En tunn hinna av is har lagt sig på sjön här utanför. Sakta sprider den sig även över mig, tar fäste i mig, täcker min kropp, min själ, mina känslor. Kapslar in själen. Iskall. Jag snubblar och skär mig på livets skärvor, vassa som rakblad skär dom rakt igenom mig. Människors ignorans gör mig stel. Den emotionella öken som i en allt snabbare takt tycks spridas runt omkring passar mig inte, den skadar mig, knäcker mina vingar och hindrar mig från att flyga, hindrar mig från att le. Mina tårar är för länge sedan frusna till is i denna mentala istid och inte ens den mäktiga fröken sol kan värma upp mig längre. Hela jag är för känslig. Min bleka hud blir bränd av solens strålar, mina blå ögon tåras av vinden och ljuset, mina leder värker av kylan och min själ vrider sig i plågor. Jag vill skrika men törs inte. Orkar inte. Kan inte. Jag vill tillbaka till den plats jag kommer ifrån, men vart är det? Månen kanske. Eller stjärnorna.

Utanförskap. Alltid detta utanförskap. Jag vill vara som er, vara med er, vara hos er. Men det är för sent. Utanförskapet är redan för starkt präglat och jag är dömd till livet som åskådare. Varför är det egentligen så viktigt att passa in? Jag är inte längre så säker på att jag vill vara en del av en värld där ungarna har folk från Big Brother som idoler, där politiker ljuger sig gröna och lila och där den som tänker mest på sig själv är en vinnare. För är det inte så att alla dessa känsliga människor som finns ibland oss, dessa trasiga själar, egentligen är dom vackraste av oss alla? Dom som mår dåligt av denna känsloöken, dom som är lite egna och som ser saker som inte vi andra ser. Dom som upplever allt mycket starkare, mycket intensivare och som lever i en mycket verkligare verklighet. Är det inte så, att dom faktiskt är de verkliga överlevarna, de verkliga änglarna i den annars så tråkiga världen. Kanske är det dom sjuka som faktiskt är friska. För det verkligt sjuka är nog egentligen att vandra runt frisk i en sjuk värld som denna.




Om jag kunde flyga skulle jag flyga upp till en av de starkast lysande stjärnorna. Högt där uppe skulle jag sitta och dingla med benen och se ner på er. Och så skulle jag le. Le åt all galenskap. Le åt att jag slipper vara en del av den. Le åt min egen frihet. Bara le.

Ja. 100 jagar helt enkelt.

1. Jag är pandafadder och djungelfadder. :D
2. Jag dricker inte alkohol i några större mängder. Detta av flera anledningar. Det smakar sällan gott och varför tvinga i mig äckliga saker bara för att? Det är obehagligt att bli påverkad. Det är dyrt och jag har roligt ändå. :) Dessutom är pappa alkoholist så jag har sett min beskärda del alkohol för resten av mitt liv. ;)
3. Jag gillar att drömma mig bort i andra världar.
4. Jag har världens bästa vänner; magiker, drakflickor, älvor, vargar, häxor och olyckssyskon. I min värld är dom underbara.
5. Jag gillar att få vara kreativ. Vill du pyssla med mig?

6. Jag är känslig för hårda ord, orättvisor och allmänt negativa intryck.
7. Jag är rädd för ica-tygkassemänniskor. Särskilt i kombination med inåtsvängda för korta jeans och reklamtröja. Det signalerar livsfara för mig.
8. Jag har fått en inlevelseförmåga som skulle räcka till tusen och två personer. En film, en bild, en upplevelse kan leva kvar i mig i veckor.
9. Jag ledsnar fort på saker och behöver därför ständigt nya intryck för att finna saker/personer/situationer intressanta.
10. Jag för ofta långa, påhittade konversationer och diskussioner i mina tankar. Kan samtala med vänner, folk som sagt en kommentar på bussen, helt okända människor osv i evigheter.

11. Jag tycker det finns alldeles för lite verkligt intressanta människor. Kanske är jag bara kräsen.
12. Jag är rädd för u-båtar. Och hangarfartyg. Och stora båtar. Dom gör mig fysiskt illamående på riktigt. Stora industrilokaler är också obehagliga liksom okontrollerade höga ljud.
13. Jag har sjukt svårt att se skillnad på folk i filmer. Al Pacino och Robert DeNiro i Heat tex. Helt hopplöst.
14. Jag undrar vad det är som är så förbaskat svårt med att knyta kängorna? Det är både fult och jobbigt att ha dom näst intill släpandes efter sig.
15. Jag tycker att dom som inte har något att dölja döljer inget.

16. Jag är kompis med djurmotiven på mina strumpor. Och med gosedjuren. Och mina blomkrukor.
17. Jag blir imponerad av folk med självdistans och som vågar vara fåniga.
18. Jag blir imponerad av folk som är ärligt vänliga mot allt och alla.
19. Jag har haft 4 afghanhundar, 1 schäfer, 1 dobermann (just nu då) en knippe höns, 1 katt, 3 kaniner, en gris, fiskar, sköldpadda, en hel drös med hästar/ponnys och säkert nåt mer som jag glömmer just nu.
20. Jag blir inte imponerad av kolla-hur-många-band-jag-sett-live-listor. Speciellt inte när hälften av banden är från samma festival.

21. Jag blir så där fånigt glad av att se andra människor bli glada.
22. Jag lider av kraftig beslutsångest och undviker in i det längsta att fatta några beslut.
23. Jag tycker att väldigt långa människor är lite läskiga. Och människor som använder för mycket superlativ. Varningslampan blinkar kraftigt då.
24. Jag undrar varför många människor verkar ha svårt för att se saker ur flera vinklar än en.
25. Jag ogillar när folk blandar ihop åsikter och fakta. Det är stor skillnad.

26. Jag tycker igelkottar är helt tokigt söta. Och pingviner. Och giraffer. Och förmodligen alla möjliga andra djur med. :)
27. Jag drömmer om en annan värld. Med drakar. Och älvor. Och enhörningar.
28.Jag äter bara yoghurt utan fruktpluppar i, och jag äter den alltid med baksidan på en tesked.
29. Jag kan bara äta ostskivor som är jättetunna och jag har en egen snålhyvel hemma. Den är lika gammal som jag själv. När jag inte är hemma går det dock bra oavsett tjocklek på osten.
30. Jag är ganska blyg och tillbakadragen men jag ser och hör allt, och när jag väl är trygg med folket så släpper det.

31. Jag är och förblir kass på att kallprata.
32. Jag har tragisk uppväxt och det är inget jag försöker dölja. Jag ska inte behöva dölja att jag varit med om ett helvete bara för att andra ska vara bekväma.
33. Jag hade en trähäst ute på tomten när jag var liten. Hon hetter Kajsa och var gjord av en bit av en jättegammal tjock trädstam.
34. Jag hade en ljusgrå käpphäst som hette Finans. Och så gjorde jag en egen av en rosa socka som hette Bollen.
35. Jag hade även en hel bärkasse med My Little Ponies. Och det rosa slottet. Och ett ljusblått hus.

36. Min farfar dog nu i våras. Han blev 102 år gammal. Jag hoppas jag slipper leva fullt så länge. Han var dock en krutgubbe och byggde ett hus till sig och farmor när han var typ 85. Och så skrev han en bok när han var 90+. :)
37. Jag har tre yngre bröder.
38. Jag är otroligt svag för korta kjolar. Har över 15 st i garderoben nu, plus halvlånga och långa.
39. Jag har svårt att minnas saker på beställning. För mig är det som att försöka titta på något men bara se allt runt omkring. Inte roligt alls.
40. Min parfym heter Secret Wish och Secret Wish Romance och har älvor på sig.

41. Jag har fruktansvärt svårt att lite på folk. Jag förutsätter hellre att en person inte menar det den säger, om det är något snällt då, än blir bortgjord om den faktiskt skulle ljuga. Det är ett hemskt drag som jag gärna vill bli av med.
42. Jag har svårt för nya människor och kan få ångestattacker av att bli vidrörd av någon främmande.
43. Jag tänker alldeles för mycket och har en informationsupptagning som är enorm och konstant.
44. Jag är egentligen blond, eller snarare halmfärgad.
45. Jag har enbart begåvats med pigment i små fläckar i ansiktet och på armarna. Fräknar tror jag dom kallas. I övrigt är jag likblek. Kan på min höjd bli grisrosa men det är inte så fint.

46. Jag är proffs på att vända och vrida på saker tills jag knappt vet vad som hänt/blivit sagt och vad jag bara har tänkt.
47. Jag har förutom korta kjolar även en enorm svaghet för ljusslingor, myslampor, pocketböcker, värmeljushållare och 2 dvd för 99:- vilket gör att jag bör hållas undan från stan om jag inte har råd att köpa sådant.
48. Jag är stolt medlem av KFIBB - Klubben för inbördes beundran. Klubben består enbart av mig och Pocahontaz, med tillhörande hundavdelningar.
49. Mitt mellannamn är Maria och jag heter dubbelnam i efternamn. Fast jag får inte heta pappas efternamn mer för honom, så jag funderar på att ta bort det. Men pratis säger att jag inte ska göra det. Jag får väl se helt enkelt.
50. När jag var 9 år hade min mamma diskbråck och var sängbunden, så jag spenderade hela sommarlovet med att vara hemtjänst åt min mamma, koka thé, bre skorpor och koka makaroner.

51. Jag har ridit sedan jag var 6 år gammal och klarar mig inte utan hästar.
52. Jag har aldrig provat att röka.
53. Jag är nästan kär i Briand Frouds älvor. Dom är så fina.
54. Jag är barnsligt förtjust i filmer som handlar om inteverkligheten.
55. Jag säger ofta emot mig själv när det gäller tankar och åsikter. Inte för att jag inte vet vad jag tycker utan för att allt är relativt.

56. Jag har väldigt lätt för att lära mig nya saker och blir därför oftast snabbt ansvarig på mina jobb jag haft.
57. Jag har alltid varit rädd för att testa nya saker, speciellt inför andra. Jag har alltid en rädsla att misslyckas, men jag börjar bli bättre på det nu.
58. Jag har höga krav på mig själv och är enormt självkritisk. När jag pluggar är enbart högsta betyg godtagbart och knappt då är jag nöjd.
59. Jag liter av ångestsyndrom, panikångest och egentlig depression och har något år av terapi framför mig. Jippi.
60. Förut kunde jag knappt gå hemifrån utan att få ångest och må illa, att handla och åka buss eller bil var knappt att tänka på. Jag är bättre nu men det går nästan inte en dag utan att jag måste utmana mig själv och göra saker som skrämmer mig.

61. Jag har svårt att göra saker halvdant, ska det göra ska det göras ordentligt annars kan det vara.
62. När jag var liten hade vi inte så mycket pengar så jag hade mest ärvda kläder och kläder som mamma sydde. Det tänkte jag inte så mycket på förrän i högstadiet när man skulle ha adidasbyxor med knappar, Filaskor och Levis 501or. Då ledsnade jag och började klä mig i mammas gamla tonårskläder.
63. Jag kan inte hantera besvikelse. Alls. Å andra sidan är det få (läs: oftast bara en) personer som kan få mig att bli det.
64. Jag slår bakut så fort jag känner att folk vill få mig att göra något jag inte känner för. Det har sina anledingar men gör tyvärr att jag blir hård och kall när jag inte kan hantera det.
65. Jag har en fin plastlåda med prinsessor på till mina räkningar med förhoppningen att dom blir åtminstonde lite roligare att betala då.

66. Jag är över lag en ganska glad människa även om det inte låter så om man läser mina dagböcker på tex helgon.
67. Jag vill skriva minst en bok. Helst snart.
68. Jag ville ta livet av mig när jag var tolv.
69. Jag känner känslor väldigt intensivt och kan bli så otroligt glad av att t.ex. se någon hjälpa någon annan. Samtidigt kan jag blir sjukt ledsen av att se någon vara dum.
70. Jag är konflikträdd som få och medlar och vänder och vrider på saker tills konflikten är löst.

71. Jag är våg. En typisk våg.
72. Jag blir fysiskt illamående och svimfärdig av att höra The Boppers.
73. Jag är rastlös och strävar hela tiden framåt. Tanken på att stå kvar där jag är idag om några år gör mig livrädd.
74. Jag knarkar känslor. Om det är för lite känslor skapar jag dom. Speciellt duktig är jag på att tillämpa vända-och-vrida-på-allt-metoden tills jag rört till allt och känner enorma känslor. En relation med mig och du är tvungen att känna. Känslor gör att man känner sig levande.
75. Jag hatar min kropp vissa dagar och vill bara gräva ner mig under sängen.

76. Jag är gränslös och har svårt att veta hur saker egentligen bör vara.
77. Jag har svårt att gråta när jag är ledsen men gråter lätt till filmer och fåniga tv-program som Extreme Homemakeover.
78. Jag är tokigt förtjust i pingviner.
79. Jag känner direkt om jag gillar en människa, även om jag alltid ger folk chans efter chans. Men det är dom jag känner för direkt som kommer mig nära.
80. Champinjoner, oliver, kapris m.m. är ren ondska.

81. Jag är trots att jag kommer från en ö livrädd för att åka båt. Små båtar går bra om jag får köra själv. Stora båtar så rullar jag ihop mig till en boll och hoppas vi är framme snart.
82. Jag är alltid mutbar med choklad.
83. Jag är livrädd för spindlar. Alltså inte så där iii-en-spindel. Utan AAA-den-attackerar-och-jag-dör. Men det har blivit lite bättre, förut fick jag ren panik.
84. Jag drömmer ofta återkommande drömmar. Bl.a. en om varmt blod som färgar väggarna och en där pappa och min farbror jagar mig, fångar mig och skär halsen av mig. Jag kan alltid känna ljummet blod som rinner. Mysigt va?
85. Jag kan bli frustrerad när folk inte förstår saker lika snabbt som jag själv, och jag gör hellre saker själv än måste förklara dom en gång till.

86. Jag kan få för mig att baka roliga saker som sedan bara står och blir förstörda för jag har ingen lust att äta det. Inte ensam i alla fall.
87. Jag har svårt för människor som tar för stor plats. Kanske för att jag själv får ännu mindre utrymme då och jag har redan ett litet från början. Jag är resternar av hundra procent. Tar någon annan stor plats så blir min del väldigt liten.
88. Jag tycker om att göra folk glada. Alltid. Jag hoppas att jag lyckas ibland.
89. Jag är den som skriver personliga små dikter eller texter till folk i födelsedagspresent eller klurar ut små sms eller mms när jag tänker att någon behöver det.
90. Jag är en tönt, helt enkelt.

91. Jag har väldigt svårt att ha förtroende för och känna mig trygg med människor.
92. Jag är egentligen ganska social av mig och trivs bäst bland vänner.
93. Jag kan stänga in mig i perioder och inte orka prata med mer än vissa få utvalda. Det är inget personligt och jag läser tacksamt alla sms och mail som rullar in, även om jag är dålig på att svara.
94. Jag är barnsligt förtjust i rosa fluff och glitter och sådant. Gärna i kontrast med kedjor och nålar och dyl.
95. Jag har världens otur med pengar. Dom vill aldrig stanna på mitt konto mer än några dagar. Jag förstår inte alls varför. Är det ett virus kanske?

96. Jag knarkar té, speciellt på höst/vinter/vår. Om sommaren knarkar jag mineralvatten istället.
97. Jag är en arbetsnarkoman och även fast det är skönt att vara ledig har jag svårt att tacka nej till jobb. Att ligga hemma hela dagarna är inget för mig, då klättrar jag snart på väggarna.
98. Jag är självdestruktiv och skär, svälter och fryser min kropp. Och ja, detta trots att jag är 26. Jag är inte dum, nej. Och jag jobbar stenhårt på att komma ur det.
99. Jag saknar och längtar efter saker jag inte ens kan sätta ord på.
100. Jag känner mig ofta väldigt ensam.

Detta:


Skapar detta:



Så är det bara. Allt annat är bara skitsnack. Om man bortser från det faktum att Spicegirls-videon måste vara en av årets mest meningslösa musikvideos så går det inte att missa hur smala dom faktiskt är. Vem kan leva upp till det? Inte jag iallafall. Och den enda som faktiskt är lite kurvig, hennes kropp får inte vara med utan bara ligga på mage. Haha! Så uppenbart så det är pinsamt.

Jag är egentligen inte den som är den. Jag är känd för att ogilla tjocka kroppar och kallas för "fettnazist" av mina vänner, jag poserar naken inför kameror och klär min klopp i små avslöjande kläder när jag känner för det. Men! För den delen anser jag inte att det är rätt att unga tjejer och killar idag svälter sig, att dom matas med onaturliga kroppar och sedan tror att dom måste se ut så för att accepteras. Även om jag anser att en fet kropp är en onaturlig kropp så finns det ju faktiskt andra vägar att gå än att bli itvingad sådan goja. Förebyggande åtgärder. Hyffsat sund kost. Motion. Ett liv bortom datorn. Ja, sånt hokus pokus som folk verkar ha glömt bort mitt bland alla "banta på 2,5 timme-tidningar" och "skaka på rumpan i kameran musikvideos".

Kanske reagerar jag just för att jag själv är sådan. För att jag själv blir påverkad. Jag vill alltid vara någon annan. Jag ser på andras kroppar och jag ser på min och jag inser att jag aldrig kommer se ut så. Som tur är har jag fått behålla mig hyffsat frisk och har bara lite problem med gränslöshet och att jag tror att min kropp fysiskt växer inför ögonen på mig. "Bara". Men jag har tack och lov inte som mål att bli ett skelett. Det är inte fint. Det ser jag också. Men kanske liiite smalare. Och lite mer så. Och lite mer så. Och lite mer så.

Det är ett sjukt samhälle vi lever i och det är bara vi själva som kan skapa ett botemedel.

21 reasons to date a horsebackrider

1) We have 4 speeds and many positions
2) We wear tight pants and tall boots
3) We love getting dirty
4) We know how to ride our mounts
5)We perform well with animals
6) We like to be in control
7) We?ll ride it for hours
8) We know how to handle a big girth
9) We get off easy
10) We're always on top
11) We like it rough
12) We have our legs spread all day long
13) We love using whips
14) Straddling is our natural position
15) We don't mind being bucked around
16) Event riders do it for three days
17) We can ride standing or sitting
18) We wear leather chaps everyday
19) We think the fast ones are the most fun
20) We're used to having hands between our legs
21) If we fall off we get back on and ride harder

(Bara så ni vet, menar jag.)

Tre traumatiska ting upplevda under dagen:

1. Jag såg världens största näsa. Till näsan fanns det en människa monterad. Det var jätteläskigt! Misstänker på allvar att mina mardrömmar kommer vara ännu värre inatt än vanligt.

2. Jag stod i kön på hemköp då en man bara gick rakt förbi mig och ställde sig framför mig. Det styrker tesen att jag är osynlig på riktigt och motbevisar därmed vad vissa försökt intala mig - att jag faktiskt syns.

3. Jag skulle skriva för hand idag, med penna och papper ni vet på det gamla avancerade sättet. Och när jag skulle stryka under ett ord så var jag på vippen att skriva _xxxx_ istället för att faktiskt stryka under hela ordet som man ju kan göra när man inte skriver på datorn. Skäms!

Det är en ruggig kväll ikväll. Jag ser ut över frostskogen, ser lampor som speglar sig i mörkersjön. Jag är inomhus men fryser ändå. Kallt, det är så kallt. Jag blundar och fryser och tänker på tider som inte längre finns, tider jag inte längre är säker på har funnits. Jag vill vara liten igen. Jag vill vara liten och samla på tröstestenar och himmelslöv, fantisera ihop sagor om snälla troll och vackra änglar. Och enhörningar, bländande vita med ljusblå blommor i sina långa manar. Jag vill åter känna doften av trygghetshemmet, känna mammahandens trösteklapp och vara liten som en boll i knäet. Åka i baksätet på bilen och lyssna på vuxnas trygga mummel, titta på fjärilarnas sommardans utanför. Jag vill leka med lillebror på farmor och farfars strand, knacka på skafferiet för att se om geléhallonen är hemma. Dricka farmors hemmagjorda saft från kannan med de blå blommorna på och äta ischokladglass med strössel i speciella bägare. Följa med farfar upp på vinden, så varm att det knappt går att andas men så spännande att man inte kan motstå. Jag vill åka skrinda efter gräsklipparen, pulka efter snöskotern eller stå i skopan på pappas gigantiska maskiner. Jag vill leka med ponnysar i gräset, andas in dofter av barndom och oskuldsfullhet och frihet. Jag vill vara liten, könlös, fjäderlätt. jag vill vara fri från bekymmer och utan rädsla för stor för att besegra. Jag vill vara befriad från skulder för tunga att bära, jag vill att ni alla mår bra.

Jag klöser, vrider, slår. Vill få bort tiden som gått. Drömmer fortfarande om ljummet blod som färgar himlen röd. Befrielse. Lättnad. Drömmer om draken som jagar mig, ångest och oro. Vill skära bort det onda, vill skära bort tiden. Vill få bort den överflödiga kroppen, det som gjort mig för stor för att vara liten. För stor för knäet, fet och äcklig. Men jag är en duktig flicka. Jag gör inget. Får inte. Det hjälper inte. Inte tänka. Farmorsängeln och mormorsängeln vakar bakom min rygg, uttalar ord som ingen kan höra. Jag får inte, säger dom. Istället andas jag och tänker på tider jag minns men inte vet om dom funnits. Försiktigt, så dom inte skadas, viker jag ihop dom. Minnena, tiderna. Placerar dom varsamt någonstans långt bak, någon stans dit ingen kan nå. Är en duktig flicka. Andas och tänker på annat.

Vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln så finns inget där. Jag kan skymta något suddigt, något svagt. Som skiftningarna i en vattenyta eller som lövens brus en vanlig, stilla dag. Mer än så finns inte. Jag finns inte. Det värker i ögonen av ansträngningen när jag kämpar för att uppfatta mig själv, men jag verkar sakna spegelbild helt just då. Samtidigt drömmer jag mardrömmar om hur jag vart jag än tittar bara ser ett bländande vitt ljus. Så starkt att det skär i huvudet och tvingar mig att blunda. I utkanten av synfältet hinner jag uppfatta folk, konturerna, skuggorna av ett liv. Och jag kan höra hur folk skrattar och pratar och lever. Men jag kan inte se dom och jag kan inte tala. Jag drar efter andan och skriker så att lungorna svider men ingen hör. ingen reagerar. Jag är totalt utstängd och absolut ingen ser mig. Ingen talar till mig. Jag existerar men jag är plötsligt osynlig.

Andra dagar när jag ser mig själv i spegeln ser jag varenda detalj av mitt ansikte, varenda detalj av min kropp. Allt blir skarpt och hårt, som om någon ändrat upp kontrasterna. Och varenda liten prick eller ådra eller annat skönhetsfel växer och blir grotesk och äcklig och omöjlig att dölja. Hela jag förvandlas till något äckligt och fult. Och jag förstår varför ingen vill komma mig nära. Jag förstår hur folk som rört vid mig inte vill röra vid mig igen. Jag förstår, helt enkelt.

Och det är tungt att förstå. Det är tungt att förstå för jag vill vara omhållen och omtyckt och efterlängtad. Jag vill vara saknad när jag är borta och uppskattad och kramad.

Men jag förstår nu.

Jag vet.
Och jag förstår.

Jag håller handen hårt om kniven. Ser hur patetisk jag är men kan inte släppa. Äckelkroppen väller omkring mig. Den bleka, feta huden. Valkarna. Det flyter ut över golvet där jag sitter och jag ser inget annat än migsjälvkroppen. Äckliga, äckliga jag. Paniken kryper inombords. Jag skakar och skakar och gråter och skakar. Fort drar jag kniven om och om igen över benet. Hårt, snabbt, maniskt. Måste få bort känslan, måste få bort synen av det feta. Och det finns absolut ingenting vackert i ångesten jag känner. Det finns ingenting vackert i blodet som smyger fram från benen. Det finns ingenting vackert i illamåendet och förvirringen och paniken. Bara patetiskhet. Bara smärta. Bara dumhet.

Och mörkret runt om mig slukar mig levande. Det finns inte längre något ljus som visar åt vilket håll jag ska gå. Det finns inget ljus som visar vad som är upp och ner och fram och bak. Bara evighetsmörkret och farligskuggorna som sträcker sig emot mig, sliter i mig, vill dra mig med. Och jag orkar inte kämpa emot. Slappnar av och låter dom sluka mig. Känner kylan där i mörkerdjupet. Andas is. Fryser. Blundar. Domnar. Somnar.

Utmattad ligger jag där.
Blir till is i mörkervärlden.
Och ingen orkar tända lampan.
Ingen orkar visa vägen.

Jag får klara mig själv nu.

Patetisk.

Hela jag faller isär. Blir till bitar. Upplöses. Blir till sand. Spruckenheten inuti rasar sönder. Jag sminkar noga dit en människa för att hålla ihop mig. Målar dit ett leende, ristar in ett skratt. Och jag skriker. Ljudlöst skriker jag. Högt högt högt. Måste få ur mig allt. Kan inte bära mer. Kan inte tänka mer. Måste hålla ihop mig. Måste stå på egna ben. Måste orka allt.

Trasig. Söndrig. Oförmögen att hålla ihop, att inte falla sönder. Äckelkroppen vägrar ändra sig. Finns alltid där. Försvinner aldrig. Felkänslorna inuti blir inte mindre, färre, svagare. Snarare fler och starkare. Vill ta bort den, äckelkroppen. Ingen nytta, bara att hinder. Ett hinder mellan mig och alltet. Ett hinder mellan mig och måbraet. Jag gör utfall mot den men den vägrar förstå. Den vägrar ge sig. Finns fortfarande.

Och jag tejpar och limmar och gipsar och tejpar. Kämpar så för att vara en. För att inte falla sönder.

Förgäves kämpar jag.
För jag är redan trasig.
Jag är redan förstörd.

För alltid.

Så många tankar. En enda känsloröra, ett enda stort tanketrassel. Jag behöver andas. Jag behöver få lugn och ro, möjlighet att tänka och andas och känna. Jag måste ta reda på i vilken ände jag ska börja trassla och åt vilket håll det ska bära. Så förvirrad. Så matt. Så slutkörd. Det har varit ett otroligt intensivt år. Ett år som bekostat mig väldigt mycket av min energi. Som gjort att jag fått lämna bort Migrant för att orka. Som gjort att jag behöver mediciner för att klara vardagen. Ett år där jag ofrivilligt hemskhetssårat så många, och själv blivit söndertrasad och djuphetssårad. Ett år av rättegång och vittnesmål och ledsamhet. Och jag är så trött nu. Jag kryper ihop i ett hörn och betraktar. Försöker förstå. Vill veta. Och jag hoppas och önskar och drömmer. Och jag ångrar och oångrar, minns och ominns. Allt i ett enda virrvarr. Jag blundar för att orka. För jag vet ingenting. Jag vet inte längre vem jag är. Vem jag kommer bli. Vart livet för mig. Jag har alltid vetat men nu vet jag inte längre.

Och jag känner och tänker. Och jag orkar inte. Så jag blundar och låter pianomusiken ta mig med. Den får bära mig, höja mig mot himlen, hela mig. David Tibet berättar sagor om stjärnor och drömmar och ögon som kämpar så hårt för att glittra. Och jag andas och tänker och känner.

Kanske vet jag snart igen.
Kanske har jag aldrig vetat.

Ångest. Sömnlös natt. Psykbesök. Prata prata gråta prata. Frysa skaka gråta må illa. Kroppen värker. Minnen attackerar. Alltid trasig, aldrig hel. Aldrig rätt, alltid fel. Äckelkropp, äckelutseende, äckeljag. Jag kunde gjort så annorlunda. Förut. Jag kunde ha gjort skillnad. Gråta vrida vända skrika. Springa snubbla ramla falla. Trött. Rakt igenom trött. Hoppas längta sakna drömma. Men jag får inte. Får inte hoppas. Jag är inte värd det.

Tämjer känslorna med väl beprövade metoder. Längtar efter närhet som ingen vill ge.

Fel fel fel.
Äckeljag.

Alldeles för fel.

Och så går livet vidare. Tramp tramp tramp tramp. Framåt framåt hela tiden. Tiden går och livet går och plötsligt vaknar vi på en plats när vi egentligen tänkt befinna oss på en helt annan. På en annan plats, någon annanstans i livet. Och oj dom ska bygga ny busslinje, klar hösten 2007. Men aha, det är ju år tills dess. Och så plötsligt är det 2007 och höst och dom nya bussarna går. Och ingenting har hänt för man förstår inte att livet trampar på vare sig man vill det eller inte. Man förstår inte att ta till vara på möjligheterna som bjuds, man förstår inte att följa sin vilja istället för sina måsten. Och tramp tramp tramp så har livet marscherat iväg och man vaknar på en ännu mer fel plats när man faktiskt tänkt befinna sig någonstans långt, långt där borta. Och när jag blir stor ska jag bli det och det och jag ska vara lycklig. Och tramp tramp tramp så missade man allt för att man var för upptagen av problem, hinder och ivägensaker. Och man ser sig om och undrar vad sjutton som hände? För inte hade man väl kunnat gjort annorlunda? Nej, det hade man inte. Det vore för jobbigt att se. Så man blundar och låtsas att det inte hade kunnat bli på något annat sätt, att det var precis här man ville hamna, att allt blivit precis som man ville. Och så schasar man desperat bort den där gnagande känslan inuti som påstår motsatsen. Och tramp tramp tramp så har hela livet sprungit ifrån en. Man missade allt. Man missade chansen att säga till den där personen hur mycket man faktiskt tyckte om den. Man missade att besvara det där leendet från den främmande kvinnan på bussen. Man missade att tacka sina vänner för allt dom gett en. Man missade möjligheterna man aldrig såg, kanske att få det där jobbet eller att få resa utomlands eller att flytta till den där mysiga staden. Man missade så mycket bara för att man blundade och suckade över alla hinder istället för att se möjligheterna.

Suck suck suck.

Tramp tramp tramp.

Och så en dag inser man att det faktiskt är försent på riktigt.

Fånga dagen är inget dumt uttryck.
Stanna upp ibland. Känn efter. Dela med dig av dig själv.
Passa på och njut.

Du har inget att förlora.

Håll i mig, håll om mig, håll fast mig. Låt mig inte försvinna. Det gör så ont. Hela jag är fel. Och jag orkar inte. Jag böjer mitt huvud inför er men ni väljer att inte se. Och jag orkar verkligen inte.

Äckeläckeläckeläckel.
Felfelfelfel.

Jag orkar inte gå själv längre. På vägen av sten och glas. Jag orkar inte stå upp själv längre. På marken av skärvor och splitter. Jag orkar inte tänka fler tankar. Bundna av tårar och mörker.

Får jag vila mig emot dig?
Bara en liten stund?
Får jag låna lite värme?
Bara en liten stund?
Får jag sluta ögonen och känna mig trygg?
Bara en liten stund?

Bara en liten stund.

Jag är så trött. Rakt igenom kroppen. Trött på att känna. Trött på att inte kunna lyssna på musik eller se en film eller träffa människor utan att känna. Min kropp skriker ut alla känslorna, rakt ut från magen skriker den, men ingen kan höra. För ni känner inte.

Jag önskar så att jag var annorlunda. Och jag hatar den känslan. Jag vill vara nöjd precis som jag är. Jag vill stå rakryggad inför andra utan att tänka och känna något. Men det gör jag inte. Istället blundar jag och önskar att jag vore någon annan. Något annat. Jag vill vara lång och smal. Jag vill vara tuff och rolig och underhållande för andra att umgås med. Jag vill vara bra på att prata, kunna lära känna nya människor till höger och vänster och sedan kunna tro att dom faktiskt uppskattar min närvaro. Jag vill vara blond eller brunett eller rödhårig. Jag vill vara spännande och vacker och eldig. Jag vill vara allt annat utom mitt egna tråkiga jag.

Jag sitter i badkaret med kallvattnet på. Låter det kyla mig, rena mig, skölja bort all min smutsighet. Ser skammen rinna ner i avloppet. Jag gråter och gråter och snart finns inga tårar mer. Det finns ingen ork mer. Och jag är ännu tröttare än tidigare.

Jag önskar att här fanns någon.
För mig.
Bara mig.
Alltid.

Vissa dagar minns jag ingenting. Vissa dagar minns jag massor. Och idag minns jag den där natten. Det är länge sedan nu. Jag minns ljuset i rummet. Jag minns doften av rök och parfym och instängt rum. Jag minns färgen på lakanen och dess känsla mot min hud. Jag minns hur vi pratade. Om verklighetssaker, om att jag inte var intresserad. Jag minns hur hans blick förändrades. Men mest av allt minns jag hur ont det gjorde när han höll i mig. När han trängde in i mig. Jag minns smutsigheten som spred sig i själen. Jag minns hur det kändes när mina vingar knäcktes och gick av och hur fjädrarna spred sig i rummet. Jag minns hur stilla jag låg. Som ett skräckslaget djur som spelar död. Jag fällde upp igelkottstaggarna men han märkte det inte ens. Hans äckliga händer mot min kropp. Hans smutsighet mot min renhet. Jag förändrades inuti.

Jag vill inte.
Jag vill inte.

Han vill.

Jag kan inte komma loss.
Paniken inuti stiger.
Andas.
Bara andas.

Det är snart över.
Snart.

Men det gick aldrig över.
Det finns där fortfarande.
Det finns där alltid.
Någonstans långt där inne
finns det alltid.

Jag fångar ordet, trycker det hårt mot bröstet och försöker mjölka det på varenda positiv liten känsla som det innebär. Jag ligger på sängen i timmar, som i trans, fokuserandes på just det lilla positiva. Väntar ut tiden, hoppas på glädjeordets innebörd. Plockar i skärvorna av minnet, försöker få tillbaka den starka känslan. Men med tiden bleknar det och tillslut är ordet som en urtvättad gammal tröja. Man minns hur det såg ut från början men man känner inte längre nyhetslukten eller glädjekänslan. Skärvorna trillar i sär mer och mer och blir bara vassa delar, vassa bokstäver, ingen helhet. Hur hårt jag än kämpar. Hur mycket jag än hoppas. Så bleknar det. Trasas sönder. Faller genom mina fingrar, ur mina händer och ut i ingentinget.

JAAA! skriker känslorna och hjärtat och hela min kropp.
NEJ! ropar ledsenheten som vänt och vridit på allt hela kvällen.
JO! ropar hoppet och tron på det enda rätta.
NEJ! ropar svikenheten och realismen.

Jag vet inte, suckar jaget och ligger kvar på sängen med mina ord och mina känslor och mina minnen. Jag vet helt enkelt inte.

Jag har just läst ut en bok och som vanligt när jag läser en bok jag tycker om så läser jag i princip hela boken i ett sträck. Och som vanligt blir jag ett med boken. Jag lever i den. Jag blir också kär i Jimmy, jag saknar Anton och jag pussar Sniffs rynkiga panna. Jag skrattar och gråter med huvudpersonen, jag längtar och hoppas och känner precis lika intensivt som hon. Och efteråt, när boken är slut, lämnas jag plötsligt ensam med alla tankarna. Jag smälter ihop till en pöl och ligger ensam på golvet, hög av alla känslorna. Och med just den här boken blir det ännu mer påtagligt. För jag är precis som huvudpersonen.

Jag tänker precis lika mycket, jag snubblar och springer vilse i mina egna tankar. Jag reagerar med känslor. Jag hatar mig själv samtidigt som jag är oerhört rädd om mig själv och stänger in mitt inre från andra. Jag är rädd att förlora folk i min omgivning, rädd att dom ska upptäcka hur fel och svår jag faktiskt är, att dom ska föredra den där vanliga personen, den blonda, käcka flickan som inte är som jag alls. För jag är intensiv och svår och känsloberoende. Jag har tankar som flyger snabbare än mig själv och känslor som reagerar snabbare än mina tankar. Jag är liten och rädd och tryghetssökande. Jag är stark och självständig och framåtsträvande. Jag är rädd för det förflutna. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för nuet. Men jag fortsätter ändå framåt. Jag ser ändå tillbaka på det förflutna och jag lever ändå i nuet. Jag trotsar mina rädslor, jag kämpar envist för att få vad jag vill ha och så plötsligt orkar jag inte mer. Jag faller och faller och hatar och äcklas. Jag känner ensamhetskylan i ensamhetsrummet med ensamhetsjaget som äcklar alla andra och mig själv. Jag förstår varför jag är just ensam. Folk har redan allt dom vill ha, självklart ska dom inte låta en jag förstöra det. Och jag sluter ögonen och jag gråter. För det gör mig ledsen att förstå, för jag vill inte vara för svår för andra. Jag vill vara buren och kramad och förstådd. Jag vill ha trygghetsarmar om mig och varmläppar mot mitt ansikte. Jag vill vara omtyckt och älskad för den jag är, inte för den jag kan låtsas vara. För jag kan låtsas, om det är vad som krävs. Jag bara orkar inte. Jag vill inte. Jag vill vara bra som jag är.

Och ångesten får mig att springa. Springa rakt in i väggar och staket och berg och rakt utför stup. Får mig att göra illa andra fast jag egentligen bara älskar. Jag älskar allt och alla och livet och allt vad det innebär så fruktansvärt intensivt att jag saknar ord. Men livets baksida får mig så ofta att inte orka mer. Och då kommer ångesten och plötsligt springer jag igen. Stunder av ljus blandas med stunder av mörker som förvandlas till konstant skugga och jag vet inte hur jag någonsin ska få någon att förstå vem jag faktiskt är. Om någon ens kommer vilja se. Om någon ens kommer orka.

Jag är fel.
Så är det bara.

Förruttnelsen är nära. Stanken från mitt inre är så vidrig att ingen längre vill komma i min närhet. Jag böjer mitt huvud av skuld. Jag vet att det svarta hålet inuti mig bara växer sig större och större och snart har det svalt hela mig. Min bleka hud skrynklar ihop sig likt en överkörd paddas och mina ögon sjunker långt in i ögonhålorna. En levande död. En mumifierad varelse med ett stinkande inre och ett förmultnat yttre.

Jag sticker knivar i alla som passerar för jag vill se blodet rinna från någon annan än mig. Och det gör det. Långsamt rinner det längs gatan, uppför husväggarna och bildar en stor, röd fläck på himlen. Era kalla ögon i nacken stirrar på mig och kalla blodsdroppar faller ner och smeker mitt rynkiga ansikte. Långsamt sticker jag den sista kniven i mig själv. Jag känner hur den skär igenom den gigantiska tomheten, och lite svart sörja sipprar fram. Drar ett finger i det och målar ett hjärta på närmsta vägg. Mitt hjärta till dig.

Mitt hjärta som ingen ville ha.

Jag ser mig om, och jag undrar hur många som egentligen är lyckliga. Vart är alla på väg? Varför har dom så bråttom? Vart är dom på väg, människorna på stan? Vart är dom på väg, alla människor i sina bilar? Hur mycket får dom inbilla sig, varje eviga dag, att dom faktiskt valt att hamna där dom är idag? Hur mycket får dom inbilla sig att framtiden kommer erbjuda dom just det dom vill? Hur kan människor ha som mål att leva ihop med en person, skaffa barn och hus och jobb. Och sedan då? Var det allt? Finns det inga större mål?

Det stressar mig. Inte att vilja vara med någon. Det vill jag. Men att planera så långt fram. Varför? Det är nu man lever. Jag vill inte spendera nutiden med att planera en framtid jag kanske inte ens överlever till. Då är det ju bättre att leva här och nu, med aptit på livet och med kärlek till den man är med nu. Kanske i framtiden också, men det enda man vet säkert är att det är just nu. Och då menar jag inte på ett oansvarigt, destruktivt sätt utan mål eller framtidsvision. Men det känns som att många bara trampar på i sitt spår, det spår dom själva eller någon annan lagt framför deras fötter en gång för länge sedan. Utan att ifrågasätta. Utan att reflektera. Dom bara följer den snitslade banan för så har tanken varit hela tiden. Livrädda för att stå på egna ben. Livrädda för att framtiden kanske inte ligger där i slutet på spåret. Livrädda för livet självt. Och så vaknar dom en dag upp i den där framtiden, och inser plötsligt att dom i sin jakt på framtiden glömde att leva.

Det skrämmer mig. Om det verkligen inte finns något mer. Om det verkligen är så man måste göra för att klara av att leva. Om man verkligen måste blunda och trampa och trampa och blunda. Om det är så önskar jag att någon ville tala om det för mig. För jag längtar efter mål större än så. Jag längtar efter nuet, inte framtiden. Jag längtar efter känslor jag ännu inte upplevt. Jag längtar efter platser ingen ännu sett. Jag längtar efter beröring här och nu. Efter glödande hud mot min. Efter ömhet och kärlek så intensiv att den är mer som ett gift, en drog, än som kärlek vanligtvis beskrivs. Jag längtar efter allt detta och så mycket mer. Och finns det inget mer än ett hus och barn och jobb, då är det ingen idé för mig att stanna. Då kan jag lika gärna gå vidare. Till andra platser. Andra dimensioner. Där inte bara en välplanerad framtid räknas. Där man får vara sliten och kantstött och kännande utan att bli hånad och nedtrampad av folkmassan på livets orientering.

Det finns inga prinsessor här, påstår dom. Men dom vet inte vad dom pratar om.
Ingen vet. För dom har för bråttom framåt, in i framtiden dom tror så gott om. Om man bara blundar så blir det kanske bättre. Imorgon är en annan dag. Men när dom blundar missar dom allt som jag ser. Dom missar alla prinsessor och enhörningar och älvor. Alla troll bakom stenarna och alla stubbgubbar bland träden. Dom missar allt det fina och rena, alla kontraster och alla känslor som har betydelse. Dom missar livet.

Våga öppna ögonen.
Våga känna efter.
Våga leva.
Och du ska se att en helt ny värld öppnar sig för dig.

Bara du vågar leva.

Jag slänger mig naken framför dig.
Blek, mager, smutsig.
Som jesus på korset. Som fåret på offeraltaret.
Som mig själv inför dig.
Jag ligger där nere. Och vänder och vrider mig.
Och du ser ner på mig.
Ser rakt in i min själ.
Och du vänder ryggen mot mig.
Jag ropar efter dig. Medan mina sista krafter rinner ur mig ropar jag efter dig.
Jag måste få dig att förstå.
Men du går din väg.
Trots att du hör varje ord går du din väg.
Lämnar mig ensam kvar på det kalla golvet.
Ensam kvar med min värsta fiende.
Ensam kvar med mig själv.

Jag är så trött på allt.
Jag är så trött på alla.
Att det gör ont.
In i själen.

Sakta faller jag bakåt. Hoppas att någon ska ta emot. Men det gör ni inte. Ni ser på och låter mig falla. Jag själv låter mig falla. Och det är skönt. Allt är vitt och svart och rött och jag faller och faller. Tills jag träffar marken, någonstans långt där nere. Och äntligen slipper ni se mig, ni slipper blunda för vad ni egentligen vet och ni slipper känna er skyldiga för saker ni faktiskt kunde ha gjort något åt.

Ni slipper allt.
För jag är borta.
Och ni orkade ändå inte mer.

Försiktigt kikar ni över kanten. Ryggar för vad ni ser. Det röda blodet överallt, den söndriga själen som blivit blottad. Saker ni redan anade men inte riktigt visste som äntligen kommer upp till ytan. Och ni blundar och backar och går hem. Ni diskar och städar och gör allt prydligt och blundar lite till. Och jag ligger kvar där nere. Och väntar. Och hoppas. Att det en dag ska komma någon. Att det en dag kommer ett par trygghetsarmar och en styrkesjäl, starka nog att samla ihop allt det där äckliga och fula. Starka nog att pussla ihop och plåstra om och göra hel igen. Starka nog att se bakom alla murar och taggtrådar och elstaket. Starka nog att se.

Och jag kommer ligga där. Och blodet kommer sina. Och jag kommer långsamt tyna bort.

Men jag kommer finnas där.
Långt där nere.
Och jag kommer hoppas.
Och jag kommer vänta.
Och jag kommer dö.

Ensam.

När jag var liten hade jag en ängel i mitt fönster. En guldfärgad julängel som man har istället för en stjärna.
Jag tyckte så mycket om att ligga där i det svala mörkret och titta på det svaga ljuset. Omsluten av ljus och skuggor, trygg bakom fyra väggar och övervakad av ängelen själv. Hon såg på mig, hon lyste upp mig och hon log.

Jag önskar så att jag fick vara liten igen. Jag önskar att jag fick känna rummets skuggor sprida trötthet och lugn i min kropp.
Jag önskar att jag fick känna trygghet igen.

Jag törstar efter närhet och ömhet. Varma armar om min kalla kropp. Hud mot hud. Du bränner mig men jag kan inte stå emot. Sakta smälter isen som haft tag om min själ. Sakta går jag från svartvit till färg igen. Sakta får jag livet åter.
Och jag känner.
Och jag älskar.

Och jag känner.
Och jag älskar.

Jag vrider mig av plågorna, likt en mask som någon grävt upp ur jorden. Fram och tillbaka, från sida till sida, runtruntrunt vrider jag mig i det skarpa ljuset. Naken och med blottad strupe. I helt fel element. I helt fel värld.

Som en mask blir jag fäst på kroken. Det smärtar så men jag fortsätter kämpa, fortsätter vända och vrida fram och tillbaka i luften, och kroken glider bara djupare in i min kropp. Jag kommer inte loss. Jag är för svag. För påverkad av andra. För orkeslös. Jag har kämpat så länge att jag inte längre vet något annat, men inte ens jag är är outröttlig. Mina krafter börjar sina. Jag har fått nog.

Sänks ner i det kalla vattnet. Kämpar lite till men vattnet söver mig, lugnar mig, omsluter mig. Jag sänks ner mot det mörka där nere. Känner hur luftbubblor smeker min nakna kropp.
Orkar inte längre kämpa. Orkar inte längre finnas. Slutar andas. Slutar kännas. Slutar se.

I mörkervattnet där nere dör jag långsamt ut.
Och äntligen får jag frid.

Jag är kall.
Jag fryser så.

Någon har slitit av mig mina kläder, mitt enda skydd mot verkligheten, och nu står jag i nakenheten framför er. Jag försöker skyla mig, den feta bleka kroppen, främmande och äcklig. Vuxenkroppen med bröst och kurvor och fethet. Magen skriker sitt vanliga hungervrål, ursinnig över att jag svälter den. Men jag behöver smärtan. Smärtan av kölden. Smärtan av hungern. Jag behöver den för att överleva. För att hantera ontheten. För att åter vakna varje morgon. Smärtan är vacker. Den gör mig skör och bräcklig precis så som livet är. Men jag minns ändå. Jag minns så det värker i innutiet. Värker i kroppen. Värker i själen. Jag sträcker mig efter kniven, ritar streck där fettet ska bort. Jag vill inte ha det. Jag bad aldrig om det. Jag bad aldrig om att få bli vuxen. Jag bad aldrig om något. Faller ihop på golvet. Söker tröst hos blodänglarna. Jag skriker och gråter och vrider mig av den mentala smärtan. För er skull. Förstår ni att det är för er skull. Jag själv har givit upp för länge sedan. Jag ville inte mer. Nu finns jag för er skull.

Håll om mig, bär mig, håll mig intill dig. Jag behöver dig, din ömhet, din närhet. Jag behöver dina händer mot min hud trots att din beröring är som eld för mig. Jag behöver höra din röst hur mycket orden än skadar mig. Jag behöver dig.

Försiktigt viker jag ett litet pappersflygplan av minnena och går långsamt upp till översta våningen. Känner vinden mot mitt ansikte och regnet som sköljer bort allt blod. Kastar ut det lilla planet, ser det sväva, ryckas med, bort med vinden och löven och regnet. Bort från mig. Bort från allt. Ser det försvinna.

Sakta vänder jag ryggen till.
Och aldrig mer ska jag minnas igen.

Jag vaknar alltid med ett ryck. Jagad av mardrömmar. Livrädd. Och ingen som kan ta bort dom. Måste dämpa ångesten. Vandrar runt ett tag. Illamåendet. Tårarna som bränner. Jag vill gråta men jag kan inte, jag vill skrika men jag är alltid så förbannat sansad. Kryper ihop. Ritar långa smala rosa streck. Biter ihop, det svider lite men tårarna vägrar komma. Känslokall, känslodöd. Allt är borta och ingen ser, ingen kommer märka. Dumma ignoranta jävlar. Inte ens det enklaste beteende kan ni läsa av.

Varför ska jag ge och ge, alltid, konstant, hela tiden. Utan att någonsin få tillbaka? Ni flinar åt mig, hånar mig, vänder ryggen till. Man får ju skylla sig själv som är dum nog att dunka huvudet i väggen gång efter gång efter gång, Men det är slut nu. Skrattar bäst som skrattar sist. En dag ska ni få se hur det känns och den dagen finns jag inte längre här för er.

Jag är så trött.
Trött på er och ert falska spel. På livets baksidor. På lögner, manipulationer, ytlighet.
Och jag hatar er för det.
Jag hatar er för att ni blundar.
Jag hatar er för att ni inte orkar se.
Jag hatar er för hur ni ljuger.
Jag hatar er och nu vill jag inte mer.

Alltid ensam.

Barfotafötter mot det kalla golvet. Kylan smeker själen, får håret att resa sig på armarna. Ljuset utifrån skär igenom mörkret som om det vore ett rakblad. Jag kikar försiktigt ut genom dörrgläntan, utan att låta ljuset röra vid kroppen, fortfarande kvar i trygghetskuggan. Om någon såg efter nu, om någon verkligen hade velat se så hade dom sett mig, mig och ingen annan. Men allt jag hör är argröster och bråktårar, ilskesmällar och ödeshot. Långsamt backar jag tillbaka igen, in i mörkerhörnet. Gråter tyst för mig. Omsorgsfullt reser jag muren igen, gör den ännu högre och ännu säkrare. Ni har ingen rätt att lära känna mig. Ni har ingen rätt att bryta ner mig och att bit för bit plocka i sär mig. Ni har ingen rätt att trampa på mig, göra illa mig, vända ryggen till och se åt ett annat håll.
Ni har ingen rätt.

Det sticker i nosen. Tårarna trängs där bakom, hela tårarmén radar upp sig och knuffar lite på varandra i väntan på att få komma fram. Men jag kan inte. Jag kan inte gråta. Jag kan inte känna. Avdomnad. Apatisk. Orkar inte längre. Ser en arm. Är det min? Den känns inte, rör sig inte, finns inte. Jag sluter ögonen men ser ändå. Jag andas minnesröra, ett enda stort skatbo av förflutenhet, drar i trådar men minns allt och ingenting. Oordning. Trassel. Tankar. Känslor. Ett ljud, en smak, en syn. Som en blixt kommer det över mig. Vrider mig av den osynliga smärtan, skriker men ingen hör. För mycket för att orka fly, för mycket för att orka stanna. Snubblar, ramlar, faller.

Vill inte mer.

Fånga mig, bär mig, håll fast mig. Dig, honom, henne, någon, ingen. Jag behöver er trygghet, er fasthet, er styrka. Jag behöver trygghetsarmar, kartpekare och kärleksord. Jag behöver någon att luta mig mot, att krypa ihop hos och att fly verklighetsvärlden med.
Jag behöver dig.
Alltid.

Jag ser grå hus stäcka sig mot himlen. Jag ser människor, träd, fåglar. Jag ser glädje, sorg, kärlek, hat, okänslighet, oro, nyfikenhet, smuts, föroreningar och skräp. Jag ser allt det, och jag känner.

Andas och känner.
Andas och känner.

Blundar och andas.

Vill ta bort min smutsighet. Vill ta bort mörkerminnena. Vill ta bort allt.
Jag blundar. Jag andas. Jag kämpar.

Jag gråter.

- Varför gråter du så lilla flicka?
Vad är det nu du ser?
- Jag ser hur världen ser ut
och nu orkar jag inte kämpa mer.

Att vara söt är inte alltid enkelt. Må hända att folk anser det vara ett i-landsproblem och jag klagar egentligen inte. Men inte nog med att man förväntas vara på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt, man förlorar vänner till höger och vänster och man tas inte alltid på fullt allvar. Dessutom råkar man ut för sjukt mycket konstigheter, allt från små konfrontationer med knepiga människor till större möten som faktiskt är läskiga. Här följer några händelser, dock ej i kronologisk ordning p.g.a. svikande minne.

Saker man (läs: galathea) råkat ut för p.g.a. söthet.

Brottsplats Stockholm.
Väntan på pendeltågsstation. Ung man av utrikiskt ursprung kommer fram. Gallis orkar inte prata utan svarar kort på tilltal och försöker vända ryggen till ung man. Ung man ställer miljarder frågor på dålig engelska om landet, folket och hur Gallis håller sin kropp fin. Tränar kanske Gallis? Haha! Gallis har aldrig tränat ett endaste dugg. Men hur håller hon sig då så smal? Tjaa.. Jagar frågvisa dumma män av utrikisk härkomst kanske? Men vill gallis följa med på Cosmonova då? Eh. Nej tack. Ung man pratar alldeles för mycket, följer efter när gallis kliver av tåget, går en bit bakom men ger tillslut upp. Gallis kan andas igen.

Brottsplats Göteborg.
Besök på akademibokhandeln. Gallis sitter på huk och läser på baksidan av bästaste pocketböckerna hon funderar på att köpa. Ung man ställer sig skrämmande nära. Gallis makar på sig så ung man ska kunna ta vad nu han vill läsa på. Ung man går istället runt Gallis och ställer sig nära på andra sidan. Gallis ställer sig förskräckt upp och undrar varför ung man beter sig konstigt. Ung man frågar vad klockan är. Gallis ser något avvikande i ung mans blick men delar ändå med sig av exakta klockslaget för den aktuella stunden. Ung man ler utan leende, svarar ?tack? och stryker sedan Gallis över håret flera gånger. Gallis som avskyr beröring av främmande människor stirrar förskräckt och ser sig om efter sitt sällskap. Av hänsyn till sällskapspojkens försvarsinstinkt och till förövarens fysiska tillstånd säger Gallis inte vad som hände förrän lite senare, men går inte många meter från sällskapet. Tvättar sedan håret noga, noga.

Brottsplats Stockholm.
Gallis kliver av tunnelbanan vid läskiga T-centralen. Ung man frågar Gallis om något. Gallis hör inte riktigt men mummlar något till svar. Ung man börjar gå efter Gallis. Gallis går runt runt på Åhléns och på gator och på McDonalds och på andra tokiga ställen och Ung man går hela tiden några meter bakom. Efter nästan två timmar infinner sig Gallis vän och tillsammans lyckas dom skaka av sig förföljaren genom att krypa bakom hyllor och in bland folkmassor. Läskigt tyckte Gallis!

Brottsplats Stockholm.
Gallis går helt fredligt på välbefolkad gata, på väg till kulig affär. Medelålders man frågar Gallis något. Gallis undrar vad medelåldersmannen säger och går några steg närmre. Man frågar på knagglig engelska vad klockan är (lär dom ut sådana knep på någon äckliga-människor-skola?) och Gallis ser efter på sin telefon. Man tar istället tag i Gallis arm, öppnar en dörr och drar med Gallis ner en trappa. Gallis är livrädd. Man kan vara farlig för Gallis liv och luktar dessutom läskigt. Man kräver att Gallis skriver på svenska vad han dikterar på engelska. Gallis gör som hon blir beordrad, undertiden står Man med armen om Gallis, smeker Gallis kropp och berättar att han vill gifta sig med henne. Gallis skriver snabbt och ger lappen till Man. Man släpper taget om Gallis. Gallis flyr.

Brottsplats Göteborg.
Gallis åker vagn på väg hem från söthästen. Gallis sitter långt bak. Plötsligt hör Gallis folk som låter och för liv, och ombord kommer givetvis en hel knippe alkisar. Gallis har väl inövad alkisblick och hinner resa sig innan läskiga alkisar satt sig brevid henne. Gallis avvaktar tills samtliga satt sig ner och går sedan fram till mitten av vagnen. Sätter sig och vilar trötta benen. Lyssnar bra musik. Dörrarna öppnas. Ombord kommer en smutsig människa. Gallis konstiga-människor-detektor tjuter och blinkar genast vilt. Den har redan hunnit registrera det något avvikande rörelsemönstret och Gallis ställer sig upp som på beställning. Går längst fram istället. Pustar ut. Och nämen, vad kommer där! Ytterligare en jobbig alkis. Happy alkis day. Gallis börjar nästan gråta för Gallis orkar inte akta sig mer. Dumma dumma spårvagn.

Brottsplats Göteborg.
Spårvagnsresa på väg till jobbet. Gallis sitter helt fredligt och lyssnar på musik och gäspar och intalar sig att det visst är jätteroligt att ha nästan 1,5 timmes resväg till jobbet. Plötsligt dör den elaka mp3-spelaren. Typiskt suckar Gallis som nästan inte klarar av att vara bland folk utan musik i lurarna. Ungefär tre sekunder senare kliver en märkbart påverkad man ombord på vagnen. Och vart sätter han sig? Jo, just precis. Brevid Gallis såklart! Gallis orkar inte. Tittar bort, ut genom fönstret och låtsas att hon har musik i öronen. Alkisen luktar illa, Gallis hatar folk som luktar illa och får lust att kräkas. Äckliga alkisen pratar först om sin fotomodellsdotter, att Gallis också borde bli modell, att Gallis har sjukt fina ben och perfekt fin hy. Efter ett tag börjar alkis bli mer aggressiv i sitt prat, säger att han vill att Gallis följer med hem, smeker Gallis på benen och erbjuder Gallis en 25 centimeter lång åktur om Gallis följer med. Gallis som är instängd av den dubbelt så stora mannen tittar förtvivlat åt andra hållet, känner hur tårarna börjar rinna. Människorna runt omkring Gallis och alkisen stirrar tysta åt andra håll. Ingen försöker hjälpa Gallis. Gallis ser hoppfullt på mannen en bit fram, men mannen låtsas att han inte hör alkisgubbens äckelprat om sitt könsorgan och diverse andra äckliga saker. Tillslut ska alkisen av och Gallis börjar gråta. Omtumlad och nedsmutsad anländer Gallis ett tag senare till jobbet och söker tröst hos stora, snälla arbetskamrater. Gallis vill aldrig mer åka vagn.

Jag är så trött på att alltid vara den jobbiga. Jag är så trött på att ha en massa knepigheter för mig. Och framför allt är jag trött på att vara medveten om alla konstigheter hos mig själv. Jag är så lik min far, men istället för att pendla mellan ilska och ännu mer ilska pendlar jag mellan att vara ledsen och glad. Alltid. Och fort går det. Även om jag för det mesta är glad är det min oförmåga att lita på folk som verkligen ställer till det. Det går bara inte. Och det märks uteslutande i nära relationer till andra. Och det är verkligen, verkligen inte meningen.

Det är som om det är en annan liten människa inne i mitt huvud som petar och puttar på mig tills jag inte längre orkar stå emot utan tillslut inser att folk gör saker av en anledning. Jag vänder och vrider på vad som sagts tills jag kommer på den för mig mest negativa infallsvinkeln som finns, och så går jag på den. Och det rör sig ofta om små fåniga saker. Om någon t.ex. säger ?Åh, du är så fin. Jag vill ha dig.? Så blir jag spontant väldigt glad. Sedan kickar hjärnan igång och kommer på att givetvis säger personen så, han vill ju ha min kropp. (t.ex.) Och då kan jag inte hindra mig själv från att bli ledsen och reagera på det som jag sekundärt kommit fram till. Så. Först känner jag, sedan tänker jag och sedan känner jag igen. Inte helt enkelt att hantera alltid. Och jag vill inget hellre än att faktiskt tro på vad folk säger. Jag vill leva i tron att människor menar vad dom säger, att dom inte ändrar sanningen utefter sitt mål, att dom inte säger olika till olika personer och att dom inte alltid har en baktanke med allt. Men jag vågar inte. Jag är fullkomligt livrädd för att bli manipulerad utan att genomskåda det, bortgjord och fånig. Jag kan inte släppa taget. Det vore allt för farligt för mig och jag har för mycket att riskera. Jag orkar helt enkelt inte.

Folk ljuger alltid.
Jag hatar er för det.

Inte lita på någon.
Inte lita på någon.
Inte lita på någon.

Äckelmänniskor.
Äckelkropp.
Äckelliv.

Jag vandrar på livets kyrkogård. Betraktar förruttnelsen. Förödelsen. Stanken.

Jag vill så gärna känna trygghet. Jag vill ha varma skyddsarmar om mig, välbekanta och trogna, som håller fast mig, värmer mig, smeker mina vingar, låter mig ta min rätta form, tycker om mig för den jag är med mörkerskuggor och allt. Men jag orkar inte. Jag orkar inte släppa någon nära igen. Jag orkar inte låta någon riva muren, orkar inte släppa in någon. Jag orkar inte bli besviken igen. Jag orkar inte låta någon se vad som finns inuti. Jag ska skona er från all min smutsighet, från all min ondhet, från mina mörkersjälar, mina personligheter och från all min smärta. Jag ska skona er från mig.

För jag ska aldrig lita på någon igen.
Jag orkar inte.

Det börjar nu igen. Runtruntrunt. Jag vill skrika men ingen jäkel hör. Folk vrider på huvudet, skruvar lite obekvämt på sig men orkar inte se. Vänder ryggen åt mig, låtsas som ingenting. Bekvämt är bra och varför smutsa ner sig mer än nödvändigt?

Under tiden ni lever era liv, under tiden ni leker på-riktiga och viktighetsvuxna ligger jag på badrumsgolvet med nedblodat hår och fläckat ansikte. Liten, förstörd, förgjord. Jag gör snöänglar i blodet på golvet när ingen ser.

Varje kväll dör jag och varje morgon återuppstår jag igen.

Jag orkar inte mer.

Jag är besvärlig.
Jag är knepig att hantera och svår att komma nära.
Jag har en massa idéer, rädslor, fobier och konstigheter för mig.
Jag vet om allt detta.

Jag vet att jag har svårt att lita på andra människor. Jag har bra självförtroende när det gäller vissa saker, jag vet att jag klarar allt jag tar mig för men samtidigt har jag otroligt dåligt självförtroende i förhållanden med andra människor. Å ena sidan behöver jag väldigt mycket bekräftelse från andra men lyckas ändå alltid hamna i relationer där jag får allt annat än just det. Å andra sidan vet jag med mig att jag kan stå på egna ben, jag har varit med om bra mycket mer än många andra och jag har överlevt. Kantstött som sjutton är jag men jag har ändå överlevt.

Jag har en massa fobier och rädslor. Jag är rädd för att åka båt, jag mår fysiskt illa om jag ser en bild på en ubåt eller en jättestor båt, jag mår dåligt av tänder så till den grad att jag fick vara hemma pga sjukdom när jag var liten och skulle tappa en tand, jag klarar inte av att främmande människor rör vid mig och jag kan inte åka buss och spårvagn utan musik. Jag har en riktig fobi för spindlar, jag är livrädd för att bli ensam, jag klarar inte av att höra grannar bråka och den som smäller i skåp eller dörrar utsätter mig för brutala flashbacks. Jag har blivit tvingad att göra så mycket saker mot min vilja som barn att jag idag får panik av att behöva göra något jag verkligen inte vill. Jag har ångest, en sådan där bitande en som slår till när det blir mörkt ute eller när jag är trött eller orolig eller när jag minns för mycket eller när någon är arg eller ledsen på mig. Förut kunde det ta timmar innan jag kunde lämna lägenheten för jag låg bara och mådde illa och kunde inte röra mig. Vilket tålamod J visade då, tänk att inte bara kunna låsa dörren och gå. Inte nog med det så har jag panikångest med. Främst när jag åker bil eller är bland mycket folk. Men den har jag lärt känna så pass att jag känner när den är på väg och kan hindra den lite. Värre var det förut. Det blev kaos i huvudet, jag kunde inte andas, magen mådde dåligt och jag kunde nästan kräkas. När det väl gått så långt finns det inget jag kan göra mer än att vänta. Och vänta. Och hoppas att folk inte överger en.

Jag är otroligt konflikträdd. Eller snarare klarar jag inte av att skjuta upp konflikter, eller att strunta i dom. Jag vill reda ut och prata och fixa, så är det över sedan. Jag är dålig på att vara arg längre stunder och får jag bara prata lite så är allt glömt sedan. Bland det absolut värsta man kan göra mot mig är att ignorera mig mitt i en konflikt, att stänga av mobilen, ignorera, lämna ensam, gå hemifrån eller dylikt. Jag klarar det inte. Jag blir ett vrak.

Får jag inte prata om saker så snurrar mitt huvud till allt. Några få ord kan vändas och vridas till allt mellan himmel och jord, och som den självdestruktiva person jag är blir det för det mesta vänt till något negativt. Jag tänker alldeles för mycket och tillslut kan jag ha glömt bort vad det var som sas från början och känner istället bara känslorna som mina egna tolkningar skapat. Och jag kan samla på ord i evigheter. Jag glömmer inte.

Jag har störd kroppsuppfattning. Inte så där att jag tror att jag ser ut som dom i amerikanska dokumentärer, men jag kan inte se på mig själv och min kropp objektivt. Det behöver jag väldigt mycket hjälp med. Jag jämför mig alltid med andra. Jag lägger sällan in någon större värdering i andras kroppar eller hur dom ser ut, det är min egen som är felet. Den är fet ful och äcklig och bara några få har makten att få mig att känna annorlunda. Ibland svälter jag kroppen. Inte så där utstuderat och välplanerat utan oftast i samband med att jag mår dåligt. Då är det skönt att känna hur hungern river i kroppen, det är skönt att känna smärtan. Det känns att man lever då. Samma sak med kyla. Jag fryser väldigt lätt och ibland låter jag mig själv frysa. Det kan den gott ha, den äckliga kroppen. Ibland får jag lite perspektiv på min kropp. Som en gång när jag var på bio och en person som var gigantisk satte sig brevid mig. Eller när jag ska prova någon annans kläder. Och ibland blir jag nästan rädd för mig själv för att jag inte kan se verkligheten. En person som jag var helt övertygad om var smalare än mig visade sig vara bra mycket större. Det gör ont att inse att man inte ser vad andra ser. Och det värsta är att det faktiskt inte spelar någon roll, egentligen.

Jag ogillar människor samtidigt som jag tycker om och tror gott om enskilda personer. Jag är ytligt sett hård och kritisk mot andra samtidigt som jag alltid ger folk en chans eller två eller tre när det behövs. Och absolut hårdast är jag alltid mot mig själv.

Kort och gott är jag ytterligheter, motsägelser och kontraster. Jag kan skratta åt något roligt ena stunden och gråta när jag ser något sorgligt i nästa. Jag kan slås omkull av ett minne, falla hårt till marken. Ett helt annat humör, en helt annan jag. Jag törstar efter närhet och trygghet men vågar inte släppa in någon.

Jag vet med mig att jag är allt detta. Jag känner mig själv och vet oftast hur jag reagerar på olika saker, det är mer än man kan säga om många andra. Gör du det?

Jag är jag, och jag bygger murar, väggar, vallgravar och minfält runt omkring mig, samtidigt som min högsta önskan är att finna någon som kan riva muren, klättra över väggen, ta sig över vallgraven och röja minfältet. Och faktiskt stanna kvar efteråt.

Jag sitter med livets prästkrage i min hand. Jag betraktar den. Så skör och bräcklig den är, precis som livet självt. Långsamt plockar jag bort bladen, placerar dom varsamt på bordet framför mig.

Älskar.
Älskar inte.

Älskar.
Älskar inte.

Jag vänder och vrider på tankarna. Försöker komma fram till något. Jag vill fatta ett beslut men jag vet inte om vad. Jag funderar, fantiserar, drömmer. Vad är verklighet och vad är det inte? Vad är bra och vad är dåligt? Vilken väg är rätt väg att vandra?

Älskar.
Älskar inte.

Stanna kvar.
Fly.

Hoppas.
Ge upp.

Ensamheten omger mig, sveper in mig, hypnotiserar mig. Jag undrar om ni ser mig? Finns jag? Lever jag? Ibland blir jag tveksam. Jag är omgiven av människor men ändå ensam in i själen. Det är skillnad på att vilja finnas där för någon och att faktiskt göra det. För vart var ni när jag stod ensam, kall och blöt på en hållplats, runtvandrandes och skakandes av ångest och omgiven av lördagsglada människor. Oförmögen att gå ombord på spårvagnen. Tårar. Ångestskrik. Trygghetslängtan. Ensamhet. Mörkerlivet som tog över. Skugglandet som vann. Vart var ni då?

Hopplös.
Meningslös.
Trasseltös.

Vet inte.
Kan inte.

Älskar.
Älskar inte.

Andas
Andas inte.

Blod.
Barn.

Blodbarn.

Is.
Tårar.

Istårar.

Blodbarn med istårar. Finns inte. Orkar inte. Vill inte mer. Fast i längesedandet, oförmögen att gå in i framtidsheten. Ögonsorgen som ni ser är äkta. Det är ingen lögn. Och varje kväll när mörkret faller förändras jag. Som en varulv i fullmånens sken förändras jag. Smärtan blir så intensiv att mina vingar sätts i brand och jag kan inte längre kontrollera mina tankar. Jag söker era blickar men ingen vill se. Jag vill visa hur jag känner men ingen förstår.

Desperat.
Gråter.

Vill.
Vill inte.

Orkar inte.
Inte mer nu.
Inte mer.

Om jag blundar kan jag höra ljuden. Jag kan känna hur rädslan kryper i kroppen på mig. Eller skräcken. Jag minns orden. Alla hemskord, alla svordomar, alla elaksaker. Jag minns kylan i rummen, den mentala istiden som spred sig, tog fäste i våra kroppar, i det äckliga köttet och det drypande blodet. Alla gick runt, runt, runt i vardagen. Hoppades på att överleva men orkade inte bry sig. Jag dog en gång. I era armar dog jag och ville aldrig mer vakna. Sedan dog jag en gång till. Och en gång till. Bit för bit av mig själv togs ifrån mig. Långsamt. Jag förändrades. Blev någon annan. Någon annans. Jag brydde mig inte längre. Att vakna spelade inte längre någon roll. Alls. Och jag hoppades inget om framtiden. Jag hoppades inte alls.

Jag önskar där fanns någon som lyssnade. Jag önskar att någon förstod, att någon utan ord visste. Jag önskar att någon kände vad jag känner. Att någon såg vad jag har sett. Att någon lyfte min börda från mina axlar, att någon bar ena handtaget på väskan, att någon gav mig livet åter. Se in i mina ögon och se vad jag har sett. Sätt din hand emot min och upplev vad jag har upplevt. Omslut mig och känn vad jag känner.

Livskylan äter upp mig inifrån.
Jag orkar inte mer.



Jag ser rakt igenom er. Ni är ingenting. Och ni förstår inte.

Tiden går framåt. Sakta men säkert. Alldeles för fort ibland. Men den rör sig. Och den läker alla sår, påstår dom som vet. Jag är inte riktigt lika säker. Men visst bleknar saker en aning, även om ärren alltid finns där som en påminnelse, och om man kommer åt dom så gör det ont. Men faktiskt inte riktigt lika ont som förut.

Jag tror att jag aldrig skrivit något sammanhängande om min uppväxt. Det har kännts väldigt skrämmande, som ett stort äckligt monster som skulle svälja mig hel. Men det gör det faktiskt inte längre. Det finns fortfarande detaljer som gör alldeles för ont. Det finns fortfarande en väldig massa minnesluckor. Och det finns fortfarande saker som jag aldrig vågat säga högt, eller ens skriva. Men helheten känns inte längre farlig. Den är det som skapat mig, gjort mig till den jag är. Vart jag än går är det som att alla dessa år skramlar efter mig, som sådana burkar man knyter fast i bilen som hämtar det nygifta paret. Bara det att dessa burkar bara syns för mig. Skramlet som skrämmer mig skrämmer bara mig, för ingen annan kan se det. Det känns faktiskt tryggt på något vis.

Min historia är egentligen ointressant för dom flesta. Det är ointressant för dom som inte faktiskt vill veta varför jag reagerar som jag gör, varför jag är som jag är. För egentligen är det lätt att se mönstret. Se bara på mina orimligt höga krav på mig själv. Jag får inte göra fel. Jag gör helt enkelt inte fel. Så är det bara. Men alla gör fel ibland, det förstår jag ju. Och andra får göra det. Bara inte jag. Och min strävan efter att behaga, att vara någon att vara stolt över. Antagligen en aning orimlig den med. Men jag vill så fruktansvärt gärna att någon ska vara stolt. Att någon ska visa upp mig och inte skämmas. Att någon ska se mig.

Alla sådana små detaljer bottnar givetvis i något. I små, fåniga vardagssaker i min uppväxt. I förhållanden till andra människor. I gamla upplevelser, i gamla minnen. Och jag ska försöka berätta lite hur det var. Dom som följt min dagbok ett tag har redan läst de detaljer jag minns, så detta får stå för mer av en helhet. Det andra kan ni läsa i de gamla Therapy-inläggen.

Hur som helst. Jag föddes onekligen 1981, då var mamma 25 år. Hon och pappa bodde på ön där jag är uppvuxen och allt var bra. 1983 fick jag en bror, och han och jag var bästa vänner när vi var små. Oskiljaktiga. Vi hade några bra första år. Pappa kunde pga sitt yrke inte jobba på vintrarna (det var ju på den tiden det faktiskt var riktiga vintrar med tjäle och allt) så vi var hemma hela familjen. Jag har inga minnen alls från dessa år. Egentligen har jag inga minnen före 8-9 års ålder, förutom sådant som är fotograferat. Någon gång under dessa första år klagade pappa på att han ?mådde lite dåligt?, men det kom aldrig upp igen vad jag vet.

Det finns bilder på mig i vinteroverall och vit fluffig mössa i en pulka som pappa drar. Och på mig och min bror i en skrinda efter traktorgräsklipparen. Eller när vi hade picknick ute på tomten brevid den gula gungan. Eller när jag och min bror står i skopan på pappas stora grävmaskin. Men jag minns ingenting av det. Och någonstans någon gång gick det snett.

Mina första riktiga minnen är från sommaren innan jag fyllde 9. Då var allt redan konstigt. Min mamma opererades för diskbråck och jag spenderade sommarlovet med att hjälpa henne. Jag bredde skorpor och gjorde thé och hjälpte henne från sovrummet till toaletten och tillbaka igen. Jag sov nedanför hennes säng för att vakta, orolig som den 8-åring jag var. Vart pappa var minns jag inte. Han fanns inte. Jag antar att han jobbade och sprang runt med andra kvinnor kanske. Jag var för liten för att förstå.

Efter detta har jag inte längre någon ordning på minnena. Jag minns vissa enskilda händelser men jag kan lika gärna ha varit 10, 14 eller 17 år gammal. Oftast är det bara inblandade personer som kan få mig att hålla ordning på ungefär när saker hänt.

Pappa drack iallafall enorma mängder öl. Vanliga hederliga 3,5:or. Kanske en sisådär 3-4 stycken 6-pack om dagen, om inte mer. Vad vet jag. Hela ?lillstugan? som vi kallade den lilla stugan på tomten där han hade sitt kontor var full med ölburkar. Han låste in sig där med hjälp av ett snöre. Vi fick inte komma in. Sedan satt han där och svor, kom in till oss i huset, svor, smällde lite i skåp och dörrar för att sedan återvända dit ut och låsa in sig. Otaliga nätter lyssnade vi barn på hur han gick lös på mamma med skrik och hårda ord, osammanhängande och konstig. Ibland sprang jag ned för den mörka trappen när jag hörde att det var på väg att spåra ur, gick emellan när han knuffade henne och slog efter henne med handdukar och sådant. Jag sprang hemifrån om nätterna, barfota och i nattlinne. Bara ett litet barn. Jag minns knappt mina syskon, vad dom gjorde då. Samma som jag skulle jag tro. Man gömde sig under sängen och täcket. Man lade sig tidigt om kvällarna för att det snabbt skulle bli en ny dag så man fick gå till skolan och slippa allt. Man levde i ett vakum.

Vi flydde undan pappa ganska många gånger. Till mormor. Snälla gamla mormor som dog i cancer. Men pappa kom alltid och hämtade oss. Så var vi tillbaka igen. Och det var gap och skrik och hot. Den ständiga rädslan för att han skulle ha ihjäl henne eller ta livet av sig fanns alltid där. Vi hade trots allt vapen hemma. Och det kändes som att det bara var en tidsfråga. Därför vågade jag aldrig ta hem kompisar att leka med. För tänk om kompisen skulle se eller höra något. Det fick bara inte hända.

Så vi levde så. I många år. Jag planerade att ta livet av mig för att pappa skulle bli snäll då. Jag var tolv år gammal. Men jag blev äldre, började vara hemifrån mer och mer, och försökte stå på egna ben. Bodde i stallet. Och ibland fanns det ljuspunkter. När vi åkte till Sälen t.ex. Pappa skötte sig alltid när man var borta. Förmodligen mådde han bra då. Men så fort man kom hem igen blev han sitt vanliga, opålitliga jag. Ena stunden vänlig och rolig, nästa ett slags dödligt vapen, ett tortyrredskap. För det var ren och skär tortyr. Att aldrig veta vad som väntade. Att bli kallad horunge och sugga. Att höra dödshot efter dödshot både till mina syskon och mig, men främst till mamma. Orden kan fortfarande ringa i mina öron. Minnet av hans blick gör mig fortfarande illamående.

Någon gång fick mamma plötsligt ork att slå sig fri. Jag hade börjat 1a året på gymnasiet då det äntligen hände, och vi trodde att vi äntligen skulle få lugn och ro bara dom skiljde sig. Men tji fick vi. En vårdnadstvist om min yngsta bror som nu, 10 år senare, ännu fortfarande inte är helt över tog fart. Jag bodde hos pappa eftersom jag då hade mest kontroll över vad som hände. Och det var lugnast så. Där satt vi i soffan och svarade lydigt på socialtjänstens frågor. Spelade lyckliga barn med den snälla pappan. Med snaran om halsen, vetskapen om att säger vi inte rätt saker så blir det ett helvete. Några dödshot eller det faktum att pappa faktiskt slängt ut mig gång på gång nämndes givetvis inte. Inte heller de år av psykisk terror som förekommit eller hans överkonsumtion av alkohol. Ingen visste något.

År 2000 tog jag studenten. Ingen av mina föräldrar var direkt närvarande. Mamma kom till utspringet på skolgården men kunde ju inte följa med till pappa. Pappa skulle ha kört lastbilen men ställde givetvis in det. Istället var han kvar hemma där mottagningen var. Och jag antar att han fanns där någonstans i något hörn. Men jag minns honom inte.

Jag fortsatte jobba efter studenten. Hade vänner även om jag alltid kände mig utanför på något vis. Blev som dom flesta redan vet tvingad till sex av en kamrat. Våldtäkt antar jag att man skulle kalla det egentligen, men jag såg inte det då. Han pressade mig och hotade att ta sitt liv, ringde mig mitt i nätterna och betedde sig allmänt stört. Och tog för sig av mig som om jag vore en sak. En allmän egendom. Skräp. Jag har skrivit om känslan förut och det gör fortfarande ont bara jag tänker på det.

2002 flyttade jag hit till Göteborg. Bort från pappa och bort från våldtäktsmannen och bort från det onda. Men även bort från mina älskade syskon och min mamma och mina vänner. Och inte ens då tog det slut. Inte ens då fick jag avstånd. Telefonsamtal varierades med allt från vänlighetsröst till rena hot. Ibland kom brev på posten med bilder från hemma, ibland kom det hotbrev. Som vanligt kunde man aldrig veta vad som skulle höras på andra sidan luren när nummerpresentatören visade pappas nummer. Någon nyårsaftonsnatt drömde jag mardrömmar. Fruktansvärda mardrömmar om hur pappa tog bilen till affären för att sedan åka hem till mamma, helt kallt misshandla henne och sedan åka hem. Min äldsta bror hoppade på honom men han skakade bara av sig honom. Jag vaknar kallsvettig och rädd. På kvällen ringer sedan pappa. Jag hör på rösten att något är fel. Han har argrösten. Jag åkte och slog kärringjäveln, fräser han. Fy fan, jag åkte och slog ´na. Och en vacker jävla dag ska någon hitta din jävla morsa i sopsäckar i skogen. Han fräste ur sig orden och jag skrek. Inte så mycket för vad han sa utan för att jag drömt exakt det. Jag hade kunnat förhindra det. Jag hade kunnat göra något. Jag var 50 mil bort men hade ändå kunnat göra något.

Det visade sig att han, precis som jag drömt, hade tagit med sig min ena bror och åkt till affären. På väg hem hade han åkt och bankat på hos mamma. Inför alla mina tre bröder hade han så misshandlat henne. Min äldsta bror hade hoppat på honom. Så åkte han hem.

Åren efter det har mest bestått av förhör av olika sorter. Jag vittnade emot honom hos familjerätten för ett år sedan, och nu har dom äntligen fattat sitt beslut som ska lämnas över till tingsrätten. Mamma tog min yngsta bror och flyttade hit till Göteborg för två år sedan, och eftersom dom har delad vårdnad var det inte populärt. Nu har dock familjerätten rekommenderat att mamma ska få ensam vårdnad. Och jag hoppas att vi slipper mer tjaffs sedan. Det återstår att se vad Tingsrätten dömer.

Jag har inte träffat pappa eller hört hans röst på flera år. Då och då dyker det upp ett mail eller brev om vilken dålig människa jag är men så mycket mer är det inte. Det gör väldigt ont att få höra det, och det rör upp alla gamla inknölade minnen. Men jag tror att jag kanske överlever. Även om jag fortfarande kan vara seriöst rädd, jag vet ju att han är opålitlig och kan få för sig att dyka upp utanför min dörr en dag, så försöker jag släppa den tanken. Ständig rädsla tär. Mer än man kan tro. Så jag försöker komma över allt som varit och jag försöker släppa mitt dåliga samvete för allt jag skulle ha kunnat göra. Det går inte fort. Det är två steg framåt och ett steg bakåt som gäller. Ingen som inte själv varit utsatt kan nog förstå hur ont det gör att bli bortstött av en förälder. Det som gör allra mest ont är dock hur mamma har förlorat hela sitt liv för att kämpa för oss barn. Och hur jag inte kunde skona mina syskon. Min ena bror växte upp mitt i ingentingen, i princip utan föräldrar. Han fick aldrig dom där första bra åren. Och min yngsta bror är uppvuxen med ett konstant slitande och dragande om sig själv. Och det smärtar mig så att jag inte kunde skona dom. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna komma över det. Det känns faktiskt inte så.

Jag hatar honom för vad han har gjort mot oss, men det går inte en dag utan att jag saknar honom. Jag saknar den pappa jag aldrig riktigt haft.

"Förbannade jävla subba. Jävla horunge. Fy fan säger jag."
Ljuset från sovrumsdörren som öppnades sticker mig i ögonen. Jag är liten. Jag gråter och mamma gråter och han svär. Pang! Dörren smäller igen. Rädd. Otrygg. Ledsen.


"Kom nu, släng ner era kläder. Vi måste åka!" Mamma nästan viskar. "Efter skolan åker ni till mormor. Vi ska bo där nu.?"
Ont i magen hela dagen. Mammor ska inte slänga ner ens saker i sopsäckar för att fly. Det är fel. Vi gör alltid som vi blir tillsagda. Vi åker till mormor, ligger och gråter på våra sängar medan bråket pågår och några timmar eller dagen efter blir vi hemhämtade igen. Hem till mörkerhuset.


"Helena, Helena. Helena med dom tjocka bena." Han flinar mot mig, det är på skoj men jag kan se hånet i hans ögon. Jag blir ledsen. Jag ler.


"Nu får det ta mig fan vara nog. Fy fan säger jag." Det smäller i skåpdörrar. Fönstrena skakar av dörrar som smälls igen och öppnas om vart annat. Jag hör honom genom väggarna och golvet. Jag hör mamma gråta. Jag hör mina syskon gråta. Jag ligger under sängen. Där är det tryggt och svalt och mörkt. Jag drömmer mig bort till en annan plats men hur mycket jag än försöker kan jag inte stänga ute världen. Jag gråter. Jag vill inte leva mer.


"Jeannie´s coming, Jeannie´s coming back tomorrow
Jeannie´s gonna, Jeannie´s gonna, end my sorrow" Sjunger The Boppers.

Jag ser dom på trappen. Jag ser hennes äckliga djurpäls. Jag ser vad dom gör. Jag tittar på mamma vid spisen. Jag säger inget. Jag fortsätter leka istället.

"Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream
Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream"

Han är så full så han inte kan stå. Han somnar på en köksstol mitt på golvet. Jag är rädd. Jag kryper ner under mitt svala Zorrotäcke och försöker glömma.


"Fy fan! Dra åt helvete jävla horunge! Och kom aldrig mer tillbaka!" Han ropar åt mig men jag är redan utanför dörren. Jag gråter, han svär. Barfota springer jag längs grusvägen bort från huset. Jag känner hur stenarna skär in i fötterna men jag springer ändå. Vart ska jag ta vägen? Jag lägger mig inne i busskuren. Sista bussen gick för många timmar sedan och det kommer inte en enda bil. Trots att det är sommar fryser jag. Jag ligger där till gryningen, då smyger jag försiktig hem. Skamsen. Smutsig. Liten.


"En vacker jävla dag ska någon hitta din äckliga jävla morsa i sopsäckar ute i skogen, det kan jag lova dig." - Nyårsdagen jag aldrig kommer glömma.

Jag visste vad som skulle hända. Jag drömde det natten innan, vaknade på morgonen och mindes varje detalj. Mardrömmen. Jag såg allt i fågelperspektiv. Vägen. Bilen. Norra affären. Jag såg honom och min bror. Jag såg köket. Hur han slog. Hur min andra bror gick emellan. Jag vaknade. Ångesten bet sig fast. Den kvällen förvandlades mardrömmen till verklighet. Jag skrek och grät och morgonen efter kunde jag inte röra mig.Jag borde ha förstått att det var mer än en dröm. Jag borde ha sagt något, jag borde ha varnat, jag borde ha förstått. Någon förvarnade mig och gav mig chansen att förhindra det, men jag förstod inte. Jag kunde ha gjort något. Jag kunde ha gjort det ogjort. Mitt fel. För alltid.

Jag borde ha förstått.

Varning. Detta inlägg är både långt och väldigt personligt. Känsliga varelser bör inte läsa. Detta är mitt liv.


Jag ska skriva ett brev. Jag ska väva ord av tårar, meningar av minnen och skriva under med mitt blod.

Till polisen.
Till advokaterna.
Till socialtjänsten.
Och till alla andra inblandade.

Alla ska dom få läsa min berättelse. En historia som ingen någonsin har fått höra, ord som aldrig tidigare blivit sagda, käsnlor som ingen någonsin sett ska åter bli synliga.

Frågan är vart jag ska börja? Vad ska jag egentligen skriva? Kanske borde jag skriva rent allmänt, om hur du alltid pendlade i humöret, hur man aldrig kunde veta vad som väntade. Om hur man lärde sig att läsa av i luften om du var på bra eller dåligt humör. Om det var dags att akta sig eller om man kunde bete sig hyffsat normalt. Om hur jag som barn alltid skyndade mig hem före min bror, livrädd för vad som kunde vänta där hemma. Hemska scenarier i huvudet om hur du haft ihjäl mamma eller hur kanske tagit livet av sig själv. Om hur man tillslut blev så avtrubbad att man tillslut inte längre orkade.

Kanske ska jag skriva om den där julaftonen. Om hur du svor och smällde i saker. Om hur mammas ansikte var svartfärgat av mascara och hur hennes ögon lyste av maktlöshet. Om hur minsta brodern fick öppna sina julklappar själv, julklappar som var menade till dig och som han själv med kärlek omsorg tidigare valt ut.

Kanske ska jag berätta om den där gången i sommarstugan. Den där gången när du våldförde dig på henne. Det enda jag kan minnas är ordet ?nej?. Och så mörkret.

Eller kanske borde jag skriva om att jag såg dig den där gången med min bästis mamma. Du var så full att jag var rädd för dig. Jag kommer ihåg pälsen hon bar. Jag kommer ihåg musiken på radion. Senare somnade du på en stol i köket.

Kanske ska jag skriva om våra födelsedagar. Kanske ska jag skriva om hur du vägrade äta middag med oss. Som om vi vore äckliga, mindre värda, föraktade. Att du istället satt på kontoret och svor, med iskall blick kom du då och då in och svor och smällde i dörrar.

Jag kan berätta om den enda enstaka gången jag sökte tröst hos mamma. Jag låg brevid henne i sängen. Jag var bara barnet. Du kom in. Hon bad dig lugna ner dig, tänka på att jag var där. Du bara svor, kallade henne hora och sugga och mig detsamma.

Eller den gången du slängde ut mig för att min mobil blev stulen.

Eller vad sägs om den gången min bästis sov över och sedan anklagade dig för att ha taffsat på henne. När jag vaknade var hon borta och du hade av alkoholen somnat på golvet mellan våra sängar. redan då kände jag att något var fel, när solen gick upp och avslutade sommarnatten och daggen låg tät på gräset utanför.

Kanske borde jag berätta om hur jag otaliga gånger suttit ovanför trappen och mitt i natten lyssnat på era skrik och mina syskons gråt. Hur jag gömde mig under täcket eller under sängen och önskade mig bort, fantiserade om vackra världar.

Jag kan dra upp dom där gångerna när mamma i ren panik slängde ner alla våra kläder i sopsäckar, packade in oss i bilen och flydde till mormor. Enbart för att senare bli hemhämtade av dig igen.

Jag minns den gången du var ute och festade. Dessutom med mina kompisar. Mitt i natten kom du hem med en massa folk, indundrandes med hög volym. Min lillebror låg brevid mig i min säng. Han hade gråtit hela natten, av ångest. Av panik. Jag gick upp och bad er vara lite tystare. Och fick sedan fick jag inte komma hem igen på en vecka.

Kanske borde jag berätta om när jag var tretton. Hur jag alltid blev erbjuden skjuts hem av en kompis när vi varit hos en annan vän. Jag behövde tiden det tog att gå. Jag hoppades att en lastbil skulle komma och göra slut på livet. ag var tretton år och planerade min egen död. Min plan var att om jag var död så skulle du bli snäll mot mamma och mina bröder. Inte den briljantaste planen men på den tiden kändes den vettig.

Sedan kan jag ju alltid berätta om hur du hotat att ta hennes liv. Hur hennes delar ska hittas i skogen. Jag kan berätta om hur du förföljt morfar, enbart för att stressa honom. Jag kan berätta om hur du slog henne, inför alla dina barn slog du henne. Jag var inte där men jag kan fortfarande se det, om och om och om igen.

Om allt detta ska jag berätta, allt detta och så mycket mer. Dom band som binder mig, de kedjor som håller fast mig, ska jag äntligen förgöra. Först då kanske vi kan få ro, mina syskon, min älskade mamma och jag. Först då kanske ångesten vill släppa taget. Först då kanske livet kan börja.

Jag ska berätta allt jag minns, sedan ska mina vingar åter bära mig och ta mig till den plats där jag egentligen hör hemma.

Jag hatar den här förbannade cirkeln. (Livet tror jag den har kommit att kallas.) Jag är så trött på förtäckta hot. Jag är så trött på att få höra att jag ska få ångra mig. Trött på att folk skriker. Trött på att alltid vara trött. En enda lång cirkel, runtruntruntrunt. Jag har fastnat i ett jäkla hamsterhjul, som ett panikslaget djur på zoo stirrar jag folk i ögonen och ber tyst om hjälp. Ingen som ser. Ingen som förstår. Ingen som orkar med. Bara ytterligare en dåre här i världen.

I ett helt år var jag livrädd för alla mörkgröna BMW kombibilar och ville helst gömma mig så fort jag hörde en motorcykel med raka rör. Vet ni hur många mörkgröna BMW?s man hinner se på ett år? Vet ni hur många motorcyklar med raka rör man hör under en hel mc-säsong? Många, många fler än man tror. Gissa hur kul det är att bli illamående och kallsvettig så fort något av de nämnda dyker upp. Ungefär lika kul som att långsamt bli en festmåltid åt en svärm ljusblå jättemyror med röda ögon och huggtänder stora som hus. Eller nåt.

Jag tänker hela tiden att nu jävlar ska jag skriva. Jag ska skriva ner precis allt han har gjort mot oss. Jag ska minnas varenda liten detalj, varenda litet ord, varenda liten rörelse. Han ska åka dit så det visslar om det och jag ska bara hånle och stirra med grå ögon, precis som han alltid har gjort. Men inte sjutton fungerar det så i verkligheten. Jag vill inte skada någon. Men framför allt så saknar jag ord. Jag saknar minnen. Jag kan inte komma ihåg allt. Och jag kan inte berätta.

Ge mig ord, någon! Ge mig styrka att sätta punkt! Packa kudde och tandborste och följ med mig på en skumpig helvetesresa genom mitt liv. Hjälp mig.

Så. Nu ska jag också bli en sådan där bloggare. Det är nog bra. Så kan dom som vill ta del av det och alla andra slipper. Med tanke på att jag tänker väldigt mycket så tenderar jag att skriva ganska mycket också. Mest funderar jag över nonsens och onödiga saker som huruvida det heter dataspel eller datorspel. Man säger ju dataspel. Men data är ju information och en dator är ju själva apparaten. Väl? Sådana viktiga funderingar sitter jag och grubblar på ibland, och nu kan jag skriva ner sådant trams utan att någon kan gnälla.

Jag tänkte börja med att lägga in en rad äldre texter som jag postat som dagboksinlägg på helgon.net och som vänner påstår att jag borde dela med mig av till allmänheten.

Tack till B som faktiskt fick mig att få tummen ur och skapa en sådan här. Läs gärna hans blogg med, den är både rolig och tänkvärd, faktiskt. http://buster.blogg.se/