Det känns lite lustigt när man ena stunden sitter inne i ett litet rum och tittar på himlen och berättar för en person jag egentligen bara känner vid namn och yrkestitel om hur det känns att tappa kontakten och verklighetsanknytningen med sin egen kropp för att nästa stund sitta och läsa ord som inkongruent kommunikation, metabudskap och kommunikationsaxiom.

Från systemteori till familjeterapi heter boken jag läser inför tentan.

Ironiskt.

Jag mötte en man en dag.

Det var en klar, härlig höstdag och jag och min hund var på väg till stallet för att ta en välbehövd tur i skogen. Mannen stannade en liten bit ifrån. Han hade ett par blåa, lite förkorta jeans, en tjocktröja och hårt knutna gymnastikskor. I handen hade han en grön systembolagskasse.

-Är det en afghan? frågade han.
-Ja, det är det, svarade jag.
Han kom lite närmre.
-Det är världens dummaste hundras.
-Jag har hört det, svarade jag och log.
Han var märkbart påverkad av antagligen både alkohol och något annat, och när han talade var knappt hälften av orden möjliga att förstå medan resten blev ett enda långt mummlande. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med och försökte svara ungefär rätt saker.
-Förstår du? frågade han.
-Mm, jodå. Jag visste inte vad jag skulle förstå men han hade säkert rätt i sitt påstående. Vad än det nu kunde vara.
-Men du, det där är världens dummaste hundras. Vad heter den?
-Han heter Cerberus svarade jag.
-Va?
-Käärbääruuus, förtydligade jag.
-Va?
-Käääärbääääruuuus, sade jag, den här gången ännu långsammare.
Han blev tyst några sekunder. Dom flesta har svårt att uppfatta hans namn och det måste vara ännu svårare om man är påverkad av diverse substanser som helst borde användas till något helt annat och inte alls placeras i människokroppar.
-Va? Han gav sig inte.
-Cebbe, svarade jag den här gången.
-Cebbe, sade han och såg lika nöjd ut som en 10-åring som just bemästrat ett svårt matematiktal i skolan. Kan han några trick då?
Jag kikade ned på min hund som precis som vanligt var ungefär lika intresserad av oss som en giraff är av att spela bordtennis iförd skjorta och slips. Jag lockade lite på honom men han var upptagen av att titta på intressantare saker, som löv och fåglar och så där. Jag förklarade för mannen att han kan lite saker men att han mest gör det om man har något gott åt honom. Det är därför dom ses som så dumma, egentligen är dom en hejare på att lista ut dumheter.
-Mannen klappade Cerberus som fortfarande ignorerade oss mest hela tiden. Jag kände efter i fickan och upptäckte att jag hade lite pellets där som egentligen var till hästen, men när jag fiskade upp en sådan så blev Cerberus genast lite mer intresserad. Lite snabbt lyckades jag få honom att sitta, ge high five, lägga sig ner och sedan ställa sig och krama mig. Mannen skrattade förtjust. Cerberus såg förebrående ut när han tuggade i sig den torra hästmatbiten och jag log åt både honom och mannen. Mannen fortsatte prata.
-Jag kommer därifrån, sade han och pekade längs gångvägen bort. Om du har lust att umgås med lite kriminella och annat så är det bara att komma bort.
-Vad bra reklam du gör, sade jag och skrattade lite. Mannen ryckte på axlarna. Han räckte fram handen till mig för att tacka mig och jag tog den. Den var stor och varm med lite hårdra sträva valkar. Kanske efter många års tungt arbete. Kanske efter något annat. Vad vet jag.
-Hur gammal är du? frågade han.
-27, svarade jag.
-Nää? sade han och den gamla vanliga diskussionen om min ålder uppstod. Jag lyckades övertyga honom. Han blev tyst och liksom backade lite för att se på mig.
-Jag hoppas du är lycklig, sade han tillslut.
-Tack, detsamma, svarade jag och kände att jag faktiskt menade det. Något förändrades hos honom.
-Tja.. Man gör sitt bästa. Han fällde ut armarna, ryckte på axlarna och grimascherade. Jag tyckte mig uppfatta ett plötsligt allvar. Kanske en önskan om att saker skulle vara annorlunda? Kanske ett missnöje? Kanske en medvetenhet? Kanske en sorg? Han följde mig dom sista metrarna till bussen.
-Tack, sade han och tog min hand igen. Hans hand var fortfarande stor och varm, och jag tackade honom också.
-Ha en bra dag nu, sade jag. Han stod kvar en liten stund när jag och Cerberus gick mot bussen som nu kommit. Sedan tycktes han skaka av sig något, räta lite på sig och gick sedan vidare med sin gröna systembolagskasse i handen.

Jag mötte den mannen en dag.
Jag undrar vad han gör just nu.
Och jag hopppas han är lycklig.

Regnet öser ner utanför. Med destruktiv kraft slänger det sig mot fönstrena, mosas ut, bildar droppar och rinner sedan långsamt nedåt. Ibland kommer vinden och pressar på. För samman flera droppar till en. Driver dom ännu snabbare utför. Jag observerar. Betraktar. Förundras över vindens och regnets dans där utanför. Dom förför träden, smeker grenarna, får dom att vaja i en hypnotiserande takt. Blöta löv förflyttas. Omstruktureras. Utplaceras i väl valda mönster som för oss tycks sakna betydelse. Men vad vet vi?



Betydelse. Vad har egentligen det? Vad spelar roll om en vecka? Om en månad? Om ett år? Vad spelar roll när jag dör? Hur många stannar upp och funderar? Hur många lever efter hur dom verkligen skulle vilja?

Jag har alltid många tankar i huvudet och slås ofta av plötslig fascination inför annars helt vanliga företeelser. Mannen som rastar sin hund. Kvinnan som pratar på radion. Vårt språk. Hur vi kan förmedla saker genom att forma olika läten, och hur dessa läten faktiskt betyder något för oss. Hur vi kan nicka och svara med andra läten. Och hur det kan sakna betydelse helt och hållet för någon som bor på andra sidan jorden, eller bara några mil bort. Många tankar blir det. Vem är jag? Vem är du? Vet du vem du är? Vad är självkänsla? Vad är självkännedom? Är vi beroende av andra för att ha en sådan? Vem är vi utan andra individer att förhålla oss till? Är vi vår kropp? När vår kropp dör, dör vi också då? Eller är vi något annat? Är vår kropp bara ett skal vi fått låna under vår tid här? Vad händer sedan? När är sedan?


Många tankar som sagt. Så många fler än vad ni tror.

Just nu är jag sjuk. Det har jag antagligen varit i många många år nu, men det är värre nu. Jag känner en skillnad. Jag känner hur det onda mer och mer övergår i att kännas just som en sjukdom. Det blir mer definierbart trots dess luddighet och min oförmåga att sätta ord på det.

Ny medicin igen. Jag testar och testar. Mirtazapin den här gången. Samma som den beryktade Remeron, bara under annat namn. Hade jag vetat det hade jag protesterat men jag orkar inte säga emot längre. Denna slår ut mig ganska rejält, och egentligen är det oerhört dålig tajming med tanke på att jag verkligen hade behövt den lilla energi jag innehar till att plugga inför den stundande tentan. Men vad gör man? Jag testar. Tentor går att göra om. Det är nu jag mår dåligt. Inte sedan.


Det är svårt att förklara för andra hur ont jag har när jag har ont. Hur sjukdomen har mig i ett hårt, kallt grepp och hur jag nästan kan känna hur delar av mig långsamt sipprar ut över dess fingrar när den håller hårdare och hårdare. Allt blir ett mörker. Jag är inte längre jag utan förvandlas. Jag blir Någonannan. Någonannan som ser tankarna i bilder istället för vanliga tankar. Någonannan som fastnar inuti en bubbla och där fokus bara ligger på hur ont det gör. Någonannan som, om inget hinder finns, helst skulle skära upp, ta sönder, förgöra och förstöra. Och någonstans långt, långt där inne finns jag. Jag kämpar och skriker åt Någonannan, försöker få den att inte ha sönder mig. Att inte skära. Inte förstöra det jag kämpat så länge för att bygga upp. Men Någonannan har så ont att den inte hör. Den kan inte bry sig. Den tror att den skyddar mig genom att ta över. Så långt där inne är jag fast och jag tvingas känna alla dessa onda känslor. Jag känner det svarta mörka.



Blodet rinner från golvet och långsamt upp på vägggarna för att så småningom nå taket. Jag är så matt att jag inte längre vet vad som är början eller slutet. Vad som är jag och vad som är sängen jag ligger på. Jag vet ingenting längre.

Och om sanningen ska fram - jag vet inte längre om jag fortfarande bryr mig.

Precis så ont har jag.

Jag sitter och stirrar. Egentligen är jag för trött. Jag har ont i kroppen. Huvudet laggar. Axlarna värker. Och jag fryser. Men jag har ingen ro. Trots att jag är för trött för att tänka snurrar tankarna i huvudet. Dom retas med mig. Visar att dom finns där men låter mig inte greppa dom, låter mig inte få tänka klart en enda tanke fullt ut.

Ibland blir saker konstiga. Inte alls som det var tänkt. Jag har skapat många dumma saker och jag vet om det. Det var aldrig min mening. Ibland känns det som att det kommer ivägen på ett sätt som det inte borde. Så där så det känns lite väl oförtjänt på något sätt. Men jag vet också med mig hur bra jag själv är på att vända och vrida på saker. Hur osäker jag själv är en stor del av tiden. Jag vet om att jag själv kan tända på alla cylindrar och några till pga minsta lilla skitsak som jag sedan ångrar och knappt förstår ens själv varför jag såg som något hot.

Jag vet att jag är den värsta av dom värsta.

Har varit borta några dagar. Det har varit skönt att få vara ensam så mycket, utan att behöva göra vissa saker och utan att känna mig dålig för att jag inte orkar. Jag har fått en hel del pluggat, som ingick i planen. Det är tragiskt men jag har ingen studiero här hemma, och att åka och sätta mig på exempelvis biblioteket är inget alternativ pga hundarna. Så det var bra. Fick sett lite till av Malmö med. Det blåser där. Mer än i Göteborg. Jag är inte så förtjust i blåst.

Råkade fylla år med. Jag ville inte göra någonting av det i år. Jag är för trött och känner mig dålig och helt enkelt inte värd det. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Men jag fick i present att se New Model Army. Det var lite skoj och en kul överraskning ändå. Jag förstod inte vad som var på G förrän jag var på plats och klurat lite. Jag lyssnade på dom för sisådär 10 år sedan, och bara att höra hans röst var nostalgi. Dagen efter träffade jag två jättetrevliga tjejer som var snälla och pratade med mig hela kvällen. Det gjorde mig glad. Jag brukar tycka att jag känner direkt om jag tycker om en person, och dessa två tyckte jag bra om. Till skillnad från många andra med betydligt mer negativ eller nollad utstrålning. Men det var både lite ansträngade och lite läskigt att sitta och prata med två främmande på det viset, det har nog inte hänt att jag gjort det förut. Inte på samma sätt. När jag väl skulle sova var jag så full av intryck att hjärnan gick på högvarv och sömn var bara att ge upp.

Nu är jag hemma igen. Trött som alltid. Allt känns som jobbigt nu för tiden. När jag gnäller över hur trött jag är vet jag att folk har svårt att förstå. Jag vill mest vara ensam och ligga ner och inte röra mig ur fläcken. Posten ligger orörd i en hög. Jag borde logga in på olika saker på internet men bara tanken på att behöva skriva in ett användarnamn och ett lösenord känns som ett för stort hinder för mig. Bara dom sidor som ligger sparade med både direktlänk och sparat lösenord blir besökta lite förstrött och utan någon entusiasm över huvud taget. Så har jag det nu. Varje dag. Och folk tycker att jag "ju alltid är trött". Ja... Jag är ju det.. Jag önskar så att jag inte var det men jag är verkligen det. Rakt igenom jättetrött.

Många ord utan innebörd idag. Ett sånt här inlägg jag kommer radera i framtiden för det säger ingenting. Ingenting vettigt.

Men det motsvarar ganska bra hur jag känner.
Ingenting vettigt.