Carmen börjar bli märkbart gammal nu, och det gör ont i mig att se. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Jag kan inte tänka mig att komma hem och veta att hon aldrig mer kommer komma skrattandes vid dörren. Hon börjar bli stel nu, och jag önskar jag hade råd med en beck on track-täcke iallafall. Jag ska verkligen försöka få ihop dom pengarna. Allt för min älskade prinsessa. Hon får glucosamin nu också, och vi hoppas att det hjälper. Hon är pigg och glad, men märkbart svagare i bakdelen. Det är jobbigt att se.

När jag är ute och går med henne så tänker jag på att hon kan dö när som helst. När jag är på väg hem blir jag orolig att något har hänt henne. Och om hon ligger väldigt stilla måste jag gå och titta så att hon fortfarande andas. Jag kan börja gråta när jag tänker så. Så jag gosar intensivt med hennes lena mjuka öron och jag pussar och pussar på hennes nos tills det blir rynkiga pussmärken på den. Jag går på långa promenader i vårsolen med henne och sitter på en parkbänk i solen. Jag försöker njuta av all tid med henne, men ändå snurrar dom andra tankarna.

Jag har sådan ångest. Jaja säger ni nu, när har den här tjejen inte ångest? Nej förvisso. Men jag får faktiskt ångest av tanken på hur Carmen hade det innan vi tog över henne. Jag får ångest av att jag inte tog henne tidigare. Att jag inte bara åkte och hämtade henne. Jag får ångest av att tänka på henne instängd i källaren. Eller av att hon blev inlåst i en skrubb när hon "misskötte" sig. Hur hon måste legat där i mörkret och väntat. Hon var inte rumsren sade dom. Hundar är sällan det när dom får gå ut en gång om dagen bara. Och då knappt längre än 20 meter.

Jag har ångest för allt sådant och det gör så ont att jag inte gjorde något tidigare.

Som vanligt räckte jag inte till och jag hatar det.

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Jag tittar och jag gråter. Men jag vet att den dag hon försvinner är det bara en tidsfråga tills vi ses igen.

Varför är det ofelbart så att när man verkligen, verkligen inte kan eller får skriva så kommer man på hur mycket som helst som man vill dela med sig av. Och sedan när man väl kan så är allt som bortblåst. Vad är det för elakt fenomen?

Nu är iallafall nästa tenta inlämnad. Jag har insett tjusningen i att skriva hemtentor. Eller inte i att skriva just tenta utan själva skrivadelen i det hela. Jag har ingen aning om jag egentligen svarar på frågeställningen och har fått med allt dom vill höra, men jag är en hejare på att ha en bra struktur, att vara pedagogisk och att formulera mig hyffsat bra. Så det så. Och just nu är jag ungefär 10 kg lättare än vad jag var när jag vaknade imårse, för nu har jag inte samma press på mig. Nu kan jag passa på att trimma Cebbe lite, att göra klart afghantidningen och att skriva ansökningar och sånt som jag behöver göra. Jay.

Igår när jag skulle hämta Cerberus på dagis klev det av en kille på samma hållplats. Han hade den där genomskinliga klisterlappen kvar på byxorna, ni vet den där som det står typ "32" på längs hela, eller vilken storlek det nu är. Det tyckte jag var lite skoj. Skönt att det inte bara är jag som är ivrig att få använda nya kläder.

Hoppas jag får tillfälle att använda min nya, söta sommarklänning snart med.

Äsch. Nu när jag ändå är igång kan jag ju göra lite mer reklam. Och slippa tentan en liiiten stund till.

Här kan ni lyssna på världens bästa Jonas´ band Vanguard som han har tillsammans med hans kamrat Patrick. Lite trevlig reklammusik till bloggen i förra inlägget. ;)

http://www.myspace.com/vguard

Jag snubblade på något vis över denna bloggen. Den var riktigt rolig och han som skriver skriver på ett fyndigt sätt som tilltalar mig. Dessutom var hans jobbansökningar under annat namn hur kul som helst. Och att han faktiskt har fått svar.

Så, dagens reklaminslag.

http://jacobbengtsson.blogg.se/

Lite kul läsning så här på lördagkvällen. (Och så långt ifrån tentaskrivande jag kan komma.)

Det är fascinerande vad lite sol, frisk luft och en massa hundar kan göra med en. Jag trivs så himla bra med att vara ute, kunna andas och njuta av att  mina hundar mår bra. Jag skulle kunna vara ute på hundäventyr varje dag, åka på träningar och kurser och allmänt bus.



Idag var det Cerberus som fick leka med en massa affar. Och lite andra vovvar. Och jag fick träffa trevliga hundmänniskor. Det lustiga är att inga av dom bor här. I vanliga fall brukar jag träffa Marina och Linda. Båda bor i Skövde. Nu var Camilla och Flo på besök från Skåne och Lena och Anders som egentligen bor i mina hemtrakter Åkersberga men som har landställe någon timme eller så ifrån Göteborg. Tre timmar spenderades med hundspring och solande och nu, 7 timmar senare, sovar herr hund fortfarande gott. Då och då vänder han på sig, går upp och dricker eller sträcker på sig lite, men i övrigt visas inte många livstecken. Det var tydligen ansträngande att leka med 10 andra hundar på en gång. Kan tänka mig att det tar lite på huvudet faktiskt, att hålla koll på så många hundar. Men han är duktig min grabb. Socialt kompetent och ställer inte till trubbel utan leker bara glatt. Fast tjejerna är ju såå kul att lukta på och när dom blir sura är det ju ännu kuligare för då kan man försöka busa.

Hur som helst så har jag tydligen solceller och hunddrivna celler inbyggda i mig, för ingenting ger mig så mycket energi. Jag har till och med orkat bygga upp en struktur för tentan jag ska skriva. Nu ska jag bara orka skriva den också.

Jag fick VG på tentan som jag slängde ihop när jag var i Stockholm. Det är ju ändå högsta betyg så det är lite roligt. Men detta till trots känner jag mig inte särskilt glad. Bara trött. Och jag vet inte riktigt varför. Väggarna kryper närmre hela tiden och jag känner mig så oerhört ensam. Dom som vill ses är folk som bor i Skövde och Skåne och som kommer hit med sina hundar, men dom bor onekligen långt bort och det blir sällan att man träffas. Så jag sitter här och tittar. Stirrar på dåliga tv-program och klickar runt på datorn. Runt runt runt på olika hundforum och mailen och facebook. Klick klick. Tråk tråk. Jag borde plugga och skriva nästa tenta men jag kan inte. Jag orkar inte. Jag har ingen ro.

Stamp stamp stamp säger väggarna och kliver med bestämda kliv närmre och närmre. Stökigt. Rörigt. Sakerna runt omkring har ingen plats att vara på så dom bara är, och det stökiga och ostrukturerade påverkar mig. Mitt stökiga inre kan inte hantera röran som jag ser och svarar direkt med att bli ännu stökigare. Småsaker. I-landsproblem. Men det stressar mig. Jag spänner mig. Spänner axlar och nacke. Spänner ansiktet. Spänner hela mig.

Ensam inuti.

När jag var liten drömde jag om att bli hämtad av någon. Att någon skulle se och förstå och rädda mig. Jag visste att Michael Jackson hade mycket pengar och att han var en trasig vuxen som hade haft en hemsk barndom han med. Jag hoppades att han skulle komma och hämta mig med en helikopter. Jag skäms nästan av minnet. Men det säger väl en del av hur vi hade det.

Men ingen kommer att rädda mig. Jag måste rädda mig själv. Jag måste rädda mig själv från väggarna och stökigheten. Jag måste rädda mig själv från ångesten.

Igår ringde min lillebror klockan halv ett på natten. När jag sömndrucken svarade så bröts det. Jag blev livrädd. Fullkomligt livrädd. Jag intalade mig att det var ett misstag. Att han sov och hade mobilen i sängen. Men ändå for alla andra tankar runt. För i min värld är det en möjlighet att något hemskt har hänt. Det har hänt förut och det kan hända igen. Jag smsade och höll ut i säkert en minut innan jag ringde. Han svarade inte. Jag stressade i ytterligare en minut. Föreställde mig alla tänkbara scenarion. Han har blivit påhoppad igen. Något har hänt med mamma. Pappa har hotats. Pappa har dykt upp. Mammaär försvunnen. Hon kom aldrig hem. Pappa har haft ihjäl mamma. Något hemskt har hänt. Kroppen spände sig, frös, mådde illa. Svårt att andas. Så fick jag ett sms. "Råkade ringa upp i fickan". Andas ut men blir misstänksam. Vad gör han uppe halv ett på natten. Han säger att han ska sova nu.

Det visade sig att mamma och bror åkt upp till Stockholm eftersom Mattias fick biljetter till An Cafe i julklapp. Den konserten var igår. Det förklarade onekligen saken. Det visar också på hur lättrubbad min verklighet är. Och att det faktiskt inte är inbillning. Det finns hela tiden en risk. Och jag vet om det.

Rädda mig själv var det iallafall.
Jag ska börja det med en hundpromenad och sömn.
Allt för att undvika ångesten.

Ibland känns det som att det är det jag försöker göra. Vinna ett krig. Jag kämpar och kämpar. Jag paddlar på för glatta livet. Jag strävar framåt och uppåt och jag vet vart jag vill. Men ändå står allt så stilla. Som om livet går i slowmotion och det där målet där framme är så mycket längre bort än vad det ser ut att vara. Men man ska ju leva livet. Inte kriga. Man ska ta vara på saker. Inte ha ångest över småsaker. Man ska njuta. Inte få panik av inre stress. Att det ska vara så himla svårt.

I huvudet snurrar tankar som vanligt. Jag är fet. Äcklig. Blek. Stjärnorna är långt långt borta och det ljus vi ser inatt är inte längre kvar där vi tror att det är. In Design är knepigt och jag ska sätta ihop en tidning nu. Cebbes päls är så mjuk och fin. Undra om han kan göra sitt licenslopp nästa träning? Jag önskar att jag hade råd med ett par nya skor som inte är så slitna att dom gör ont att gå i. Migrant åkte i helgen, det är tomt utan honom. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan jag inte vara glad och charmig och ha roligt åt löjliga saker? Varför kan jag inte tycka det är roligt att festa på helgerna, så som man ska? En vecka kvar på hemtentan. Jag blir nästan stressad av alla roliga, spännande saker som man kan göra där ute i arbetslivet. Jag vill börja nu! Jag vill hjälpa. Ordna. Fixa. För jag vet att jag kan. Om jag bara vore bra. En bra person. Någon att vara stolt över.

Snurr snurr snurr och rassel säger det i huvudet. Jag ser allt som man ska vara men som jag inte är. Med kattögon betraktar jag er alla. Jag ser vad ni reagerar på. Jag ser vad ni tycker om hos andra. Vad man ska göra för att vara rolig. För att vara snygg. Charmig. Het. Men jag kan inte vara den personen. Den är inte jag.

Istället sitter jag inklämd i ett litet, litet rum en gång i veckan och tittar ut genom ett fönster, upp på himlen. Mitt emot mig har jag min psykolog som tittar på mig. Hon har alltid gjort sin läxa. Hon minns alltid vad vi pratade om sist. Och gången innan det. Och gången innan det. Och så sitter vi där. Tysta. Tills jag eller hon slutligen säger något, något som gör att tankarna plötsligt transformeras till ord och meningar och förklaringar. Det lilla rummet har blivit en symbol för mig. Det är ett andrum nu. Janne är bra. Hon hör vad man säger även när man inte säger det. Hon ser paralleller ingen annan ser och hon hjälper till att lägga små, små bitar på plats. Ibland är det långa stunder av tystnad. Ibland pratas det konstant hela den avsatta timmen. Varje gång sitter vi där i rummet och letar passande pusselbitar i det miljonbitarspussel som är jaget. Helenan. Om vi hade haft en ask till det hela så vi visste vad det var vi byggde så hade det nog varit enklare. Nu pusslar vi i blindo och bitarna har små variationer. Inga kanter finns det heller. Det är bara ett virrvarr av färger och nyanser, av tankar och känslor, av skratt och tårar. Runt och mjukt och svagt men ändå så starkt.

Jag undrar när vi är klara. Jag undrar hur många gånger till jag ska sitta i det där rummet och titta och fundera och reflektera. För hur mycket jag än tycker om det så vill jag faktiskt klara mig själv. Jag vill inte sluta vara självreflekterande och analyserande. Jag vill inte bli hjärndöd. Men jag vill klara mig. Jag vill vara fungerande. Och mest av allt vill jag må bra.

En dag så kanske...

På lördag åker han, min älskade grabb. Min fina lilla mjukmule flyttar till Varberg då. Jag hinner helt enkelt inte med att träna honom så som jag skulle vilja, och jag vill inte att han bara ska stå och bli skogshäst utan muskler. Så han får åka till Ameli. Jag tror att han kommer få det bra hos henne. Mina dåliga erfarenheter från förra gången gör att det känns lite läskigt, men jag tror det ska gå bra. Och nu när Cebbe måste bada var tredje dag för att inte tova ihop till en enda filtboll så hinner jag knappt med något annat. Usch för valppälsfällning och trassellängd.

Helgen i Stockholm var bra. Lite stressande eftersom jag hade en tenta som skulle lämnas in på tisdagen och jonas kamrat skulle på öppet hus där uppe på måndag kvällen, så vi kunde inte åka ned förrän efter det. Men det gick bara bra, och jag hann träffa gamla kompisar och mina bröder. Sov på olika ställen varje natt så det blir ju lite pysslande, men det är för att hinna träffa så många som möjligt. Jag träffade min barndomsvän Emelie och hennes 5-åriga son Benjamin, och det är alltid lika kul att se att trots att man så sällan träffas så är allt som förr. En kväll åt jag världens godaste svampmacka med, jag som inte ens gillar svamp. Men Johans flickvän Madelen var grym på det, så nu måste jag hälsa på dom igen för att få smaka mer. Tentan hann jag också med att kladda ihop, med lite hjälp att analysera filmen av min bror. Så på tisdagen behövde jag bara skriva rent allt på datorn. Superbra.

Jag har ett tag nu dillat om att flytta tillbaka till Stockholm. Jag har bott här nere i 6 år och det börjar kännas lite.. tråkigt. Lite litet. Jag vet inte.. Samtidigt trivs jag här. Jag skulle sakna en del vänner, hundkamrater och tja.. tryggheten kanske. Tanken känns skrämmande att packa in sakerna i en lastbil och sedan inte bo här mer. Å andra sidan känns det lockande att börja på nytt. Att börja på noll. Jag har ju alltid hundarna som tar upp min fritid. Men allt annat försvinner ju. Så skulle jag successivt kunna öka på vad jag vill göra. Har ju lite kamrater kvar där uppe men inga jag skulle träffa så superofta, så det skulle bli ganska tomt med.

Nu dök plötsligt chansen upp. Eller tja. Inte gör mig egentligen, men för Emil. Men då får jag plötsligt kalla fötter. När jag har tänkt flytt har jag ju tänkt den om två år kanske. Så där på lagom behörigt avstånd. När jag är klar med skolan. Och hunnit vänja mig vid tanken lite mer. Nu brinner det plötsligt i knutarna (i förhållande till två år iallafall) och jag vet varken ut eller in. Försöker komma på vad som är bra och dåligt med respektive stad, och det enda som egentligen hindrar mig är nog vännerna/mamma/mattias som är här nere, och att allt är så jobbigt otympligt stort där uppe. Hur universitetet där uppe är har jag ingen aning om. GU verkar ju riktigt bra, så det känns lite läskigt att byta. Men det går ju. Jag känner ju ingen i klassen särskilt väl så det är ingen större skillnad att bli satt i en ny klass.

Stockholm är med andra ord nytt, stort och kanske med fler möjligheter. Det känns samtidigt lite jobbigt stort (rent avståndsmässigt) och stressigt, med en del sura människor. Men det vänjer man sig vid antar jag. Dessutom regnar det inte på tvären minst en gång om dagen som här i Göteborg.
Göteborg är tryggt med en del vänner, hundfolk och mamma och mattias. Och tja.. mer lagom. Allt är redan ordnat, jag hittar i skolan, jag har tjejgruppen, många bekanta och känner till varenda klubb i stan.

Så. Vad är bra och vad är dåligt egentligen? Gör reklam för städerna nu.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket skräp människor på ett eller annat sätt konsumerar. Ibland klickar jag runt på nätet, och att det där cirkulerar en massa opålitliga källor, massor med faktafel och saker som bara är rent skräp det vet nog alla idag. Men så kikar jag på bloggar. Så otroligt mycket ointressant skräp det finns där ute! Och vad värre är, dom har massor med läsare! Det är det som når över mitt förstånd. Hur kan människor sitta och läsa detta? Om och om igen går dom tillbaka till samma meningslösa sida.

Nu är jag givetvis väldigt medveten om att smaken är som baken och så vidare. Men jag förstår inte hur man kan tycka det är kul att skriva en blogg där man t.ex. intar vissa roller, där ens identitet absolut inte skall gå att röja och där allt till stor del egentligen är fiktion. Tjejer som skriver om sex hit och dit och vars blogg, om man ska hårddra det, mest framstår som ett patetiskt försök att vara något slags sex and the city-kopia fast i en fånig stad i lilla Sverige. "Giiiirls, när vi går på krogen dricker vi varannan vatten" - sagd med fånig falsettröst. Varför måste allt vara så sjukt stereotypt och klyschigt? Hur som helst så skämdes jag när jag läste det. (Vad skulle förresten ha hänt om det var killar som skrev så nedlåtande om tjejer? Vilket liv det skulle bli.) Eller alla dessa försök till modebloggar. Så otroligt tråkigt i längden.

Jag förstår dock att man kan vilja vara anonym. Jag tycker det blir fånigt bara att man ska vara "häftig" och ragga läsare genom att skriva om sex, för stora och för små snoppar, vilka dåliga ligg dom haft och då inte ens våga stå för vem dom är. (Man behöver ju inte lägga ut namn och nummer direkt.) Då imponeras jag mer av tjejen som alltid toppar blogg.se´s lista. Hon skiver om sitt liv, sin skola och tämligen ointressanta saker egentligen. Men hon står för vem hon är. Trots att hon blir påhoppad av avundsjuka småungar (eller storungar) som försöker trycka ner henne och hennes modellande så verkar hon veta vem hon är, trots att hon inte är särskilt gammal. Det är faktiskt imponerande.

Som sagt så finns det ju många olika typer av bloggar. Min blogg är knappast särskilt intressant för någon utomstående. Och den stora massan lockas uppenbarligen av att få order om att köpa olika plagg på olika butiker (för jobbigt att tänka själv) och av sex, sex och sex. Såklart. Jag är ingen motståndare av sex, långt ifrån. Jag tycker bara att det blir så fånigt när det är som om författaren intagit någon roll. Som i det där programmet som går på TV, Gossip Girl eller vad det heter. Det fungerar inte så i verkligheten, även om vissa tycks tro det. Hur som helst så läser jag själv en del bloggar. Många är mina vänners och dom är kanske mest intressanta just för att jag känner dom. Men det finns några som jag gillar att återvända till trots att dom inte är med i min innersta vänskapskrets.

Shelob skriver härligt roligt och ärligt om vardagens stora och små ting. Hon tycks vara lika knäpp som jag är och jag skrattar så tårarna sprutar till vissa av hennes klockrena inlägg.

Avgrundsdjup skriver många kloka ord. Många läsvärda tankar samlade på en och samma sida och jag förvånas över att någon är så duktig å att sätta ord på saker som jag själv känner.

Achromatic känner jag visserligen lite men förtjänas ändå att nämnas. Orden som forumleras är så oerhört starka och berör mig på djupet. Dom är väl valda och där finns ett verkligt innehåll. Dit återkommer jag ofta.