Jag har funderat på det där ganska mycket faktiskt, och jag finner det lustigt vilken dubbelmoral som rör sig bland människor. Vid flertalet gånger har jag fått människor (läs: tjejer) på mig som kännt ett enormt behov av att dela med sig av sina åsikter kring nakenhet. Och alltså inte nakenhet i sig utan fenomenet att posera naken eller lättklädd framför kameror. Men, för det första. Vem bad om din åsikt? Givetvis är man fri att ha en åsikt, och tack vare yttrandefriheten således fri att yttra sig också. Men vad jag undrar är, vad får personen ut av det hela? Varför anser den sig vara förmer än mig, eller någon annan för den delen? Varför har så många ett behov av att trycka ner andra, att göra sig hörd, trots att det är för mig totalt främmande människor och jag torde vara precis lika främmande för dom. Jag förstår verkligen inte grejen. Har du inget snällt att säga så knip ihop grodhålet. Det är så mycket trevligare så.

Hur som helst, som alla redan vet så har jag tagit diverse nakenbilder med olika fotografer. Bilder som många tycker är snygga och kanske rent av vackra som just bilder. Vad jag finner lustigt är att nästan alla människor uppskattar just snygga, vackra nakenbilder. Både tjejer och killar. Gamla och unga. Just för att dom är snygga. Smakfulla. Och jag är övertygad över att ganska många skulle vilja ha sådana fina bilder på sig själv, där ens egen kropp framställs på bästa möjliga sätt. (Självklart inte alla, men många.) Ändå kan jag inte låta bli att ständigt känna av det där avståndet folk bygger upp kring detta. Det är exempelvis okej att titta på andras snygga nakenbilder, men det är inte okej att ens flickvän poserar naken. För tänk vad vissa använder bilderna till? Med andra ord är det okej att sitta och stirra sig blind på andra killars flickvänner, men det är inte okej att andra killar får se sin egen tjej. Istället för att vara stolt över sin flickvän, vara stolt över att den här tjejen faktiskt är min, så är det något som ska diskuteras och ältas. Kanske krigas om en hel del.

Detsamma gäller tjejer. Även tjejer uppskattar såklart fina bilder. Men dom är otroligt snabba med att döma ut en tjej som modellar naken som dum, korkad och bimbo. För en nakenmodell kan ju såklart inte vara smart, studera eller vilja annat här i världen. Man ska helt enkelt inte få vara stolt över att man är snygg, att man har en kropp som tål att visas upp och att man har mod nog att faktiskt göra det.

Det hela blir dessutom ännu värre om man skulle råka ha möjligheten att få betalt för det. Ja, då SÄLJER man sig ju och man reduceras genast ner till Olga och Bambi som står på hörnet på Malmskillnadsgatan. För det är ju precis samma sak. Eller? Att visa brösten på (snygga) bilder och dessutom få pengar för det är ju precis lika illa som att låta svettiga äckliga tjockisar tränga in i en och belägra ens kropp. Jomenvisst. Att jag inte sett logiken förut?

Med detta vill jag såklart inte ha sagt att posera naken är det bästa man kan göra och att ens personliga gränser bara är fåniga. Absolut inte. Jag tycker det är super att folk håller på sin integritet, sparar sig för sin partner och allt det där. Vad jag menar är att det borde vara upp till var och en. När jag sitter med ett val att bli betald nakenmodell vill jag egentligen bara ha det valet. Antingen gör jag det eller så gör jag det inte. Istället har jag tusen saker att tänka på. Vad ska andra tycka? Vilka ska få veta? Får jag behålla min pojkvän? Hur mycket skit ska jag få? Och så måste jag försvara det eventuella beslutet att faktiskt posera naken. Jag måste öva in repliker så jag har svar, för annars verkar man ju bara ännu dummare. Såklart. Är det egentligen rätt?

Jag är helt enkelt bara så trött på att jag ska behöva stå till svars inför både vänner, bekanta och totala främlingar. Som dessutom oftast tycker det är snygga bilder men ändå känner sig tvugna att lägga en (ned)värdering i det. Är det schysst att jag ska behöva stå en hel fest och svara på varför jag blir fotograferad naken? Ska jag behöva få höra kommentarer som att jag är så desperat att jag säljer min nakna kropp? Varför kan jag inte bara få vara stolt över att jag har begåvats med en välfungerande hjärna, en välfungerande kropp och ett par snygga bröst till det? Egentligen? Varför försvinner allt annat jag gör bakom dessa bilder? Att jag pluggar, att jag gratisjobbar, att jag vill hjälpa ungdomar, allt det drunknar i människors oförmåga att se längre.

Varför sticker det så i ögonen på folk när andra poserar nakna?
Är det så att dom själva skulle vilja men inte vågar? För dom som helt står fast vid att inte visa upp sin kropp brukar inte ha så mycket åsikter kring att andra gör det. Eller har åtminstonde inte behovet av att uttrycka sitt förakt för fenomenet hela tiden.

Jag vill bara få göra vad jag själv vill, utan att behöva räkna med för mig främmande människors åsikter om saken.
Tack.

En tiger skrev två rader, och lät den som ville skriva resten.
Med reservation för stora mängder stavfel, här är mitt bidrag:

Jag har inte råd. Jag önskar att jag hade det, att jag var rik på kompletthet och förtroendehet och fullständighet. Men det är jag inte. Jag är fattig. I mig finns ett stort hål där alla känslor har rivit och slitit och gnagit. Dom har förstört och förgjort.

Så jag har inte råd.

När man är i vissa situationer blir man fråntagen rätten att känna själv. Rätten att må dåligt över saker. Som om man vore någon brottsling med livstids fängelse för mord. Man har inte längre rätten att bli sårad. Eller rätten att bli ledsen. Eller rätten att reagera på saker.

Tyvärr är jag en sådan människa som alltid känner. Jag tillhör ytterligheten av alla dom som känner först och tänker sedan, och även när jag tänkt känner jag likadant. Och jag kommer alltid att bli ledsen och besviken på saker som sker.

Fast nu får jag inte.

"Lita aldrig på någon, det skall du veta. Inte ens dig sjäv." sade han till mig där vi satt och såg ut över ovädershimlen. Den färgades i rosa och lila och gult av blixtarna som dansade på himlen den sommarnatten. Och aldrig mer litade jag på någon.

Alla ljuger.
Och jag har inte råd mer.

Jag måste plugga men all energi har försvunnit. Det går på ett ögonblick. Jag kände förut att jag höll på att bli trött. Att jag nog borde vila lite. Men jag gjorde det inte och nu är det försent. Ångesten är här och den har ett stadigt tag kring hela mig. Jag känner den kalla, äckliga andedräkten som flåsar mig i nacken och jag kan inte värja mig. Allt mitt hat, all min oro, all min ilska vänder jag inåt. Och jag piskar mig. Jag upprepar samma mantran om igen och jag känner hur jag förvrids till något fult och äckligt och svart och mörkt. Jag kan inte längre stå emot. Jag förvandlas till mitt rätta jag.

Och jag hatar vem jag är. Jag hatar att se den fula äckliga kroppen i spegelbilden. Grisögonen, tjockansiktet, det fula idiotiska håret. Jag hatar mitt hår! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår, även om jag aldrig kände mig fin så trivdes jag. Det kändes som jag. Nu är jag intvingad i något som inte är jag. Inte ens det minsta. Och jag avskyr det.

Min första impuls är att skära. Det har blivit så djupt inpräntat i mig. Min drog. Jag vill skära bort allt det där onda inuti. Jag vill skära bort allt det överflödiga på min kropp. Den äckliga jävla kroppen. Jag kan inte säga det nog. Äckliga jävla kropp. Jag vill få mig själv att känna den smärta som bor i mitt inre. Så jag vill skära och sparka och slå. Jag vill skrika och berätta för alla hur mycket jag hatar allt. Jag vill. Så jävla mycket vill jag.

Men jag går på avgifting. Jag får inte skära. Jag får inte skada. Jag får inte.

Istället tar jag en liten, liten vit tablett. Till det tar jag ett glas vatten. Sjunker ner och sätter mig i fosterställning för att andas. Tabletten verkar på en kvart. Femton korta minuter behöver jag bara sansa mig. Femton korta minuter långa som år. Hjärslagen går i slowmotion i mitt bröst och ljudet ekar i hela rummet. Hårt borrar jag in naglarna i benen. Tvingar händerna att stanna kvar där. Att inte leta upp vassa saker. Att inte göra något alls.

Och där sitter jag.

Och andas.

Långsamt försvinner känslorna. Självhatet och föraktet, ångesten och paniken. Långsamt rinner det av mig. Och snart känner jag ingenting.

Mörkt.
Svart.
Tomt.

Borta.

Jag hatar att inte kunna lita på folk.

Jag önskar det gick att bli dum igen.

Jag vill bara skrika. Rakt ut. Högt. Och för alltid.

Mitt inuti är så rörigt. Så trassligt. Och jag orkar inte med det. Jag vill tömma ur det, spy ur mig all den svarta sörjan och låta den försvinna tillsammans med de allt varmare vindarna som sommaren för med sig. Jag är så trött på mig själv och på mina egna ord att jag undrar om jag är på väg att driva mig själv till vansinne. Jag sluter mig och bär allting ensam. Så gör man har jag fått lära mig, och jag undrar om någon kan förstå hur svårt det är att lära om.

Så många nätter som jag spenderat. Med ångest. Med kyla. Med mig själv. Längtades efter någon. Längtandes efter något. Jag ville bara ha det där enda. Det där lilla. Men det fanns aldrig. Det fick inte finnas. Och nu vill jag inte längre. För att skydda mig slutade jag vilja. Jag slutade längta. Och jag klarade mig själv så som jag alltid gjort. Jag ristade röda streck på benen och jag skrek och gapade på mig själv. Men jag lyckades alltid, alltid samla ihop mig själv igen. På egna ben. Ensam.

Det där stora mörka tomrummet i mig kommer antagligen aldrig bli fyllt igen. Hur mycket jag än matar det kommer det aldrig vara nog. Hur mycket jag än ger det kommer där alltid vara ett tomrum som kräver mer och mer och mer. Och jag vet inte om det alltid varit så. Jag vet inte om det ska vara så. Jag vet inte om jag vill ha det så.

Så jag lever mitt liv bakom en hinna. Avskiljd från verkligheten kan jag skrika och gapa bäst jag vill. Ingen hör. Ingen behöver bry sig. För ibland handlar det bara om mig. Mig och ingen annan.

Och ibland hatar jag mig.

Rädda mig.

Jag springer. Jag känner hur andfådd jag är, hur jag snart inte orkar längre. Men jag måste fortsätta. Så jag tvingar benen att bära, jag tvingar kroppen att fortsätta framåt. Jag snubblar och ramlar och faller. Måste gömma mig. Dom är nära nu. Panikslagen ligger jag tryckt mot marken. Det vissna ängsgräset sticks emot min bara hud och jorden känns kall mot kroppen. Insekter kryper upp på mig och promenerar rakt över mig. I vanliga fall skulle jag ha skrikit till och slängt mig upp, men nu är jag fokuserad på annat. Jag måste gömma mig. Jag vet att det är omöjligt men jag måste försöka. Pulsen ekar inuti mitt huvud och hela mitt inre är på väg att explodera av panik och rädsla. Stegen är nära nu. En hård hand drar tag i min arm, sliter upp mig på mina fötter. Någon håller fast mig bakifrån med en kniv mot min strupe. Jag hinner känna igen doften av ölandedräkt innan jag känner att kniven långsamt dras runt min hals. Det gör inte särskilt ont men jag känner hur det ljumma blodet plötsligt rinner ner över min bröstkorg, tvärs över brösten ner mot magen.

Sakta segnar jag till marken. Det sista jag ser är min far stående där med kniven i sin hand. Hans ögon är kalla som is. Hans röst säger något jag inte förstår.
Jag sluter ögonen och släpper taget.

Jag dör.
Sedan vaknar jag.

Iskall och orolig klamrar jag mig fast vid kudden jag har framför mig. Pulsen är hög och jag mår illa. Trött av jakten i drömmarnas värld vill jag gärna sova lite till men ångesten är på väg och jag måste avleda mig. Jag tvingar upp mig. Pussar på valpen. Dricker vatten. Ser mig själv i spegeln. Fula äckliga mig. Och jag hatar mig då. Jag hatar mig själv så innerligt att det är svårt att beskriva med ord. Jag äcklar mig. Spegelbilden är så motbjudande att jag blir upprörd och irriterad, och jag tvingar mig att vända mig bort.

Lägger mig igen. Blundar.
Och drömmer återigen om att bli jagad.
Fångad.
Dödad.

05:33

Jag vaknar med ett ryck. Som vanligt har jag drömt någon hysterisk mardröm, och som vanligt har jag blivit tystad. Jag känner ilskan och frustrationen som snurrar där inuti och jag är så jävla less på andra. Andras svarta sörja är alltid värre än min. Andras smutsiga, vidriga smärta är starkare än min. Mer värd. Mer betydelsefull. Som om det vore någon jäkla tävling.

Likt boskap vallas jag runt i fållor. Jag drivs framåt, bortåt hela tiden. Piskor viner i luften och jag skräms av bara ljudet. Jag vet hur ont det gör så jag försöker frenetiskt att undvika dom. Om och om igen vänder jag ut och in på mig själv i försök att vara till lags, att blidka, att göras glad. Mitt liv går ut på att så gott jag kan göra andra nöjda. Men jag orkar inte längre. I så lång tid har jag försökt göra mig själv hörd, jag har försökt förklara att min sörja som jag andas också gör ont. Att den är för mycket. Att jag inte kan. Men det har aldrig spelat er någon roll.

Så nu seglar jag till marken. I så lång tid har jag sprungit runt i fållorna och försökt och försökt. Gått på samma trasiga plankor, samma rostiga spikar i staketet. Nu orkar jag inte längre. Min kropp känns tung och omedgörlig och jag kan inte längre ta mer skit. Jag blir bara argare och argare och ilska förgör. Så nu låter jag er piska. Och ni slår och slår och slår. Avreagerar er med dom långa läderpiskorna och det snärtar och viner i luften. Streck efter streck placeras ut på min bleka hy och min själ slås blodig av dom jag älskar mest. För att jag inte fortsatte. För att jag inte kunde. För att jag inte räckte.

Kanske skall jag vara tacksam för att ha blivit visad hur livet egentligen fungerar. Kanske ska jag vara tacksam för att ha fått slå huvudet i väggen gång på gång genom att ha försökt blidka andra.

Så. Tack för att ni öppnade mina ögon och lät mig förstå hur verkligheten fungerar. Tack för att ni lät mig förstå min verkliga plats i allt. Och tack för att ni fick mig att inse mitt verkliga värde.

Tack.
Verkligen.

Jag hoppas ni är nöjda och att ni mår bättre nu.

När jag var yngre gillade jag den här låten och videon väldigt mycket. Dom som känner mig ser nog genast varför. Jag identifierade mig nog lite med den. Och jag tycker fortfarande att den är bra.

Det finns alltid två sidor av en historia.

Alltid.

Resan mellan Göteborg och Stockholm kändes oändlig. Stad efter stad och skog efter skog susade förbi utanför bilfönstret i en allt mörkare vinterkväll. Jag och min vän sjöng högt med i låtarna på radion för att få tiden att gå lite snabbare och i baksätet satt min mor och min bror inknölade och försökte vila. Det var nära nu.

Jag sover alltid oroligt men den natten uppe i Stockholm, natten till dagen med stort D, längtade jag så mycket att det värkte i kroppen och jag blandade sömn med ett gäng varv runt i sängen. Snart var det äntligen dags!

Jag är så gott som uppvuxen med afghaner. När jag var en tvärhand hög ägde vi två "sjuttiotalsafghaner" som mamma brukar kalla dom. Mer vilda än tama fyllde dom våra liv med spratt långt innan jag har mina första minnen. Efter några år med en schäfer och ett litet hundglapp skulle vi så skaffa hund igen. Jag minns att det talades om en flat coated retriever, men hem kom vi med en gul liten afghantik med svart nos. Jag var till och med med och betalade en summa av mina egna sparade pengar för att jag så gärna ville ha en hund. Sindy kallade vi henne. Senare blev det även en liten, söt, black n´tan-donna, Barbie, men Sindy blev för evigt inetsad i mig.



Sindy var min ögonsten, min hjälte och min kompanjon. I en annars väldigt kaotisk tid blev hästen jag då hade och de båda hundarna något tryggt och bestående för mig. I högstadiet var det häftigt att ha en lydig labrador eller en bastant berner senner. Afghanen kom på 137:e och därmed sista plats i aftonbladets lista över smarta hundraser (och vi vet ju alla vilken enastående journalistik som bedrivs av kvällstidiningarna) något jag givetvis fick höra om och om igen. Men det gjorde inget. Visst var det tröttsamt att höra i längden, men alla som känner en afghan har insikt nog att veta att det i den fyrbenta, långpälsade varelsen gömmer sig evig vishet blandat med en pajas och en narr.



Som 20-åring flydde jag det helvete på jorden som befäst sig i vår familj och flyttade ensam ner till Göteborg. Både hund- och hästlös klättrade jag snart på väggarna av rastlöshet och varje år på My Dog-mässan smög jag bland utställningsringarna och suktade. Hoppades. Längtade. En dobermann vore kanske något? Eller en saluki, dom är ju så vackra. Jag nästan undvek afghanringen för att jag redan visste. Men varje år hamnade jag just där. Mitt bland alla långnosade, långpälsade vishetspajasar. Och varje år var det lika svårt att slita sig.

Lycka. Som att hitta hem.

I perioder spanade jag runt mycket på internetsidor om afghaner, om vinthundar och om utställning, så när jag plötsligt upptäckte att min älskade gamla Sindys dotter skulle paras visste jag att det var dags. Skulle jag ha en afghan skulle det såklart vara ett av Sindys barnbarn!

Trots att jag var diagnostiserad med både depression och ångestsyndrom, gåvor från min far, försökte jag pressa mig ännu lite mer med jobb. 12 000 är en oädnlig summa pengar för mig, plus att man såklart vill ha extra pengar till resan upp till Stockholm och till nya saker till sin valp. När jag dessutom fick veta att jag kommit in på socionomprogrammet verkade allt bara vara menat att bli. Mycket hemmastudier = mycket tid till valpen. För en gångs skull verkade saker gå min väg.

Tiden gick och hoppet var på väg att rinna ifrån mig. Kanske var det inte dags ännu? Kanske var det inte min tur? Men så kom mailet: "Vill du ha vackra Baguss? Ring mig!". Jag kastade mig såklart på telefonluren, ringde Rickard och mamma och Anders. Räknade pengar. Skulle jag ha råd? Det fattades fortfarande lite. Men det måste gå! Pengar kan inte vara det som avgör huruvida det står eller faller.

"Ja, det vill jag!" Skicka. Vänta Längta.

Väl framme hos Christina var jag näst intill svimfärdig av förväntan. Lyckan var total! Några nyfikna afghaner betraktade oss när vi kom, och så äntligen fick jag träffa honom! Min fina lilla valp! Min älskade, fina lilla valp.

Resan ner igen förflöt betydligt snabbare än resan upp. Den lilla krabaten sov hela vägen ner och intog sedan sitt nya hem med förvånansvärd stor ro. En riktig liten ligist visade det sig vara, med energi för ett helt kompani vände han snabbt uppochned på både lägenhet och tillvaro. Och allt jag kunde göra var att le.



Så nu sitter jag här. Cerberus som jag kallar honom fyller 6 månader om några veckor, och jag längtar redan efter en till afghan. (Det borde sitta en varningsskylt på dom. "Starkt beroendeframkallande, ägs endast i par om två eller fler." För så är det. Först hade vi Busen och Taylor. Sedan Sindy och Barbie. Och nu Cerberus och.. Ja.. Vi får väl se om det blir en till i framtiden. Så länge håller jag tillgodo med världens underbaraste, knäppaste, roligaste och klokaste lilla varelse.

Min fina valp.