Jag är längst, längst nere och kravlar runt. Jag orkar inte öppna böckerna jag ska ha läst inför litteraturseminariet på tisdag. Jag orkar inte öppna försäkringsbrevet som ligger i hallen. Jag orkar inte svara på sms eller samtal. Jag orkar ingenting. Men man kan ju låtsas vara glad iallafall. Jag önskar jag vore lika bekymmersfri som den där stora massan jag betraktar när jag åker buss eller går på stan eller är i skolan. Nu är jag inte det, men jag kan ju låtsas.

Sett lite saker som jag skrattar åt. Ett under för mig just nu.


Du hast den schönsten arsch der welt. (Det är bara tyskar som kommer undan med detta. Varför bor jag inte där? )





Frozen Grand Central (hittade på Nios blogg)

Jag har så ont att jag inte kan beskriva det med ord. Inte just nu. Kanske senare, kanske om ett tag, men inte just nu. Jag lyssnar på Cure och försöker tänka. Försöker känna efter.

Är du trött på hösten och vinterns eviga mörker?



Känner du dig hängig och orkeslös och vill helst bara ligga under täcket hela dagarna i väntan på bättre tider?

Det är vinter ute nu. Jag jobbar och jobbar och fixar och har mig. Konstant trötthet och en ännu större portion stress har gjort att bland det mest rogivande jag vet just nu är att komma till stallet. Det är skönt att komma dit och kliva över tröskeln och bara höra hästarnas mumsande. Vissa äter fortfarande på sin eftermiddagsmat medan andra står och vilar med sänkta huvuden och slöa blickar. Min egna lilla Migrant kikar nyfiket ut över boxdörren med spetsade öron och vaken blick. När jag kommer fram till honom lägger han sin mule mot min axel och när jag kliar honom lite fnular han med överläppen mot mitt huvud.

Jag plockar fram hans saker, borstar och kliar och ryktar och putsar samtidigt som han nöjt tuggar på lite hö. Jag stryker honom på halsen. Han håller redan på att sätta vinterpäls, trots att han har täcke både ute och inne.

Sadlar och tränsar och på med benskydd och brösta med martingal, och så hjälmen på mig förstås.

Går ut ur stallet, spänner sadelgjord, sitter upp. Han är ivrig att komma iväg och med en gång jag är uppe känner jag hur pigg han är. Som 4-åring är varje ritt lika spännande. Med spetsade öron och snabba långa steg bär det iväg ut i skogen. Jag passar på att andas in ny energi, att ladda batterierna med hjälp av skogsluft och grönhet och hästhår och höstljus. Det dova ljudet av hovar mot skogsstig. Släpper tankarna fria.

Ett tveksamt steg.
En muskel som spänns.
Tvärnit!

Ve och fasa! En livsfarlig mördarsten är på väg att attackera oss, men sådan tur är har min duktiga springare upptäckt den i tid. Inte ens att den försökt förklä sig med hjälp av mossa hindrar Migrant, han genomskådar monstrets försök att äta oss till middag med en gång. Jag bedömer dock just denna sten (och dom flesta andra också för den delen) som mindre farlig och påbörjar därför en smärre övertalningskampanj och hävdar att vi faktiskt kan passera utan någon större fara för våra liv. Migrant är dock fortfarande aningen skeptisk men ger tillslut med sig. För säkerhets skull går han dock så långt åt andra hållet man bara kommer utan att trilla ner i diket, en väl beprövad försiktigthetsåtgärd som mattes knän inte alltid uppskattar. Iallafall inte när det råkar stå ett träd just där, även om jag är tacksam att han faktiskt inte klättrar upp i trädet. (Vilket han alldeles säkert skulle göra om han kunde.)



Hur som helst. Man ska inte tro att det stannar vid ett livsfarligt stenmonster en dag som denna. Nejdå. Det åtföljs givetvis av diverse andra livshotande saker, som t.ex. spökmuren, zombieforsen, blodtörstiga gråsparvar i diket, stubbarna från helvetet samt ett och annat gult löv med huggtänder. Samtliga givetvis mer eller mindre livsfarliga. Man kan aldrig vara nog försiktig tycker Migrant när jag muttrar något om trams och fånerier, samtidigt som häst tar det största jämfotahopp världen någonsin skådat över en till synes torr och inte alls lerig lerpöl som om det vore kvicksand.

Jag samlar ihop honom och låter honom gå in i trav. Springa fort är kuuuul tycker Migrant och försöker vifta med huvudet för att komma loss. Vi klarar travsträckan utan större incidenter (kors i taket!) och jag låter honom istället fatta galopp. Han försöker givetvis öka takten men jag håller honom i en lugn, taktfast galopp. En liten oskyldig hög med ris ligger på vår vänstra sidan, jag ser den, Migrant ser den. Migrant tvekar. Men istället för att lägga in backen eller åtminstonde stampa på bromsen tar han tillfället i akt för bus. Jag hinner precis känna hur fyrhjulsdriften läggs i och varenda muskel i hela hans kropp tar i när han tar ett jättehopp rakt upp i luften, liksom ålar hela kroppen uppe i luften för att sedan störtdyka, dra ner huvudet och avsluta med en serie bocksprång innan jag hinner återfå balansen tillräckligt för att få upp huvudet på honom så vi kan fortsätta den lugna galopp jag från början ville ha. Denna procedur upprepas givetvis flera gånger så fort vi passerar något som man knappt med sin vildaste fanstasi kan få till ett monster. (Migrant lyckas dock många gånger.)

Sista biten hem skrittar vi. Eller jag försöker snarare få honom att skritta medan Migrant själv tycker att ?tusen nålar? är en mer lämplig gångart. Den är väl beprövad av Migrant och går ut på att skritta så fort man bara kan, helst så man inte riktigt kan uppfatta någon takt överhuvudtaget, med huvudet sänkt a la pingvin i motvind. Han frustar nöjt och bryr sig inte längre om monsterstenarna och spökstubbarna.

Tillbaka i stallet tar jag av honom alla saker, borstar och pysslar en stund, lägger på täcke och gör i ordning allt för morgondagen. Just idag dröjer jag kvar lite extra. Njuter av att vara i stallets all välbekanthet, andas in dofter av hö och ensilage och varma, mjuka hästkroppar. Smeker Migrant över mulen (som för övrigt ligger högt på mulmjukhetsskalan) och kliar honom lite i manen. Han tigger lite godis, nosar mig i ansiktet och blåser varmluft i min nacke. När jag går tittar han efter mig med sina stora mörka ögon, för att sedan återgå till höet som finns kvar.

Det är en dag som denna som gör livet värt att leva.
Det är en dag som denna som gör att det är värt att vakna imorgon igen.

Jag är så ledsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag kämpar för att slippa. Jag orkar inte gråta. Jag kan inte begränsa mig då. Jag gråter faktiskt inte alls ofta men när jag väl kommer till den punkten försvinner alla spärrar och jag gråter och gråter och skär och gråter. Jag är så förbannat trött på mig själv. Jag är så trött på tankarna som snurrar i huvudet. Trött på felen som görs. Sakerna som sägs. Sättet jag är på. Och jag är så trött på den äckliga, fula kroppen. Jag vill bara få bort den.

I tankarna hugger jag den.
Om och om och om igen.
Jag förstör den så som den förtjänar.
Jag har ihjäl den.
Vill aldrig mer se den.
Och den dör.

Precis som jag vill.

Jag är inte stark längre. Jag orkar inte stå upp. Jag orkar inte le och skratta och ha roligt. Jag orkar inte gå framåt. Jag orkar inte se bakåt. Jag bara står där jag står och känner hur jag långsamt förtvinar. Varenda muskel i kroppen. Varenda tanke. Varenda glädje. Sakta rinner det ur mig. Hoppet är borta för länge sedan och jag undrar vad som egentligen finns kvar.

Jag är för trasig.



Så många som jag tycker om mår dåligt. Precis som jag. Och jag önskar jag kunde bära deras sorg också. Men jag kan inte. Jag klarar det inte. Och inget jag gör räcker för andra. Man ses ändå alltid som självupptagen och egoistisk i slutändan. Varför? För att man inte kan trolla? För att man inte kan ändra deras liv, skona dem, hela dem? För att man har egna problem? Egna saker som också tar tid och plats och ork. Men jag försöker verkligen.

Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa. Jag vill lyfta allt det stora mörka ifrån dem. Jag vill dra upp dom från avgrunden och ge dom solen och ljuset och hoppet.

Men jag kan inte.

Jag har ont. Så ont att jag vrider mig av smärtorna. Vänlighetshänderna är inte här. Dom är långt borta. Kanske finns dom inte ens. Kanske är mina drömmar ouppnåbara i verkligheten. Jag vet inte längre. Hundnosen är inte här. Jag saknar den. Den är alltid varm och tröstande. Den finns alltid. Den kräver aldrig något tillbaka. Den bara är.

Jag saknar min hundnos.

Jag saknar trygghet.

Jag saknar livet.

Som vanligt ligger jag i sängen och kan inte somna. Så är det väldigt, väldigt ofta i min värld. Jag har tabletter för att hjälpa mig på traven. Men för första gången på väldigt, väldigt länge är det för att jag är glad. För att jag ser fram emot något. Jag kan inte ens komma ihåg när jag kände så sist. Kanske när jag hade varit och tittat på Migrant och var tvungen att vänta en månad innan jag kunde hämta honom. Det var en lång månad. Varje kväll låg jag och drömde om min vackra, fina lilla häst jag skulle få hämta hem. Hur det skulle kännas att för första gången i mitt liv äga min alldeles egna häst. Att få lasta ur honom och ställa honom i boxen som väntade, att få klappa honom och känna hans mjuka päls under fingrarna. Det var stort för mig.

Nu är jag tillbaka i samma känsla. Men nu behöver jag bara vänta en vecka. Och den här gången gäller det en valp. Min alldeles egna lilla valp. Jag har redan en hund, Carmen. Hon är den finaste, bästaste hunden i hela världen. Men jag har längtat så efter en afghanvalp. Jag är uppvuxen med just afghaner och dom har en särskild plats i mitt hjärta. Nu ska jag få ett barnbarn till vår gamla tik som vi hade. En blå liten kille vid namn Khaos Deewhy. Han kallas Baguss men jag tror att jag kanske kommer byta smeknamn på honom. Någon som har någon bra idé? Jag funderade på hundarna i Nightmare before christmas och Corpse bride, men varken Zero eller Scraps känns som passande namn för en afghan.

Hur som helst så känner jag mig glad för första gången på länge. Väldigt länge. För stunden känns det som att så mycket annat inte spelar någon roll, för på lördag åker jag till Stockholm och på söndag kommer jag gå och lägga mig här hemma med världens finaste dobermann och världens finaste afghanbebis i samma rum.

Det är en känsla jag har saknat. Känslan av att det ordnar sig.

Jag överlever.

Hur många skulle egentligen arbeta gratis? Hur många skulle jobba ett pass på 11 timmar och sedan stanna kvar på jobbet och arbeta 3-4 timmar till, gratis? Hur bra man än trivs på sitt jobb så är ju ändå själv vitsen med ett arbete att man får betalt för det, annars skulle man ju lika gärna kunna göra andra saker. Och bara för att man är bra på sitt arbete så vill man ju inte göra det alltid, jämt, konstant.

Därför förstår jag inte folk som utnyttjar sina vänner. Jag förstår att det kan vara svårt ibland med gränserna, att man inte menar att just utnyttjas, men det är faktiskt det man gör. Jag har flera vänner som är väldigt duktiga på saker som andra alltid behöver hjälp med. Det är allt från personer som är duktiga på att bygga datorer eller göra hemsidor till att dom är grymma mekaniker och kan få vilken bil som helst att rulla. En av mina absolut närmsta vänner är frisör, en grymt duktig sådan. Han ställer upp och klipper mina vänner för att vara snäll. För att dom inte skulle klippa sig annars. Och ofta ber han dom betala vad dom tycker det är värt. Och när folk då inte betalar något, då borde det ju betyda att det inte är värt något? Och varför går dom då och klipper sig? För visst vill man väl göra rätt för sig? Om det vanliga priset ligger på 450 Kr under öppettiderna så kan man ju tänka att 200 kronor ändå är väldigt billigt och att ens vän kan vara värd att få betalt för mödan? Ännu värre är folk som bara hör av sig när dom behöver få sin dator lagad/håret fixat/sin bil iordninggjord. Usch säger jag bara.

När jag jobbade i stall blev det mer och mer så att folk ville att jag skulle hjälpa dom med deras hästar. Jag älskar hästar och gör det egentligen mer än gärna. Men samtidigt vill jag ju hinna göra andra saker på min fritid när jag redan spenderar 8 timmar om dagen där. Så tillslut var jag tvungen att sätta en gräns. Dom som betalade för sig hjälpte jag gärna, men jag kunde omöjligt sitta och rida en massa andras hästar helt gratis. Man orkar inte med allt helt enkelt.

Jag måste dock inflika här att det finns undantag. Självklart finns det alltid undantag. Dessa personer vill ju så väl och hjälper så gärna till, och nära vänner behöver antagligen inte känna att dom utnyttjar sina vänner. Eller folk som byter tjänster. Jag rider din häst om du hjälper mig med nåt annat. Jag klipper dig om du lagar min dator när det behövs. Det skjutsas hundar och bjuds på mat och tas om hand om. Då är det skillnad. Men träffar man en person endast vid dom tillfällen då någon i vänskapskretsen fyller år ungefär, så kanske man borde känna att man betalar för hjälpen man får. Handlar det om att slänga en snabb titt på en dator, bjud på en pizza eller något. Handlar det om att klippa sig kanske man kan betala åtminstonde halva priset. Handlar det om att bygga om halva bilen, sätt ett timpris. Uppskatta hjälpen ni får och att även om ni betalar en massa fortfarande kommer undan sjukt mycket billigare än om ni skulle gå till en butik/verkstad/whatever.

Jag fick åka tåg en gång med en vän somn jobbar på SJ. Jag har fortfarande lite småångest för att jag känner att jag inte riktigt kan ge något tillbaka. Så jag förstår inte hur folk kan med att höra av sig till bekanta och be dom laga deras dator. Gratis. Eller få sin kamrat att jobba över flera timmar. Gratis. Är deras tid inte lika mycket värd som andras?

Så. Skulle ni arbeta gratis?

Jag var hos Marita idag. Min psykolog. Jag är alltid splittrad när jag ska dit, jag både vill och inte vill. Oftast så har jag inte orken men tvingar mig dit ändå. Nu har psykiatrin flyttat till något tillfälligt ställe, det är trångt och otäckt och jag gillar det inte alls. I receptionen arbetar en äldre kvinna. Hon påminner om den där sura tanten i monsters.inc, hon ler aldrig och säger aldrig ett ord mer än nödvändigt. Jag får alltid skuldkänslor när jag ska anmäla att jag kommit för det känns som att man stör henne i hennes annars så viktiga arbete. Ibland jobbar en annan kvinna där. Hon är glad och trevlig och småpratar med en. Henne har jag träffat tre gånger på 9 månader.

När jag väl har klarat av prövningen att anmäla att jag har kommit så kommer Marita ner och hämtar mig. Hennes nya rum är också litet, säkert bara en tredjedel av det hon hade förut. Väggarna är för nära och det känns lyhört och konstigt. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när jag är där. Hon frågar hur det är och allt är ju som vanligt. Idag började hon direkt att ta upp hur det ska fortsätta se ut. Marita ska sluta. Jag vill inte att hon ska det. Jag orkar inte byta pskykolog en gång till. Men därför pratar hon om vad hon ska lägga fram för den nya. Vad hon ska rekommendera. Fortsatt traumahantering och bearbetning, en möjlighet att bli ett med mig själv istället för att vara splittrad. Vi har knappt börjat. Det går så långsamt framåt att jag ibland undrar om det går framåt över huvud taget.

Vi har pratat mycket om hur saker ser ut idag. Problem och svårigheter jag har. Identitetsproblem och ångest och svaga gränser både fysiskt och mentalt. En kropps som kan förändras mitt framför ögonen på mig och en längtan efter att ständigt vara till lags. Ett självskadebeteende och en depression. Målet är att jag ska prata om gamla saker. Om uppväxten. Om minnen. Att jag genom att berätta sådana saker bekräftar att det är så det var och på så sätt kan gå vidare.

Det är svårt. När hon frågar saker så vet jag inte. Det är tomt. Som om någon tryckt på avknappen. Hur mycket jag än anstränger mig så minns jag plötsligt ingenting. Verkligen ingenting. Jag blir avstängd, och när hon pratar hör jag att det kommer ord, jag hör ljudet av hennes röst, men det finns ingen betydelse bakom sakerna som sägs. Jag förstår inte vad hon förmedlar. Så jag nickar och håller med. Vad annars kan jag göra. Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna kunna sammankoppla känslor och händelser med varandra. Jag vill kunna säga att det var så och så och så. Men någonting i mig protesterar. Jaget som bestämmer har inte längre något att säga till om. Det är tomt. Tyst. Någon har gått in och raderat saker i mitt eget huvud och känslan är väldigt otäck. För förnuftet vet ju att det finns minnen. Att det finns saker att berätta. Så jag får börja tänka på saker jag skrivit. Jag får tänka i listform på sådana minnen som jag vet har hänt. Och så kan jag nämna ett sådant. Men jag kan inte säga vad som hände sedan. Jag kan inte säga hur det kändes, vad jag tänkte, hur det började. Allt är plockat ur sina sammanhang och i övrigt är det bara blankt. Mörkt. Svart.

Idag bad hon mig beskriva ett rum. Det tog tio sekunder sedan grät jag. Jag försökte verkligen. Och jag kom ihåg. Men jag kunde inte säga något. Det är som om jag blir liten igen. Och jag fryser och är rädd. Och jag minns golvet, en sån där plastmatta. Och jag minns hur fönstrena ser ut och rummets osymetriska form. Men jag kan inte berätta. Så jag gråter och snorar och hon frågar lite till. Men jag kan inte. Det är blankt igen.

Efteråt mår jag ofta illa. Jag snurrar 18 varv silvertejp runt mitt inre för att hålla ihop mig hela vägen hem. Inutiet är rastlöst och oroligt och sliter för att ta sig loss. Det är som tusen fjärilar i varsin litet tråd som alla rycker och drar åt varsitt håll. Men inga vackra, fina fjärilar. Mörkerfjärilar, fastkedjade i mitt inre. På bussen hem höjer jag musiken för att stänga ute världen. Jag blundar för att slippa se hur nära folk är. Jag står lutad mot en stolpe vid dörren när en man kommer fram. Han tar i mig och säger något men musiken överröstar så jag hinner bara uppfatta något om "hålla i sig". Jag flyttar mig raskt och förstår då att han ville hålla i sig i den stolpen för han skulle av nästa hållplats. Men varför tog han i mig? Varför kunde han inte bara hålla i den andra stolpen för? Jag blundar och håller andan och ber att bussen ska vara framme snart. Funderar på att gå dom sista hållplatserna, eller gå av och ta nästa buss. Allt är så smutsigt och äckligt just nu. Äckelmänniskorna är överallt och jag kommer inte undan. Men jag biter ihop. Fokuserar. Och när jag väl kommer av så andas jag. Låter tårarna rinna. Snorar och andas och skyndar mig hem för att inte bryta ihop inför folk. Beordrar benen att ta snabba steg. Kroppen orkar inte men jag tvingar den. Skyndar skyndar. Får upp dörren hemma. Stänger den försiktigt om mig igen. Sjunker ner på golvet. Lägger huvudet i händerna. Och gråter. Jag tillåter mig själv att gråta. Gråta över allt det onda. Gråta över rummet jag hade när jag var barn. Gråta över mörkerminnena och gråzonerna jag inte minns. Bara gråta.



Det är ganska länge sedan jag började hos psykologen nu. Jag var in på psykakuten en vända för snart ett år sedan. Där var dom snälla. Jag fick först träffa en skötare. En medelålders man med finskklingande namn, grått hår och snällögon. Han pratade lugnt och harmoniskt och trots att jag bara grät och snorade och skakade så såg han på mig hela tiden. Han sade att han såg att jag hade ont och då grät jag ännu mer. Det var lång väntetid den gången, men alla var så snälla och trots att paniken kröp som myror i ådrorna så kändes det bra. Det fanns en kaffemaskin med varm choklad i, och kylt vatten att dricka. Det var tråkig fotboll på TVn men det fanns något att titta på iallafall. En psykotisk man skrek "hjääälp" då och då och bad sedan om ursäkt för om han skrämt någon och bad ynkligt att ingen skulle vara arg på honom. Två skötare satt på varje sida och pratade med honom, klappade honom på armen och sade lugnande att ingen var arg. Jag fick gå undan om jag ville. När jag pratat med skötaren fick jag prata med en läkare. Jag fick sämre vibbar av henne. Hon sade att när hon såg mig så tänkte hon direkt på övergrepp, mitt inre reste ragg och spottade och fräste. Hon pratade om en "favoritmedicin" som om det vore gelégrodor eller lakritsfiskar eller grillchips. Jag hade lust att säga att om det nu är hennes favorit kan hon ju ta den själv. Men det gjorde jag såklart inte. Jag vet att hon gör sitt jobb. Och jag vet att om jag samarbetar så skickar dom inte ut mig. Jag kom därifrån en hel knippe timmar senare, helt slut men med fyra olika mediciner och minnet av en vänlig skötare med finskklingande namn och snällögon.

Via akutpsyk fick jag en tillfällig psykolog. Hon hette Josefine och var ganska kort med gulblonderat hår och skor som klapprade mot golvet. Klapp klapp klapp lät det när hon kom gående. Josefine var inte så gammal. Dryga 30 bara. I vanliga fall har jag svårt för yngre människor som ska hjälpa mig på det sättet. Det känns alltid som att jag har varit med om mer än dom. Jag har haft en miljon jobb. Jag har kommit i kontakt med alla möjliga sorters människor. Jag har varit utsatt för allt möjligt. Och vad har dom? En utbildning som säger att dom har tillstånd att prata med mig och säga åt mig varför jag är som jag är. Hur som helst så gillade jag Josefine. Hon var mån om mig och noga med att jag inte skulle försvinna ur systemet som så många andra gör. Jag hade gärna fortsatt gå till henne men efter några månader blev jag placerad där jag går nu. Akuten är ju ändå just akuten, inget annat.

Nu ska Marita som sagt sluta och jag vet inte vem jag kommer få istället. Det känns konstigt att vara det där namnet på pappret. Jag vet ju precis hur papprena ser ut, hur man skriver, vilket språk som används. Nu är jag också en sådan. Mitt liv finns komprimerat på en knippe a4-blad hos några psykologer och överläkare. Det ska diagnostiseras och medicineras och kommas på lösningar. Betyder det att jag är vad dom kommer fram till? Betyder det att jag, Helena, är ångestsyndrom, panikångest, depression och ospecificerad personlighetsstörning eller vad det nu är dom är på väg att få fram?

Nej, faktiskt inte. Jag är jag. Oavsett vad dom kommer fram till så är jag jag. En ung kvinna med tusentals tankar, en knippe intressen och en stor skopa framtidstro.

Aldrig att jag tänker bli mina diagnoser.

Jag sprang vilse lite i livet. Det är så lätt att snubbla och hamna i mörkret.
Men en dag ska jag hitta ljuset igen.

Då ska jag leva.
Och vara fri.

Det är inte alltid enkelt att gå i mina skor, faktiskt. Min självkritik säger att jag har storlek 84 och det är svårt att fylla dem när jag egentligen bara har storlek 36. Så jag sätter igång en massa projekt. Jag pluggar och måste vara bland dom bästa. Jag jobbar och måste känna att jag går framåt och gör det bra. Jag är kontaktperson. Jag har hunden. Jag har hästen. Jag tränar kickboxning och vill bli duktig. (Om jag bara kunde få hålla mig frisk någon gång.) Jag vill vara en duktig dotter, en bra vän, någon att lita på och uppskatta. Jag vill vara någon man kan vara stolt över. Jag far kors och tvärs över stan för att hinna allt, gå på föreläsningar, hem till hunden, iväg och jobba, träffa vän, hem till hunden. Jag undrar hur många som skulle orka göra samma sak.

När vi hade introduktion i skolan och skulle presentera oss kände jag mig lite som ett ufo. Eller som någon med någon slags bokstavsdiagnos eller så. För jag vill så mycket. Jag brinner för så mycket. Och jag har gjort så mycket. Jag har varit med om så mycket. Tack vare min bakgrund kan jag känna igen mig i det mesta, jag kan relatera till det mesta, jag har alltid någon infallsvinkel eller tanke om saker och det är sällan jag inte redan har tänkt på något. Det märks tydligt när jag hamnar bland en massa andra personer.

Det är faktiskt ganska jobbigt att springa runt i ett par jätteskor. Jag tar tusen steg medan andra tar hundra. Prova gå i mina fotspår ett tag så får vi se hur lång tid det tar innan du snubblar.

Jag förstår inte folk som förskönar ångest och panik och självdestruktivitet. Dessa personer kan omöjligt ha upplevt det. För ingenstans är det vackert. Precis ingenstans. Det finns inget fint i att panikgråta och tappa andan för att man snorar och grinar så. Det finns inget fint med att ha håret fullt med blod, snor, svett och tårar. Bokstavligt talat då. Det finns inget fint i att kräla runt i sitt eget blod. Det finns inget fint i att inte kontrollera sig själv tillräckligt för att hindra sig. Och man gråter och gråter och snorar och gråter. Och man mår illa och krampar och kräks av att man spänner sig så. Och man önskar inget hellre än att man hade någon där, att någon fanns. Och folk vill finnas. Men dom kan inte. För det är inte enkelt. Det är inte bara att finnas. Det är ingen lätt uppgift att ta hand om en gråtande människa full med sår och blod. Ännu värre när det är någon man håller kär. Och det är heller inte lätt att bli sedd i det tillståndet. Man vill bara gömma sig. Det är så oerhört kränkande att vara så svag, att vara i ett sådant underläge. Att bli förpassad till någon slags patient, att bli avduschad och avtorkad och påklädd. För man borde vara bättre än så. Man borde vara starkare. Man vet ju hur fel det är så man borde vara annorlunda.

Man borde så mycket.

Jag borde vara annorlunda.



Jag saknar Migrant så sjukt mycket. Hela jag består av hästar och hundar och fysisk aktivitet. I den ordningen. Som en slags innehållsförteckning. Djur är mitt rätta element och jag blir olycklig annars. Nu har jag hunden men har inte haft hästkontakt på över ett halvår. Trivialt kan många tycka. Men ni förstår inte. Tänk om någon skulle ta ifrån er det enda ni vet att ni kan. Det enda ni haft som en fast punkt i hela ert liv. Det enda som alltid består, alltid fungerar, alltid finns. Det som räddat livet på er gång på gång på gång under större delen av er uppväxt. Så stor del är hästar av mig. Det sitter i märgen. Det sitter i hjärtat. Det sitter i varje centimeter av mig själv.

Jag drömmer mardrömmar när det gått för lång tid. Det gör jag alltid. Jag drömmer om getingar som kryper under huden på min häst, jag drömmer att jag misskött honom, att han svälter ihjäl, att jag glömt bort min plikt. Och jag vaknar kallsvettig och ångestig.

Jag ville ta hem honom i vår. Jag ville få ordning på livet och ha min häst och min hund och lugn och ro och bara få må bra. Men nu kan jag inte det. Nu har jag inte råd eftersom jag ska studera. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag klarar inte fyra år utan häst. Det går inte. Det finns inte.

Det går bara inte.





----------------------------------------------------------

Det otäcka är att tanken på möjligheten att ta livet av sig fortfarande känns som en befrielse. Inte för att jag har dödslängtan. Mer som att det är en säkerhetsåtgärd. En nödutgång. En trygghet.

Vid nödfall; krossa glaset, kliv ut framför lastbilen och finns aldrig mer.

Först tänkte jag hålla mig anonym här. Jag tänkte att eftersom jag ses som gränslös så kan jag iallafall hålla en gräns där eftersom jag ofta skriver väldigt personligt. Men nu kastar jag den gränsen i sjön, för vad spelar det egentligen för roll? Så, låt mig presentera Helena. Mig själv. Galathea.

Det här är jag. (På nyårsafton dessutom.)




Vem är jag då? Ja.. Jag vet nog knappt själv. Jag är allt möjligt. Jag är relativ beroende på vem du är.

Jag andas, tänker och känner. Jag är varm men ändå kall. Jag är ömtålig men ändå stark. Jag är komplex men ändå så enkel. Jag är kontraster och ytterligheter. Som natt och dag, måne och sol, eld och vatten. Allt på samma gång. Jag är trasig men ändå hel. Rotlös och sökande efter saker jag inte vet om dom finns och ständigt törstande efter mer. En rastlös själ, känsloberoende, gränslös och intensiv. Jag saknar, väntar, längtar och drömmer. Jag hoppas, snubblar, ramlar, faller. Jag finns men ändå inte. Jag är den du vänder dig efter på gatan men ändå aldrig ser. Jag är skuggan som solen lyser på. Jag är hoppet du inte förstod att se.
Jag är jag och ingen annan.


Jag är:
vänner, carmen, musik, migrant, mys, pingviner, levande ljus, kvällspromenader, skogen, hundpussar, beslutsångest, älvor, drakar, konserter, hästar, filmkvällar, thé, korta kjolar, astrid lindgren, svart och rött, varma bad, kramar, syskon, kroppskomplex, andrum, ordmagi, valpgos, vänskapsskratt, rosa fluff, enhörningar, ordbehållare, glitterpennor, modelltönt, långa naglar, brian froud, mjukisdjur, oro, träning, igelkottar, anita och televinken, smink, höstluft, vänlighetsmänniskor, mamma, frukt, känsloknark, chokladterapi, saknad, emil i lönneberga, fobier, pyssel, snöbollskrig, rastlöshet, längtan, dagdrömmar, närhet, bekräftelse, såpbubblor, ljusslingor, taggtråd, kedjor, framtidshopp.