Jag river och skriker och klöser omkring mig inombords. Jag gråter och tjuter och orkar inte mer. Inombords. Jag hatar dig för vad du gjorde. Jag hatar dig för vad du får mig att känna. Jag hatar dig för att du har makten. Och framför allt hatar jag mig själv för att ha gett dig den. Korkat. Så sjukt jäkla korkat.

Baksidan av att ha förhållandevis stor självkännedom tycks drabba mig allt som oftast. Bara för att jag kämpar med att lära känna mig själv och förstå alla mina känslor och idéer och dumheter så räknar folk också med att jag skall kunna se förbi det. Att jag ska kunna hantera det. Dom förstår inte att det inte fungerar så. Bara för att man vet om hur man kommer känna så kan man inte ändra på det. Det fungerar inte så. Det är som att säga att bara för att du vet om att du skulle bli ledsen om din partner var med någon annan så kan du låta bli att bli det. Så fungerar det helt enkelt inte.

Trots detta hamnar jag i situationer där mina nära helt enkelt fattar ett beslut. Och trots att jag försöker förklara vad det kommer leda till så gör dom det. Jag har hört många orsaker till det hela. Men att det är ett "måste" finns alltid med på ett eller annat sätt. Visst. Men i grund och botten är det ett beslut precis som alla andra här i världen, ett beslut fattat trots att jag ledset förkunnat de blivande konsekvenserna. Ett beslut fattat emot mig.

Jag blir helt enkelt bortvald. Igen. Och igen.

Nu ser jag på människor med avsmak. Hur fan kunde jag vara så dum att jag litade på andra. För även om mitt förtroende för andra alltid är relativt, så har jag lärt mig att jag måste släppa på mina värsta farhågor för att kunna leva. Men till vilket pris? Aldrig mer säger jag bara.

På avstånd kan människor kännas lockande. Dom kan vara fina, fula, spännande, tokiga, vackra, vad som helst. Men när man kommer nära... När man lärt känna personen lite mer.. Då ser man alla fula linjer. Man ser hur dom inte kan gå utanför sig själva, hur arroganta dom är, att den där ödmjukheten som fanns där från början är som bortblåst. Och jag äcklas. Ni är inte vad jag trodde och nu vill jag vara ifred. Aldrig mer skall ni få vidröra mig. Aldrig mer skall ni ha makt över mig.

Aldrig mer ska jag släppa in någon annan.

Jag vill aldrig mer se er.