Som dom flesta som läser här redan vet är jag ganska engagerad i ungdomar, och barn med för den delen. Jag läser nu till socionom och kommer läsa det hela med inriktning på just barn och ungdom. Jag har varit kontaktperson åt flera ungdomar och jag har arbetat som det på näst in till heltid i ett års tid. Just nu arbetar jag även ideelt på aktivitetshuset i Majorrna och sitter med i styrelsen för en nybildad förening som skall kallas Majornas Ungdomsklubb.

Ibland ifrågasätter jag mitt eget ykesval och mitt brinnande intresse för att hjälpa just denna kategori. Som när man för 7328e gången tvingas lyssna på nån brötig hiphopmusik från en mobiltelefon med extremt kasst ljud på bussen. Eller när man springer på områdets tykna tuffingar som helst ställer till så stor skada som möjligt för andra. Men så ibland påminns jag. När jag ser små barns förmåga till överlevnad trots extrema situationer. Eller när jag ser glädje som lyser ur ögonen på de två små pojkarna som alltid kommer farande och vill hälsa på hundarna när jag är ute och går. Eller när man ser den nyvunna styrkan hos den där stökiga tonåringen när den plötsligt ansvarar för något, även om dom bara rör sig om att hålla i kopplet till en av mina hundar.





Det finns mycket man kan göra där ute. Att det inte finns mer förebyggande saker är för mig oförståeligt. Jag vill liksom haffa dom där två pojkarna som ska klappa hundarna och med barnslig förtjusning skriker högt när Cerberus vill brottas med dom. Jag vill skona dom från gängbildningen jag redan sett att dom är på väg in i. Dom är fortfarande för små för det, kanske 6-7 år gamla. Men dom sätts redan på plats av tuffare killar som kommer på sina cyklar. Och snart är dom inne i det. Snart är dom formade in i hur man ska vara och bete sig för att vara häftig och så blir dom såna där som lyssnar på hög musik på bussen och inte drar sig för att störa andra. Det gör mig ledsen. Så jag stannar alltid när jag har tid. Låter dom klappa hundarna trots att jag kanske har brråttom. Pratar med dom. Svarar på frågor. För att jag tror på att vara snäll. För att jag tror på att god kontakt främjar gott beteende. Och för att jag absolut inte tror på att vara otrevlig eller stressad surtant.

Jag tänker faktiskt ganska mycket på det där. Jag tänker på hur jag bemöter andra. Hur jag verkar inför andra, även om jag inte ens samtalar utan kanske bara befinner mig på samma buss. T.ex. så ler jag alltid mot folk. Får jag ögonkontakt så ler jag. Ser jag något barn göra något som kanske anses som "otufft" av andra barn så ler jag. Egentligen har jag alltid gjort så men nu har jag börjat fundera på varför jag gör det. Jag försöker sätta mig in i situationen och tänker väl att om jag ler och bekräftar andra istället för ser sur ut så blir det en positiv upplevelse för dom hellre än negativ. Just nu besitter jag inget bra exempel för jag är trött och har huvudet fullt av utvecklingspsykologi. Jag får återkomma om det någon annan gång.



Hur som helst så finns det så mycket man kan göra. Jag vet många i min omgivning som skulle passa jättebra som mentorer. Därför tänkte jag nu slå ett slag för en organisation som heter just Mentor. Dit kan ungdomar i högstadieåldern anmäla sig och få en mentor, en vuxen person, att träffa en gång varannan vecka. Man går och fikar, går på bio, tränar eller vad som helst som ungdomen finner intressant och som vuxen är man ett stöd att bolla tankar med och ja.. en mentor helt enkelt. Jag tycker själv att detta är jättebra. Är osäker på om jag kan ta på mig så mycket mer själv dock, men för er andra kanske det vore något? Kika på http://www.mentor.se/

Nåja. Nog tjatat från min sida. Jag önskar bara att jag kunde få andra att förstå det viktiga i det hela. Eller förstår gör dom ju, och gnäller över hur samhället ser ut. Men vad gör dom åt saken själva? Tar dom sig tid att försöka, ens i liten skala?

Mitt brinnande intresse att hjälpa genomsyrar visserligen hela mig, men kanske kan jag få någon annan att bli ens lite intresserad. Kanske kan jag smitta av min glädje bara liiiite på någon annan? Kanske..