Ängeln som försvann
Det går en ängel kring vårt hus,
hon bär på två förgyllda ljus.
Hon har en bok uti sin famn.
Nu somnar vi i Jesu namn.
När jag var liten och jag och min bror sov över hos farmor och farfar så läste farmor alltid den ramsan innan vi skulle somna. Det går en ängel kring vårt hus. Tryggt. Farmor med hennes mjuka skrynkelhänder och fräkniga hy sov i sängen bredvi. Jag låg på en madrass på golvet. En stor köksklocka tickade i rummet bredvid. Varje timme slog den tunga slag för att påminna om att tiden rusat iväg ytterligare en bit utan att man gjort något särskilt. Men jag var lyckligt ovetandes om det på den tiden. Jag var liten med fräknar i hela ansiktet, guldrött långt hår i toffsar och aningens för stora framtänder. Jag hade ärvda och hemsydda kläder, jag älskade hästar, att springa barfota i gräset och att gå på äventyr på farfars propfulla vind om sommaren. Min favoritklänning var en turkos klänning med glassar på som min mamma hade sytt och min absolut bästa julklapp var när jag fick en mjukiskanin som jag pekat ut i en lokal leksaksaffär.
Jag var liten då. Ett barn. Men det tog inte många år innan jag var tvungen att bli vuxen. När jag sju år gammal lagade jag blodpudding åt lillebror, när jag var nio år hjälpte jag min sjuka mamma att få i sig näring eller att ta sig till toaletten. När jag var tolv klev jag emellan i ett hejdlöst gräl, blev utslängd hemifrån av pappa och gick omkring på sena kvällar och funderade över hur jag skulle kunna avlsluta livet på bästa sätt. Det gick bara utför och ytterligare några år senare hände det som jag nu för tiden tycks behöva lägga mest fokus på att bearbeta.
Jag drömmer fortfarande vansinniga mardrömmar och vaknar av att jag skriker, paniksvettas eller gråter för att sedan inte vilja sova på flera nätter. Det är fruktansvärt obehagligt och dessa mardrömmar är inte så där lummiga och på avstånd som många andra är. Dom är hårda och närvarande och jag hade lika gärna kunnat upplevt det på riktigt. Alla mina sinnen är påkopplade och när jag sedan är vaken kan jag fortfarande känna den fysiska känslan eller minnas dofterna från drömmen.
Jag blir alltså brutalt våldtagen. Om och om igen. Natt efter natt. Oftast är jag på en fest. Där är folk från förr som jag inte längre har kontakt med. Men i drömmen är allt logiskt. Någon okänd som jag i drömmen vet vem det är tvingar mig till sex. Han håller fast mig. Jag får blåmärken om mina handleder och ben när han tvingar isär benen och håller fast mina händer. Jag känner hur han tränger in i mig men det gör inte ont. Det är bara fruktansvärt, fruktansvärt äckligt. Jag gråter och skriker och kämpar men ingen hör och ingenting händer. Inte ens min kropp rör sig. Han juckar och gör sitt och jag gråter och skriker av förtvivlan. Det svartnar och när jag är tillbaka igen så har han glidit ur. Jag kan känna hans mjuknande kladdiga äckliga kön mellan mina ben men han kan inte riktigt ta mig igen. Istället fullföljer han det utanför mig men mellan mina ben. Det är så otroligt vidrigt och geggigt och det tar aldrig slut. Han tömmer hela sig själv och det är bisarrt mycket och jag hatar det. Jag hatar det verkligen och jag skriker och gråter och kämpar utan att finnas. Det varma kladdet, hans mjuka äckelkön, hans smutsiga, håriga kropp.
Efteråt tvingas jag alltid ta mig därifrån med hans äckelkladd över hela mig. Naken går jag genom huset och alla på festen stirrar på mig. Jag får skylla mig själv säger dom och skrattar och hånar mig. Jag skäms över hur min kropp ser ut. Blek och fet och förstörd. Jag försöker springa men snubblar och faller och kommer ingen vart, och alla skrattar eller hånas eller vänder ryggen åt mig. Jag skriker och gråter och försöker fortfarande uttrycka min inutismärta utan att någon hör.
Och så vaknar jag med ett ryck. Med ett ljudlöst skrik eller med nedblött kudde. Och jag fortsätter minnas känslan av hans mjuka lem mellan mina ben och det varma kladdiga äcklet från honom. Och jag förstår inte varför jag måste drömma sådant. Varför måste jag uppleva samma saker om och om igen. Varför kan inte mardrömmar höra till ovanligheten.
Jag är alltid så himla trött. Men jag vill inte sova.
Jag vågar inte.
Jag vill inte.
Det går en ängel kring vårt hus,
hon bär på två förgyllda ljus.
Hon har en bok uti sin famn.
Nu somnar vi i Jesu namn.
Och farmor dog och farfar dog och ängeln slutade gå kring vårt hus. Den turkosa klänningen växtes ur, den grå tygkaninen nöttes ut och tryggheten försvann. En gång. För länge sedan. För väldigt länge sedan.
Den Gud älskar lyckan får
Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.
Han river i mina kläder. Hårda, starka händer. Så mycket starkare än mina. Varenda muskel i min kropp är spänd men jag kan inget göra. Inget annat än vänta. Blunda. Hoppas att det är över snart. En frän doft når mig. En doft av sprit och öl och cigaretter. En doft av desperation. En doft av tragik. Låt det vara över snabbt den här gången. Jag finns inte. Jag är luft.
Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.
Sängen känns hård och kall och obekväm. Lakanen känns hårda som grus och skaver mot min avklädda hud. Inuti mig börjar paniken stiga. Maktlösheten. Varför handlar det alltid om just det? Makt? Jag har ingen makt. Jag är hälften så stor. Mina armar är så tunna och sköra och orden jag uttalas hörs inte. Tårarna jag gråter syns inte. Jag finns inte. Jag är luft.
Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.
Han håller fast mig nu. Hårda händer om mina smala handleder. Han tränger in i mig. Smällen som hörs när mina vingar bryts är öronbedövande. Det borde ha väckt hela huset. Men ingen reagerar. Inte ens han. Han juckar och juckar och jag blundar och stänger av. Hela systemet. Jag känner inte den fysiska smärtan. Mitt inre är nedstängt och frånkopplat. Jag orkar inte kämpa för ingenting jag gör hjälper. Jag finns inte. Jag är luft.
Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.
Någonstans långt borta finns en värld. Den är välbesökt av mig vid det här laget. Där är gräset alltid grönt och daggstänkt men mina barfotafötter blir aldrig kalla. Mina älskade, saknade djur finns där. Gibson och Taj och Sebban och Farre. Alla finns där för där är regnbågen. Ljuset är varmt och inbjudande och tryggt, och det finns inga skuggor någonstans. Jag är naken där också, men ingen kan någonsin skada mig och mina stora vita vingar har gott om utrymme att bre ut sig. Jag finns där. Jag är inte bara luft.
Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.
Den otroliga smärtan som skär i mitt underliv sliter tag i mig och tar mig genast tillbaka till verkligheten. Jag tror att jag just dog på riktigt. Jag slets i stycken. Delades i två delar. Det värker och värker och tårarna rinner av smärta nu. Förnedringen har förvandlats till salt vätska från mina ögon och rött blod mellan mina ben. Min kropp är kall och jag mår illa. Det svartnar för mina ögon. Han ligger där bredvid mig. Nöjd över sin erövring. Nöjd över att ha smutsat ner mig. Nöjd över att ha knäckt mina vingar. Vita fjädrar segnar fortfarande ner över golvet. Jag vänder mig på mage. Blundar. Försvinner.
Jag finns inte.
Jag är död.
Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.
Stoppa mig Juni
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna, Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Gå iväg. Håll dig borta! Kom tillbaka! Håll om mig! Släpp mig! Försvinn! Kom aldrig mer tillbaka! Stanna hos mig. För evigt.
Hela mitt liv har jag levt i fotspåren av min far. Jag har vandrat och vandrat, och trott att jag gått min egen väg när jag i själva verket bara trampat runt i de spår han bulldozrat fram åt sina barn. Jag har vetat att saker har satt sina spår. Jag har vetat att ett sådant liv sätter sina spår. Men aldrig har jag väl kunnat tro att det faktiskt finns med mig i allt jag gör. I alla dom där småsakerna. Som att jag alltid är på min vakt. Att jag alltid är orolig. Att jag inte törs lite på någon helt och fullt ut. Att jag alltid förväntar mig det värsta. Att jag inte tål att bli berörd hur som helst. Att jag blir stel och kall och låst inuti mig själv.
Idag pratade vi om min rädsla att bli ensam. Min rädsla att människor i min omgivning skall vakna och se vem jag är, och se hur bra alla andra är. Och att jag kommer stå ensam kvar. Så istället spejar jag över axeln. På mig själv och andra. Registrerar, memorerar, bearbetar. Hur ska man vara? Vem ska man vara? Hur ska man bete sig? Och det enda det resulterar i är att jag inser att jag inte kan vara det. Jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vi pratade också om varför jag har så svårt att komma hem. Eller att någon annan kommer hem. Jag har då och då fått kritik för att jag plötsligt är en annan. Man kan ha pratat på telefonen eller msn bara en liten, liten stund innan. Jag kan ha varit på strålande humör och bubblat på om allt möjligt. Men så fort någon ska komma in genom dörren... Eller så fort jag själv ska kliva en genom dörren.. Då låser jag mig. Vet inte hur jag ska bete mig. Allt blir plötsligt främmande och jag känner inte längre igen mig. All fokus läggs på vad jag håller på med för stunden och all energi går till att hålla samman mig. Att inte falla i sär. Att inte gå sönder. Att inte dö.
Jag har aldrig förstått riktigt varför jag gör så. Jag har trott att det bara är ytterligare en av mina humörsvägningar. Men nu när jag tänkte efter så byter jag inte humör. Jag blir inte arg eller upprörd. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig.
Hon hade bra spekulationer kring det idag, och återvände till det många gånger. Rädsla, säger hon. Dörren är nyckeln. Att aldrig veta vad som väntar. Att aldrig veta vilken av sina personligheter personen som kommer in har idag. I alla år var jag tvungen att invänta signaler. Att läsa av vad som gällde. Att tyst avvakta tills vidare tecken getts för vad som var okej eller inte okej för dagen. Varje eviga dag. Många gånger om dagen. Jag gör likadant ännu. Även fast jag känner personen utan och innan så använder jag samma funktion som för länge sedan präntades in i mig. Jag sluter mig, stänger av mig och inväntar vidare signaler. Problemet är bara att min slutenhet och hårdhet snarare skapar andras ilska eller ledsenhet. Det som egentligen inte fanns där finns nu plötsligt, och undermedvetet får jag vatten på min kvarn.
Men hur gör man? Hur slutar man upprepa mönster som är så inpräntade i en att man gör det utan att tänka? Utan att förstå? Jag vet att personen inte vill mig illa. Jag vet att det inte är min far. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att akta mig. Men vad hjälper det när det är en funktion som sitter så djupt att jag inte kan rå på den?
Och det mest skrämmande av allt.. Vem är jag egentligen? Vem är jag den dag jag inte längre använder mig av skyddsmekanismer utan att veta om det? Vem är jag den dag jag inte längre räds människor, inte längre oroar mig för att förlora alla som står mig nära? Finns jag utan allt det? Finns det något kvar av mig? Är jag någonting under alla mina rädslor och farhågor? Och kommer jag någonsin nå dit?
Jag är så trött på att behöva förklara varenda konstig handling jag gör. Jag är så trött på att behöva hänvisa till att jag har svårt för det pga saker som hände mig för hundra år sedan. Det är klart det låter löjligt i andras öron. Jag skyller ifrån mig. Jag skapar det i onödan. Gör jag kanske det? Kanske borde jag ha kunnat släppa allt sånt här för länge sedan?
Ytterligare en rädsla. Vad spelar det för roll hur någon annan uppfattar mig? Jag vet inte. Men det gör det.
Varför kan jag inte bara få vara fri?
