Beslut. Jag är inte kompis av beslut. Eller jo, när jag verkligen känner och där med vet vad som är det bästa eller mest attraktiva vägen att gå. Inte annars. Men nu vet jag inte alls. Jag kanske inte ens har ett val. Det vet jag inte heller. Ännu. Jag har ett erbjudande, men kanske inget val. Eller så har jag jättemånga val.

Vi får väl se.

Jag har iallafall en fin hund. Han är nytrimmad och tjusig och på lördag ska han tävla. Jag vet att han inte kan ställa sig emot de andra tävlande, man har helt klart en fördel när man har flera afghaner och gärna en inhägnad tomt med. Då slipper man jaga andra vinthundar för att hunden ska få pressa konditionen lite. Och där har jag ju ett argument att skaffa en till affe. Fast det har jag ju tänkt, det är bara en tidsfråga.

Nu ska jag snart iväg och träffa en trevlig tjej med två vackra salukidamer. Och njuta av att det är sol och torrt och fint ute. Och äta en glass.

Glass är gott.

Jag gråter åt Extreme homemakeover. Jag grinar så det gör ont åt Vem ska trösta Knyttet. Jag snörvlar och snorar åt fina dansnummer i Let´s dance. Jag skrattar och gråter om vartannat åt Stolthet och Fördom. Och så där håller jag på.

Häromdagen föll jag ner i det stora svarta hålet efter att ha sett ansiktet på en man som försökte köra ifrån polisen i en frontkrockad bil. Jag blir alltid ledsen av att se ondheter. Han var antagligen påtänd och försökte fly av en anledning. Han hade kunnat köra över mig där han körde mot trafiken. Men det allra tyngsta var att se desperationen i hans ansikte. Och utan vidare anledning grät jag. Jag gick där med min hund på min morgonpromenad en söndagmorgon och grät utan att förstå varför. För att saker påverkar mig. För att intryck gör ont. För att livet gör int.

Jag gråter och grinar och snorar och så ler jag genom tårarna och gråter lite till.

Varför har jag ingen av-knapp?

Vid bordet mitt emot satt en man och drack en kopp kaffe. Att jag visste att det var just kaffe var för att den svartklädda servitrisen med håret uppsatt i en stram toffs just hade erbjudit honom en påtår med kaffekannan i högsta hugg. Jag betraktade honom där jag satt i dunklet. Han påminde om någon jag kände som barn. Någon bortglömd. Någon som passerat mitt liv utan att lämna djupare avtryck än så. Hans ögon såg snälla ut. Det som en gång kanske varit en svallande, tjock frisyr prydde nu mera i stort sett bara sidorna och färgen hade för länge sedan tappats ur för att tas över av gråhet.

Han såg lugn ut där han satt med sin kaffekopp. Inte alls som jag som alltid blir stressad och obekväm av att sitta ensam på caféer bland främmande människor. Han bläddrade i en tidning, drack sitt kaffe och såg ut att ha en lång, skön kafferast. Vad jag inte visste var att det var hans lediga dag idag. I vanliga fall brukade han jobba på Fabriken, vilken han gjort i många år nu. Han trivdes där. Bland allt det bekanta. Alla rutiner som alltid, varje dag, alla dagar om året såg likadana ut. Eftersom livet i övrigt tenderar att vara så oerhört nyckfullt så gillade han tryggheten i rutinerna. Det som så många andra fruktade. Speciellt ungdomarna. Ingen vill ha rutiner längre, tänkte han. Idag ska allt vara nytt och omväxlande. Alla har så bråttom framåt att dom glömmer bort vad som är viktigt här i livet, brukade han tänka för sig själv.

Vid en ålder av 61 år hade han uppnått en förhållandevis aktningsvärd status på Fabriken. Hans ödmjuka sätt och hans förmåga att stanna kvar då många ville vidare hade gjort att han befordrats ett par gånger. Nu hade han lagom ansvar tyckte han. Ansvar är kul och utvecklande, och rutinerna trygga. Trygghet är bra, tyckte han. Han gillade att fylla en funktion. Han gillade att få bestämma lite och, om han skulle vara ärlig, så gillade han att få vara lite viktig. Framför allt gillade han att stanna kvar en stund efter att det sista skiftet var slut. När banden stannade, robotorna tystnade och alla arbetarna gick hem till sina familjer, sambos eller katter. Då gick han ett varv för sig själv. Njöt av tystnaden. Drog med händerna över olika delar, kände de olika texturerna under sina fingrar. Och han andades. Han andades tystnad och välbekanthet och lugn och ro. Bara ventilationernas brusande hördes och vaggade hans tankar in i en eftertänksamhetsrytm. Det bästa på dagen.

Han hade ju en fru där hemma förstås. En fru som han verkligen älskade, det skulle ha ha varit noga med att påpeka. Och det var inte så att han inte ville hem till henne, för det ville han verkligen. Men där hemma var han just det. Den äkta mannen. Pappan till utflugna barn. Han var sakfixaren och trädgårdsmästaren och schackspelaren. Och ibland ville han inte vara allt det där. Ibland villa han vara vara sig själv. Helt enkelt bara få vara. Och när han fick där i Fabriken, ackompanjerad av ventilationen och svaga robotsurr, så var han just det. Ingenting. Sig själv. Något. Mansmasken, chefsansiktet, pappaskinnet. Allt bara rann av honom. Och i några minuter kunde han andas. Bara andas. Ingenting mer.

Men ingenting av det där visste jag där jag satt och betraktade honom i smyg. För mig förblev han bara ännu en människa jag inte kände. En människa jag kände av, en människa jag såg, en människa som passerade i mitt liv. För mig var han en vanlig man med en kopp kaffe, en tidning och ett vänligt aniskte. Trots det förstod jag att han var så mycket mer. Och för mig räckte det för att tycka om honom. Och för att hoppas att han har det bra. Vart han än är idag.