Jag läser utvecklingspsykologi i skolan just nu. Det är väldigt intressant och jag slukar allt föreläsarna talar om med hull och hår. Och jag inser hur mycket som faktiskt går att förklara. Flera gånger blir jag tårögd av träffsäkerheten i historier som berättas, jag ryser när jag ser förklaringarna till mitt eget beteende. Hur det "skulle" ha varit vs. hur det faktiskt var för mig och mina syskon.

Min psykolog sade senast att jag var en tuff tjej när jag var liten. Jag har aldrig sett det på det viset. Aldrig, verkligen. Händelserna som skedde var normalt i vår värld och länge tog jag för givet att det var det för andra också. När jag väl insåg att det inte var så som andra hade det i sina hem var det ändå vardag för oss, det var vad man hade. Man ger inte bort det enda man har.

Att hon sade just så var i samband med att jag försökte berätta om en enskild händelse som gör att jag än idag fortfarande inte kan höra viss musik utan att omedelbart börja kallsvettas, gråta, höra ord upprepas om och om igen och nästan kräkas. Det är givetvis svårt för mig att tala om eftersom jag börjar må fysiskt dåligt och hela min kropp går in i försvarsställning. Det var ett ganska typiskt tillfälle i vår familj. Pappa hade druckit. Vi hade haft några på besök, något vi sällan hade. Allt var jättekonstigt. Musik spelades. Jag satt vid bordet och ritade och försökte utöva någon form av aktivitet medan mamma grät vid spisen där hon gjorde middag och pappa var full, vinglade, gapade och skrek och smällde med saker. Han betedde sig konstigt. Alla gick och lade sig tidigt. Det brukade vi göra när saker gått över styr för att slippa mer. För att invänta en ny dag. För att överleva. Pappa raglade. Det var förhållandevis sällan han gjorde det men sådant skrämmer mig än idag. När människor tappar kontrollen rent fysiskt och inte längre kan styra sin kropp. Det skrämde mig då och det skrämmer mig nu.

Den kvällen somnade pappa mitt på köksgolvet. Han var ju så full så han kunde inte ta sig någonstans. Jag skrev på en lapp att jag var rädd, vek lappen till ett pappersflygplan och kastade ner för trappen ner till nedervåningen. Givetvis gjorde det ingen som helst skillnad och jag vet inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha varit särskilt gammal då och jag fick ändå bara skäll för lappen i slutändan. Men så gjorde jag. Jag märkte att allt var lugnt. Jag hörde pappas snarkningar. Huset var nedsläckt. Jag kikade på klockan som inte var mer än strax efter åtta på kvällen. Försiktigt tassade jag ner till storarummet, slog på tvn och satt där i mitt hellånga nattlinne och titta på circus på tv.

Min psykolog frågade varför jag gjorde så. Svaret är för att jag ville se circus. Jag har alltid varit förtjust i sådana saker och jag ville helt enkelt se det. När allt väl var lugnt och fritt fram så kunde jag inte låta det hindra mig från något jag ville se på tv. Så där satt jag i mörkret för mig själv och tittade på dansande circushästar och vackra människor som slängde sig från trapets till trapets i taket.

Att det var starkt av mig på något sätt har jag aldrig ens tänkt på. Nu i efterhand kan jag se att det antagligen var det som fick mig att överleva. Mina krampaktiga försök att behålla något normalt. Att sitta och rita mitt i tredje världskriget är inte kul men det hjälper en att fokusera på något. Att titta på circus på tv var lite läskigt eftersom pappa kunde vakna när som helst, men jag ville så gärna och jag gjorde det. Jag har aldrig tidigare sett det lite bisarra, det surrealistiska i det hela. Förns nu.

Men om jag nu var en tuff tjej. Om jag nu var så stark. Varför kunde jag inte göra mer? Varför kunde jag inte rädda min familj? Varför kunde jag inte få det att sluta?

Varför fortsatte det i år efter år? Varför finns det fortfarande?

Om jag var så stark, varför gjorde jag inte mer?

En mening kan göra stor skillnad. Den kan vara avgörande. Ett ord. Några få stavelser. Det kan vara allt som krävs, det kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Det kan vara oåterkalleligt.

Jag är dålig på att stå fast vid mina gränser. Jag känner dom. Verkligen jättestarkt. Men min strävan efter att komma framåt, att laga, att göra bra igen, gör att jag om och om igen bortser från dom. Att jag överskrider dom, tvingar mig själv att fortsätta i samma spår trots att jag vet med mig att det inte fungerar så. Men jag vill så gärna.

Men ibland kan även jag förstå när det var nog. Ibland kan några få ord kännas som ett hinder på tok för stort för att komma över. Jag kan känna mig så sårad eller besviken eller vad som helst att jag helt enkelt inte orkar mer. Pga några få ihopsittande bokstäver som uttalats eller skrivits ner och visats för mig på en dator eller telefon. Det kan vara allt som krävs. Dom kan riva värre än dom värsta ord som uttalats mot mig. Som glasskärvor rakt in i min själ. Bara för att jag inte orkar. För att det var fel tillfälle. Kanske är jag bara känslig.

Men jag känner gränsen i mig.

Frågan är vad jag skall göra med den?

Jag är så sjukt trött på människor just nu. Andras idioti står mig upp i halsen och jag kan inte värja mig för mänsklighetens dumhet. Det sträcker sig från det lilla hela vägen upp till det stora. Att människor är idioter har jag egentligen alltid sagt, men jag lever inte efter det. Jag har alltid tyckt om andra och som den sociala varelse jag är klarar jag mig inte utan mänskliga kontakter. Mina vänner står högt i kurs hos mig och jag skulle göra vad som helst för dom. Men ibland undrar jag vad det är för funktion jag fyller egentligen.

Ibland kan jag också få nog.

Att ständigt känna mig ifrågasatt t.ex. Att ständigt känna att samtliga i min omgivning är ute efter något. Dom vill att jag ska säga något. Bekräfta något. Ofta förstår jag inte ens vad, jag ser bara deras krampaktiga försök att manipulera mig till ord jag antagligen annars inte skulle ha sagt. Jag svarar dåligt på sådana saker. När det blir för uppenbart, när pressen blir för stor, sparkar jag snarare bakut och drar mig undan än gör vad det nu är andra vill att jag ska göra. Många gånger spelar jag med. Det är ju deras spel och jag ser vad dom gör så dom får skylla sig själva. I slutändan är det dom som förlorar. Det fungerar inte att fiska sig till saker, uttalanden, handlingar. Det fungerar inte att plocka ur små ord ur meningar eller små handlingar ur en helhet. Dom har bara en mening i det stora hela, inte som ensamma och ryckta ur sitt sammamhang. Jag vet, för jag har också gjort så en del i mina dagar.

Jag är själv långt ifrån en ängel. Jag är smärtsamt medveten om alla fel jag gjort och gör. Jag vet att jag sårar och gör illa. Men jag försöker hela tiden tänka. Ändra. Göra om. Jag kör inte på i samma gamla utslitna bana med mantrat att "jag har rätt att göra så här för när jag var liten var det ingen som brydde sig om mig" eller vad man nu kan skylla på. "Jag har rätt att fråga och älta och ställa andra mot väggen för att.." Ja, varför då? Vad ger dig rätt att stjäla folks ord och bygga om det ursprungliga innehållet av det? När jag sade något menade jag på ett sätt. Punkt slut.

För övrigt vet jag att jag skriver ganska mycket om saker jag varit med om i min uppväxt. Ganska stor del av mitt liv kretsar kring det just för att det inte är över. Det är något som är konstant pågående för mig. Jag blir alltid påmind. Det faktum att jag skriver om det betyder inte att jag på något sätt anser mig ha mindre ansvar gentemot andra eller att det på något sätt ursäktar mitt beteende. Ganska ofta finns där en förklaring. Se bara på min oförmåga till förtroende. Men jag menar aldrig att skylla på det. Jag menar aldrig att säga att "jag får bete mig så här och så här för farsan söp och slog morsan och ingen pratade ens med mig". Jag menar aldrig att skylla på det. Det är mest ett faktum att människan är så simpel att många förklaringar till ett beteende idag finns i vår historia. Jag är precis lika simpel som alla andra.

Mattheten sprider sig i min kropp. När jag säger att jag är trött så menar jag det. Det är inget jag bara säger. Det är inget jag använder som försvar. Jag är så sjukt jävla trött rakt igenom hela mig. Jag orkar inte tänka. Jag blir bara liggandes. Stirrar förstrött på väggen. Undrar vad jag ska ta mig till. Undrar hur jag ska fortsätta orka bära alla dessa människor. Hur jag ska fortsätta orka bekräfta alla så som dom vill. För det gör jag inte. Inte egentligen. Vem finns egentligen där för att bekräfta mig tillbaka?

Jag känner hur paniken börjar sprida sig. Jag vet allt jag har att göra och jag får lust att skrika högt när jag inser alla måsten jag har framför mig. Ännu högre vill jag skrika när jag inte förstår människors handlingar. Jag förstår inte varför. Hur dom tänker. Vad dom vill. Tror dom att vad som helst kan sägas och det ska bara vara? Eller försvinna? Deras krampaktiga och egocentriska försök till att hela sig själva, är det verkligen något jag måste utsättas för? Jag har jämt göra att försöka hela mig själv. Ser ni inte det? Jag behöver inte mer. Faktum är att jag inte orkar mer.

Om min terapi gick ut på att konfrontera andra, att söka bekräftelse hos andra, att sätta andra i konstiga obekväma situationer.. Då skulle jag inte fortsätta. Då är något fel. Det är man själv som bär problemen och det är hos en själv man ska leta efter nyckeln. Inte hos andra. Andra har inte med saken att göra. Är man kasst rustad för att beblanda sig med andra människor är det dags att se över sin egen rustning.

Så jag backar nu. Jag har överdoserat andra människor. Inte frivilligt utan av misstag. På grund av andras dumhet har jag fått nog och jag orkar inte mer nu.

Nu är det min tur att se över min rustning ett tag. Att försöka hitta mina avsaknade delar igen och lappa ihop allla stora hål som folk stångat upp. Det är dags att se över alla mina försvarsmurar igen. Dom tycks ha tappat sin funktion då meningen är att dom ska skydda mig, och nu sitter jag här och har ont. Det är inte korrekt. Det är fel. Så något måste göras.

Jag trycker på paus nu.