remember - and your breath I remember...
Take me in your arms, take me in your arms, back in your arms..
Det var en ganska bra tid ändå. Trots allt annat elände.
Mental overload. Disconnect brain. Go!
Sån där terapidag idag igen. Så fort jag klev utanför psykiatrins dörrar försvann allt. Det blir så vissa gånger. Hur jag än antränger mig minns jag inte vad som just sagts. Jag minns inte vad vi just precis för två minuter sedan har pratat om. Jag minns att vi kom fram till saker, att vi som vanligt faktiskt kom lite, lite framåt. Men jag har ingen aning vad det var vi sade. Istället attackeras jag av massa trasseltankar. En massa ord och tankar och minnen kastar sig över mig och jag kan inte sortera det. Det är för mycket, för svårt att ta in. Litesomommanskriverutanattanvändamellanslagstangentenochsedanfortsätterattgöradet
hurlängesomhelstochdessutomförsökerläsadetochförståochöverösesmedänflersådanarader
ochtexterpåenochsammagång. Det finns helt enkelt ingen hejd på det. Ingen början, inget slut. Det bara är. En salig röra. Ett trassel utan ändar att börja nysta i.
Förra gången gjorde vi en del konstateranden. Jag tycker mer och mer om min pratis för att hon hjälper mig att komma på sådant jag aldrig tänkt på själv. Hon reflekterar och knyter an till vad som sagts tidigare men säger alltid att det bara är hennes egna tankar och kanske inte alls stämmer överens med min egen uppfattning. Men det gör det ganska ofta. Vi konstaterade exempelvis att det faktum att jag mått otroligt dåligt de senaste veckorna faktiskt inte är så konstigt egentligen. Det har liksom inte varit någon hejd på min mådålighet och jag har verkligen blivit sämre och mer orkeslös än tidigare. Men vi har också gått hårdare fram på terapin. Vi har pratat om saker som jag aldrig tidigare nämnt för någon. Och även om det blir få ord, väldigt mycket tystnad och ännu mer skakande och snorande från min sida så är det verkligen jättesvårt för mig. Men har man en väldigt dammig matta som legat på golvet väldigt väldigt länge så tenderar det att bli stora dammoln även om man bara skakar i ena hörnet. Jag ser inte fram emot att behöva skaka större ytor kan jag lova, om hörnen får mig att må så här.
En annan sak som ändå känns skönt i allt det där tunga är att få förklaringar på mitt eget beteende. Att få höra att även om det, taget ur sitt sammanhang, ser helt irrelevant och näst intill galet ut så finns det en anledning till det. Jag fungerar bara som jag har blivit lärd. Jag ogillar egentligen att säga att jag är så här och så här idag för när jag var liten var min pappa dum i huvudet. Det rättfärdigar inget. Men, samtidigt ÄR det ju så. Jag formades till den jag är idag och för mig är det helt logiskt att göra som jag gör.
Ett exempel på det kan vara om jag varit med om något kul eller något som gör mig glad. Försöker jag berätta det för någon som kanske avbryter mig eller som verkar ointresserad så vill jag inte säga. Eller om jag förväntar mig att någon ska fråga mig hur det gått när jag tävlat med Cerberus t.ex. och personen har glömt det helt. Då blir jag lite ledsen och stänger av. Jag tappar lusten att dela det hela med personen och gör, enligt mig själv också, som en femåring skulle göra. Jag vill inte säga, hur mycket det än trugas från den andra personen. Tillfället är förstört för mig. Visst kanske jag berättar senare, men det där glada, den rolighetskänslan som fanns från början, är som bortblåst. Jag har aldrig förstått varför jag gör så. Det är helt och hållet instinktivt och på känsla som jag gör så. Men efter att ha dissikerat en sådan "liten" sak i min personlighet kan jag nu se sammanhangen. Som barn var det i familjen fokus på att överleva. Det fanns sällan någon att dela upplevelser med, så för mig har det blivit en stor sak att göra det. Om det finns minsta risk att tillfället förstörs slår jag bakut och stänger omedelbart om mig själv igen. Jag bär det hellre i mig själv än låter något förstöra den brakänslan jag har. Vilket egentligen är vad som sker när jag låser igen mig själv igen, men jag försöker skydda brakänslan. Enligt min pratis är det ytterligare en överlevnadsegenskap. Att skydda det där braiga. Att akta så att ingen trampar på det eller råkar förstöra det, även om dom såklart inte menar att göra det. Saker som för andra är vanliga vardagsbagateller kan vara väldigt stora saker i min lilla värld. Och det är skönt att veta att jag faktiskt fungerar som jag ska. Att jag är normal utifrån det perspektiv jag vuxit upp och uppfostrats i. Jag är inte helt galen. Jag har bara blivit lärd fel, och har en massa saker jag behöver jobba med. Men jag är inte fel.
Jag är faktiskt inte fel.
hurlängesomhelstochdessutomförsökerläsadetochförståochöverösesmedänflersådanarader
ochtexterpåenochsammagång. Det finns helt enkelt ingen hejd på det. Ingen början, inget slut. Det bara är. En salig röra. Ett trassel utan ändar att börja nysta i.
Förra gången gjorde vi en del konstateranden. Jag tycker mer och mer om min pratis för att hon hjälper mig att komma på sådant jag aldrig tänkt på själv. Hon reflekterar och knyter an till vad som sagts tidigare men säger alltid att det bara är hennes egna tankar och kanske inte alls stämmer överens med min egen uppfattning. Men det gör det ganska ofta. Vi konstaterade exempelvis att det faktum att jag mått otroligt dåligt de senaste veckorna faktiskt inte är så konstigt egentligen. Det har liksom inte varit någon hejd på min mådålighet och jag har verkligen blivit sämre och mer orkeslös än tidigare. Men vi har också gått hårdare fram på terapin. Vi har pratat om saker som jag aldrig tidigare nämnt för någon. Och även om det blir få ord, väldigt mycket tystnad och ännu mer skakande och snorande från min sida så är det verkligen jättesvårt för mig. Men har man en väldigt dammig matta som legat på golvet väldigt väldigt länge så tenderar det att bli stora dammoln även om man bara skakar i ena hörnet. Jag ser inte fram emot att behöva skaka större ytor kan jag lova, om hörnen får mig att må så här.
En annan sak som ändå känns skönt i allt det där tunga är att få förklaringar på mitt eget beteende. Att få höra att även om det, taget ur sitt sammanhang, ser helt irrelevant och näst intill galet ut så finns det en anledning till det. Jag fungerar bara som jag har blivit lärd. Jag ogillar egentligen att säga att jag är så här och så här idag för när jag var liten var min pappa dum i huvudet. Det rättfärdigar inget. Men, samtidigt ÄR det ju så. Jag formades till den jag är idag och för mig är det helt logiskt att göra som jag gör.
Ett exempel på det kan vara om jag varit med om något kul eller något som gör mig glad. Försöker jag berätta det för någon som kanske avbryter mig eller som verkar ointresserad så vill jag inte säga. Eller om jag förväntar mig att någon ska fråga mig hur det gått när jag tävlat med Cerberus t.ex. och personen har glömt det helt. Då blir jag lite ledsen och stänger av. Jag tappar lusten att dela det hela med personen och gör, enligt mig själv också, som en femåring skulle göra. Jag vill inte säga, hur mycket det än trugas från den andra personen. Tillfället är förstört för mig. Visst kanske jag berättar senare, men det där glada, den rolighetskänslan som fanns från början, är som bortblåst. Jag har aldrig förstått varför jag gör så. Det är helt och hållet instinktivt och på känsla som jag gör så. Men efter att ha dissikerat en sådan "liten" sak i min personlighet kan jag nu se sammanhangen. Som barn var det i familjen fokus på att överleva. Det fanns sällan någon att dela upplevelser med, så för mig har det blivit en stor sak att göra det. Om det finns minsta risk att tillfället förstörs slår jag bakut och stänger omedelbart om mig själv igen. Jag bär det hellre i mig själv än låter något förstöra den brakänslan jag har. Vilket egentligen är vad som sker när jag låser igen mig själv igen, men jag försöker skydda brakänslan. Enligt min pratis är det ytterligare en överlevnadsegenskap. Att skydda det där braiga. Att akta så att ingen trampar på det eller råkar förstöra det, även om dom såklart inte menar att göra det. Saker som för andra är vanliga vardagsbagateller kan vara väldigt stora saker i min lilla värld. Och det är skönt att veta att jag faktiskt fungerar som jag ska. Att jag är normal utifrån det perspektiv jag vuxit upp och uppfostrats i. Jag är inte helt galen. Jag har bara blivit lärd fel, och har en massa saker jag behöver jobba med. Men jag är inte fel.
Jag är faktiskt inte fel.
