Jag är så trött. Rakt igenom kroppen. Trött på att känna. Trött på att inte kunna lyssna på musik eller se en film eller träffa människor utan att känna. Min kropp skriker ut alla känslorna, rakt ut från magen skriker den, men ingen kan höra. För ni känner inte.

Jag önskar så att jag var annorlunda. Och jag hatar den känslan. Jag vill vara nöjd precis som jag är. Jag vill stå rakryggad inför andra utan att tänka och känna något. Men det gör jag inte. Istället blundar jag och önskar att jag vore någon annan. Något annat. Jag vill vara lång och smal. Jag vill vara tuff och rolig och underhållande för andra att umgås med. Jag vill vara bra på att prata, kunna lära känna nya människor till höger och vänster och sedan kunna tro att dom faktiskt uppskattar min närvaro. Jag vill vara blond eller brunett eller rödhårig. Jag vill vara spännande och vacker och eldig. Jag vill vara allt annat utom mitt egna tråkiga jag.

Jag sitter i badkaret med kallvattnet på. Låter det kyla mig, rena mig, skölja bort all min smutsighet. Ser skammen rinna ner i avloppet. Jag gråter och gråter och snart finns inga tårar mer. Det finns ingen ork mer. Och jag är ännu tröttare än tidigare.

Jag önskar att här fanns någon.
För mig.
Bara mig.
Alltid.