Det är svart. Hur mycket jag än spärrar upp ögonen och försöker se så är det helt och hållet svart. Jag befinner mig längst ner i mörkret nu och det är så oerhört kallt. Jag känner mig liten och rädd och jag fryser. Mina tårar är likt elektricitet och varje gång dom tränger fram och nuddar vid min kind rycker jag till av smärtan.

Jag vill skära och förstöra. Jag vill sprätta upp och ta död på innehållet. Det innehållslösa migsjälvet. Det äckliga, onda. Smärtan. Jag vill bara bli av med det. Innanför ögonlocken utspelar sig scenarion för groteska för att ens skrivas ner. Det hackas och slaktas och sprättas upp. Det är blodiga knivar och inälvor över hela golvet. Men smärtan, den består.

Därför är jag nu där jag vet att jag hör hemma. Jag är på den plats jag förtjänar att vara på. Jag är längst, längst ner i det stora svarta mörkret och aldrig mer ska jag låta någon finna mig och lura fram mig igen.

Och det är bara där nere, i det kalla, obehagliga mörkret, som jag inser mitt sanna värde.

Precis ingenting.