Vissa dagar är bättre än andra. Jag vet att jag här på bloggen framställer allt som pest och pina emellanåt. Jag känner mig dock trygg med att mina vänner och dom som det berör faktiskt vet att jag egentligen är dess motsats. Jag är allt som oftast glad även om jag har extrema motgångar, och den här bloggen fungerar snarare som en ventil för allt det där som liksom aldrig sägs. Alla dom där bokstavskombinationerna som aldrig uttalas högt utan ligger kvar där i en och gnager. Och eftersom jag har så svårt att prata så skriver jag. Allt det positiva i mitt liv, allt det som gör mig glad eller som bara är har jag inget behov att uttrycka i skrift då jag ej har problem att prata om allt det.

Hur som helst. Idag var det åter lite sol i helenaville. Min fina lilla valp och jag spenderade dagen på utställning i Borås. Och han var duktig minsann, även om han var oväntat loj och lite trött. (Jag har ju sagt åt honom att inte festa så hårt kvällen innan utställning!) Och vi blev BIR (bäst i ras) vilket så klart är skoj, speciellt med en så fin kritik som vi fick med.

Och efteråt, när man själv är så där superdupertrött, så finns det inget mysigare än att rulla ihop sig brevid honom i hans biabädd, känna hans mjuka lena päls under mina fingrar och inse att han alltid finns där. Alltid.

Min fina lilla Cerberus.

För att afghanerna får mig att känna mig levande. För mig är dom det vackraste.

Jag tenderar att bli besviken. Ofta. Väldigt ofta. Jag vet inte om det är jag som har höga förväntningar på människor i min omgivning eller om människorna jag har förväntningar på helt enkelt inte kan eller vill leva upp till det. Många gånger har jag tänkt att jag skall släppa förväntningarna, en person är som den är oavsett och jag kan inte förändra. Men jag kan inte förändra mig heller, jag är också som jag är, och då tvingas jag inse att det är lika bra att ge upp. Det finns ingen idé att fortsätta framåt om man är så olika, om man tänker så olika och ser på saker så olika, så att det jämt och ständigt brister. Därför faller jag åter tillbaka till att hoppas att personen ska vilja samma saker som jag. Men det händer aldrig. Vilket egentligen är rätt självklart. Om det inte är så från början, varför skulle det då bli det sedan?

Jag förstår. Ändå kör jag huvudet i betongväggen gång på gång och vägrar ge upp. En vacker dag kanske den ger vika?

Egentligen föredrar jag att veta. Så och så är det. Bra, då kan jag gå åt andra hållet. Sätt standarden en gång för alla så kan jag förhålla mig till det. Ursäkter är bara fåniga. Som ett hån emot verkligheten. Problemen finns inte men skapas ändå. Och jag är långt ifrån ensam. Och att någon ständigt ser problem blir ett hån emot mig. Emot min närvaro. Så varför ska jag fortsätta?

Jag vill bara skrika. Som vanligt hittar jag inget sätt att till fullo uttrycka hur ont jag har. Därför blir det ett ständigt ältande. Småprat om samma saker, om och om igen. För det gör så sjukt ont och släpper man bara ut lite i taget tar det längre tid att få bort det gigantiska svarta där inne. Skrika blir lösningen. Ljudlösa vrål ekar i mitt tomma inuti. Rop som aldrig når era öron cirkulerar runt runt runt i mitt inre. Varför? Varför vägrar du förstå? Varför betyder jag så lite att saker ständigt upprepas, görs om och om och om igen?

Jag hoppas dom är nöjda nu. När jag återigen faller till marken med ett mörkerhål i själen. När orken återigen är stulen. Hoppet återigen är bortrövat.

Jag hoppas dom är nöjda nu. När droppen rann över kanten och skapade välvningar som rubbade världen.

Jag behöver er inte.
Nu är det jag mot världen.

Bara jag.

Kvinnan som går på vägen där nere är trött. Man kan se det i hennes hållning. Man kan se det i hennes hy. Så länge har hon vandrat längs vägen att hon inte ens själv vet vart hon är på väg. Hon har åldrats, det vet hon. Men vart hon började, hur länge hon gått och vart hon nu ska det minns hon inte längre. Avsaknaden av speglar långt där inne i urskogen gör att hon inte kan se sig själv för att avgöra hur långt tiden har sprungit. Endast reflektionerna i sjöarnas spegelblanka yta om kvällarna skvallrar för henne om de rynkor som nu börjat växa fram, och händerna som blivit härjade av tiden. Kanske har hon varit på väg i en vecka. Kanske i ett år. Kanske i tio. Det enda hon vet säkert är vart hon från början var på väg.

En gång i tiden såg hon målet. Hon visste att det var långt dit, men hon såg det. Där var himlen alltid blå och fåglarna sjöng så vackert. Vildhästarnas föl sprang ikapp i dalen och hon visste att hon skulle vara Lycklig där. Om bara..

Utan att tveka gjorde hon sig av med allt som behövdes och kastade sig huvudstupa ut med Lyckan i sikte. Den färd som visade sig bli betydligt mycket längre än vad hon från början trott tog så sin början en kall och regnig höstdag i oktober. Genom blåst och regn och snö, upp över berg och ner i branta dalar vandrade hon. Skavsåren på hennes fötter blev större och större och blåmärkena efter åtskilliga fall var många. Men varje dag fortsatte hon sin färd, ty hos visste att målet skulle vara värt det.

Förblindad av framtidstro fortsatte hon trots att så många som hon mötte under vägen varnade henne och uppmanade henne att vända. "Lyckan finns inte där framme, den skall finnas inuti dig från början" sade dom. En och annan slöt upp vid sidan och följde henne en bit av vägen, var och en på väg till sin egen eftertraktade Lycka, och deras mål dök upp bara någon dagsvandring senare. Så kvinnan fortsatte alltid ensam. Vissa dagar var motvinden så hård att hon inte trodde hon skulle orka. Vissa dagar föll hon ner för stup så branta att ingen annan skulle ha överlevt. Men hela tiden kämpade hon vidare, för målet var snart nära.

Många gånger hade hon val att göra. Många korsningar passerades, många alternativ gavs. Men hon var envis. Hon visste. Hon hade hört orden och hon visste. Snart.. Snart var hon framme.

Men så blev hon tröttare och tröttare. Skavsåren och blåmärkena och skadorna var inte längre öppna sår utan gamla fula ärr. Märkena skvallrade om den tid som varit och huden var extra känslig där. Så lite krävdes för att det skulle göra ont, men haltandes fortsatte hon.

Sakta men säkert släcktes lågan i henne. Hoppet rann långsamt ur henne. Och hennes rop på hjälp var blott ett eko i den djupa, mörka skogen. Och så plötsligt insåg hon att dom haft rätt. Det är inte så det ska vara. Det är inte där framme Lyckan finns, det är här och nu och sådana saker går inte att pausa, att skjuta upp, att finna i framtiden.

Och något händer plötsligt. Hon förvandlas till ett rytande, vrålande lejon. Hennes ilska är total och hon hatar sig själv som slösat bort sig själv på det viset. Och hon hatar Hoppet som fick henne att tro att hennes Envishet skulle ge utdelning. Varför stannade hon inte för länge sedan? Eller vände åter? Eller tog en annan väg där ljuset funnits mycket närmre? Hon ryter och vrålar ut sin smärta och sin sorg och människor som befinner sig på andra ställen i skogen ryser av obehaget kvinnans sorgsna vrål åsamkar. Och hon faller till marken, blundar och bönar och ber att hon inte skulle ha fel, att hon skulle få sitt pris, att hon skulle vara framme. Men när hon åter öppnar ögonen är hon kvar på samma ställe, på den smutsiga, blöta, kalla stigen någonstans långt där ute i skogen. Utan väg tillbaka. Utan ork att gå framåt och med ett själv som inte längre är vad det var när färden påbörjades.

Och jag kan bara hoppas att hon har styrka och kraft nog att ta sig därifrån själv.

Lycka är förrädisk.
Följ era hjärtan, men släpp aldrig, aldrig gränsen för vem ni själva är.

Att inte orka. Det gör ont. Jag är så trött och matt och jag kämpar så mycket för att hålla ihop andra att jag inte riktigt har tid för mig själv. Jag vet att jag egentligen borde hålla ihop mig själv i förstahand, men istället lägger jag fokus på alla andra. Jag vill ju så gärna att ni ska må bra. Jag vill så gärna hjälpa. Ett leende i gensvar och jag kan andas i flera dagar till. Provisoriskt lindar jag in mig själv i eltejp och lite klister och hoppas att det ska hjälpa. Men jag ser sprickorna i själen. Jag ser hur skalet lossnar. Jag ser hur jag inte ser ut som alla andra.

Och ibland faller jag. Djupt, långt ner i det där stora mörka. Där nere ligger jag. Som på en kall, fuktig brunnsbotten. Med ben och armar i onaturliga vinklar. Håret som inte längre är långt och vackert smetar mot min varma panna. Allt klibbar. Jag fryser men svettas på samma gång. Och allt jag kan känna är mitt självhat. Allt jag har som sällskap är mig själv.



Jag hatar migsjälvet. Jag hatar att vara otillräcklig och att svag. Jag hatar att inte vara allt det där som man ska vara. Och jag hatar att jag ens bryr mig. Men det gör jag. Bryr mig. Jag letar upp andra, betraktar dom, studerar dom. Ingående söker jag efter egenskaper jag inte besitter, efter drag jag inte har. För jag vet att personerna som står mig nära uppskattar likhet. Dom uppskattar att få prata om sina intressen och ha en förstående, insatt person mitt emot. Och jag vill vara den personen. Tyvärr kan jag inte, för det är inte jag. Jag kan inte alla de där sakerna. Jag är en hejare på annat. Jag kan hoppa höga hinder eller rida avancerade skolor på en häst, jag kan redogöra för afghanhundens bakgrund, jag diskutera samhällsfrågor till jordens undergång, men jag kan ingenting om det som dom som är viktiga för mig har i hjärtat.

Jag räcker inte till.
Det är inte jag.

Så det enda jag kan göra är att betrakta. Avundas. Vilja vara dom. Längtan efter att vara någon annan blir åter stark. Människors ord om att jag är bra precis som jag är suddas ut, ett efter ett tills inget längre finns kvar. Och så kommer självdestruktiviteten. Jag hatar den jag är. Jag hatar min otillräcklighet. Alla andra förefaller så perfekta, så fulländade, att jag inte ens kan mätas med samma gradskiva.

Så jag ligger där. Ser död ut. Och i smyg betraktar jag alla dom där andra. Jag betraktar hur glada mina viktigmänniskor blir av att äntligen få ett utbyte. Hur dom suger i sig allt, brer på, drar samma historier som jag redan hört. Och jag ser hur dom lyser. På ett sätt som dom aldrig kommer göra med mig.

Och jag skäms över min otillräcklighet.
Och jag önskar att jag vore någon annan.

På riktigt.

Visst är det lustigt hur huvudet ibland inte lyder? Hur tankarna och känslorna lever sina egna liv. Vilda, fria, opåverkbara.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag fått elaka brev. Eller hur många gånger jag blivit hotad. Skrämd. Sårad. Ledsen. Eller hur många gånger andra blivit detta, min familj som jag skulle göra allt för att försvara. Ingenting spelar någon roll när känslan sätter in. Jag stålsätter mig. Jag biter ihop och blundar och försöker tappert gå framåt. Men allt fallerar. Minnena blir för starka och för många. Men för en gångs skull inte de negativa minnena. Istället kommer de få positiva minnena jag har dansande inne i ett hörn. Plötsligt tänds det i taket även där, och jag kan åter igen skåda vad som en gång hänt. Jag minns skratten. Jag minns skämten. Jag minns den där bra känslan av lugnet efter stormen.

Jag minns picknickar i trädgården. Jag minns doften av diesel och olja mot min hud. Jag minns sommarställets havsdoft och chokladströsslets smak i min barnvärld.  Jag minns aktiviteter, cykelturer tillsammans och doften av nuklippt gräs.

Och jag saknar det så.

Allt det onda spelar inte längre någon roll. Känslan att vilja göra honom stolt kommer tillbaka som ett slag i ansiktet. Jag blir åter igen 6 år gammal, blott en tvärhand hög med guldiga lockar och en turkos klänning med glasstrutmönster på. Jag vill bli sedd. Bekräftad. Uppskattad. Jag vill visa att jag klarar mig. Att jag pluggar. Att jag lever. Jag vill visa det viktigaste i mitt liv, mina vackra fina hundar. Jag vill visa att jag inte är arg. Att jag inte kan vara det. Jag vill somna och vakna i ett nu där allt är bra igen.

Och jag undrar om jag också skulle ha varit bjuden. Om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Jag undrar om han jagas av tanken på hur ont han gjort oss eller om han fortfarande inte förstår. Och jag blir så otroligt ledsen av att se förändringen på bilderna. Att inte få vara delaktig. Inte ens lite. Huset har bytt färg. Allt är förändrat. Och jag undrar hur det doftar där, hur luften där känns mot min hud. Jag undrar om saker kunde varit annorlunda. Kunde jag har gjort något bättre? Vad var det som gick fel?

Jag saknar fast jag vet att jag inte borde.
Jag längtar fast jag vet att jag inte vill.

Jag vill så gärna göra honom stolt.
Någon.
Vem som helst.

Men innerst inne så vet jag. Att när man väl tänder strålkastarna så ser man att allt inte är så där som man önskat. Fula skiftningar i mönstret träder plötsligt fram och stora tussar med damm omringar helheten. Det blir aldrig som man önskat.

Så jag betraktar det hellre här ifrån dunklet.
Fortsätter hoppas.
Fortsätter undra.

Fortsätter sörja.

Då var det så 6:e juni igen. En dag som egentligen ska förknippas med Sverige, svenska flaggan, svensk kultur, svenskt.. ja.. allt. Men är det så idag? Tillåts vi vara stolta svenskar och stolta över vårt land? Nej, jag tycker inte det. För en stolt svensk förknippar man med en sån där bonnrasist med gigantisk baksnus under läppen och ”100%-svensk-tröja”. Eller med mindre önskade partier kanske.

Vad är det egentligen att fira? säger många. Trams säger jag! Varför kan vi inte bara få en dag till att fira vårt vackra land? För det är ju verkligen vackert. Fråga alla dessa turister som kommer hit för att titta på städer och vandra i vår vackra natur. Vi kan fira att vi faktiskt har det så pass bra somm vi har det. Det finns absolut många problem, man kan diskutera sånt i oändlighet. Men kan man inte göra det övriga 364 dagar om året? Varför måste vi alltid se allt negativt? Det är så fruktansvärt typiskt människor. Gnat, gnat, gnat. Jäkla surkärringar är vi allihopa, allihopa, allihopa. Jaaag meeed, och duuu med. Och appropå barnsånger. Där är ytterligare en sak vi kan fira - våra svenska traditioner. Nej.. Just det. Vi har ju inga. Jag glömde det.

Sådana politiskt korrekta personer står mig upp i halsen. Det är så fånigt att tycka något bara för att tycka. Just det där ”baraföratt”. Må så vara att vissa traditioner inte kommer från Sverige ursprungligen, men vi har firat dom bra länge så för oss är det ju ändå tradition? Och om vi inte längre har traditioner är det vårt eget fel. Vi som hyssjar och dämpar, för vad ska invandrarna tro? Vi svenskar måste be om ursäkt för oss. Men varför?

Är det inte så att ett folk behöver traditioner? Man behöver dagar att fira, som firas ihop med andra och som alla (iaf de flesta) firar samtidigt. Lika mycket som ett försenat tåg bryter gränser och får folk att plötsligt börja prata med varandra ombord på tåget får ju traditioner oss att le mot varandra, att vara glada. Nör jag var tonåring jobbade jag i den lokala icabutiken, och jag minns att jag alltid ville jobba på midsommarafton och julafton. Av en enkel anledning. Alla kunder var så himla glada då, oc det gjorde mig varm om hjärtat. Där kom folk i finkläder och med glatt humör och liksom kastade små duttar med glädje överallt. Och lite hinder i den inte allt för organiserade ica nära-butiken rörde inte folk i ryggen. Det var ju en sådan bra dag som man sett fram emot länge.

Och det här med att en stolt svensk måste vara en bonnrasist eller nationalsocialist eller whatever, är inte det bara trams? Borde inte vi inse och veta bättre? Om vi själva inte hade övergett saker som ”rätten” att använda exempelvis svenska flaggan så hade det inte heller funnits en tro om att alla som bär den är just rasister. Vi förlorade för länge sedan makten om flaggan, men borde vi inte ta tillbaka den? Om alla gick runt med små svenska flaggor, och då menar jag alla oavsett ursprung, skulle man inte urladda de starka känslor det idag kan väcka? Varför har vi gett dom, eller låtit dom ta sig, rätten att använda vår svenska flagga och andra gamla symboler att användas och feltolkas? Varför låter vi oss hyssjas och tryckas ner, varför kan vi inte vara stolta över att ha ett förhållandevis välfungerande land?

Här i Sverige känner vi till kända amerikanska exportvaror, vi känner till vad som händer i Italien, vi känner till Japans kultur. Frågan är, gör vi det för att just vi svenskar är så oerhört smarta och söker upp informationen, eller känner vi till det för att respektive länder själva gör sig hörda? Skulle vi veta så mycket om världen om olika länder inte själva gick ut med en massa information och såg till att bli noterade? Reser man utanför Sveriges gränser känner väldigt få till Svenska varor eller ens Sverige som land. Vi svenskar själva talar om den svenska avundsjukan, jantes lag och landet lagom. Vi talar inte om hur stora vi är på exempelvis musik eller sport. Vi talar inte om hur förhållandevis bra vi ändå har det med exempelvis en sjukvård som når alla och som inte bara den rike har tillgång till. Vi talar inte om vårt välfärdssystem, eller om hur snygga alla är eller hur vacker natur vi har. Nejnej, är vi utomlands eller själva sitter och diskuterar måste vi såklart trycka ner ”det svenska folket”, oss själva. Det lustiga är att den svenska avundsjukan eller andra saker vi talar om sällan gäller invandrade svenskar, utan bara människor med svenska föräldrar. Så när man sitter där och ska berätta om Sverige och svenskar gör man alltså själv lika stor skillnad på invandrare och infödda som exempelvis en rasist skulle gjort. Bara att man säger olika saker. Hur stört är inte det? Det är alltså okej att göra skillnad på svenskar och svenskar, bara man inte säger något positivt om infödda och negativt om invandrare? Hade det inte varit bättre att i sin generalisering tala om svenskar som just dom som bor i sverige?

Istället för att till en invandrare säga ”vad kul att ni ändå ville flytta till vårat land!” säger många ”men vad sjutton skulle ni hit och göra, här finns ju inget att hämta! Hade det inte varit trevligare att flytta någon annanstans?” Det känns som ett sådant typexempel på vår egen syn på vårt land.

Jag tycker bara att det är tråkigt att det blivit som det blivit. ”Ja, men vad är det vi ska vara stolta över? Vi är ju ändå mer och mer på väg att bli som usa.” Jaha? Men gör något åt saken då istället? Varför envisas folk med att sitta på sina feta rövar och vara nöjda så länge dom får dricka lite sprit på nyårsafton och midsommar? Och förresten, angående att våra traditioner urholkats och blivit rena ursäkter att få supa. Det är inget argument emot traditioner. Det är något vi själva har skapat. Ge fan i att sup själva då så kommer ungarna inte vilja göra det heller och växa upp utan den delen som ett måste. Man präglas sedan barnsben hur saker och ting ska vara, speciellt just traditioner. Knaprar man selleri på familjemyskvällarna så kommer barnet när det växer upp förknippa selleri med det och tycka det är gott. Vi är så enkla. Därför borde det inte vara såå svårt att styra upp vissa saker. Det svåra är att få med alla och få alla att göra likadant. Ingen har såklart lust att börja bära en liten svensk flagga, eller ut och göra karavantåg på nationaldagen så länge inte alla gör det. I det fallet är ensam svag.

Man kan inte förändra synen på en så stor sak ensam, men tillsammans är vi starka.