Jag fick VG på tentan som jag slängde ihop när jag var i Stockholm. Det är ju ändå högsta betyg så det är lite roligt. Men detta till trots känner jag mig inte särskilt glad. Bara trött. Och jag vet inte riktigt varför. Väggarna kryper närmre hela tiden och jag känner mig så oerhört ensam. Dom som vill ses är folk som bor i Skövde och Skåne och som kommer hit med sina hundar, men dom bor onekligen långt bort och det blir sällan att man träffas. Så jag sitter här och tittar. Stirrar på dåliga tv-program och klickar runt på datorn. Runt runt runt på olika hundforum och mailen och facebook. Klick klick. Tråk tråk. Jag borde plugga och skriva nästa tenta men jag kan inte. Jag orkar inte. Jag har ingen ro.

Stamp stamp stamp säger väggarna och kliver med bestämda kliv närmre och närmre. Stökigt. Rörigt. Sakerna runt omkring har ingen plats att vara på så dom bara är, och det stökiga och ostrukturerade påverkar mig. Mitt stökiga inre kan inte hantera röran som jag ser och svarar direkt med att bli ännu stökigare. Småsaker. I-landsproblem. Men det stressar mig. Jag spänner mig. Spänner axlar och nacke. Spänner ansiktet. Spänner hela mig.

Ensam inuti.

När jag var liten drömde jag om att bli hämtad av någon. Att någon skulle se och förstå och rädda mig. Jag visste att Michael Jackson hade mycket pengar och att han var en trasig vuxen som hade haft en hemsk barndom han med. Jag hoppades att han skulle komma och hämta mig med en helikopter. Jag skäms nästan av minnet. Men det säger väl en del av hur vi hade det.

Men ingen kommer att rädda mig. Jag måste rädda mig själv. Jag måste rädda mig själv från väggarna och stökigheten. Jag måste rädda mig själv från ångesten.

Igår ringde min lillebror klockan halv ett på natten. När jag sömndrucken svarade så bröts det. Jag blev livrädd. Fullkomligt livrädd. Jag intalade mig att det var ett misstag. Att han sov och hade mobilen i sängen. Men ändå for alla andra tankar runt. För i min värld är det en möjlighet att något hemskt har hänt. Det har hänt förut och det kan hända igen. Jag smsade och höll ut i säkert en minut innan jag ringde. Han svarade inte. Jag stressade i ytterligare en minut. Föreställde mig alla tänkbara scenarion. Han har blivit påhoppad igen. Något har hänt med mamma. Pappa har hotats. Pappa har dykt upp. Mammaär försvunnen. Hon kom aldrig hem. Pappa har haft ihjäl mamma. Något hemskt har hänt. Kroppen spände sig, frös, mådde illa. Svårt att andas. Så fick jag ett sms. "Råkade ringa upp i fickan". Andas ut men blir misstänksam. Vad gör han uppe halv ett på natten. Han säger att han ska sova nu.

Det visade sig att mamma och bror åkt upp till Stockholm eftersom Mattias fick biljetter till An Cafe i julklapp. Den konserten var igår. Det förklarade onekligen saken. Det visar också på hur lättrubbad min verklighet är. Och att det faktiskt inte är inbillning. Det finns hela tiden en risk. Och jag vet om det.

Rädda mig själv var det iallafall.
Jag ska börja det med en hundpromenad och sömn.
Allt för att undvika ångesten.