Fotspår
För länge sedan var jag ledsen över något som jag på den tiden inte visste skulle bli något bestående. Något jag måste lära mig leva med.
När jag säger att jag bara är mörker så brukar folk säga emot mig. "Du bara inbillar dig" säger dom och ser på mig med en blick som enbart visar hur lite dom faktiskt förstår.
Jag är bara mörker.
Om jag ser på vad för spår jag lämnat hos människor så är det bara mörker. Gemensamt för alla är att dom vid flera tillfällen haft ett behov av att uttrycka sig. Om allt det goda. Om allt det onda. Bara uttrycka sig. Innan jag har kommit in i bilden har någon annan funnits där. Det vet jag. Det stör mig inte. Det som har gjort ont är hur personen på något sätt förändrats under tiden dom kommit mig nära. Jag har läst kärlekshyllningar, hört låtar, sett bilder och lite allt möjligt men så fort jag kommer in i bilden så försvinner det draget hos personen. Ofta ett drag som bidragit till att jag fallit. Ett drag som visar något som jag söker. Men så står jag där och jag finns och jag öppnar hela mig så mycket jag bara vågar. Men där finns inget. Där finns inget som dom kan se och som kan leda till en kärlekshyllning eller en låt eller ett omslag. Där finns ingenting.
Många gånger har jag felat med. Många gånger har jag sårats. Då finns jag. Då målas det upp mörka, blodiga fotspår som en påminnelse om allt det onda. Och egentligen är det så jag också fungerar. Jag skriver och kladdar och målar när jag har ont, inte när jag mår bra. Det som gör mig illa är ju att dessa personer inte varit sådana innan. Jag har ju sett vad dom kan skapa. Jag har sett vilka fina ord dom kan måla upp i ljuset när dom verkligen vill. Vissa saker har etsat sig fast i mitt minne. Och vetskapen om att jag aldrig någonsin förtjänat något sådant gör mig faktiskt illa.
Så, jag forsätter helt enkelt vidhålla att jag bara är mörker. En äcklig, geggig sörja som breder ut mig och kväver min omgivning. Det är jag, och jag önskar så att jag var något annat.
När jag säger att jag bara är mörker så brukar folk säga emot mig. "Du bara inbillar dig" säger dom och ser på mig med en blick som enbart visar hur lite dom faktiskt förstår.
Jag är bara mörker.
Om jag ser på vad för spår jag lämnat hos människor så är det bara mörker. Gemensamt för alla är att dom vid flera tillfällen haft ett behov av att uttrycka sig. Om allt det goda. Om allt det onda. Bara uttrycka sig. Innan jag har kommit in i bilden har någon annan funnits där. Det vet jag. Det stör mig inte. Det som har gjort ont är hur personen på något sätt förändrats under tiden dom kommit mig nära. Jag har läst kärlekshyllningar, hört låtar, sett bilder och lite allt möjligt men så fort jag kommer in i bilden så försvinner det draget hos personen. Ofta ett drag som bidragit till att jag fallit. Ett drag som visar något som jag söker. Men så står jag där och jag finns och jag öppnar hela mig så mycket jag bara vågar. Men där finns inget. Där finns inget som dom kan se och som kan leda till en kärlekshyllning eller en låt eller ett omslag. Där finns ingenting.
Många gånger har jag felat med. Många gånger har jag sårats. Då finns jag. Då målas det upp mörka, blodiga fotspår som en påminnelse om allt det onda. Och egentligen är det så jag också fungerar. Jag skriver och kladdar och målar när jag har ont, inte när jag mår bra. Det som gör mig illa är ju att dessa personer inte varit sådana innan. Jag har ju sett vad dom kan skapa. Jag har sett vilka fina ord dom kan måla upp i ljuset när dom verkligen vill. Vissa saker har etsat sig fast i mitt minne. Och vetskapen om att jag aldrig någonsin förtjänat något sådant gör mig faktiskt illa.
Så, jag forsätter helt enkelt vidhålla att jag bara är mörker. En äcklig, geggig sörja som breder ut mig och kväver min omgivning. Det är jag, och jag önskar så att jag var något annat.
Your thoughts in my head
Jag undrar vad det är jag saknar som alla andra har. Det känns som att jag saknar det där extra lagret hud. Som om alla andra går runt med ett lager pansar medan jag själv är så sårbar att allt bara går rakt igenom mig och piercar min själ. Allt träffar rakt i mig, som ett slag i ansiktet. Musiken jag hör. Ord som sägs. Scener som spelas upp framför mig.
Jag är så ofta rädd. Rädd att något ska hända. Rädd att bli lämnad kvar. Rädd att bli ensam. Och framför allt rädd för smärtan det skulle innebära. Rädd för vad det skulle förvandla mig till. Ett ingenting. Ett ännu mera ingenting än jag är idag. Så jag patrullerar envist runt muren jag för länge sedan byggde. Jag kontrollerar fogarna och byggstenarna och varenda liten skarv. Ser till att allt är på sin plats. För jag behöver den verkligen. För utan den går allting rakt in i mig, absorberas av min kropp och blir ett med mig. Utan den är livet farligare. Utan den så dör jag.
Och jag inte bara känner allt. Jag hör och ser allt också. Jag ser så mycket som ni tror att ni kan dölja. Jag ser så pass mycket att jag nästan kan läsa era tankar. Jag ser blicken efter någon annan. Jag ser namnet på datorskärmen eller ett snabbt, diskret byte av sida för att dölja. Jag ser det fåniga leendet. Jag kan läsa era ryggtavlor, er hållning, er utstrålning så som ni läser bokstäver i böcker. Och det värsta är att jag också ser faran med allt det där. Varningslampan. Ensam! blinkar den ilskt. Snart är du ensam. Ensam. Ensam.
Övergiven.
Precis så som du förtjänar.
Jag är så ofta rädd. Rädd att något ska hända. Rädd att bli lämnad kvar. Rädd att bli ensam. Och framför allt rädd för smärtan det skulle innebära. Rädd för vad det skulle förvandla mig till. Ett ingenting. Ett ännu mera ingenting än jag är idag. Så jag patrullerar envist runt muren jag för länge sedan byggde. Jag kontrollerar fogarna och byggstenarna och varenda liten skarv. Ser till att allt är på sin plats. För jag behöver den verkligen. För utan den går allting rakt in i mig, absorberas av min kropp och blir ett med mig. Utan den är livet farligare. Utan den så dör jag.
Och jag inte bara känner allt. Jag hör och ser allt också. Jag ser så mycket som ni tror att ni kan dölja. Jag ser så pass mycket att jag nästan kan läsa era tankar. Jag ser blicken efter någon annan. Jag ser namnet på datorskärmen eller ett snabbt, diskret byte av sida för att dölja. Jag ser det fåniga leendet. Jag kan läsa era ryggtavlor, er hållning, er utstrålning så som ni läser bokstäver i böcker. Och det värsta är att jag också ser faran med allt det där. Varningslampan. Ensam! blinkar den ilskt. Snart är du ensam. Ensam. Ensam.
Övergiven.
Precis så som du förtjänar.
We stand alone
Jag river och skriker och klöser omkring mig inombords. Jag gråter och tjuter och orkar inte mer. Inombords. Jag hatar dig för vad du gjorde. Jag hatar dig för vad du får mig att känna. Jag hatar dig för att du har makten. Och framför allt hatar jag mig själv för att ha gett dig den. Korkat. Så sjukt jäkla korkat.
Baksidan av att ha förhållandevis stor självkännedom tycks drabba mig allt som oftast. Bara för att jag kämpar med att lära känna mig själv och förstå alla mina känslor och idéer och dumheter så räknar folk också med att jag skall kunna se förbi det. Att jag ska kunna hantera det. Dom förstår inte att det inte fungerar så. Bara för att man vet om hur man kommer känna så kan man inte ändra på det. Det fungerar inte så. Det är som att säga att bara för att du vet om att du skulle bli ledsen om din partner var med någon annan så kan du låta bli att bli det. Så fungerar det helt enkelt inte.
Trots detta hamnar jag i situationer där mina nära helt enkelt fattar ett beslut. Och trots att jag försöker förklara vad det kommer leda till så gör dom det. Jag har hört många orsaker till det hela. Men att det är ett "måste" finns alltid med på ett eller annat sätt. Visst. Men i grund och botten är det ett beslut precis som alla andra här i världen, ett beslut fattat trots att jag ledset förkunnat de blivande konsekvenserna. Ett beslut fattat emot mig.
Jag blir helt enkelt bortvald. Igen. Och igen.
Nu ser jag på människor med avsmak. Hur fan kunde jag vara så dum att jag litade på andra. För även om mitt förtroende för andra alltid är relativt, så har jag lärt mig att jag måste släppa på mina värsta farhågor för att kunna leva. Men till vilket pris? Aldrig mer säger jag bara.
På avstånd kan människor kännas lockande. Dom kan vara fina, fula, spännande, tokiga, vackra, vad som helst. Men när man kommer nära... När man lärt känna personen lite mer.. Då ser man alla fula linjer. Man ser hur dom inte kan gå utanför sig själva, hur arroganta dom är, att den där ödmjukheten som fanns där från början är som bortblåst. Och jag äcklas. Ni är inte vad jag trodde och nu vill jag vara ifred. Aldrig mer skall ni få vidröra mig. Aldrig mer skall ni ha makt över mig.
Aldrig mer ska jag släppa in någon annan.
Jag vill aldrig mer se er.
