Sitter och stirrar på skärmen. Så fort jag lägger mig ner dyker tusen tankar upp i huvudet. Så fort jag försöker vila snurrar allt åter igen som ett kaos, runt runt runt. När jag blundar dyker känslor upp, starka och envetna. Så jag blir sittandes. Vet att jag skulle behöva skriva men jag saknar ord. Det är visserligen inget ovanligt fenomen men idag saknas dom mer än vanligt. Istället försöker jag få utlopp för tankarna genom musik. Jag klickar runt, lyssnar, testar. Det här? Näe. Det här då? Näe. Jag hittar det inte. Finner inte vad som känns rätt just nu. Kommer inte på vad det är jag egentligen vill höra, vad som motsvarar känslorna bäst.

Ger upp.

Sitter.
Stirrar.

I flera dagar har jag grubblat på det här med förtroende. Det går i perioder hur jag känner och jag är medveten om att jag har konstanta murar och vallgravar runt mig, men ibland känns det så mycket tydligare. Det finns tillfällen då jag släpper garden lite. Inte helt, men lite. Då människor får komma lite längre in. Då jag släpper taget och litar lite mer på folk. Nu är garden uppe igen. Jag intar en försvarsställning som jag egentligen skulle vilja slippa, men jag handlar helt och fullt på instinkt så där blir jag stående. Förtvivlat skyddar jag mig, försöker hinna med att vända mig mot farorna. Att ducka. Att parera. Jag måste vara snabb. Jag måste vara beredd. Hela hela tiden.

Det är tröttsamt att hålla guard. I längden är det jobbigt att vara på sin vakt. Men känslorna skriker. Jag tål inte mer blåmärken. Jag tål inte fler slag. Jag tål inte.. mer.

Jag funderar på vad jag egentligen är rädd för. Allt möjligt, är svaret. Men framför allt ord. Jag är rädd för att bli lurad. Att orden inte är sanna. Att tro och sedan få veta att det var ljug. Jag är rädd för att bli bortgjord genom att lita på någon annan. Jag är rädd för att folk döljer saker, döljer sin historia, saker som jag kanske borde känna till. Jag är rädd för att människors vänligord är överdrivna. Att dom är tillfälliga. Att jag inte förtjänar dom. Jag är rädd att människor ångrar sig. Att dom är förvirrade. Jag är rädd för att ta till mig snällord för det känns så mycket värre den dagen man blir fråntagen dom igen. Att vara glad av något som sagts är bra. Det känns skönt. Men smärtan när det visar sig vara tillfälligt. Eller en lögn. Eller bara i stundens hetta. Den smärtan är outhärdlig.

Jag kan inte riskera det.

Så jag sluter mig. Jag hör vad som sägs och jag tar in det. Jag packeterar det fint i en minnenas pärm, jag sorterar och delar av det med egna små färgglada lappar. Jag låter det finnas där. Men det får inte komma in. Det får inte landa helt. Det finns där och jag kan tvinga mig själv att minnas dom sagda orden ibland. Men det får inte beröra. Inte på djupet.

Helst inte alls.

Det är för farligt.

...han får gå med magen... öh.. tom?

Jag är van att svälta mig själv när jag mår dåligt. Så där för att kunna känna smärtan på riktigt. Hånle åt den och visa att det är jag som har makten. Skratta smärtan i ansiktet när magen skriker efter föda högre än mitt inre skriker efter närhet och värme.

Nu har jag inga pengar. Absolut inga alls. Inga pengar leder lätt till ångest. Hyran är ju trevlig att kunna betala. Likaså Cerberus och Migrants försäkringar. Och som om inte det vore nog måste jag dessutom ta hem Migrant, vilket bara det kostar en massa pengar. Måste fixa bil med dragkrok. Transport. Bensinpengar. Människa med körkort villig att dra hästsläp. Måste fixa boxplats. Måste fixa medryttare. Och jag törs inte ens tänka på hur fel sadeln antagligen ligger på honom nu för tiden, eller på att han säkert behöver en hel del annat med. Och allt detta ska jag lyckas ordna nu...

För inga pengar alls.

Resultat: Jag slutar äta.

Jag slutar sova med för den delen. Det är faktiskt ännu mer irriterande. Att gå hungrig, ha panik över pengar och inte ha råd att äta är en sak. Då går man iallafall ner i vikt. Fåfäng som jag är gör det mig inget. Jag har ju faktiskt inte råd så det blir ju en ljuspunkt av det åtminstonde. Men att inte sova driver en till vansinne. Man blir trött och långsam och om möjligt ännu mer orkeslös. Och så blir man sjuk och ful och oeftertraktad och ogift och.. Eeh. Äsch, ni fattar. Jag har klarat mig utan sömntabletter (eller atarax då, eftersom jag får ångest och skit av sömntabletterna) länge nu. Säkert flera månader. Det är ett sådant bakslag att behöva börja igen. För jag hatar det. Att få sova är skönt, men inte till det priset. Hela dagen efter blir förstörd. Inte en tanke färdas rakt och det känns som att den i vanliga fall skarpa hjärnan är inlindad i kladdig, fluffig sockervadd, avlägsen och lummig och slabbig. Kroppen blir matt och olydig och allt man vill är att få sova.

Jag hatar det. Jag vill inte det.

Så ge mig sömn. Någon?

Snälla?

Eyes betray the soul and bare it´s thinking. Så känner jag när någon ser mig i ögonen. Jag undrar om dom ser mig då. Hela mig. Den jag är. Vad jag kommer ifrån. Vem jag ska bli. Jag undrar om folk verkligen ser vad dom tittar på, eller om dom bara låter blicken passera lite disträ. För när jag tittar så ser jag. Jag vill se. Jag vill förstå. Jag vill känna.

Jag vill veta vad som döljer sig där inuti.

Häromdagen besökte vi havet. Vi gör det då och då för det måste man. Hundarna älskar det och människor mår bra av det. Cerberus satt på berget och andades in dofter från världen. Jag avundas att han kan uppfatta så mycket som passerar oss människor obermärkt. Jag andades frisk luft och betraktade vågorna som slungades in mot klippor och stenar. Önskade att jag hade möjlighet att skriva, ord kommer alltid så mycket enklare när man är utomhus. Naturen skapar ett lugn som inte går att få på annat sätt.

Det är konstigt det där med havet. Vi har lite av ett hatkärleksförhållande - havet och jag. För jag är rädd för det. Fullkomligt livrädd. Det är så stort och mäktigt. Och okänt. Det kan göra vad det vill och vi har inget att säga till om. Det är imponerande. Respektingivande. Läskigt. Men så oerhört, oerhört vackert.



En gång när jag var yngre satt jag på bryggan en bit hemifrån. Det var höst och vinden och havet samspelade i en för mig ogreppbar harmoni. Dom dansade en vild dans, skrämmande men vacker. Lite som en modern balettuppvisning med mörk, tung och mäktig musik. Vågorna slängde sig självdestruktivt mot betongbryggan och klipporna för att sedan långsamt krypa tillbaka och göra om proceduren med ännu mer kraft. Det skummade och vände och vred sig och jag satt där och betraktade. Och plötsligt kändes det - hur liten jag faktiskt är.

Alla som känner mig vet att jag är rädd för båtar. Jag har åkt mycket båt i mina dagar, det är nästan oundvikligt när man bor på en ö. Men jag slipper gärna. Samma sak med havet. Jag tycker om havet. Att betrakta det. Andas det. Leva det. Men på avstånd. Med trygg fast mark under mina fötter. För jag kan inte släppa tanken av hur stort det faktiskt är. Hur djupt det är där ute. Hur liten jag skulle vara om jag föll i.

Havet är mäktigt och får mig att känna mig levande.

Jag blundar och känner.

Jag lever.

Jag tampas med mig själv i ett mörker. Mitt mörker. Ingen annans. Såg reflektionerna av mig själv i datorskärmen, så där för en sekund bara. Och jag blev arg. Upprörd. På dåligt humör. För jag hatar vad jag ser. Jag hatar det så innerligt att jag saknar ord. Förakt är vad jag känner inför mig själv. Inför min spegelbild. Ögonen som stirrar tillbaka hånar mig. Den äckliga kroppen flyter ut och sprider sig i rummet, smetar ut sig mot golv och väggar och tak och tränger undan allt annat levande. Ful! Så sjukt jäkla ful att jag önskar att jag aldrig mer behövde se mig själv igen. Så jag kryper ihop i ett hörn. Lägger mig i fosterställning, blundar och hoppas att det ska gå över snart. Hoppas att känslan ska försvinna.

Varje natt drömmer jag mardrömmar. Ofta vaknar jag panikslagen och med skriket alldeles nära, så där så jag undrar om jag kanske skrikit på riktigt? Och jag är lika matt då som om jag just sprungit ett maraton. Oftast så flyr jag undan döden, och har alltid ansvar för minst en annan varelse. Ibland blir jag sårad och besviken och skriker av frustration för att den andra personen inte förstår mig. Ibland blir jag mördad av min far. Oftast långsamt sönderskuren, så att jag kan känna hur livet sugs ur mig i takt med att blodet strömmar ur min kropp. Sällan drömmer jag bra saker. Det bästa är att inte drömma alls. En paus från alla känslorna. Jag har nog som det är när jag är vaken, jag behöver inte kämpa hela nätterna igenom också.

Jag önskar jag litade på andra. Jag önskar jag inte jämförde mig med allt. Jag önskar att jag kunde känna den där tryggheten.
Dom där armarna om mig. Andeträkten mot min nacke. Händerna om min midja. Och leendet. Men framför allt tryggheten. Jag längtar det så.

Men självföraktet står ivägen. Jag vet om det. Man kan inte bli älskad av någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag antar att jag kommer förbli ensam då.

Jag vandrar runt som ett tomt skal. Vet inte vad jag vill för stunden, vet inte vad jag vill i det stora hela. Lurarna spelar Michelle Featherstone, hennes röst dansar in rakt in i mitt inre och pumpar mig full av känslor. Moln sveper förbi över husen och luften känns frisk mot mitt ansikte idag. Hunden jagar ett löv, fångar det och släpper det sedan till förmån för en betydligt mer spännande pappersbit. Jag betraktar honom. Som alltid när jag går runt i området och har honom med mig. Och jag ler. Det går inte att göra annat. Hans yviga rörelser är minst sagt underhållande, och han är min, min, min. Min fina. Jag vet inte om man fäster sig extra mycket vid något för att allt annat varit så rörigt eller om det skulle vara så ändå. Egentligen kvittar det. Där och då är det han, jag och husen. Vi och bostadsområdet. Gråa moln mot blå himmel. Fåglar och gröna träd och krossat glas på asfalten. En helt vanlig dag med mina tankar och min undran och min strävan mot ingentinget.

"Nu går glasögonormen av, nu går glasögonormen av" sade mannen högt, skrattade och gick av bussen. Hela vägen från Backaplan hade han konstaterat saker som att "hunden åker också buss idag, men inte ensam" (cerberus var med mig) och "jag tycker sura människor är så roliga, japp - jätteroliga" och fnissat hysteriskt. Han var onekligen inte som alla andra utan hade någon form av handikapp (iallafall enligt våra mått mätta) men han förgyllde min dag en del. Han var glad och nöjd och gav den sura människan som klev på bussen en knäpp på näsan genom att om och om igen upprepa hur roliga sura människor är. (Jag säger ju att man alltid ska le mot andra.) Och åter igen måste jag dra tankarna längre. Han har ett handikapp - enligt vem? Han kanske har svårt att förstå innebörden av pengar t.ex. Men vilka har egentligen skapat hela det systemet? Han kanske, precis som jag, kommer någon helt annanstans ifrån? Och som någon fet komiker sa; vilka är det egentligen som är lyckliga? Vi som lever våra liv, anpassade och normala? Eller dom vars lycka är gjord för att dom får en svampbob-lunchlåda och en apelsin till efterrätt?

Jag är bara så less på alla fack. Människan har ett behov av att sortera allt, var sak har sin plats och varje människa har sitt fack. Hur många gånger har man inte träffat nya människor och det man pratar om är vad man gör för att klara ekonomin. "Hej jag heter Helena, jag pluggar till socionom. Jaha du jobbar som lärare, vad kul. (Du tittar på toppiga tonårstuttar och håller reda på bråkstakar hela dagarna.) Vad givande. Nu vet jag precis vilket fack jag ska placera in dig i."

 Eftersom jag själv ogillar att bli satt i fack gillar jag också att placera andra i sådana. Jag bryr mig inte om vad andra säger om någon, jag vill ha min egen uppfattning. Folk är, om man tar sig tid att lära känna dom, ofta så mycket mer än bara en sida. Dom är så mycket mer än sitt yrke eller vad det nu är man ser. Och dom platsar i så oändligt många fack än ett. Min oförmåga att släppa in folk och låta dom komma nära hindrar mig inte från att förstå. Från att se. Från att inse att en människa bara är en människa på håll, så fort man kommer närmre är det en individ. Precis som du och precis som jag.

Hej jag heter Helena. Jag pluggar till socionom och det är absolut en stor del av mig eftersom jag verkligen, verkligen vill jobba med ungdomar i framtiden. Men jag är också hundälskare och hästtönt. Jag arbetar gratis med tonåringar en gång i veckan, jag har yngre syskon som är viktiga i mitt liv och jag är sämst på spel. Jag har varit med om mer än dom flesta andra och paddlat motströms större delen av livet, men det är just det jag har gjort. Paddlat vidare. Fortsatt framåt. Sprungit, snubblat, krypit, kravlat. Fått hjälp upp, blivit omplåstrad, fortsatt gå, fortsatt springa. Något annat går inte för mig.

Hej jag heter Helena. Jag är stark.
Och jag vill rädda världen.

Jag hör bilarna från motorvägen någonstans långt där borta. På gården utanför har det varit tyst länge nu så när som på någon hund som skällde för en stund sedan. Jag ligger under mitt duntäcke i min stora sängen med mina många kuddar. Jag har fönstret öppet så det är svalt och skönt och jag drar in djupa andetag med sommarluft in i lungorna. I brist på dator ligger jag och skriver för hand, med papper och penna på det gamla hederliga viset. Det är irriterande. Det tar längre tid och jag som redan innan har problem att inte tappa bort tankarna på vägen får kämpa för att ens få ner hälften. Pennan hinner inte med tankarna och bara en liten del av vad som skrivs blir sedan publicerat och offentligt. Men det går gå.

Nyss hemkommen från Arvikafestivalen. Det var en välbehövd paus från vardagen. Precis som förrra året. Jag tenderar att få perspektiv på tillvaron när jag rycks ur mitt eget livs lilla bubbla och plötsligt tvingas inse att det finns ett liv där ute också. Det är så enkelt att trampa på i gamla invanda spår utan att se helheten, och det är så lätt att stå med huvudet vänt mot väggen utan att förstå hur man vänder sig om. Som när man låter en tvspelsgubbe gå rakt i en vägg och han går och går men inte kommer någon vart. Det är inget jag vill göra och därför är dessa pauser så välbehövda. Det ger mig så oerhört mycket och jag gillar perspektivet man får. Jag nämner sällan namn här men ett stort tack till Alexander. Hade det inte varit för honom hade jag legat hemma och fortsatt snurra i min redan nedåtgående spiral som jag trasslat in mig i. Jag har inga problem att hitta tillbaka dit, men det var så oerhört uppskattat med en paus.

Så. Arvika. Festival. Vänner. Som vanligt betraktar jag. Tänker. Reflekterar. Funderar.

Undrar.

Uppskattar.

Jag undrar vad som format människor till den dom är. Jag undrar vad dom tänker på. Jag undrar om dom förstår. Jag ser människor i ögonen och försöker uppfatta vad som döljer sig där bakom. Och jag undrar om dom ser att jag tänker, att jag undrar, eller om dom tar min tystnad som ett tecken på dumhet.

En tjej jag aldrig sett förut log mot mig backstage när jag dansade lite för mig själv. Få okända tjejer ler mot mig bara så där. Jag vet inte om jag är ett hot, om jag ser arg ut eller om dom helt enkelt struntar i vilket. Hur som helst så gjorde det mig glad. Precis så skulle jag också ha gjort. Ett leende avväpnar. Bygger broar. Skapar förtroende. Så jag betraktar och jag ler.

Så många tankar. Bristen på möjligheten att skriva har var frustrerande och mitt huvud är nästan lika explosivt som nitroglycerin. Musik får mig alltid att fundera. Kanske för att musik förmedlar känslor. Även om låtförfattaren vid tillkomsten av en specifik låt haft något särskilt i åtanke är där fritt fram för lyssnaren att göra sitt eget innerstas tolkning. Och musik lockar alltid till känslor. Och tankar. Och ord. Alla intryck som trängs i mitt inuti samlas till en enda oreda om jag inte får skriva. Och jag känner allt så oerhört starkt.
Jag vill uppfinna ett sätt att dela med mig av alla dessa intryck. Jag vill uppfinna ett sätt att få er andra att känna precis samma saker som jag känner, med precis samma styrka. För allting känns. De svala lakanen mot min hud. Regnet mot mitt ansikte. Värken i bröstet när jag ser någon annans lycka och trasigheten jag känner när sorgen i någon annans ögon överväldigar mig. Känslorna fyller mig och upptar varenda liten vrå i mitt inre. Jag är inte längre säker på att min kropps fysiska gränser klarar av att hålla allting inom mig och trots att jag är så trött att jag bara vill blunda så vill jag visa er. Jag vill dela med mig.

Jag hoppas att människor förstår att min tystnad inte beror på bristande intresser eller växande uttråkning inför saker. Jag är alltid lite rädd för det. Att människor skall bli obekväma och tro att jag är ointelligent, socialt inkompetent eller bara allmänt dryg. Rädslan att missuppfattas finns alltid där men detta till trots kan jag inte förmå mig att vara annorlunda. Att bete mig som "man ska". Jag är sparsam med orden men inte för att jag inte har några. Jag har aldrig varit någon underhållare och kommer nog aldrig vara. Jag är en betraktare. Jag är en känslojunkie som injicerar känslor direkt in i blodet, och utan intryck finns inga känslor. Därför samlar jag ivrigt på varenda liten upplevelse, varje litet intryck har betydelse och vartenda ord som sägs spelar roll. Allt lagras och bearbetas och tas om hand. Därför är jag ofta tyst.

Så. Om du någonsin undrar vad som händer i mitt inuti; se mig i ögonen. Som VNV säger: Eyes betray the soul and bear it´s thinking. Det är faktiskt sant, hos somliga mer än hos andra. Och där är enda stället där det inte finns en mur.

När jag var liten talade jag ett eget språk. Inte ett sånt där barngurgel eller daddande utan mer som ett riktigt språk med betoningar och egna ord för saker. Stolt spatserade jag runt och talade högt och tydligt. Tilltalade man mig på svenska svarade jag på mitt eget språk och blev snarast irriterad när omgivningen vägrade förstå. Jag upprepade vad jag redan sagt och kunde verkligen inte förstå att andra inte förstod vad jag menade. Så småningom gav jag tillslut upp och plötsligt en dag talade jag vanlig hederlig svenska. Så där med en gång. Givetvis är detta något som jag själv inte minns men som jag fått berättat för mig. Enligt min mor är det för att jag kommer någon annanstans ifrån. Kanske för att jag är en bortbyting. Jag har aldrig riktigt varit som alla andra barnen., istället har jag varit mycket mer lyhörd och känslig för saker. Lite lillgammal, som en gammal vis gumma fast i en liten barnkropp. Det räckte med en blick från min mor så kunde jag veta vad som gällde, medan andra mammor får tjata till förbannelse och ändå gör deras barn motsatsen.

Än idag får jag höra av vänner som kommer mig nära att jag är något omänskligt. En ängel. En älva. En måne. Ett väsen. Att mina dimensioner är fler än andras och att min aura syns starkare än andras. Jag antar att det är sådant som alla får höra, sådant som sägs vänner emellan utan vidare innebörd. Men tanken är ändå lockande. Jag som vägrar tro att vad vi ser är det enda som existerar har inte svårt att föreställa mig en annan värld. Och tänk om språket jag talade som barn faktiskt var ett riktigt språk? Tänk om det är språket som talas av den ras jag egentligen tillhör? Tänk om jag faktiskt inte hör hemma här? Tänk om...

Min rädsla för att verka självcentrerad hindrar mig dock från att tänka så mycket på det. Det känns förmätet av mig att ens skriva om det, trots att jag på intet sätt menar att jag skulle vara förmer än någon annan. Vi är bara olika. Jag är olika. Så många gånger som jag kännt mig missanpassad, oförstående inför andra. Jag antar att jag bara söker efter en tillhörighet. Precis som alla andra.

Det regnar ute nu. Ett tunt fint sommarregn segnar ner över ett nattligt Göteborg.
Jag tycker om regn. Det ger mig en paus. Från vad vet jag inte riktigt men det känns som att regnet lugnar ner allt levande, ger oss tid att tänka efter. Att fundera. Att reda ut saker i vårt inre och ge oss ro.

Jag kopplar hunden och går ut. Jag struntar i regnjacka och paraply och allt vad regnskydd heter. Jag vill känna det. Vara ett med det. Jag vill känna den där friden regnet medför hela vägen in i mitt inre. Med ansiktet vänt mot himlen låter jag mig föras bort. Till en annan plats. En tidlös tid. Kanske hör jag hemma där ute någonstans? I en annan sfär. En annan dimension. Kanske finns det någon någonstans där ute som förstår mig. Som är i synk med mig trots uteblivna ord. Kanske finns där en plats jag kan kalla hemma.

Så jag hoppas.
Jag längtar.
Jag drömmer.

Under tiden står jag där. Med ansiktet vänt mot himlen. Som för att försäkra mig om att en dag bli funnen.

Och jag hoppas.
Och jag längtar.

Och jag drömmer.