Oftast när jag försöker erinra mig vad som sagts vid mitt senaste terapitillfälle så minns jag inte alls. Det är blankt. Allt är ett virrvarr av tankar och det kvittar om jag just har lämnat rummet eller om det hunnit gå flera dagar. Det är alltid samma sak. Bitarna ramlar på plats när jag minst anar det och jag försöker prata med någon när dom gör det, just för att få någon annan att höra det och inte bara jag. För att göra pusselbitarna mer.. påtagliga.. på något sätt.

Jag vet iallafall att vi kom fram till saker igår med. Precis som alla andra gånger. Något om min oförmåga att känna avund och riktig ilska. Två basala känslor som kan vara väldigt destruktiva men som, använda rätt, kan vara än mer motiverande och en källa till drivkraft. Men jag känner det inte. Jag är proffs på att sura. Jag kan bli svartsjuk. Jag kan bli livrädd. Jag kan bli ledsen. Men så fort jag är på väg att bli arg så vänder jag över det till självhat för att slutligen förvandlas till någon slags gigantisk, diffus sorg.

Går det att laga allt som gått sönder?

När jag mår riktigt dåligt ser jag framför mig hur jag skär halsen av mig själv. Jag ser hur jag skär bort allt det överflödiga från kroppen. Jag hackar och skär och blodet flyter. Sådant hat känner jag - mot mig själv.

Varför är det så farligt att känna ilska gentemot någon annan? frågar psykologen.
Jag vet inte alls, säger jag. Jag har verkligen ingen aning och vad som har skapat det här. Det bara finns där. Det bara är.

Nåja. Vi kan iallafall konstatera att jag för länge, länge sedan lärde mig att stänga av. Att med långa, avancerade tankekedjor förklara saker inför mig själv och på så sätt också lugna mig själv. Det var den enda trygghet som fanns. Min egen.

Därför är jag vilsen nu. Jag är fast i något slags limbo med ena benet kvar i mitt förflutna och ett envist tag om framtiden. Det nya. Det ovissa. Det alldeles otroligt läskigt skrämmande. Den värld där ingenting fungerar så som jag fått lära mig. En värld där man inte behöver vara instinktivt rädd när någon kommer hem. En värld där trygghet inte enbart behöver komma ifrån mig själv och - framför allt - en värld där människor finns kvar trots allt.

Jag önskar att allt gick snabbare, men jag försöker verkligen.

Det är ett helt nytt liv för mig och visst är det skrämmande när man tänker efter; att för mig är det "goda" det som är skrämmande medan det osunda och tärande är välbekant och hemma för mig. Jag vill inte ha det så.

Därför kämpar jag.

Jag bara önskar att jag slapp känna mig så ensam.

Än en gång trillade en polett ned.

Jag bär skuld.

<gnäll>

Det är inte tufft att dricka alkohol. Det håller nog de flesta med om. Det är ingenting man skryter med. Exakt hur otufft det är kan man nog diskutera, med tanke på att det finns dom som känner behov av att göra det varje helg osv. Men lika lite som det är tufft att dricka är det att behöva påpeka att man varit nykter i en vecka eller två eller tre. Jag förstår mig inte på det. Skulle det vara någon slags bragd? Är du en hjälte nu? Är du duktig? Vill du ha beröm? Nej, det enda du är är pinsam och det enda du bevisar är att du är töntig som uppenbarligen i vanliga fall har ett stort behov av alkhol. Alkohol är en jäkla drog och du är svag som behöver ta till den.

Jag kanske ska tillägga att jag inte har något emot alkohol. Det jag har något emot är fåniga mongon som måste gå ut och supa varje helg. Eller töntar som måste dricka för att kunna ha roligt. Sorry guys, ni är bara löjliga.

Jag har många gånger fått höra vad jag gillar och inte gillar ifrån andra. Folk som tror att jag dömer ut alla, att jag inte kan slappna av, att jag inte accepterar att folk dricker alkohol. (Varför är det ett så himla känsligt ämne förresten?) Dessa människor känner inte mig. Dom förstår inte komplexiteten i det hela. Det är inte så enkelt. Det är inte svart eller vitt.

Jag tycker det är trevligt att gå ut (om än inte varje helg). Jag tycker det är roligt om folk "tar en öl" och har trevligt. Har mina vänner trevligt så har jag trevligt. Det jag ställer mig emot är den jäkla helghysterin folk har. "Ojoj nu är det helg nu måste vi supa." Jag ställer mig också emot att folk dricker för mycket och inte kan hantera det. Och folks dumhet som uppstår pga alkohol. Det stör mig att en jäkla drog kostar samhället så mycket pengar, och att folk är sådana idioter att dom inte fattar att dom beter sig illa. Jag tycker det är jättelöjligt när man ser på vissa bekantskapskretsar som inte tycks ha något mer gemensamt än att släppa loss och festa. Jag tycker det är jättelöjligt när det krävs att man dricker för att få inträde i, och för att bli accepterad av, vissa människor/kretsar. Det finns helt enkelt jättemånga saker som är patetiska med hela grejen, men det är få individer som jag dömer ut pga detta. Om ens någon.

Jag har sett spritens baksida. Jag har sett människor jag litat på förvandlas till monster. Jag har sett saker slås sönder. Jag har blivit våldtagen, förnedrad och nedtryckt. Det händer inte alla. Men det KAN hända dig. Alkohol förstör drömmar. Alkohol gör folk dumma i huvudet. Dom gör saker dom ångrar. Dom säger saker dom inte menar. Ändå fortsätter folk som om ingenting har hänt. Är inte det ren idioti - så säg?

Enda gången jag kommer berömma någon som varit nykter si och så länge är om personen varit fast i ett missbruk. Först då kan det ses som en bragd. Även det säger en del.

</slut på gnäll>

 

Jag loopar på musik ibland. Speciellt musik som talar.

Annans ord är mina ord.

Och jag är alltid rädd.

Jag kommer alltid vara rädd.

För jag vet hur det sett ut förut. Jag ser sanningarna.

Jag förstår.

Och framför allt glömmer jag aldrig.

 

 

Ibland undrar jag om jag fortfarande är kvar där jag alltid varit. Om mina framsteg bara är inbillning. För vart är framstegen egentligen? Jag vet mer om mig själv nu än förut. Jag vet mer om varför jag är som jag är. Men kommer jag någon vart? Vart är det där ultimata beviset på att jag går framåt? Jag har alltid varit inåtvänd och funderande, det är inget nytt för mig. Så vart är det synliga tecknet på att vägen leder framåt och inte bakåt? Jag ser det inte.

Jag drömmer fortfarande sjuka mardrömmar och vaknar med ett ljudlöst skrik. Jag trasslar fortfarande in mig i långa, snurriga tankebanor. Jag klankar fortfarande ner på mig själv så fort det gäller. Och jag sårar fortfarande andra människor på kuppen.

På vilket sätt leder det mig framåt?

Jag har fortfarande en massa idéer om projekt jag vill starta. Men jag är handlingssvag. Jag behöver kompletteras av någon driftig som vill samma sak. Eller så behöver jag tuffa till mig, ta mig i kragen och försöka ta reda på hur man kan finansiera något av det. Jag vill så gärna. Jag vill så mycket. Men ingenting blir av.

En sak som är bra med hösten är att den inbringar någon slags ro i mig. Alla fina färger. Den klara luften. Mörkret som ännu inte övertagit dagen men som ändå finns där, som upplagt för värmeljus, thé och mys. Andra blir kära om våren. Jag blir kär om hösten, i hösten själv. Och det ger mig lite energi. Det gör att jag kan finna en liten bit av mig själv vilket gör att jag också kan ge mer till andra. Jag vet att mörkret så småningom kommer livnära sig på min själv och att det kommer sluka mig när vintern är som tyngst. Men just nu gör det inget. Just nu kan jag andas och leva. Just nu blir posten öppnad, de flesta mailen besvarade och ibland orkar jag till och med laga lite mat.

Jag älskar hösten. Jag går ut med hundarna, påbylsad med varma kläder medan kylan biter i kinderna. Jag pulsar fram i färggranna löv, betraktar den blå himlen och om kvällen syns stjärnorna så starkt att det känns som att dom visar vägen.

Och jag möter människor.

Varför har så många människor förlorat gittret i ögonen? Ni vet den där glimten, det som gör att dom ler utan att le. Det som gör att man känner sig välkommen även av en främling.

När slutade dom lyssna på sig själva? När tog vardagen över så pass mycket att dom inte längre kan fatta sina egna beslut utan plikterna gör det åt dom istället.

Det hugger lite i hjärtat och jag får lust att stanna dom och förklara. Dom får inte kasta bort livet. Dom får inte bara vandra runt i invanda fotspår för att jobbet är ett okej jobb och barnen behöver sitt i vardagen. Barnen behöver lyckliga föräldrar och det är var och ens plikt att försöka nå dit. Med min erfarenhet törs jag faktiskt säga att jag vet vad som är viktigt. Jag vet att barn vill ha många saker och att det ibland är "nödvändigt" för att bli fullt ut accepterad i skolan. Men det är inte nödvändigt för att bli en god människa. Det nödvändiga är lugna, trygga föräldrar som visar att man kan vara lycklig och att allt inte bara är plikter och mörker och trötthet.

Det är givetvis inte bara föräldrar som förlorat glittret i ögonen. Det är alla typer av människor. För att dom glömt att följa sitt hjärta. Klyschigt värre, men lik förbannat sant. Människor glömmer bort att saker ordnar sig. Att man ibland är tuvngen att blunda och hoppa. Att bara göra. Och att det kan leda till oanade höjder.

Så min uppmaning till dig är: testa något nytt. Eller gör någon glad. Eller gå din egen väg. Blunda och hoppa. Våga! Gör inte som jag har gjort i så många år. Bär inte någon annans gamla slitna handskar för att det en gång var det enda du visste. Du vet mer nu och det är dags att gå vidare.

Alla kan.