Jag hade några bra timmar idag. Orkade mot förmodan ta mig till stallet med Cerberus och red ut. Migrant är världens duktigaste häst och bryr sig inte alls om att Cerberus springer runt som ett skållat troll runt runt runt, och Cerberus var jätteduktig och travade snällt i lina brevid Migrant. Solen var på väg ner och jag kunde andas en stund.

Men det vänder så lätt nu för tiden. Minsta lilla sak knuffar ur mig ur min omloppsbana och skickar iväg mig med en smäll rakt in i väggen. En bild. En tanke. En känsla. En något.

Jag kan inte mäta mig med andra. Alla vackra, snygga människor med humor och som bjuder på sig själva. Jag är inte sådan. Jag kommer aldrig vara. Och jag är så trött på att känna att jag borde det. Jag är trött på att folk får mig att känna mig sämre än alla andra i vederbörandes bekantskapskrets. Jag är trött på att jag själv tillåter mig att jämföras med andra. Och så längtar jag bort...

Natten till igår fick jag en panikattack igen. Jag tror faktiskt att det var den värsta sedan förra julen nu när jag tänker efter. Jag var trött och på ohumör hela dagen. Fixade håret, som jag hatar. Satt och stirrade på mig själv i spegeln på salongen och kände hur äckelkänslorna steg. Jag hatar det verkligen. Alla säger att det är onödigt. Att det ändå inte går att göra något åt. Att vad spelar håret för roll egentligen. Men jag trivs ju inte! Testa gå ut på stan nakna då så kanske ni förstår. För vad spelar kläder för roll egentligen? Jag är inte bekväm helt enkelt. Jag trivs inte för fem öre och då trivs jag ännu mindre ihop med andra.

När jag kom hem på kvällen gjorde jag färdigt en uppgift som skulle lämnas in. Jag var trött. Och så skulle jag upp klockan 6 och det var mindre än 6 timmar kvar till dess. Stängde av datorn. Släckte lampan. Pussade Cerberus godnatt. Och lade mig för att sova.

Fem sekunder senare grät jag. Smärtan inuti tog överhand. Smög upp och tog atarax men den vägrade hjälpa. Det blev värre och värre. Jag kunde inte andas. Jag grinade och snorade och tänkte att nu kommer nog grannarna ner snart och undrar vad som händer. Jag höll händerna krampaktigt mot bröstet och vågade inte röra mig. Undrade när Anders skulle komma hem men vågade inte smsa och fråga. Flyttar jag mig ens en centimeter så har jag ihjäl mig själv. Inte som ett självmord utan som ett mord på mig själv. Som vanligt när jag mår dåligt tänkte jag i bilder. Jag såg framför mig hur jag skar halsen av mig själv. Hur jag hackade bort det äckliga fläsket på min kropp. Hur jag bara ville få den att försvinna. Att dö. Att lämna mig ifred. Så jag vågade inte röra mobilen. Jag vågade inte flytta händerna. Jag vågade inte släppa efter i greppet om mig själv. För jag litade inte på mig själv längre.

Någon gång släppte det. Anders kom hem efter nån timme och satt länge och försökte hålla fast mig. Jag antar att jag gungade eller skakade. Jag minns att jag frös. Trots att håret klibbade mot pannan av svett så frös jag, och min kropp var spänd som en fiolsträng. Plötsligt var Anders borta och jag började kunna tänka igen. Musklerna hoppade och spände sig trots att jag försökte slappna av och kudden var halkig av snoräckel och dreggel och tårar. Klockan var alldeles alldeles för mycket. Jag funderade om jag borde åka in till akuten men tanken var för omständig.

Jag somnade aldrig den natten. Istället låg jag som i dvala med tårarna rinnandes utmed kinderna. Jag orkade inte ens tänka längre, jag var bara så rakt igenom jätteledsen att jag inte kunde sluta gråta. Klockan 6 var det dags att gå upp. Jag vimsade runt som i ett töcken, plockade ihop skolsaker och försökte sminka mig. Insåg att det är omöjligt och högst onödigt att sminka sig när man fortfarande går runt och gråter, så jag tog mer medicin och inväntade dess verkan. Efter mycket om och men tog jag mig till skolan. Tog mer medicin efter ett tag för att stå ut att vara bland så mycket folk. Var duktig och skaffade lite kurslitteratur och gick på ytterligare en föreläsning. Sedan fick jag åka hem och stupa.

Imorgon ska jag till pratis. Jag önskar att jag inte var så sansad och duktig så att jag kunde förmedla alla dom där onda, mörka hatkänslorna jag känner.

För så är det. Jag hatar mig själv.

Och jag kan aldrig mäta mig med andra.
Aldrig.

Jag undrar hur många som egentligen förstår innebörden av att må dåligt. Jag undrar hur många som förstår att jag gråter mig till sömns varje natt. Att jag är så trött på allt att jag är rakt igenom jätteledsen, och det enda jag kan göra är att just gråta. Ibland vet jag inte ens varför. Jag är bara ledsen. Jag har bara ont. Livet blev inte som jag ville och jag har inte ork nog att göra något åt det.

Och jag vill bara skrika. Jag vill sparka och slå och slänga mobiltelefonhelvetet i väggen. Jag vill förstöra något, jag vill visa hur ont jag faktiskt har. Men jag kan inte. Istället vänder jag all min ilska, all min frustration, in emot mig själv.

För jag hatar mig. Jag hatar den vansinnesäckliga kroppen. Jag hatar det fula jävla flinet. Jag hatar mina armar och mina ben. Jag hatar hur mina fingrar ser ut, hur mina läppar är formade hur mina dumma blå ögon stirrar tillbaka. Jag hatar det fula jävla håret som inte går att göra något med. Jag kommer antagligen aldrig förlåta Anders för att han hade av det, för jag kommer aldrig trivas i det här. Det är inte så att det är personligt mot honom utan själva fenomenet att det blev förstört. Jag är inte bekväm i det och det kommer ta hundra år innan det är långt igen. Och jag hatar det verkligen. Hatar hatar hatar.

Jag tål inte att se mig själv längre. Jag blir på dåligt humör bara av att se reflektionen av mig själv och ännu värre av en ordentlig spegelbild. Jag har slutat vilja bli fotograferad, för vad är vitsen när man inte trivs. När man ogillar vad man ser så pass mycket att man skakar av frustration.

Jag har förvandlats till något jag inte vill vara. Både inuti och utanpå.

Och jag hatar det verkligen.
Jag önskar att jag försvann.

En sak ska du ha väldigt klart för dig...

Den raden fick det att isa inuti mig. Och det läskiga är att jag inte ens visste om det. Att jag inte kom ihåg. Personen som skrev det skulle egentligen bara säga att jag är bra. Att jag är bra som jag är. Men för mig var det ett hot. För mig finns bara en fortsättning på den frasen.

En sak ska du ha väldigt klart för dig, din förbannade lilla horunge. Passa dig jävligt noga! En vacker jävla dag då jävlar skaru få se. Fy fan säger jag. Förbannade jävla skit.

En sak ska du ha väldigt klart för dig. Kom inte och tro att du är något. Din förbannade lilla sugga. Fy fan säger jag.

Orden spottas fram mellan tänderna samtidigt som iskalla ögon tränger rakt igenom mitt inre. Jag var så van att höra det men det gjorde nästan lika ont varje gång. Och varje gång det smälldes i luckor och dörrar och kastades saker så ryckte jag  till. Det gör jag än idag av plötsliga ljud och rörelser. Spänd. Så spänd. Och ont. Så väldigt ont.

En sak ska du ha väldigt klart för dig...

Jag glömmer aldrig.

Jag sitter här ensam en fredagkväll. Igen. Jag börjar bli ganska van vid det. Men just nu är jag lite småsjuk och eländig så idag skulle jag inte kunna göra så mycket mer även om jag ville. Istället slösurfar jag, msnar lite, kikar runt lite. Snubblade över ett band jag lyssnade på för hundra år sedan. Klickade vidare på you tube. Den ena låten efter den andra. Och plötsligt var jag tio år tillbaka i tiden. Men inte hemma i mörkerhemmet som annars när jag minns tillbaka. Utan ute med kamrater och pojkvän och sådana saker. Och jag blev nostalgisk. Jag saknar den tiden lite ibland. Vissa saker var så mycket starkare då. Jag var inte lika vilse som nu. Jag kunde slappna av mer. Ta saker som dom dök upp. Även om jag alltid haft en strävan framåt hade den värsta rastlösheten ännu inte väckts till liv och ja, jag var mer rofylld helt enkelt.




Det var en ganska bra tid ändå. Trots allt annat elände.

Sån där terapidag idag igen. Så fort jag klev utanför psykiatrins dörrar försvann allt. Det blir så vissa gånger. Hur jag än antränger mig minns jag inte vad som just sagts. Jag minns inte vad vi just precis för två minuter sedan har pratat om. Jag minns att vi kom fram till saker, att vi som vanligt faktiskt kom lite, lite framåt. Men jag har ingen aning vad det var vi sade. Istället attackeras jag av massa trasseltankar. En massa ord och tankar och minnen kastar sig över mig och jag kan inte sortera det. Det är för mycket, för svårt att ta in. Litesomommanskriverutanattanvändamellanslagstangentenochsedanfortsätterattgöradet
hurlängesomhelstochdessutomförsökerläsadetochförståochöverösesmedänflersådanarader
ochtexterpåenochsammagång. Det finns helt enkelt ingen hejd på det. Ingen början, inget slut. Det bara är. En salig röra. Ett trassel utan ändar att börja nysta i.

Förra gången gjorde vi en del konstateranden. Jag tycker mer och mer om min pratis för att hon hjälper mig att komma på sådant jag aldrig tänkt på själv. Hon reflekterar och knyter an till vad som sagts tidigare men säger alltid att det bara är hennes egna tankar och kanske inte alls stämmer överens med min egen uppfattning. Men det gör det ganska ofta. Vi konstaterade exempelvis att det faktum att jag mått otroligt dåligt de senaste veckorna faktiskt inte är så konstigt egentligen. Det har liksom inte varit någon hejd på min mådålighet och jag har verkligen blivit sämre och mer orkeslös än tidigare. Men vi har också gått hårdare fram på terapin. Vi har pratat om saker som jag aldrig tidigare nämnt för någon. Och även om det blir få ord, väldigt mycket tystnad och ännu mer skakande och snorande från min sida så är det verkligen jättesvårt för mig. Men har man en väldigt dammig matta som legat på golvet väldigt väldigt länge så tenderar det att bli stora dammoln även om man bara skakar i ena hörnet. Jag ser inte fram emot att behöva skaka större ytor kan jag lova, om hörnen får mig att må så här.

En annan sak som ändå känns skönt i allt det där tunga är att få förklaringar på mitt eget beteende. Att få höra att även om det, taget ur sitt sammanhang, ser helt irrelevant och näst intill galet ut så finns det en anledning till det. Jag fungerar bara som jag har blivit lärd. Jag ogillar egentligen att säga att jag är så här och så här idag för när jag var liten var min pappa dum i huvudet. Det rättfärdigar inget. Men, samtidigt ÄR det ju så. Jag formades till den jag är idag och för mig är det helt logiskt att göra som jag gör.

Ett exempel på det kan vara om jag varit med om något kul eller något som gör mig glad. Försöker jag berätta det för någon som kanske avbryter mig eller som verkar ointresserad så vill jag inte säga. Eller om jag förväntar mig att någon ska fråga mig hur det gått när jag tävlat med Cerberus t.ex. och personen har glömt det helt. Då blir jag lite ledsen och stänger av. Jag tappar lusten att dela det hela med personen och gör, enligt mig själv också, som en femåring skulle göra. Jag vill inte säga, hur mycket det än trugas från den andra personen. Tillfället är förstört för mig. Visst kanske jag berättar senare, men det där glada, den rolighetskänslan som fanns från början, är som bortblåst. Jag har aldrig förstått varför jag gör så. Det är helt och hållet instinktivt och på känsla som jag gör så. Men efter att ha dissikerat en sådan "liten" sak i min personlighet kan jag nu se sammanhangen. Som barn var det i familjen fokus på att överleva. Det fanns sällan någon att dela upplevelser med, så för mig har det blivit en stor sak att göra det. Om det finns minsta risk att tillfället förstörs slår jag bakut och stänger omedelbart om mig själv igen. Jag bär det hellre i mig själv än låter något förstöra den brakänslan jag har. Vilket egentligen är vad som sker när jag låser igen mig själv igen, men jag försöker skydda brakänslan. Enligt min pratis är det ytterligare en överlevnadsegenskap. Att skydda det där braiga. Att akta så att ingen trampar på det eller råkar förstöra det, även om dom såklart inte menar att göra det. Saker som för andra är vanliga vardagsbagateller kan vara väldigt stora saker i min lilla värld. Och det är skönt att veta att jag faktiskt fungerar som jag ska. Att jag är normal utifrån det perspektiv jag vuxit upp och uppfostrats i. Jag är inte helt galen. Jag har bara blivit lärd fel, och har en massa saker jag behöver jobba med. Men jag är inte fel.

Jag är faktiskt inte fel.

Jag drömmer väldigt ofta mardrömmar. Jag har liksom vant mig att om jag väl sover så vaknar jag trött efter att ha "flytt" hela natten eller så. Men ibland sätter sig känslan av drömmarna djupare. Ibland sitter känslan kvar när jag vaknar och jag går runt i en konstant oro och någon slags mådålighet som jag fastnat i i drömmarna.

Inatt var en sådan natt. Jag var helt galet trött, så jag borde väl inte ens ha drömt särskilt mycket. Men det gjorde jag.

Som dom flesta som läser här redan vet är jag ganska engagerad i ungdomar, och barn med för den delen. Jag läser nu till socionom och kommer läsa det hela med inriktning på just barn och ungdom. Jag har varit kontaktperson åt flera ungdomar och jag har arbetat som det på näst in till heltid i ett års tid. Just nu arbetar jag även ideelt på aktivitetshuset i Majorrna och sitter med i styrelsen för en nybildad förening som skall kallas Majornas Ungdomsklubb.

Ibland ifrågasätter jag mitt eget ykesval och mitt brinnande intresse för att hjälpa just denna kategori. Som när man för 7328e gången tvingas lyssna på nån brötig hiphopmusik från en mobiltelefon med extremt kasst ljud på bussen. Eller när man springer på områdets tykna tuffingar som helst ställer till så stor skada som möjligt för andra. Men så ibland påminns jag. När jag ser små barns förmåga till överlevnad trots extrema situationer. Eller när jag ser glädje som lyser ur ögonen på de två små pojkarna som alltid kommer farande och vill hälsa på hundarna när jag är ute och går. Eller när man ser den nyvunna styrkan hos den där stökiga tonåringen när den plötsligt ansvarar för något, även om dom bara rör sig om att hålla i kopplet till en av mina hundar.





Det finns mycket man kan göra där ute. Att det inte finns mer förebyggande saker är för mig oförståeligt. Jag vill liksom haffa dom där två pojkarna som ska klappa hundarna och med barnslig förtjusning skriker högt när Cerberus vill brottas med dom. Jag vill skona dom från gängbildningen jag redan sett att dom är på väg in i. Dom är fortfarande för små för det, kanske 6-7 år gamla. Men dom sätts redan på plats av tuffare killar som kommer på sina cyklar. Och snart är dom inne i det. Snart är dom formade in i hur man ska vara och bete sig för att vara häftig och så blir dom såna där som lyssnar på hög musik på bussen och inte drar sig för att störa andra. Det gör mig ledsen. Så jag stannar alltid när jag har tid. Låter dom klappa hundarna trots att jag kanske har brråttom. Pratar med dom. Svarar på frågor. För att jag tror på att vara snäll. För att jag tror på att god kontakt främjar gott beteende. Och för att jag absolut inte tror på att vara otrevlig eller stressad surtant.

Jag tänker faktiskt ganska mycket på det där. Jag tänker på hur jag bemöter andra. Hur jag verkar inför andra, även om jag inte ens samtalar utan kanske bara befinner mig på samma buss. T.ex. så ler jag alltid mot folk. Får jag ögonkontakt så ler jag. Ser jag något barn göra något som kanske anses som "otufft" av andra barn så ler jag. Egentligen har jag alltid gjort så men nu har jag börjat fundera på varför jag gör det. Jag försöker sätta mig in i situationen och tänker väl att om jag ler och bekräftar andra istället för ser sur ut så blir det en positiv upplevelse för dom hellre än negativ. Just nu besitter jag inget bra exempel för jag är trött och har huvudet fullt av utvecklingspsykologi. Jag får återkomma om det någon annan gång.



Hur som helst så finns det så mycket man kan göra. Jag vet många i min omgivning som skulle passa jättebra som mentorer. Därför tänkte jag nu slå ett slag för en organisation som heter just Mentor. Dit kan ungdomar i högstadieåldern anmäla sig och få en mentor, en vuxen person, att träffa en gång varannan vecka. Man går och fikar, går på bio, tränar eller vad som helst som ungdomen finner intressant och som vuxen är man ett stöd att bolla tankar med och ja.. en mentor helt enkelt. Jag tycker själv att detta är jättebra. Är osäker på om jag kan ta på mig så mycket mer själv dock, men för er andra kanske det vore något? Kika på http://www.mentor.se/

Nåja. Nog tjatat från min sida. Jag önskar bara att jag kunde få andra att förstå det viktiga i det hela. Eller förstår gör dom ju, och gnäller över hur samhället ser ut. Men vad gör dom åt saken själva? Tar dom sig tid att försöka, ens i liten skala?

Mitt brinnande intresse att hjälpa genomsyrar visserligen hela mig, men kanske kan jag få någon annan att bli ens lite intresserad. Kanske kan jag smitta av min glädje bara liiiite på någon annan? Kanske..

Det bor ett mörkermonster inuti mig. Jag antar att det är vad som alltid bott där, men på senare tid har det blivit mer och mer kännbart. Och det är inget sånt där mjukt och fluffigt sötmonster från barnfilmer utan ett riktigt hårt och vasst eländesmonster, ett kallt svart mörker med eget liv. Och jag hatar det. Jag hatar hur det känns. Det känns som att bröstkorgen skall explodera. Det känns som att någon annan stjäl luften jag försöker andas. Det känns som att någon annan stjäl energin jag försöker skapa. Och jag vill bara springa Jag vill springa ifrån det där som gör ont och jag vill aldrig mer se det.

För ont gör det. Något fruktansvärt. Jag skakar och gråter och kan inte koncentrera mig. Jag behöver plugga men jag kan inte. Jag klarar inte av att ta till mig något. Faktum är att jag knappt klarar av att öppna boken. Rastlösheten som rör sig i min kropp är inte min. Det finns inget jag kan göra åt den. När jag försöker sova säger någon annan åt min kropp att vara vaken. När jag tar sömntabletter för att sova är det likförbannat någon annan som beordrar kroppen att vara vaken. Och när jag väl av ren utmattning somnar en liten, liten stund vaknar jag genast igen för att något stör. Men det finns inget i rummet. Allt är tyst och tomt och stilla. Och jag skriker åt mörkermonstret att låta mig vara! Varför i hela helvete kan jag inte bara få vara ifred? Allt jag vill är att orka saker. Allt jag vill är att tycka att det är roligt att åka till stallet och gå ut med hundarna och gå ut nån gång då och då. Och så vill jag plugga. Jag läser ett jätteintressant ämne just nu men jag är totalt oförmögen att ta det till mig. Men mörkermonstret gör sig bara tyngre. Tvingar mig att ta mediciner för att hålla mig lugn. För att jag inte med våld ska försöka tvinga ut det. Mediciner som gör mig avslagen och orkeslös och så jag får ännu svårare att plugga.

Jag orkar verkligen inte med det. Varför kan jag inte bara få andas i lugn och ro? Varför kan jag inte bara få leva mitt liv, göra det jag brukar tycka är roligt och vara ifred med det?

Jag är så himla ledsen nu.

Jag kämpar för att inte göra något dumt. Jag har känslor i mitt inuti som inte ska vara där och den bästa lösningen jag känner till är att ta bort det. Att fysiskt tömma mig på äcklet. Att skära bort dom delar som inte hör dit. Att markera allt det felande. Men jag ska inte. Jag har lovat mig själv att inte göra så. Jag klarar inte ett bakslag just nu. Jag får inte.

Kalla händer håller om min strupe. Klämmer åt. Hindrar mig från att andas. Jag känner hur paniken stiger inom mig. Jag känner hur gamla minnen tränger fram. Jag hör gamla ord, känner gamla känslor. Jag minns hur han stötte in i mig. Jag minns hur jag hölls fast. Jag minns ljud och dofter och smaker. Jag minns. Och jag får nog. Jag försöker skrika, men händerna håller allt hårdare om min hals. Med en sista kraftansträngning slår jag mig fri. Jag gråter, skriker, river och slåss. Jag får tag på kniven. Den efterlängtade vassheten. Nyckeln till att slippa det där mörkerontet som vägrar ge sig. Jag kämpar mot frestelsen men smärtan tar överhanden och jag kan inte längre kontrollera mig.

Jag springer fram till dom andra. Utan att tänka sticker jag kniven i dom. Hugger och hugger. Skär. Tar sönder. Dö äckliga äckliga varelser! Försvinn! Aldrig ska ni komma mig nära igen. Aldrig aldrig mer ska jag släppa in er. Jag skär och hugger, om och om igen. Marken under färgas röd av allt blod och jag känner hur det sipprar mellan tårna. Jag blundar och skriker och fortsätter. I raseri har jag ihjäl person efter person. Blodet flyter och innanmäten fläks ut. Inälvor hänger och inget ser längre ut som det ska. Men känslan försvinner inte. Den är kvar. Den förbannade känslan är kvar.

Jag faller ner på knä. Marken är kall och blodet som omringar mig är fortfarande varmt. Varmt och mänskligt. Som en  omtanke. Blodet är det närmsta jag kommer att känna värmen av en omtanke. Det onda i mitt inuti exploderar snart och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag klarar inte mer nu. Jag dör om det fortsätter. Desperat sätter jag kniven i mitt eget bröst. Skär en lång reva tvärs över hela bröstet och buken. Nu blandas främmandeblodet med mitt eget och jag kan känna hur orken lämna mig. Med panik i ögonen ser jag upp mot er. Söker era blickar. Äntligen försvinner det och jag undrar om ni också ser. Om ni kan se det där svarta äckliga som lämnar min kropp nu. Det stiger upp och långsamt och försiktigt lämnar det min kropp och söker sig mot himlen.

Mina ögon tåras. Desperat söker jag kontakt med någon. Vem som helst. Jag vill så gärna bli sedd men alla ser förbi. Alla ignorerar. Som om ingenting har hänt går ni rakt förbi. Rakt igenom. För ingenting har hänt. Allt är i mitt huvud.

Precis som vanligt.

Allt jag ville var att få känna mig trygg.
Nu orkar jag inte mer.

Precis som vanligt.