Häromdagen besökte vi havet. Vi gör det då och då för det måste man. Hundarna älskar det och människor mår bra av det. Cerberus satt på berget och andades in dofter från världen. Jag avundas att han kan uppfatta så mycket som passerar oss människor obermärkt. Jag andades frisk luft och betraktade vågorna som slungades in mot klippor och stenar. Önskade att jag hade möjlighet att skriva, ord kommer alltid så mycket enklare när man är utomhus. Naturen skapar ett lugn som inte går att få på annat sätt.

Det är konstigt det där med havet. Vi har lite av ett hatkärleksförhållande - havet och jag. För jag är rädd för det. Fullkomligt livrädd. Det är så stort och mäktigt. Och okänt. Det kan göra vad det vill och vi har inget att säga till om. Det är imponerande. Respektingivande. Läskigt. Men så oerhört, oerhört vackert.



En gång när jag var yngre satt jag på bryggan en bit hemifrån. Det var höst och vinden och havet samspelade i en för mig ogreppbar harmoni. Dom dansade en vild dans, skrämmande men vacker. Lite som en modern balettuppvisning med mörk, tung och mäktig musik. Vågorna slängde sig självdestruktivt mot betongbryggan och klipporna för att sedan långsamt krypa tillbaka och göra om proceduren med ännu mer kraft. Det skummade och vände och vred sig och jag satt där och betraktade. Och plötsligt kändes det - hur liten jag faktiskt är.

Alla som känner mig vet att jag är rädd för båtar. Jag har åkt mycket båt i mina dagar, det är nästan oundvikligt när man bor på en ö. Men jag slipper gärna. Samma sak med havet. Jag tycker om havet. Att betrakta det. Andas det. Leva det. Men på avstånd. Med trygg fast mark under mina fötter. För jag kan inte släppa tanken av hur stort det faktiskt är. Hur djupt det är där ute. Hur liten jag skulle vara om jag föll i.

Havet är mäktigt och får mig att känna mig levande.

Jag blundar och känner.

Jag lever.