Efter diverse föreläsningar i skolan slog det mig plötsligt. Om du bara kunde erkänna ditt ansvar i det hela. Om du bara kunde inse din skuld. Om du bara... Då kanske jag kunde klara av att gå vidare. Allt det du har gjort. Allt du har utsatt oss för. Allt det skulle blekna om du bara lyfte oket ifrån mina axlar och bar ansvaret själv.

Jag vet att det aldrig kommer hända, ändå gör vetskapen om att det är vad jag söker att jag känner mig lättare. Friare. Mer nära slutet. Och jag snurrar. Och jag dansar. Barfota dansar jag på den kalla, snöiga marken. Men det gör mig inget. För just nu kan jag sväva. Och om du bad om ursäkt kunde jag kanske flyga. Flyga, verkligen.

Dina ord har vägt så tunga. Jag har burit dom och vårdat dom och tagit hand om dom. Så mycket som du har förstört genom åren. Du har våldtagit våra själar och misshandlat dom brutalt. Ändå bar jag skulden. Axlade den. För ingen annan gjorde det. Nu vill jag bli fri så det är din tur nu. Jag ger dig din gåva tillbaka. Jag ger dig din ångest åter. För jag orkar inte bära den längre. Den var aldrig min från början. Så snälla, tag tillbaka den nu.

Allt du behöver göra är att ta på dig ansvaret.
Så lovar jag att allt är glömt.

Och kanske kan jag flyga då.

Jag har verkligen ingen lust längre. Alls.

Tom var ordet sade Bull.

Om du bara kunde erkänna ditt ansvar i det hela kanske det skulle vara så mycket lättare att släppa och gå vidare.

I skolan gör vi inget annat än diskuterar just nu. Igår hade vi litteraturseminarium där böckerna "Alienation is my nation" och "I en klass för sig" avhandlades. Den förstnämnda handlar om hiphopkulturen och unga män i Angered och Hammarkullen. Den andra handlar om tjejerna i två gymnasieklasser, en samhällsklass och en barn och fritids-klass. Mycket kritik riktades till denna dock, då tjejerna framställs som ytterst stereotypa och inga mellanting förekommer. Letar man så finner man, som man brukar säga. Och det kändes som att det var det författaren hade gjort. Haft en viss synvinkel och letat efter sätt att styrka detta. För jag hoppas innerligt att det finns tjejer som går barn och fritid som inte spottar, svär, klär sig utmananande och bär för mycket smink. Och jag hoppas lika innerligt att inte alla samhällstjejer är fisfärnäma med märkeskläder, "lagom" smink och med killar som enda samtalsämne. Tre års studier av en klass borde kanske fått fram fler exempel än så?

Nåja. Vad vet jag. Det är väldigt roligt att diskutera iallafall, och alla har så intressanta ämnen att ta upp. Inför varje seminarie ska man förbereda två frågeställningar var som kan diskuteras. Det resulterar alltså i 24 olika frågor, och knappt tre timmar på sig att diskutera allt. Det är så det går runt i huvudet på mig. Här är lite ämnen som togs upp.

- Hur stereotypa är vi själva egentligen?
- Normalitetshierarki, heterosexuella vs. homosociala
- Lik, unik, avvikande. Hur kan man vara unik samtidigt som man inte får avvika för mycket?
- Kan samhället bidra till att avdramatisera ord? (88 = HH från andra världskriget, men hiphoparna tog över det och kallade sig Hammer Hills. Kan man fortsätta på det spåret?)
- Skiljer sig homosocialitet killar och tjejer emellan? Skiljer det sig tjejgrupper emellan?
- Vilka är egentligen med och håller den heterosexuella normen vid liv?
- Finns det ghetton i sverige egentligen? Och hur kan synen på det hela påverka oss när vi som färdiga socionomer bemöter människor?

Jag tycker som sagt att det är jättespännande att diskutera, speciellt när det faktiskt inte finns något rätt eller fel. Och hela vår utbildning är i princip så. Det finns inget rätt eller fel, det handlar om uppfattninar och tankar om det hela.

En sak jag började fundera på var dock varför tjejerna som omnämns ovan, dom som gick barn och fritid och klädde sig i utmärkande kläder... Varför säger man att dom klär sig som horor? Både i boken vi läste och här och nu. Alltså, en tjej som bär kort kjol, tighta tröjor, urringat osv. Varför är det att klä sig som horor? Jag vet inte om det kunnat undgå någon, men just nu är det ju mode att ha strumpbyxor/tights med en kort tight tröja/klänning/whatever till. Dessa går preciiiis under skinkorna på tjejerna, och stannar knappast där om dom skulle råka behöva springa några meter till bussen eller så. Varför sägs det aldrig att dessa klär sig som horor? Dom vill ju visa upp sig lika mycket dom? Och dessutom, jag skulle tro att dom flesta av dagens faktiska prostituerade knappast bär sådana kläder som åsyftas på barn och fritid-tjejerna. Jag tror faktiskt att dagens horor smälter in rätt bra bland oss andra, så länge man inte räknar den lilla klick som vandrar på malmskillnadsgatan eller rosenlund. Men alla andra. (Läs En eskortflickas öden och äventyr t.ex.) Alltså kanske man borde börja säga något annat. "Usch, hon klär sig som en.. ungdom." Eh. Kanske inte klingar lika illa? Och illa är väl målet med det? Eller? Jag själv vet inte. Jag hör säkert till dom som klär sig som en hora emellanåt. Jag menar, jag älskar korta kjolar och jag har dessutom flera korsetter i garderoben. Ojoj. Ni skulle bara se mig när jag går ut. Men sådan är jag och då får väl folk stämpla mig då. Vad ska man göra?

Det är lustigt hur mycket saker som bara "finns" och bibehålls, enbart för att folk inte reflekterar över saker då och då.

Jag stänger av nu.

Varje dag kämpar jag mot något stort, svart och ont. Varje dag skriker jag. Aaaaaah! skriker jag inuti så högt jag bara kan. Hela tiden. Hela dagen. Varje dag.

Så jag stänger av nu.
Det finns ingen mening.

- Hej Lilla! sade busschaffören glatt när jag klev på bussen utanför stallet och jag ville plötsligt bara falla ner i en hög och gråta. Trött, iskall och ledsen kändes det som alldeles för vänliga ord för att jag skulle kunna hantera det just då. Inte från en främling. Han log åt mig och jag kände mig verkligen liten. Liten och trött och ledsen. Jag är sjuk och eländig och min dag började tidigt imårse och tar aldrig slut.

Det är konstigt hur mycket man kan driva sig själv att göra utan att ha någon egentlig ork. Fast det är lite av mitt problem nu för tiden. I jämförelse med förut kan jag inte tvinga mig till saker längre. Inte på samma sätt. Inte till samma grad. Tidigare var jag mästarens mästare på att "bara göra saker". Jag hade svart bälte i att ta steg efter steg mot något jag egentligen inte ville. Det kunde gälla att följa med till affären för att inte uteslutas ur pappas inre krets när jag hellre ville se på barnpogrammet på tv. Det kunde gälla att gå upp på morgonen eller att fortsätta leva. Och senare kunde det även gälla att låta människor ha tillgång till min kropp. Sätter man bara ena benet före det andra så går kroppen och det är bara att hänga med. Jag stängde av och så gjorde jag. Behöver jag säga att det inte fungerar så riktigt längre? Det gick till en viss gräns, sedan lade kroppen av och jag kunde få panikattacker, kräkningar eller andra mer eller mindre otrevliga symtom som sade åt mig att inte pusha mig själv längre. Så jag fick ge upp. Med dunder och brak lade systemet av och nu får jag långsamt, långsamt försöka ta mig tillbaka till att åtminstonde kunna göra vissa saker trots motvilja medan vissa saker bara är bra att jag lagt bakom mig.

Jag hade tid hos min psykolog imårse. Vi har bytt tid från onsdagar till fredagar nu. Det är både bra och dåligt. Jag slipper ha ångest resten av veckan. Å andra sidan kan hela helgen bli förstörd om jag har otur. Men jag kan ofta skippa föreläsningen på fredagar om jag skulle behöva. Det är jobbigare än man tror att riva upp gamla sår. Idag ville jag gärna gå på föreläsningen då vi hade en gästföreläsare från Kriscentrum för män, men redan på bussen från psyk kände jag att det kunde gå dåligt. Tårarna trängdes bakom ögonlocken och känslan av ont hängde fast i bröstet. Envis som jag är slog jag på Combichrist på ipoden och tog mig till skolan.

Det är fascinerande hur jag helt sakligt kan ta in information om män i situationer liknande min egen, hur dom påverkats, hur dom agerar, utan att för den skull reagera särskilt starkt. Jag kan dessutom redogöra för att det och det har hänt mig, min far är störd, jag har vittnat mot honom, jag blev våldtagen som ung osv osv, utan att känna särskilt mycket om det längre. Å andra sidan kan jag inte återge vad jag pratade om hos psykologen idag eller förra gången eller gången innan utan att det hugger i mig. Jag kan inte prata om min oförmåga att lita på andra, om mitt kontrollbehov eller om specifika händelser som barn. Det är för ovisst. För obearbetat. För farlig mark att beträda. Men jag antar att det första är en bit på väg och att jag faktiskt går framåt. För några år sedan kunde jag ju inte prata alls.

Men det där med förtroendet gör så ont. Allt med mig känns så dubbelt. Jag kan alltid resonera kring saker och jag kan rent intellektuellt förstå hur saker är. Men mina känslor säger något helt annat. Det är svårt. Janne (min norska kvinnliga psykolog) frågade om jag någonsin har litat på någon. Svaret är tyvärr nej. Nej, jag har aldrig kännt hur det känns att släppa på spärrarna och helt och fullt hänge mig åt ett förtroende. Jag har litat på folk vad gäller olika saker. Att jag inte tror att någon ska vara otrogen mot mig betyder inte att jag litar på personen på alla plan. Eller att jag litar på att en vän håller något som är sagt i förtroende för sig själv betyder inte att jag inte ändå, inför mig själv, håller ett slags avstånd. Det är en slags gardering. En dyr försäkring vars pris kan kännas ganska högt emellanåt. Men det är för mycket på spel för mig. Det är för farligt att släppa garden. Konstant balanserar jag på kanten till den mörkaste avgrund och jag vet inte vad som skulle hända, vart jag skulle landa, om jag släppte taget och litade på någon. Än mindre vet jag vart jag skulle hamna om jag släppte taget, litade på någon och att den personen sedan skulle svika det förtroendet. Jag tror inte att jag skulle ta mig levande ur det.

Så jag sitter här. Med mur efter mur uppbyggd runt mig. Det finns titthål så man kan ana vad för cirkus som rör sig inuti men tjocka skivor okrossbart glas skyddar även de små hålen. Vallgraven brukar sålla bort dom flesta och min armé av mörka krigare kan alltid skrämma bort dom sista tappra försöken att ta sig igenom.

Jag är helt enkelt för rädd.
Helt och hållet livrädd.
Och jag erkänner det.

Jag var ute i helgen på en klubb jag faktiskt gillar. Tyvärr var musiken lite sämre just den här gången när jag äntligen hade lite energi över att släpa mig ut. Men det blev ändå lite dansat. Jag och Anders stod och såg oss omkring som vi brukar göra, och konstaterade att det är verkligen samma människor som alltid. Å andra sidan var det en del nya också. Men många bekanta ansikten. Och vi hade svårt att bestämma oss för om vi gillade det.

Det är alltid samma personer som är stupfulla. Samma personer som prånglat sig i för små lackkläder och hällt i sig stora mängder alkohol, samma människor som letat fram dåliga fuskkorsetter som formar sig efter valkarna istället för tvärtom eller pressat ner benen i en aning för små latexstockings. Vi häpnar lite varje gång och undrar om folk ens sett sig i spegeln innan dom gått hemifrån. Hårt av oss kan tyckas, men jag tror att vi båda har svårt att förstå varför för små kläder tycks vara så populärt på synth/goth/fetish-klubbar? Varför man dricker sig pissfull och glömmer bort att man kanske inte bör böja sig framåt om man har en två decimeter kort kjol på sig? (Jag vill helst inte se andras underliv på det viset.) Eller varför man tar på sig ett par höga stilettklackar och sedan super såpass att man inte kan gå på dom? Gång efter gång efter gång.



Ser man sig omkring på andra liknande klubbar, eller om man slänger ett öga på bildsidor på nätet från klubbarna så ser man det snabbt. Samma människor. Samma kläder. Samma fulla blick. Många är lite pretto, och som om det vore ett litet lajv dom är på spelar dom en roll som inte är dom själva. Klubbar som ska ha lite mer klass lyckas alltid förstöra det med fåniga bdsm-inslag eller "porr" på fel sätt. Alltid samma personer. Alltid samma sätt.

När vi stod där och funderade över folket runt omkring oss var vi som sagt splittrade. Man är trött på allt. Trött på att staden är så liten och klubbscenen givetvis ännu mindre. Samtidigt kanske det finns en trygghet i det. Alltid känner man någon, och så vidare. Och kanske förvärras intrycket av att vi alltid är nyktra med varsin cola i handen medan majoriteten av övriga är påverkade av alkohol och vissa säkert av andra substanser. Och faktum kvarstår ju; vi fortsätter ju faktiskt gå ut. Något får oss att fortsätta gå till samma ställen, om än med större tidsrymd mellan besöken.

Jag önskar bara att det fanns lite mer klass och lite mindre alkohol.
Och kanske lite större kläder då.

Lycka är att ha råd att köpa nya strumpor.

Ja, faktiskt. Så tragiskt det låter men gud så skönt det är. När man efter att ha haft extremt ont om pengar en längre tid äntligen har råd att köpa lite nya strumpor. Tre för 59.90:- på HM. Jag köpte två sådana knippen vilket betyder att jag har sex par hela strumpor. Nya, hela, mjuka och sköna! Vardagslyx på hög nivå helt enkelt!