Efter diverse föreläsningar i skolan slog det mig plötsligt. Om du bara kunde erkänna ditt ansvar i det hela. Om du bara kunde inse din skuld. Om du bara... Då kanske jag kunde klara av att gå vidare. Allt det du har gjort. Allt du har utsatt oss för. Allt det skulle blekna om du bara lyfte oket ifrån mina axlar och bar ansvaret själv.

Jag vet att det aldrig kommer hända, ändå gör vetskapen om att det är vad jag söker att jag känner mig lättare. Friare. Mer nära slutet. Och jag snurrar. Och jag dansar. Barfota dansar jag på den kalla, snöiga marken. Men det gör mig inget. För just nu kan jag sväva. Och om du bad om ursäkt kunde jag kanske flyga. Flyga, verkligen.

Dina ord har vägt så tunga. Jag har burit dom och vårdat dom och tagit hand om dom. Så mycket som du har förstört genom åren. Du har våldtagit våra själar och misshandlat dom brutalt. Ändå bar jag skulden. Axlade den. För ingen annan gjorde det. Nu vill jag bli fri så det är din tur nu. Jag ger dig din gåva tillbaka. Jag ger dig din ångest åter. För jag orkar inte bära den längre. Den var aldrig min från början. Så snälla, tag tillbaka den nu.

Allt du behöver göra är att ta på dig ansvaret.
Så lovar jag att allt är glömt.

Och kanske kan jag flyga då.