Ja, det gör jag faktiskt. Jag hoppas att hon, eller vem som nu har gjort det, dör. Jag hoppas att hon dör en lång, smärtsam död. Och innan dess hoppas jag att hon lider. Att det käraste hon har tas ifrån henne och att hon får känna på sant lidanden.

Det är inte många människor som jag föraktar. Jag kan se orsaken bakom när det gäller väldigt mycket. Men när någon ger sig på djur på det sättet, då spelar det inte längre någon roll. Det spelar ingen roll om det är psykiskt sjukdom bakom eller bara ren jävla dumhet. Jag skiter i vilket. Jag vill att dom ska dö. Dom förtjänar inte att kallas människa och dom förtjänar inte vara vid liv.

Jag brukar undvika att läsa sånt här för jag vet hur hårt det tar. Det var inte meningen nu heller, jag såg notisen på aftonbladets förstasida när jag skulle ta ut pengar och jag började gråta direkt. Någon har lämnat hunden fastbunden i ett träd i skogen. Någon har lämnat den där för att dö. Det gör så sjukt jävla ont i mig. Jag gråter och gråter och jag förstår inte. Jag FÖRSTÅR verkligen inte! Jag vill gapa och skrika och få den personen att ha lika jäkla ont som den stackars hunden. Och jag hatar människan nu. Jag hatar verkligen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4285387.ab

Jag kan se det framför mig. Vart ska du matte? Varför lämnar du mig här helt ensam? Jag kan höra pipet. Jag kan se den smala nosen och hur hunden försöker ta sig loss ur halsbandet. Jag kan se hur den skrapar med tassarna, försöker ta bort vad som fängslar den. Ett koppel ifrån friheten. Ett koppel ifrån livet. Sakta försvinner orken. Livsglädjen och envisheten håller den vid liv länge, men tillslut måste den ge upp. Tillslut ger kroppen upp. Den är lämnad där att dö.

Det gör så jäkla ont inuti mig. Så ofattbart, obeskrivligt ont. Ett oskyldigt liv. Nyfikna ögon. Någon som lever för andra. Som alltid vill väl och inte förstår vad onda handlingar är. Hur kan man? Hur fan kan man?

Jag förstår verkligen inte. Och jag kan inget göra.
Jag kan bara gråta.

Så jag gråter.

För att ta det lite kort: jag läser en kurs nu som heter Utagerande och utsatta män och deras livssituationer. Som tenta ska vi analysera en valfri film utifrån olika manligheter i filmen. Vi ska alltså diskutera manligheter i förhållande till tex miljö, hur dom gör manlighet på olika sätt i filmen och hur dom är i relation till andra maskuliniteter och även kvinnligheter.

För detta behöver jag alltså en film. Gärna en med stor fokus på män, men det kan vara precis vilken film som helst. Någon hade tidigare gjort en analys på "Hitta Nemo". Det känns som att göra det lite väl svårt för sig. Men som sagt, alla tips går bra.

Filmer vi kommer analysera i grupp under kursen:

• Allt eller inget
• This is England
• Falling Down
• Mitt liv i rosa
• Woodsmen
• Torsk på Tallin

Filmer jag funderar på att ha som tenta:

• Footballfactory
• Flawless
• American History X
• Fight Club
• American Beauty

Så fyll på min lista. Någon som har några bra tips eller idéer?

Jag hade en diskussion med en av mina närmsta vänner häromdagen. Han var ledsen över att folk inte orkar bry sig. Att människor inte orkar engagera sig. Att saker som djur och miljö och annat glöms bort i en vardag full av konsumerande och stressande och fokus på sig själv. Det är så många människor som engagerar sig en stund men sedan faller platt och ger upp när dom märker att det inte förändrar något. Att resultatet inte är omedelbart.

Jag blir också ledsen när jag tänker på det. Även om jag inte är lika engagerad när det gäller just djur och miljö utan, som nog ingen har missat vid det här laget, i ungdomar och hur man kan förebygga både mobbing, våld och brott. Jag känner igen frustrationen över att ingen annan verkar bry sig. Att ingen annan engagerar sig. Jag ser ju hur i princip alla människor faktiskt KAN göra något, men väldigt få gör det. Dom har inte tid, säger dom. Eller inte möjlighet. Och varför finns inte tiden? Jo för att man ska träna och umgås med vänner och med partner och dessutom hinna ta det lugnt med och ha liten "egen tid". Och så är det ju. Jag kan se att ett träningspass mindre i veckan i tid skulle kunna göra jättemycket för en ungdom som behöver en kontaktperson att träffa någon gång då och då. Men det är ju bara jag som ser det så. Jag kan inte förutsätta att andra vill prioritera på det viset. Alltså är det ingenting jag går runt och tänker på.

I diskussionen om vad som får människor att tappa orken dyker det dock såklart upp. Vad är det som driver människor dit? För något är det såklart. En eller kanske väldigt många erfarenheter gör ju att människor "slutar bry sig".  Hur som helst så är det synd. För visst, vi kan inte förändra saker omedelbart. Vi kan inte trolla med knäna och få världen precis som vi vill ha den. Men vi kan heller inte sitta och gnälla över det hårda klimatet i samhället och den ökade ungdomsbrottsligheten utan att göra något åt det. För göra något åt det kan vi. Inte allt på en gång. Men vi kan finnas där ute, vi kan visa att det finns folk som bryr sig, folk som inte ger upp. Folk som fortsätter kämpa för andra levande varelser, vare sig det är människor eller djur, ungdomar eller äldre, vita, gröna eller blå.

Jag tror att vi måste sluta se allt det negativa. För att orka tror jag att man måste sluta jämföra sig och se vad alla andra har som man själv inte har. För att själv kunna må bra och orka driva saker vidare tror jag att man måste ignorera sådana tankebanor. Och istället för att stirra sig blind på alla dåliga saker, på djurmisshandel, ungdomsbrottslighet, mobbing och så vidare så får man välja att se vad man faktiskt kan göra. Man kan ta vara på det där tillfället när man såg en förut misshandlad hund bli omplacerad, eller när någon ungdom man egentligen inte känner visar att han/hon litar på en eller frågar en om råd. Det finns så mycket som på lång sikt leder till något bra. Och för att orka tror jag att man måste hålla fast vid det. Man måste använda den ignorans så många andra använder sig av, men istället för att ignorera att problem existerar så får man ignorera att låta sig dras ner av det hela. Man får ignorera andra ignorans och köra sitt eget race. Då mår man bäst tror jag. Om man får känna att man gör sitt bästa i att göra saker bättre utan att låta sig bli neddragen av andra som har gett upp.

Jag försöker iallafall.
Och jag ska lyckas.

Jag tittar på SPCA på tv 4+ och jag grinar. Det tog ungefär 30 sekunder från att jag slog på tv´n till att jag började gråta. Jag grinar när dom räddar fyra hundar från sin psykiskt sjuka familj som svälte dom. Jag grinar när dom räddar 15 killingar som släpps för att dö i skogen. Jag grinar när dom beslagtar två hingstar som är så magra att dom inte borde vara vid livet. Och jag grinar när dom visar en lama som arbetar på äldreboenden och hur de äldre skiner upp när dom kämpat för att ställa sig upp och kunna krama laman.

Jag gråter. Grinar. Bölar. Hur kan man misshandla djur? Hur kan man missköta sin hund som inte gör annat än älskar oss villkorslöst i gengäld? Stora mörka ögon tittar in i kameran och en svans som vevas runt runt runt i högt tempo så hela den lilla hunden skakar. Räddad från svält och överlycklig över att kamerateamet kommit för att hälsa på just den hunden. Fina fina djur.

Fy vad jag hatar vissa människor.

Det är lustigt vad många stora, tunga stenar (läs: berg) som kan rasa från bröstet av att det står "G" på rätt sida på internet. Plötsligt kan jag andas igen. Visst, det tog inte många timmar innan jag kommit på nya ångestskapande saker som antingen måste göras eller som ligger där och gnager i bakgrunden på ett eller annat sätt. Jag vet med mig att jag är mästare på att hitta saker som stressar mig på ett eller annat sätt. Jag vet med mig att jag i princip skapar saker att må dåligt över om det inte finns något. Jag vet dessutom med mig att jag gör det för att jag inte känner till ett liv utan ont. Men! När jag loggade in på kursportalen förväntade jag mig verkligen ett IG på omtentan jag skrev på lucia. Jag förväntade mig ännu mer oro inför vårterminen, huruvida jag skulle få fortsätta eller inte. Jag måste ha en av de två kurserna godkända för att få gå vidare och eftersom jag ligger efter så.. tja.. ligger jag efter helt enkelt.

Gissa jag blev lycklig när där stod ett "G". Ett stort, fint "G"! Det betyder att jag kan plugga till juridiktentan i lugn och ro och ta den på omtentan istället. Det betyder också att jag är grym på att sålla information och att ta till mig "rätt" saker. Även om jag klarade godkändgränsen med nöd och näppe så kvarstår ju faktumet att jag knappt läst hälften av litteraturen, och det på fyra dagar. Dessutom är det lite trixigt att läsa 10 böcker som sedan ska avtentas på 7 frågor eller sådär. Men nu är den avklarad och jag kan som sagt ta sikte på att ta juridiken på omtentan. Så himla skönt.

Med andra ord kan jag andas igen, om så än bara för stunden och så länge jag inte tänker på allt annat i mitt liv som kan spöka. Dessutom har min terapi börjat igen efter juluppehållet vilket faktiskt känns bra. Och så har Cebbe fått ett nytt foder som jag hoppas väldigt mycket på. Med lite tur klarar hans mage av det (det är ganska "starkt") och med ännu mer tur kan det faktiskt få honom att lägga på sig lite. Jag håller alla tummar jag hittar i ena handen (och min nya, fina, vackert röda ipod nano jag fick i andra handen) och medan jag väntar på hundviktuppgång läser jag lite juridik och njuter av känslan att vara av med den tunga tentan.

Skönt.

Er beröring är som eld mot min hud. Den bränner mig. Skadar mig. Låter mig uppfatta skillnaden mellan er och mig. Trots att beröringen var så flykting känner jag värmen en lång stund efteråt. Samtidigt känner jag hur kall jag själv är. Som is. Frost. Snö. Rakt igenom jättekall.

Silvertejpen ligger på golvet. Jag tar upp den och fäster den i mig. Varv på varv snurrar jag den runt mig, fäster allting på plats. Det svävar en arm framför mig. Som ett rymdskepp hänger den där i luften. Jag upptäcker att det är min och försöker sätta tillbaka den med hjälp av tejpen. Sist tejpar jag in nästan hela huvudet för att det inte ska lossna och åka iväg i rymden precis som armen nästan gjort.

Långsamt kryper jag ihop i hörnet. Jag låter kallvatten strila över huvudet, ner över kroppen. Jag fryser men det är skönt. Tejpen luktar plast och jag undrar om jag missat något.

Jag har många att jämföra mig med nu. Jag har sett vart andra vänder sig. Jag har sett vad jag alltid stått i skuggan av. Och jag förstår.

Jag ska svälta mig så jag blir lika smal.
Jag ska skära mig för att påminna mig om min oduglighet.
Jag ska förkyla mig för att aldrig glömma smärtan.

Aldrig tillräckligt fin. Aldrig tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt god. Aldrig.

Min plats är ständigt två steg bakom, i den mörkaste tjockaste skugga. Min plats är den självdestruktiva, äckliga, ovärda tjejen som aldrig var eller kommer vara behövd till annat än sex.

Jag var och kommer aldrig vara värd det.

Mitt i all mådålighet får jag plötsligt energi från oväntat håll. Från ingenstans får jag en känsla av frihet. En känsla av att vara stark. Jag vet att så fort jag stänger av musiken rinner jag tillbaka till den vandrande pöl jag mest består av för stunden. Men just nu är jag stark. Stark och vacker och god nog. Just nu förtjänade jag inte dom där åren. Just nu förtjänade jag inte övergreppen. Just nu förtjänar jag bara det bästa och jag klarar mig själv. För jag är stark. Ensam är stark.

Musiken på repeat. Jag vill hålla fast vid känslan. Jag vill alltid känna mig så här. Som om jag alltid klarar mig. Som om jag kan övervinna livet själv och gå segrande ur det. Som att jag kan förändra saker och inte alltid vara den som följer.

Jag har länge känt mig som en cirkus för andra att beskåda. Det har besvärat mig. Jag har varit missnöjd med att andra tycker och tänker om vad jag gör, vem jag är, varför jag gör saker, när dom egentligen inte har en aning. För stunden känns det som att det kvittar. Folk får tycka vad dom vill. Jag klarar mig.

Jag är fri. Om än bara för stunden så är jag fri.
På riktigt.

Att skylla ifrån sig är fult. Att försvara sig är fult. Att förklara sig är fult.

När jag var liten fick jag lära mig att man absolut inte får försvara sig, det låter illa och som att man är skyldig. Jag förstod aldrig det hela riktigt, för om man aldrig får försvara sig, hur gör man då? Jag utvecklade aldrig någon vidare teknik för hur man framför att man är oskyldig något utan att förklara hur det egentligen var. När jag har pratat med mamma så är det inte ens något hon minns att hon sagt, ändå tog jag otrolig fasta vid det.

Men på riktigt. Vad är det egentligen som är så fel med att säga att A faktiskt har att göra med B och C som hände igår, förra året eller när man var liten? Varför är det fel att visa att det sitter lite djupare än vid bara en ytlig grej?

Jag har nämligen upptäckt att det är många som tycker just det. Att det är fel. Att det är att skylla ifrån sig. Att man på något sätt är dålig då. Men jag förstår faktiskt inte det. Man fråntas givetvis inte allt ansvar pga något man utsatts för som barn, men det kan ju ändå ligga en hel del förklaringar i saken. Vad är det som är fel i att förklara det?

Personligen har jag ju tvåtusentrehundrasjuttiofyra saker som jag kan reagera på. Jag har ångest. Jag får ångest om någon tar i mig när jag är spänd. Jag har grava förtroendeproblem. Jag är rädd för allt möjligt. Jag sluter mig när jag får ont eller när det är för mycket i mitt huvud.

Jag skulle kunna göra en lång lista över saker som leder till något "fel" hos mig, och en lika lång lista över vad det grundar sig i. Att jag har svårt att lita på andra är inte någon fånig klyscha. Det grundar sig ju i att ingen någonsin bevisat att man kan lita på andra. Istället är det bevisat att om man inte säger rätt saker blir man utslängd, om man säger nej får man kläderna avslitna och en penis uppstucken i en, och om man inte är tillräckligt bra/smal/snygg/duktig så duger man inte. Om någon gör något som sårar mig så backar jag. Inte för att jag vill. Inte för att den personen är det hemskaste som finns. Utan för att jag helt enkelt får ont och inte törs lita mer. För mig står mycket på spel hela tiden och det brukar jag förklara. Ändå används det som hån. Eller som argument emot mig. Eller som något allmänt negativt.

Varför? Det finns ju en anledning?

Av någon anledning är jag en sådan som bryr mig om vad andra säger. Jag bryr mig om vad andra tycker. Det kryper in under mitt skinn och bor där och följer med mig i vardagen och jag kan inte ta bort det. Jag kan inte stänga av. Så för mig är det viktigt att alla aspekter tas med. Vågen i mig kickar in och jag vill förklara från alla vinklar. Förklara alla orsaker som lett mig dit jag är just då. Och det gäller inte bara mig, det gäller andra också. Länge försvarade jag till och med pappa, den man som gjort mig och min familj mest illa någonsin. Men det kvittade. För att något ska kännas rättvist så måste alla vinklar med, annars kan det vara. Kanske är det därför det gör extra ont när andra skalar av "mig", återger sin sida av saken för andra utan att ta med hur jag kämpat, hur jag vridit och vänt på mig själv, och som jag upprepat nu; att det finns en eller några tusen orsaker.

Det gör mig ledsen.