Oftast när jag försöker erinra mig vad som sagts vid mitt senaste terapitillfälle så minns jag inte alls. Det är blankt. Allt är ett virrvarr av tankar och det kvittar om jag just har lämnat rummet eller om det hunnit gå flera dagar. Det är alltid samma sak. Bitarna ramlar på plats när jag minst anar det och jag försöker prata med någon när dom gör det, just för att få någon annan att höra det och inte bara jag. För att göra pusselbitarna mer.. påtagliga.. på något sätt.

Jag vet iallafall att vi kom fram till saker igår med. Precis som alla andra gånger. Något om min oförmåga att känna avund och riktig ilska. Två basala känslor som kan vara väldigt destruktiva men som, använda rätt, kan vara än mer motiverande och en källa till drivkraft. Men jag känner det inte. Jag är proffs på att sura. Jag kan bli svartsjuk. Jag kan bli livrädd. Jag kan bli ledsen. Men så fort jag är på väg att bli arg så vänder jag över det till självhat för att slutligen förvandlas till någon slags gigantisk, diffus sorg.

Går det att laga allt som gått sönder?

När jag mår riktigt dåligt ser jag framför mig hur jag skär halsen av mig själv. Jag ser hur jag skär bort allt det överflödiga från kroppen. Jag hackar och skär och blodet flyter. Sådant hat känner jag - mot mig själv.

Varför är det så farligt att känna ilska gentemot någon annan? frågar psykologen.
Jag vet inte alls, säger jag. Jag har verkligen ingen aning och vad som har skapat det här. Det bara finns där. Det bara är.

Nåja. Vi kan iallafall konstatera att jag för länge, länge sedan lärde mig att stänga av. Att med långa, avancerade tankekedjor förklara saker inför mig själv och på så sätt också lugna mig själv. Det var den enda trygghet som fanns. Min egen.

Därför är jag vilsen nu. Jag är fast i något slags limbo med ena benet kvar i mitt förflutna och ett envist tag om framtiden. Det nya. Det ovissa. Det alldeles otroligt läskigt skrämmande. Den värld där ingenting fungerar så som jag fått lära mig. En värld där man inte behöver vara instinktivt rädd när någon kommer hem. En värld där trygghet inte enbart behöver komma ifrån mig själv och - framför allt - en värld där människor finns kvar trots allt.

Jag önskar att allt gick snabbare, men jag försöker verkligen.

Det är ett helt nytt liv för mig och visst är det skrämmande när man tänker efter; att för mig är det "goda" det som är skrämmande medan det osunda och tärande är välbekant och hemma för mig. Jag vill inte ha det så.

Därför kämpar jag.

Jag bara önskar att jag slapp känna mig så ensam.