Visst är det lustigt hur huvudet ibland inte lyder? Hur tankarna och känslorna lever sina egna liv. Vilda, fria, opåverkbara.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag fått elaka brev. Eller hur många gånger jag blivit hotad. Skrämd. Sårad. Ledsen. Eller hur många gånger andra blivit detta, min familj som jag skulle göra allt för att försvara. Ingenting spelar någon roll när känslan sätter in. Jag stålsätter mig. Jag biter ihop och blundar och försöker tappert gå framåt. Men allt fallerar. Minnena blir för starka och för många. Men för en gångs skull inte de negativa minnena. Istället kommer de få positiva minnena jag har dansande inne i ett hörn. Plötsligt tänds det i taket även där, och jag kan åter igen skåda vad som en gång hänt. Jag minns skratten. Jag minns skämten. Jag minns den där bra känslan av lugnet efter stormen.

Jag minns picknickar i trädgården. Jag minns doften av diesel och olja mot min hud. Jag minns sommarställets havsdoft och chokladströsslets smak i min barnvärld.  Jag minns aktiviteter, cykelturer tillsammans och doften av nuklippt gräs.

Och jag saknar det så.

Allt det onda spelar inte längre någon roll. Känslan att vilja göra honom stolt kommer tillbaka som ett slag i ansiktet. Jag blir åter igen 6 år gammal, blott en tvärhand hög med guldiga lockar och en turkos klänning med glasstrutmönster på. Jag vill bli sedd. Bekräftad. Uppskattad. Jag vill visa att jag klarar mig. Att jag pluggar. Att jag lever. Jag vill visa det viktigaste i mitt liv, mina vackra fina hundar. Jag vill visa att jag inte är arg. Att jag inte kan vara det. Jag vill somna och vakna i ett nu där allt är bra igen.

Och jag undrar om jag också skulle ha varit bjuden. Om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Jag undrar om han jagas av tanken på hur ont han gjort oss eller om han fortfarande inte förstår. Och jag blir så otroligt ledsen av att se förändringen på bilderna. Att inte få vara delaktig. Inte ens lite. Huset har bytt färg. Allt är förändrat. Och jag undrar hur det doftar där, hur luften där känns mot min hud. Jag undrar om saker kunde varit annorlunda. Kunde jag har gjort något bättre? Vad var det som gick fel?

Jag saknar fast jag vet att jag inte borde.
Jag längtar fast jag vet att jag inte vill.

Jag vill så gärna göra honom stolt.
Någon.
Vem som helst.

Men innerst inne så vet jag. Att när man väl tänder strålkastarna så ser man att allt inte är så där som man önskat. Fula skiftningar i mönstret träder plötsligt fram och stora tussar med damm omringar helheten. Det blir aldrig som man önskat.

Så jag betraktar det hellre här ifrån dunklet.
Fortsätter hoppas.
Fortsätter undra.

Fortsätter sörja.