Att skylla ifrån sig är fult. Att försvara sig är fult. Att förklara sig är fult.

När jag var liten fick jag lära mig att man absolut inte får försvara sig, det låter illa och som att man är skyldig. Jag förstod aldrig det hela riktigt, för om man aldrig får försvara sig, hur gör man då? Jag utvecklade aldrig någon vidare teknik för hur man framför att man är oskyldig något utan att förklara hur det egentligen var. När jag har pratat med mamma så är det inte ens något hon minns att hon sagt, ändå tog jag otrolig fasta vid det.

Men på riktigt. Vad är det egentligen som är så fel med att säga att A faktiskt har att göra med B och C som hände igår, förra året eller när man var liten? Varför är det fel att visa att det sitter lite djupare än vid bara en ytlig grej?

Jag har nämligen upptäckt att det är många som tycker just det. Att det är fel. Att det är att skylla ifrån sig. Att man på något sätt är dålig då. Men jag förstår faktiskt inte det. Man fråntas givetvis inte allt ansvar pga något man utsatts för som barn, men det kan ju ändå ligga en hel del förklaringar i saken. Vad är det som är fel i att förklara det?

Personligen har jag ju tvåtusentrehundrasjuttiofyra saker som jag kan reagera på. Jag har ångest. Jag får ångest om någon tar i mig när jag är spänd. Jag har grava förtroendeproblem. Jag är rädd för allt möjligt. Jag sluter mig när jag får ont eller när det är för mycket i mitt huvud.

Jag skulle kunna göra en lång lista över saker som leder till något "fel" hos mig, och en lika lång lista över vad det grundar sig i. Att jag har svårt att lita på andra är inte någon fånig klyscha. Det grundar sig ju i att ingen någonsin bevisat att man kan lita på andra. Istället är det bevisat att om man inte säger rätt saker blir man utslängd, om man säger nej får man kläderna avslitna och en penis uppstucken i en, och om man inte är tillräckligt bra/smal/snygg/duktig så duger man inte. Om någon gör något som sårar mig så backar jag. Inte för att jag vill. Inte för att den personen är det hemskaste som finns. Utan för att jag helt enkelt får ont och inte törs lita mer. För mig står mycket på spel hela tiden och det brukar jag förklara. Ändå används det som hån. Eller som argument emot mig. Eller som något allmänt negativt.

Varför? Det finns ju en anledning?

Av någon anledning är jag en sådan som bryr mig om vad andra säger. Jag bryr mig om vad andra tycker. Det kryper in under mitt skinn och bor där och följer med mig i vardagen och jag kan inte ta bort det. Jag kan inte stänga av. Så för mig är det viktigt att alla aspekter tas med. Vågen i mig kickar in och jag vill förklara från alla vinklar. Förklara alla orsaker som lett mig dit jag är just då. Och det gäller inte bara mig, det gäller andra också. Länge försvarade jag till och med pappa, den man som gjort mig och min familj mest illa någonsin. Men det kvittade. För att något ska kännas rättvist så måste alla vinklar med, annars kan det vara. Kanske är det därför det gör extra ont när andra skalar av "mig", återger sin sida av saken för andra utan att ta med hur jag kämpat, hur jag vridit och vänt på mig själv, och som jag upprepat nu; att det finns en eller några tusen orsaker.

Det gör mig ledsen.