När jag var liten delade jag rum med min bror. Rummet kändes verkligen oändligt stort och vi hade gott om plats med våra två sängar och leksaker och prylar. Vi försökte alltid få leka "en liten stund till" när det väl var sängdags och då brukade vi bygga lego eller leka med ponnys eller köra bilbana. Mamma läste en saga också. Kanske Galavanterna. Eller om hunden som var retad för han hade en fläck runt ögat och inte fick någon efterrätt. Eller om tygbjörnen som glömdes kvar i sandlådan och blev omhändertagen av tomtarna. När vi väl släckte kändes det som om min lillebror var superlångt bort, säkert 5-6 meter eller 20. Vi hade en liten orange nattlampa som man sätter i vägguttaget, och så hade vi varsin självlysande "bug", en söt insekt med nattmösa som lyste i mörkret. Dörren stod alltid på glänt så att en svag strimma ljus sken in men inte sträckte sig så långt som till sängarna. Utanför satt mamma och stickade eller vävde. Det var tryggt så. Stickornas klickande eller dunsandet i vävstolen. Det varma ljuset. Trygghetsmamman och barndomsuppfattningen. Ovetskapen om världen.

Några år senare togs allt det ifrån oss. Någon drog undan mattan från våra fötter och gav oss ett liv i nattsvart mörker. Var och en levde för sig. Var och en kämpade för sin egen överlevnad. Men ibland, ibland satt mamma så där som hon gjort förr. Hon pysslade med något, stickade, sydde eller bläddrade i papper, nu oftast vid köksbordet. Och det var något med den synen. Som om det varma ljuset från kökslampan spred en doft omkring sig. En välbekant doft av den där barndomstryggheten vi en gång kännt. Man ville bara pausa livet och låta det förbli så för alltid.

Jag kan fortfarande se det framför mig. Jag kan gå ute i den mörka vinterkvällen och se varmhetsljuset sprida sig från andras hem. Jag ser någon sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och ett korsord. Och det påminner mig om dom där stunderna av mental lugn och ro. Och jag kan nästan känna den där doften igen, trygghetsdoften från kökslampeskenet. Och jag vill fånga det. Fånga känslan det en gång gav. Men det går inte. Den gör återbesök en kort sekund, sedan ger den sig av igen. Hur mycket jag än bönar och ber. Hur mycket jag än försöker. Den försvinner alltid.

Det är nya tider nu. Jag måste försöka hitta något i mitt liv som ger mig samma värme. Något som är mitt eget. Något som är alltid och inte bara vid få tillfällen som avbrott från det onda. Jag måste ha något på heltid.

Det är nya tider nu. Jag måste se framåt. Tänka framåt. Gå framåt.

Jag måste det.
Nu.

2 x 25 mg atarax och en hundpromenad i vinterkvällen senare kan jag fortfarande inte andas. Det stör mig. Jag vill så gärna vara avledbar. Kunna tillämpa enkla metoder. Kunna bryta mönstret. Ibland går det, men inte idag. Jag är för trött i själen. Det finns inga konkreta tankar i mig, inga känslor som går att lista, ingenting så enkelt. Det är bara ett trassel inuti. En känsla av att vara spänd och inte kunna slappna av trots att jag är för trött för att vara vaken. Lite som att andas utan att få syre. Att gå utan att komma framåt. Att längta utan att vara efterlängtad. Minsta ljuden är för mycket. Närvaron av andra är för stor, för påfrestande. Till och med min egen existens irriterar mig. Jag kämpar för att inte säga något. Jag vet att det är hos mig felet ligger, inte hos andra. Jag ser likheten mellan mig och min far. Jag ser alla felen, allt det äckliga svarta som förgör. Men jag kan inget göra. Jag vill bara vara ifred. Jag vill dansa med den oändliga tystnaden, jag vill omsvepas av ensamhetsmörkret. Jag vill stänga av världen en stund.

Jag orkar inte med känslan mer. Jag orkar inte vara fel. Jag känner pressen, jag känner förhoppningarna. Och jag vet att jag gör alla besvikna. Men jag kan inte mer. Jag orkar inte. Jag har drivit mig själv framåt så länge nu att jag inte längre minns vem jag själv är. Jag minns inte vem jag är utan all mådålighet. Jag minns inte vem jag är utan alla självdestruktivitet. Jag vet inte vem jag är som lycklig. Jag vet inte vem jag är överhuvudtaget.

Jag kämpar så jävla mycket för att inte skrika. Jag kämpar så jävla mycket för att hålla ihop mig, för att inte sparka och gapa och slå. För att inte ta sönder mig själv och världen. Men ni ser inte. Ni förstår inte. Och jag vill inte att ni förstår heller. Jag har slutat bry mig. Det kvittar. Det förändrar ändå ingenting för jag är trasig och blir aldrig mer hel.

Så det kvittar nu.
Allt kvittar.

Jag är helt snurrig i huvudet. Har pluggat hela dagen idag, med några avbrott (ganska många) för uttag av valp. En hel bok har jag plöjt igenom. Social omsorg i Socialt arbete. Ganska intetsägande titel men det handlar väldigt mycket om äldreomsorgen här i Sverige, i Ghana, Australien och Danmark. Ni hör ju själva hur spännande det låter. Har åtminstonde klarat av första frågan på hemtentan, men jag är inte riktigt nöjd. Får omformulera lite sedan.
Nu ska jag snart krypa ihop och blunda lite och hoppas på lite sömn. Morgondagen är en gräsligt lång dag och jag är helt slut redan nu. Hoppas verkligen på fint väder imorgon, det lättar upp humöret lite.

Tills dess får ni roa er med den här fina låten. ;)

Jag kom på att jag ju behöver sommarjobb. Så nu blev det eld i baken på mig, även om orken varar i.. tja.. tio minuter? Men jag har iallafall mailat chefen (som givetvis har semester en vecka) angående intyg. Och letat upp några jobb att söka. Som jag ändå inte får, men det är ju en bra början. Jag menar, det är ju svårt att få jobb alls om man inte söker några. (Tänkpositivttänkpositivt) Så nu ska jag bara begrava mig i böcker, skriva en hemtenta, gå och få en stämpel på kårbeviset (för att dom har ett uråldrigt system på skolan) och införskaffa en skrivare så att jag kan skriva ut ovan nämnda hemtena. Sedan åker jag till Mallorca och hälsar på Ilian. Puh. Jag är inte så bra på att ha många saker att göra eftersom jag inte gillar att ha saker hängande över mig. Eller så är det det jag är, för att jag börjar beta av sakerna en efter en. Hellre det än att ha det i hasorna hela hela tiden. Jag arbetar mycket bättre under press. Det har jag alltid gjort. Även om jag mår dåligt på köpet så presterar jag bäst då.

Idag var vi för övrigt på studiebesök. Den ena tjejen gjorde sin praktig på hud och köns-avdelningen på sahlgrenska, ihop med en kurator. Dom jobbade en massa med (eh.. mot? äsch, ni fattar) smittspridning och hon berättade om folk som fått HIV, att man kan gå med det i tio år utan att märka av det och att det är vanligare än man tror. Iiih. Efter att ha hört henne prata en timme var det till och med så att jag blev hypokondrisk (jag är i princip aldrig det annars) och skulle vilja testa mig för allt i hela världen. Huu.

Nya studiebesök imorgon. Upp tidigt igen. Jag har tagit paus från all ångestelände som hänger över mig för att klara av detta. Förra veckan missade jag två viktiga dagar för att jag inte klarade av att gå hemifrån. Inte bra.

Så. Tack och godnatt för stunden.

Nostalgi. Tonår. Känsla. Längtan.



Saknad.

Jag är helt slut. Hela jag är trött, både i kropp och själ. Jag vill sova och sova och sova. Ibland fungerar det, ibland inte. Och jag är så fruktansvärt, oerhört trött på att må dåligt. Har bestämt mig för att ge medicinen en andra chans. Började ta den idag igen. Jag vill inte, men jag ser inte någon annan utväg. Jag är så trött på att sorgen är en så stor del av mig som den är. Jag kan bli ledsen för allt. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag har ingen energi över till vardagssaker, istället går all min kraft åt till att bära ut valpen, gå ut med Carmen och hålla ihop mig tillräckligt för att kunna gå till skolan ibland. Hemmet förfaller lätt och det finns inget som stressar mig så mycket som när mitt eget hem är stökigt. Detta resulterar i ännu mer ångest och när jag tar ut hundarna får jag lust att sätta mig och gråta och aldrig mer gå hem, för jag orkar inte se eländet. Och så blir det värre och värre tills jag en dag har minimalt med andra påfrstningar och därför orkar ta en rejäl fixardag. Men minsta lilla orosmoment stör, och så plötsligt orkar jag inte längre. Jag kan vakna till fågelvitter och känna mig lika frisk som vårluften utanför, men ett telefonsamtal eller en motgång senare kan allt vara som bortblåst. Jag orkar helt enkelt inte med mer än två saker.

Allt som oftast känner jag att jag vill sluta ha relationer till andra människor. Ja, jag vet att jag är för social för det. Men ibland blir jag bara så trött. Jag tenderar att ha så stora förväntningar på min omgivning. Och jag blir allt som ofta besviken. Inte på grund av dom, utan på grund av mig själv. Jag liksom förväntar mig att andra ska gå in i saker med samma glöd som jag. Att dom ska lägga lika mycket energi på andra, där i bland mig, som jag själv gör. Och mitt förnuft säger att dom såklart inte fungerar som jag. Men mina känslor förväntar sig saker, hoppas så innerligt att vi ska befinna oss på samma nivåer, att jag ofta lyckas bli besviken. Till och med när jag anstränger mig att inte ha för stora förväntningar så blir det fel.

Jag undrar när det ska vara över. När ska jag bli normal igen. Det senaste 1.5 året har utvecklat väldigt många negativa sidor hos mig, och eftersom jag har den bakgrund jag har så har det kanske tagit värre på mig än vad det skulle tagit på någon annan. Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag aldrig haft sämre självförtroende. Jag har aldrig litat mindre på andra människor. Jag har aldrig skadat mig själv så här mycket. Jag har inte haft så här täta ångestattacker. Mörkret har aldrig varit så här tätt förut.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Jag önskar så att jag blir bättre snart. Det måste vända.
Innan det är försent.

Snälla?

Det fanns en tid då jag tyckte om att krypa ner under täcket på kvällarna. Att ligga där, nära någon, och lyssna på elakblåsten utanför och vinterregnet som smattrar mot fönstret. Vara omsvept av svalt duntäcke och kärleksarmar och trygghetsmörker. Och jag saknar det. Nu är allt tomt och kallt och otryggt, precis som livet självt, och vinden utanför påminner mig enbart om ensamheten inuti. Tomheten. Ingentinget.

Jag önskar så att allt vore annorlunda. Så till den grad att jag önskar bort livet. För att jag inte orkar längre. För att jag inte längre ser någon väg ut.

Jag är färdig nu.
Med allt.

En av mina närmsta vänner ska gifta sig. Jag är så glad för hennes skull och för deras skull. Dom är lite av mina förebilder när det gäller förhållanden och jag kan bara hoppas att jag någon gång ska finna mig lika hemma i något som dom gör nu. Jag ler när jag tänker på hur det måste kännas. Dom är så bra, fina Ansi och snälla Magnus.

Jag skriver sms och bokstäverna blir om och om igen fel och det kryper i mig. Jag går ut med hundarna och kopplena trasslar in sig i varandra och det kryper i mig. Jag hänger tvätt och det trasslar in sig och måste vändas ut och in och det kryper i mig. Jag skriver på datorn och snubblar på tangenterna och det kryper i mig. Jag skakar av irritation, ångesten gror inom mig och blir värre och värre för varje sekund som passerar. Jag känner igen känslan. Allt är fel. Små saker som sätter sig på tvären. Små ljud blir till gigantiska ekon som skär långt in i mitt huvud. Någon som äter. Tuggandet stressar mig. Någon som rör sig. Någon som andas. Någon som existerar. Allt stressar mig. Ger mig svårt att andas. Tungt över bröstet. Brännande bakom ögonlocken. Krypkänslor i inutiet.

Jag drivs till vansinne av min egen ångest.

Jag måste rädda mig innan det är för sent.

Men hur?

Jag var och träffade överläkaren idag för att gå igenom mina resultat från ett personlighetstest jag gjorde för så där länge sedan att jag knappt minns vad det handlade om. Det är så det fungerar när det gäller att träffa överläkaren på psyk. Man har en tid med hundra års mellanrum, kommer dit, glömmer bort allt man har att säga och blir hemskickad tio minuter senare med en bunt nya recept i näven. Nåja. Hur som helst så hade jag utslag på lite av varje men främst tre saker. Tyvärr har mina koncentrationssvårigheter blivit värre igen så jag minns inte exakt hur det var. Men jag hade iallafall 7 av 9 på borderline, plus lite tvångsmässighet och oro/ängslan. Men de punkter som inte passade in var så pass viktiga att det ändå inte kan vara borderline. Eller det kan väl, men dom ställer inte den diagnosen utan vidare utredning. Och det tackar jag för. Jag känner inte att borderline passar så bra in på mig faktiskt. Inte för att jag längtar efter någon form av diagnos över huvud taget. Jag vill bara må bra.

Istället väntar en vidare utredning för att "ringa in problematiken" som herr Överläkare uttryckte det. Den nya psykologen börjar i april så nu har jag ett glapp på drygt en månad. Sedan tyckte han att hon ska göra mer noggranna tester med mig så får vi se.

Jag lämnade alltså stället ganska nollad med två gula, fina lappar i handen som vid behov inbytes mot nya, vita piller hos dom trötta tanterna i vita rockar borta på torget. (Öh.. Ja..)

Nollad var ordet. Det känns som att jag tappat bort mig själv mer och mer. I huvudet pågår ett inre krig och jag kan inte påverka det. Ju mer jag anstränger mig, desto vildare krigas det där uppe. Jag har svårt att hålla ordning på tankarna, jag hör vad andra säger men jag kan inte ge svar på tal. Jag kan inte tänka ut något vettigt att säga tillbaka alls. Det är oerhört frustrerande. Och svårt att förklara. Men det är lite som om man försöker titta på något, men hur mycket man än anstränger sig så ser man bara saker i periferin. Vart man än vänder blicken så ser man ingenting mer än små, ovesäntliga saker i kanten. Hur mycket jag än fokuserar på att komma på vad jag tänker och tycker så faller jag bara platt och det enda jag kan koncentrera mig på är hur ont jag har i inutiet. Och jag blir liggande på golvet, och jag vandrar runt som en levande död. Jag gör vad jag måste men inte ett dugg mer.

Oöppnade brev ligger utspridda här och var. Brevet från vinthundklubben är öppnat. Brevet från comviq är oöppnat. Det är en räkning där i. Brevet med studentkortet i är oöppnat. Telefonsamtal är oringda. Mail är omailade. Blogginlägg jag har i huvudet är oskrivna. Jag orkar bara inte. Trots att vårsolen skiner ute och jag brukar älska att känna hur den värmer en i ansiktet så går jag runt i en gråmulen värld. Det är förvirrande och konstigt.

I väntan på att solen ska hitta in ända längst in i mitt mörkerinre rullar jag ihop mig. Jag lägger mig nära mina pälsänglahundar och värmer mig. Klamrar mig fast i deras päls. Så rädd att falla över kanten. Så rädd för enkelheten att ta slut på allt. Så rädd för mig själv.

Vad gör man då?

Ska det vara så himla knepigt att skilja på kognitiv behavioristisk teori och kognitiv beteendeterapi? Jag förstår inte att det ska vara så svårt!